Kvinnosyn offshore, överraskande kvinnosyn iland

"Vi sitter i vår stuga på 120 meters höjd med utsikt över Nordsjön. Långt därute har just utvinning av olja och gas kommit igång. Trots utsikten fångar ett foto i Stavanger Aftenblad vår uppmärksamhet. Fotot visar en grupp lyckligt leende kvinnor. De är blickfånget i reportaget om en kurs. Den har anordnats för att utbilda kvinnor till föreståndare för bensinstationer. Detta presenteras som ett stort framsteg för kvinnan på arbetsmarknaden. De intervjuade kvinnorna är mycket glada över sin nya chans.

Varken de eller journalisten ställde denna glädje mot en upplysning som reportaget lämnade i förbigående: kvinnor utbildas till föreståndare för bensinstationer därför att många män som hittills skött det arbetet tar bättre betalda arbeten offshore. Kvinnorna får alltså tillfälle att ta mer ansvarsfyllda och bättre betalda jobb när män övergår till ännu bättre betalda jobb – men ingen tycktes lägga märke till detta."

Denna händelse 1969 inleder kapitel 11 som jag just lagt ut på nätet tillsammans med kapitel 12. Även det kapitlet börjar i vår stuga, då med en flicka som likt en Snövit låg i en av våra sängar när vi kom tillbaka från en utflykt – och som visade sig vara narkoman.

Alla kapitel börjar med en händelse och fortsätter med mina iakttagelser och funderingar över ämnet som händelsen gör mig intresserad av.

Kapitel 11 börjar med aningslösheten som jag att skildra några år senare i Liberal Debatt under rubriken Kvinnans falska segrar. Sedan fortsätter det med kvinnans framsteg offshore, främst på amerikanska plattformar, och i sjöfarten. Kapitel 12 behandlar aningslösheten inför beroenden, även beroendet att tänka som andra i gruppen man vill tillhöra.

Manuskriptet når ni genom att först klicka på

Kvinnor och män, roller och kön

och sedan på boksymbolen som visar sig då.

Alla är välkomna att läsa manuskriptet och komma med invändningar och synpunkter. Gör det då till eget@brevet se. Texten skall fulländas innan den går i tryck!

Till sist en iakttagelse med anledning av klimatmötets sammanbrott i Köpenhamn. Vår stuga vetter rätt ut mot havet. Under 60-talet fick vi allt tjockare ränder av sot på våra vita knutar och förnsterbågar. Så kom kampen mot sotregn och försurning. Sedan dess har sotränderna blivit allt blekare och svagare. Kamp för miljön kan fungera!

God Jul & Gott Nytt År!

Klimatet: modeller, tänkande, trosföreställningar

Ett egyptiskt skepp inristat för ca 3 500 år sedan på en häll i Brastad norr om Lysekil när Sverige hade medelhavsklimat och förbindelser med Medelhavets högkulturer. Skeppet fotograferat av mig innan dagens självklarheter i klimatfrågan började utvecklas.

Jag blev intresserad av historia redan som barn. Intresset väcktes på Bohus-Malmön, min pappas uppväxtö och min sommarö då vi bodde hos farmor. I hennes hushåll fanns dessutom min faster, och hennes man Oscar Lundén som hade en osedvanlig förmåga att leva sig in i hur forntidens människor levde och följaktligen gjorde många fornfynd.

När mitt intresse började, var läroböcker och uppslagsböcker överens om att alla förändringar på jorden gått mycket långsamt. Istider hade långsamt kommit och långsamt ersatts av värmeperioder. Den långsamma landhöjningen efter senaste istiden uppfattades som ett typiskt exempel. Massor med fenomen i naturen förklarades med långsamma processer.

För varje årtionde sedan dess har det kommit fler och fler rön som visar att det funnits förändringar som kommit mycket hastigt. Ingen verkar att ha svårt att ta åt sig denna kunskap bara de katastroferna skett tillräckligt långt före vår tid. Jag har t ex inte märkt några protester mot forskning som visar att över 90 procent av alla organismer utrotades i en katastrof.

Jag tycker mig emellertid märka att det finns hämningar mot att ta åt sig katastrofer närmare vår tid. Vid den senasts tsunamin hade t ex inte människor som borde ha allmänbildning en susning om den tsunami som ödelade Lissabon på 1600-talet eller om den som orsakades av Krakatau-utbrottet på 1800-talet. Islands fruktansvärda vulkantid på 1700-talet som svepte in en god del av Europa i giftig svaveldimma, verkar också vara förpassad till glömskans värld.

Vid det här laget borde alla ha tagit åt sig att växlingar mellan kalla och varma perioder kan gå mycket snabbt. Ändå har just snabbheten i den nu pågående klimatförändringen utlöst en märklig självklarhet i tänkandet hos forskare liksom hos opinionsbildare och politiker. Det verkar som om själva snabbheten inte kan bero på något annat än människan eftersom människan börjat sätta spår i atmosfären.

Matematiska modeller har konstruerats för att belysa detta. Klimatforskare har satt sin lit till dessa modeller och försöker förbättra dem hela tiden. De blir fruktansvärd komplicerade. Att den stora majoriteten av klimatforskare sedan enats om att dessa modeller beskriver verkligheten åberopas sedan som bevis för att de gör det.

I min hjärna utlöser i stället denna enighet ett larm. Forskare är människor, alltså flockvarelser. Att alla är eniga kan betyda att alla söker sig till tryggheten inne i flocken. Då är steget inte långt till att angripa forskare utanför flocken som kommer med störande påpekanden. När modellerna blivit tillräckligt komplicerade är det för övrigt mycket svårt för någon att tränga in i dem och korrigera med anledning av nya rön.

Flockmentalitet har utvecklats på område efter område. Varför skulle vi tro att det absolut inte kan inträffa i fråga om den nu snabbt pågående klimatförändringen? I flera år har faktiskt forskare motarbetats eller förklarats vara icke-seriösa som ifrågasätter själva grunddiagnosen att det är människan själv som åstadkommer att temperaturen höjs så snabbt.

Det kan inte vara något annat, heter det. Det har varit något annat flera gånger tidigare i jordens historia. Låt mig bara ge ett par exempel på vad avvikande forskare har framhållit.

Den fullkomligt dominerande växthusgasen, alltså den gas som mest kan påverka temperaturen, det är vattenånga. Forskningsrön har lagts fram om hur variationer i den hänger samman med solaktiviteter. Koldioxid, å andra sidan, är rent kvantitativt liten vid sidan av vattenångan. Den har dessutom inte alls samma effekt på temperaturen som vattenångan.

Det som gör att blicken riktas mot koldioxiden är att människan med mycket stora ansträngningar kan minska den. Människan kan inte påverka vattenångan i alls samma utsträckning. Alltså försöker nu mänsklighetens representater åstadkomma en minskning av koldioxiden för att detta går att göra och för att de vill visa att de gör vad som går att göra.

Enligt modellerna skall havsnivån stiga. Med ökande temperatur sväller emellertid inte bara vattenvolymen, även avdunstningen ökar. Då bör både vattenånga och nederbörd öka. Var påstår modellerna att nederbörden landar? Den del av nederbörden som landar på centralmassivet i Arktis blir till is där även om jordens temperatur ökar flera grader. Hur många procent av nederbörden landar där?

Bättre hushållning med energi och mer miljöofarlig energialstring behöver drivas fram. Då bör också undersökas vilka mått som bör användas för att sätta målen. Är just koldioxidhalten det bästa måttet?

MILSTOLPAR I KAMPEN FÖR JÄMSTÄLLDHET

1949 träffade jag Fredrika Bremer. Hon återuppstod i ett tv-program, klädd precis så som hon var när hon slog igenom över hundra år tidigare. Tv hade lockat henne att medverka för att förhöra mig. Som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund hade jag nämligen ställt jämställdhet som mitt profilkrav.

2009 fick jag möta återuppståndna Sophie Adlersparre, f Leijonhuvud, även hon i sin tids kläder. Inspirerad av Fredrika Bremer hade hon 1859 satt igång med Tidskrift för hemmet som utvecklades till Hertha med namnet taget från Bremers mest kända roman. 1884 hade hon dessutom bildat Fredrika-Bremer-Förbundet.

Den 22 november firade Fredrika-Bremer-Förbundet dessa 125- och 150-årsdagar med ett festligt och mycket tankeväckande seminarium i Svenska Akademiens Börssal. Det inleddes med att Sophie Adlersparre trädde in. Hon äntrade talarstolen och berättade om hur hon trots svåra motigheter och motgångar lyckats få igång och utveckla tidskriften och sedan förbundet.

Vi åhörare fick en gripande bild av de svårigheterna och började tänka på vilka svårigheter kvinnligt företagande kan möta nu. Då började Sophie skala av sig 1800-talsutrustningen – och förvandlades till Amelia Adamo. Hon berättade om sina svårigheter på tidningsmarknaden och hur hon använt dem till att lyckas.

Som åhörare fick jag en känsla av att inget på seminariet kunde bli lika bra som denna öppning med Sophie och Amelia men fortsättningen blev lika intressant, i hög grad byggd på det jubileumsnummer av Hertha som delades ut.

Seminariet var så intressant att jag började bli orolig. Oron blev inte mindre när jag började lösa jubileumsnumret. Har jag efter detta något att tillföra med min bok Kvinnor och män, roller och kön?

Jag har lagt ut manuskriptet kapitel för kapitel på nätet i hopp om att få invändningar och synpunkter som hjälper mig att skärpa texten innan boken går i tryck. Men behövs boken?

Nu har jag avslutat läsningen av jubileumsnumret, och det har stillat min oro. Både seminariet och tidskriften bekräftar att det är angelägna frågor jag tagit upp.

Det står också klart att jag flera gånger kunnat belysa frågor från en annan vinkel och i några fall hunnit tänka något steg vidare. Det gäller inte minst den avgörande samhällsfrågan om hur den nuvarande uppväxten skall kunna reformeras så att den inte frustrerar en så stor del av pojkarna som den nu gör.

Nu kommer jag att lusläsa jubileumsnumret för att se hur det kan hjälpa mig att förbättra mitt manuskript. Samtidigt fortsättar jag att vädja till alla: läs manuskriptet och mejla mig invändningar och synpunkter. Nu är 10 av de 14 kapitlen tillgängliga.

Klicka på manuskriptet här ! Då kommer en presentation upp med en boksymbol. Klicka på den, och manuskriptet öppnas. I övre högra hörnet står kapitelrubrikerna. Varje rubrik är en länk till sin text - men läs helst alla i följd.

Matematiska modeller och frosseri

I mitten min dotterdotter Matilda Tehler som denna dag öppnar presenter efter att just ha förklarat och försvarat sin licensiatavhandling i matematisk modellering av förändringar i stål när det härdas.

Till vänster hennes handledare, Stefan Jonsson, professor i materialvetenskap på KTH. Till höger opponenten, Åsa Gustafson, Scania, fil dr med ansvar för material i motorer.

Ytterligare exempel på kvinnor som tränger in på ett förut manligt område.

Till seminariet hade inte bara infunnit sig personer som är särskilt intresserade av ämnet. Där fanns också licensiatens fästman, föräldrar, syskon, moster, kusin och morföräldrar.

Några deltagare i den offentliga debatten använder ordet kärnfamiljsfrosseri om sådan sammanhållning. Det är ännu svårare att begripa än matematisk modellering.

Ett mycket märkligt tioårsminne

Den här boken är en handledning och ett diskussionsunderlag i samlevnad. Först skildras tonåren som en hjälp till föräldrar och äldre tonåringar att förstå vad som händer i övergången från barn till vuxen och att hantera förändringarna. Boken fortsätter på samma sätt med parbildning, föräldraskapet när barnen är i olika åldrar och samlevnaden som ett livsprojekt.

Folkhälsoinstitutet lät testa boken i några skolor. Resultatet blev så positivt att institutet gav ut boken och erbjöd den 1999 till gymnasierna som underlag för undervisningen. Den började användas i undervisningen och uppfattades då positivt.

Boken blev emellertid snart angripen i massmedia och sedan också av JämO, av det nybildade Nationella sekretariatet för genusforskning och av Skolverket. Enligt den offentligt framförda kritiken påstod boken att könsskillnader var 'biologiska' och inte skapade av könsroller.

Nu, tio år efteråt, har jag under arbetet på min bok Kvinnor och män, roller och kön satt mig in i fallet och läst boken. Jag finner att Marie Eenfeldt visst har pekat på hur individen stimuleras in i olika könsroller. Hon har dessutom gett utförliga litteraturtips om just detta.

Vad väckte vreden? Det kan inte vara något som står i boken. Kan det vara något som inte står?

Tvärs igenom boken beskrivs könsskillnader och ges tips om hur individen eller paret kan lära sig att observera och hantera dem. Just där könsskillnaderna beskrivs sägs i allmänhet ingenting om orsakerna till dem.

Inget sägs alltså om hur samhället och "strukturerna" bör förändras. Ansvaret läggs på individen/paret. Det måste ha varit detta som väckte vreden.

Många av dem som kämpade för jämställdhet vägrade att bland orsakerna till könsolikheter se några andra än inlärning. De ville koncentrera uppmärksamheten och arbetet på "strukturerna" för att därigenom ändra människorna, inte minst männen.

Leva ihop är en hjälp för individer och par att leva konstruktivt med olikheterna. Den attityden gick på tvärs emot vad den grupp feminister ville som fått statsmakternas öra. Då blev kritiken skoningslös. Resultatet blev att Folkhälsoinstitutet byttes mot ett nytt mer snävare befogenheter.

Från det ögonblicket visste alla lydiga i Myndighetssverige att arbete för jämställdhet inte får inriktas på att hjälpa människor att förstå och hantera olikheter.

En märklig detalj är att de flesta kritikerna av boken var kvinnor och att de som drabbades hårdast alla var kvinnor, nämligen generaldirektören som lämnade sin tjänst, Agneta Dreber, den under henne ansvariga för projektet, Annika Strandell, och bokens författare, Marie Eenfeldt.

Samma år utgav Lisa Marklund och Lotta Snickare sin bok Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra med titeln tagen från ett yttrande av Madeleine Albright.

Välkomna till mitt manuskript där det står mer om detta! Det är bara att klicka här och sedan klicka på boksymbolen som kommer upp.

Nu säljer vi ''Från livbåt till flytande palats''!

Just hemkommen från trevlig träff hos ''Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm''. Den ägde rum på Sjöhistoriska Museets utställning om Titanic.

Föreningen är Sjöhistoriska Museets vänförening. Förklaringen till dess namn är att föreningen bildades just för att få till stånd ett museum. När museet 17 år senare kom till stånd, behöll föreningen sitt stolta ursprungsnamn.

Fler jag kom i samspråk med hörde intresserat på när jag berättade om min bok Från livbåt till flytande palats. Första kapitlet utgörs av min fars minnen från sin tid som ung sjöman under första världskriget då han nätt och jämt överlevde två torpederingar och en minsprängning.

Övriga kapitel, som jag har skrivit, handlar om resten av denne mans sjöliv, bl a hans tjänstgöring på Drottningholm när fartyget under Andra världskriget utväxlade sårade, sjuka och vansinniga krigsfångar.

En av de intresserade arbetade till och med på en liknande bok om sin farfar, sjökapten även han. Jag kom då att tänka på att jag aldrig berättat på bloggen om hur boken om min fars unika sjöliv kan köpas. Dags att göra det nu. Boken beställs bäst genom bokorder@brevet.se eller på 08 754 86 17.

Boken är på 439 sidor, inbunden och illustrerad med kartor och foton. Den kostar nu 270 kronor plus frakt 61 kr om sådan måste till. Jag råder emellertid intresserade köpare: vänta lite! Snart blir boken nämligen dyrare, och det av ett mycket gott skäl!

Vi kommer nämligen att förse den med en DVD-skiva som innehåller film- och videoscener, åtskilligt fler illustrationer än i boken och dessutom dokument från brittiska arkiv som visar hur krigsfångeutväxlingarna under andra världskriget med hjälp av Schweiz förhandlades fram mellan de krigförande regeringarna och planerades.

Det skall inte dröja länge innan kompletteringen är klar och det nya priset har satts. Självfallet kan den som är het på gröten köpa boken med detsamma för 270 kr. Skivan erbjuder vi separat till alla som redan köpt boken.

[PS Den 3 november sattes priset för bok med DVD till 320 kr, och det tillämpas sedan dess. ]

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

Årets Fredrika, ledsna fakta och leenden åt eländet

Det är onsdag morgon. Jag vandrar upp för trapporna till Bonniers Tidskrifter på Sveavägen i Stockholm. På översta avsatsen står Birgitta Wistrand och hälsar välkommen till frukost, föredrag och frågestund.

Birgitta är ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet. Den som skall tala är "Årets Fredrika": Camilla Wagner på Veckans Affärer. Detta visar sig ha lockat ett trettiotal kvinnor och en fredrik, dvs jag.

Camilla berättade om Veckans Affärers arbete för att göra kompetenta kvinnor synliga för näringslivets höjdare. Länge var det så med nästan alla män på toppen att de ser efter kommande ledare bara bland folk som de själva, och då bli kvinnor osynliga för dem. Ännu gäller detta för majoriteten av toppmännen.

Hennes berättelse avslöjade ingen sammansvärjning mot kvinnor men däremot att ett svårt synfältsbortfall är kombinerat med grov aningslöshet. Camille Wagner själv kombinerar ett envist och grundligt forskande med att hålla fram höjdares grodor, som gjorda för att användas av ståuppkomiker.

Ibland kan även en groda vara klargörande. Camilla hade fått kritik för att hon återgivit vad av en toppmännen sade på tal om kvinnors lägre lön: If you feed peanuts, you get monkeys." Dessutom sagt inför en församling av kvinnor.

Det föraktfulla uttrycket berör emellertid en del av problemet: att kvinnor ofta accepterar en lägre lön och då blir lägre klassade.

Deltagarlistan visade att de många lyssnarna hade mycket olika bakgrund från Riksdagen till 1,6miljonerklubben, från universitet till företag, från moderaten Birgitta Wistrand till socialdemokraten Margareta Winberg.

Mot slutet började jag gripas av vemod. Mycket av det vi fick höra har jag skildrat i min roman "Läget under kontroll". Huvudpersonen är en kvinna som befordras till ledningsgruppen tack vare att en av männen där inte lider av det vanliga synfältsbortfallet.

Hon upptäcker missförhållanden och lyckats få bort företagets vd genom att avslöja redovisningsfusk. Hade romanen kommit ut 2002, skulle den ha väckt uppmärksamhet. Då utnämnde Time tre kvinnor till "Persons of the Year". Romanen kom emellertid ut 1985.

Arbetet för jämställdhet fortsätter emellertid. Mitt eget strå till stacken är manuskriptet jag lägger på nätet, kapitel för kapitel. Klicka på:

Kvinnor och män, roller och kön

och en presentation öppnar sig. Där finns en boksymbol. Klicka på den, och manuskriptet öppnas.

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

En dag på Bokmässan

Den 26 september en märklig dag!

kl 11.00 Litterära Sällskapen Scen:
De tre var inte "morske män"

En bok får inte bli hur tjock som helst, särskilt inte om böckernas fackfolk kallar den "smal". En av alla texter som inte fått plats i det stora manuskriptet om min fars unika liv kom nu till nytta.

Bland det som strukits var berättelsen om hur jag som elvaåring i december 1939 upplevde försöket att tysta Segerstedt – men nu berättade jag detta från scenen på uppdrag av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne.

Alla satt kvar, och jag fick intressanta frågor efteråt. Vad kan man mer begära?


kl 11.45 Sjöfartsmontern
Från livbåt till flytande palats

Boken om min fars liv äntligen färdig. Min far började 1934 skriva sina minnen från världskriget då han överlevt två gånger i livbåt och en på livflotte. Min son Hasse skannade in minnena 1999. Det satte igång mig med att skriva fortsättningen och honom att finna och skanna illustrationer.

För att pröva mina nerver levererades den färdiga boken inte förrän direkt till mässan. Jag kunde berätta om boken där första kapitlet skrivits 1934-38 och övriga 2000-2009. Folk blev intresserade, köpte och ville ha signering!

Projektet har varit möjligt tack vare Hasse och min Evelyn. Nu går vi vidare med arbetet att sprida intresset för den.


kl 14.15 Sjöfartsmontern
Trampa däck

Bokanjärerna är en sammanslutning av folk som skriver om sjöliv. En av medlemmarna är Reidar Jönsson, och han berättade om sammanslutningens första antologi, Trampa däck. Även den boken väckte stort intresse.

Enligt bokens omslag är berättelserna skrivna "av sjöfolk med lång erfarenhet av livet till havs". Det innebär att jag har blivit adopterad om sjöman! Jag har nämligen bidragit med en novell inspirerad av min fars upplevelser.


Kvinnor och män – roller och kön

Kanske var jag odräglig men inte kunde jag låta bli att berätta om de stora bitarna som jag blivit tvungen att amputera från manuskriptet Från livbåt till flytande palats och hur de blivit till ett nytt manuskript.

Sjömannens samspel med sin familj blev startmaterial för en bok om hur en uppväxt i ett matriarkat kan leda till ett livslångt intresse för jämställdhet.

Jag inbjuder var och en att klicka på
Kvinnor och män - roller och kön.

Då kommer en presentation av mig upp med en boksymbol. Klicka på den, och manuskriptet kommer upp. Lämna sedan gärna förslag till förbättringar, helst till min mejladress!

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

14 september, en femtioårsdag för jämställdhet

I morgon, den 14 september, är det exakt 50 år sedan jag fick en riksplattform som gjorde att det märktes när jag talade för jämställdhet.

Jag hade sommaren 1959 valts till ordförande i FPU med jämställdhet som min profilfråga, och det gav en god plattform men bara inom partiet.

Vid samma tid hade emellertid Sveriges tv beslutat en programserie som fick namnet "Politiska pilen". Datum fastställdes för mitt program. Frisinnad Ungdom, FPUs organ vid den tiden, meddelade det genom att på första sidan sätta mig i tv-rutan och skriva:

Se FPU:s nye ordförande Göran C-O Claesson i TV den 14 september

"Politiska pilen" gick till olika stationer i olika tider. Vid varje station fördes jag till en av liberalismens pionjärer som med televisionens hjälp återuppstått från de döda. Varje pionjär ställde kritiska frågor.

En av pionjärerna var Fredrika Bremer – perfekt! Det var ju just frågor om kvinnans situation jag ville ha! Den fråga hon ställde som jag minns bäst gällde om kvinnans frihet verkligen kan främjas genom tvång.

Att 1959 vara huvudperson i ett tv-program gav en plattform för att nå hela folket! Sverige hade ännu bara en tv-kanal. Den som uppträtt där blev efterfrågad.

Jag blev intervjuad i tidningarna och välkomnades som föredragshållare hos Fredrika-Bremer-Förbundet liksom i sammanslutningar för husmödrar likaväl som för yrkeskvinnor.

Allt gav mig tillfällen att föra fram tankeställare. Jag pekade t ex ut att flygvärdinnan, uppfattad som symbol för kvinnans frammarsch. i själva verket innebar ett steg bakåt. Av fem nya befattningar i luften hade hon fått den lägst betalda. Dessutom kunde hon inte, som sin kollega stewarden, befordras till purser.

Jag hävdade att mannen måste få lov välja den dittills kvinnliga "passuppkarriären" medan kvinnan måste välkomnas till den dittills manliga "ansvarskarriären". Dessa tankar togs väl emot då, och det fick mig att fortsätta arbetet för jämställdhet.

Till slut har jag velat samla mina erfarenheter och slutsatser från arbetet i en bok. Ett manuskript med arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009" är färdigt men jag arbetar med att förbättra det. Den kommande bokens titel blir:

"Kvinnor och män – roller och kön"

I morgon, alltså på femtioårsdagen av mitt möte med Fredrika Bremer i svensk tv, berättar jag om och ur den kommande boken för Liberala Seniorer i Stockholm. Då hoppas jag få synpunkter som kan vara till hjälp vid sista översynen av manuskriptet.

Synpunkter behövs emellertid från fler än liberala seniorer i Stockholm. Jag kommer därför att lägga ut manuskriptet på nätet, kapitel för kapitel. När boken trycks, skall texten vara så bra som den överhuvud taget kan bli.

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

Ett tal och två världar

Kära Kari! Käre Odd!

Bröllop 1949 gav en utsökt god årgång. Att ni inbjudit till denna fest idag är ett bevis för det. Ett annat är att två par bland gästerna också gifte sig 1949.

Även unga och purunga är med här på festen. Då vill jag ge glimtar från vår värld var 1949. Den var nämligen en helt annan än den vi lever i nu.

1949 kunde ingen lägga fokus på någonting, inte ens stort fokus. Fokusera då, det var bara att ställa in avståndet i en kamera.

Nyckelordet 1949 var skyldigheter. Ordet skuldbelägga slog igenom först årtionden senare. Det var när människor i ropet blivit rädda för personligt ansvar.

1949 fick inte barn i årskurs 1 en färgläggningsbok, ”Barnets Rättigheter”. Den boken får barn idag men de får ingen bok ”Barnets Skyldigheter”.

Ingen uppmanades ännu att förverkliga sig. De som hade vett förkovrade sig och stretade på som Kari och Odd har gjort.

Ordet snällism fanns inte. Tanken att ingen borde utsättas för krav fanns men hade ännu inte spritt sig och blivit en av de dominerande i samhället.

Personlig integritet hade vi inte hört talas om, vi bara höll på vårt.

Kränkningar hade vi heller inte hört talas om – vi bara märkte att vissa människor bar sig illa åt. Men så hade vi ju aldrig i skolan fått fylla i en enkät med bl a den här frågan: kände du dig kränkt senaste veckan?

Agenda var något okänt. Ingen satte agenda eller ställde något på den. De människor satte mål som begrep att mål behövdes. På möten utgick man från en dagordning.

Vi som gifte oss 1949 hade ännu inte hört uttrycket ”ha sex”. Vi visste att ”idka könsumgänge” var det officiella uttrycket men så rakt på sak var vi inte i dagligt tal.

Sex år efter Kari och Odds bröllop uppträdde emellertid en profet för en ny och ohämmad attityd. Det var Agne Mykle. Han frågade:

”Hvorfor ska en være nøtt å elske for å elske?”

Sedan kom pillret och gjorde det möjligt att använda könsumgänge som sällskapsnöje. Då kom uttrycket ”ha sex” som en gåva – inte från Himlen men från engelskan.

1949 var modellen mamma-pappa-barn något att sträva efter och en skyldighet att utveckla till en god uppväxtmiljö och ett gott liv.

2009 finns det fiender till den skyldigheten. Alla har rätt leva ihop på sitt sätt. Det är ett stort framsteg. Just modellen mamma-pappa-barn angrips emellertid av en del människor.

De angriper er modell med ord som inte fanns 1949. Som de ser det har ett par som hållit ihop inbördes och med sina barn ägnat sig åt kärnfamiljsfrosseri.

Kära Kari! Käre Odd!

Sättet att idag fira ert bröllop för 60 år sedan visar att ni inte bara odlar kärnfamiljen, ni odlar också vänkretsen. Evelyn och jag är djupt tacksamma för att få tillhöra den.

Låt oss alla skåla för brudparet!

Detta var ett av många tal när Kari och Odd Egeland den 3 september firade sin 60-års bröllopsdag med barn, barnbarn och vänner vunna under hela livet.

Från kamp för livet till kamp för jämställdhet

Under första världskriget hamnade min far som ung sjöman utanför Skagerackspärren. Tre av fartygen han tjänstgjorde på sänktes, han fick kämpa för sitt liv på livflotte en gång och i livbåt två gånger. Han skrev ned sina minnen från denna kamp och blev färdig 1938.

1999 skannade min son in hans text och föreslog att den skulle ges ut. Olika experter på sjölitteratur sade då att även resten av hans unika sjöliv borde skildras. Under andra världskriget hade han t ex tjänstgjort vid utväxlingar av sårade, sjuka och vansinniga krigsfångar.

Jag började gräva i minnen, familjearkiv och offentliga arkiv och skriva allt ivrigare. Så småningom har det blivit två böcker av detta.

Vid Bok- och Biblioteksmässan i september lanseras Från livbåt till flytande palats, en bok på 440 sidor om min fars växelrika sjöliv. Den visar i förbigående att han i sitt eget hem var en älskad gäst.

Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och råkade dessutom vara ovanligt lillgammal som spionerade på de vuxna redan från fem års ålder. Under gymnasietiden började jag engagera mig för rättvisa åt flickor som drabbades hårt av att pojkar kvoterades in på ansedda läroverk. Som vuxen har jag fortsatt kämpa för rättvisa och jämställdhet.

Denna del av mitt liv har jag berättat om i ett manuskript, ”Kvinnor och män iakttagna 1933-2009”, som nu försatt mig ”i väntans tider”. Det ligger nämligen för bedömning hos ett förlag.

Under tiden verkar ämnet jämställdhet bli allt livligare debatterat, låt vara med helt nya signalord, t ex genusglasögon, och helt nya begrepp, t ex jämställdhet definierad i procent i stället för i rättvisa villkor och möjligheter.

Vad ordet feminist betyder

Inlägg i det liberala nyhetsmagasinet Nu nr 28 den 9 juli 2009. Illustrerades av ett litet porträtt med bildtexten ”Göran C-O Claesson, ordf. i FPU 1959-60”.


Feminist är ett signalord – inte en legitimation


Tidigare inlägg på debattsidan hävdar att en liberal måste kalla sig feminist. Detta är något Göran C-O Claesson vill belysa från flera synvinklar.


Liberaler reagerar olika på beteckningen feminism. Det finns medlemmar hos oss som stolt kallar sig feminister och andra som avstår från att sätta den ”etiketten” på sig.

Det finns aktiva inom Liberala Kvinnor som hävdar att en liberal måste ”öppna ögonen” och bli feminist. I senaste inlägget på det temat uppmanas fler liberaler att ”ta på sig genusglasögon” och hålla med om ”att kvinnor är underordnade män”.

Själv har jag hållit ögonen öppna sedan länge – och öronen. Med mina ögon har jag sett att det sedan 1960-talet utvecklats allt fler sorters genusglasögon och att dessa ger helt olika bild av verkligheten.

Med öronen har jag uppmärksamt lyssnat på många olika kvinnor och då förstått att de reagerar högst olika på ordet feminist.


Är du feminist?

Jag växte upp i ett sjöfolksmatriarkat, började skriva uppsatser om orättvisor mot kvinnorna på 1940-talet och har sedan på olika sätt arbetat för jämställdhet.

Till slut har jag skrivit ned vad jag har iakttagit och funderat på i ett manuskript som nu studeras på ett förlag. I manuskriptet berättar jag bl a vilka svar jag fått från olika kvinnor när jag ställt den här frågan till var och en av dem: Är du feminist?


Olika definitioner

Svaren placerade kvinnorna längs en skala. I ena ändan de som valt en egen väg för att gå framåt, t ex avancerat på områden där det varit enbart män eller där män dominerat.

Bland dessa kvinnor var Nej det vanligaste svaret, ibland med tillägget absolut inte!

De som svarade Ja gjorde det alltid med ett tillägg som talade om vilket betydelse av ordet feminist som de tänkte på.

De var positiva till jämställdhet och lika möjligheter men menade att ordet feminist kunde tolkas på andra sätt.

I andra ändan av skalan placerade sig politiskt aktiva unga kvinnor.

De har utsett feminism till ”sin” fråga ungefär som när jag själv valde jämställdhet som mitt profilkrav när jag blev ordförande i FPU 1959.

Närmast dem på skalan var kvinnor som inte verkar tro särskilt starkt på sin förmåga, uppfattar sig vara offer och väntar att hjälpen skall komma genom ändrade ”strukturer”.

Feminismens historiska insatser är viktiga, för övrigt utmärkt skildrade i NU-serien Liberala Feminister. Detta gör det sakligt motiverat att använda ordet feminist som ett signalord, definierat som i SAO. Därmed är det emellertid inte alls problemfritt att sända den signalen i alla riktningar. Alla slår inte upp ordet i SAO!


Tre huvudproblem

Problem 1: Många associerar ”feminist” med S- och V-politik som håller kvar människor i rollen av offer.

Det är inte någon bra association för medlemmar i ett liberalt parti som vill ge individen ansvar och värva självgående människor.

Problem 2: Det finns mycket olika slag av feminister. Likhetsfeministerna fick makt under S-regeringens tid och förföljde då särartsfeminister.

Nu känner sig queerfeminister angripna av centralfeminister.

Den som vill använda ordet feminist tvingas att tala om vad som läggs in i ordet och tydligt tala om vad som inte läggs in.

Problem 3: Många människor undviker att kalla sig feminist därför att de inte vill hamna i fel sällskap, t ex Gudrun Schymans, eller i tvivelaktigt, t ex Göran Perssons.

Flera jag intervjuat har misstänkt politiker för röstfiske om de kallar sig feminister utan att först meritera sig på något sätt med arbete för jämställdhet.


Vad säger kraven?

Att kalla sig ”feminist” är i praktiken att säga: jag ser att det finns vissa svåra samhällsproblem som handlar om förhållandena mellan könen, och jag arbetar för att angripa de problemen.

Så långt tycks detta stämma för alla feminister. När det sedan gäller definitionen och analysen av problemen liksom sättet att angripa dem, delar feministerna emellertid upp sig i mycket olika grupper.

Kravet att alla liberaler som vill arbeta för jämställdhet skall sätta på sig genusglasögon och kalla sig feminister säger ingenting om arbetet de i så fall skall utföra.

Det är bara ett krav på att de skall använda samma signalord som kravställarna.

Föreställningen att en liberal måste vara feminist är kusligt likt kravet i slutna samfund på att alla måste uttala samma trosbekännelse.

Göran C-O Claesson

Politik som maratonlopp.

"FP-kvinnor vill öka kvoteringen"

Så lyder Svenska Dagbladets rubrik idag över en artikel av Lova Olsson om en envis kamp, nämligen en kamp för att fler fäder skall utnyttja den möjlighet som föräldraförsäkringen ger att ta föräldraledigt. Det är Birgitta Ohlsson, ordförande i Liberala Kvinnor som berättar om sin kamp för detta.

Kampen är hård. Ännu är det ju en stor majoritet av av föräldraparen som väljer att låta modern vara föräldraledig. Birgitta Ohlsson berättar nu att hon ser kampen som ett maratonlopp. Hon påminner om att den första "öronmärkta pappamånaden" infördes 1995 tack vare Bengt Westerberg. Nu vill hon få Folkpartiet "att spotta upp sig i feministfrågorna" och återta "tätpositionen".

Det vill Birgitta Ohlsson göra genom att öka den obligatoriska "pappamånaden" till en tredjedel av föräldraledigheten. Därmed bestäms mammans tid till en tredjedel, och föräldrarna får bestämma fritt bara om den sista tredjedelen.

Jag har just skrivit färdigt manuskriptet till en bok om jämställdhet med arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009". Därmed är det fascinerande för mig att läsa om denna nya framstöt. Den är nämligen ännu ett exempel på att det även i ett liberalt parti kan finnas en konflikt mellan kravet på valfrihet för individerna och viljan att tvinga individerna att göra som politikerna finner vara det bästa för dem.

Det jag fäster mig vid i artikeln är emellertid främst Birgitta Ohlssons syn på politiken. "Politik är som ett maratonlopp, man måste vara mer uthållig än sina motståndare." Att hon "stått i talarstolen i den här frågan sedan 1997" leder henne till den fasta föresatsen att lyckas den här gången, alltså vid partiets nästa landsmöte.

Detta är något som jag borde ha lärt mig som ung! Var gång jag har mött motstånd, har jag i stället blivit ledsen och funnit en annan arena att driva någon annan intressant reform på. Min enda tröst är att denna brist på uthållighet givit mig olika synvinklar och därmed goda skäl att ompröva gamla ståndpunkter.

Ett procenttal som kommer bort

Nu har vi åter haft val till Europaparlamentet. Folkpartiet, som resolut arbetar för att göra Sverige aktivt i EU, har ökat sitt röstetal. Folkpartiet har dessutom gjort något annat, vågat sätta den år- och meritladdade Barbro Westerholm så högt på listan som på sjätte plats och låtit tanten Marit Paulsen kämpa överst.

Därmed har Folkpartiet har vågat utmana en självklarhet. För många unga och medelålders människor är det självklart att äldre inte är lika värda att välja som yngre. Resultatet har blivit att de äldre i Sverige, en ökande andel av befolkningen, är grovt underrepresenterade.

Nu riktar jag en uppmaning till varje individ som tycker det är självklart att äldre inte är värda att väljas. Ställ den här samvetsfrågan till dig själv:

I vilken ålder tänker jag sluta att utvecklas?

Unikt ledarskifte på kopieringsjätte

Svenska Dagbladets korrespondent i USA, Karin Henriksson, berättar idag en nyhet från Xerox-koncernen som alla intresserade av jämställdhet bör läsa. Koncernens chef, Anne Mulcahy, en av Barak Obamas rådgivare under valkampanjen, avgår sedan hon lyckats få skutan på rätt köl efter alla omstruktureringar i teknikrevolutionens spår.

Anne Mulcahy började som säljare 1976. Jag var vid den tiden informationschef i svenska Xerox och gjorde just det året en resa i koncernens amerikanska värld. Jag fick då klart för mig hur oerhört mycket längre koncernen hunnit i fråga om jämställdhet jämfört med det svenska bolaget och Sverige överhuvud taget.

Massor av serviceingenjörer, säljare och chefer var kvinnor när det svenska bolaget ännu bara hade män på de posterna. Amerikanska Xerox hade dessutom ett väl genomtänkt program för jämställdhet. Man hade t ex insett att kvinnor inte söker befordran lika lätt som män och såg till att detta inte skulle ligga dem i fatet. Vidare vidgades rekryteringen av chefer genom att fler uppgifter än tidigare förklarades vara "trampolinjobb" för befordran.

Så snart jag kommit hem, började jag arbeta för ett jämställdhetsprogram även i Sverige, och tack vare en förstående vd och goda bundsförvanter kom det till stånd. På inspiration av det amerikanska programmet ålades chefer att spana efter talanger även bland kvinnor, och ledningen åtog sig att rekrytera folk även bland andra än säljare.

Detta var i och för sig värdefullt, men sedan hände något som gav helt nya chanser för kvinnorna. Det var ordbehandlingen. Ännu var det "kvinnogöra" att slå på tangenter. Jag var ensam man vid den första kursen i ordbehandling, och länge var det ytterst få andra män som vågade bänka sig bland kvinnorna.

Snart visade det sig att kvinnorna som behärskade ordbehandling kunde bli goda säljare av datorer för ordbehandling. Plötsligt fanns det kvinnor i säljarkåren, den enda som företaget förut rekryterat chefer från. De kom precis som Anne Mulcahy att avancera – men inte lika långt. Sverige ligger ju en bra bit efter USA i fråga om kvinnor på ledande befattningar.

Anne Mulcahy efterträds av Ursula Burns. Hon är den första svarta kvinna som leder ett företag noterat på New York-börsen. Hon finns redan i koncernens ledning och började i Xerox som praktikant 1980. Det finns förväntningar på henne att hon skall bli för näringslivet vad Condolezza Rice blev för politiken.

Må svenska företag ta detta som en utmaning! Må svenska politiker ta utnämningen som en tankeställare! Anne Mulcahy och Ursula Burns har avancerat till toppen utan kvotering.

Är du feminist? Liberaler svarar olika.

En notis i Tidningen NU nr 18 har fått mig att sända följande inlägg till redaktionen:

Är du feminist?

Än en gång kan vi liberaler märka att det bland oss själva finns olika inställning till feminism. Det finns kvinnor som stolt kallar sig feminister och andra som avstår från den etiketten. Det senaste exemplet jag lagt märke till är att Liberala Kvinnor har uppmanat vår riksdagsledamot Camilla Lindberg att ”öppna ögonen”.

Själv har jag hållit ögonen öppna – men också öronen. Då har jag lagt märkte till att olika kvinnor reagerar högst olika på ordet feminist när det gäller dem själva och vår egen tid.

I ett par år har jag arbetat med att skriva ned vad jag varit med om och funderat på under mitt arbete för jämställdhet. Manuskriptet är färdigt och har arbetstiteln ”Kvinnor och män iakttagna 1933-2009”. Det tidiga årtalet förklaras av att jag var ytterst lillgammal och studerade de vuxna från fem års ålder. Genom att växa upp i ett sjöfolksmatriarkat med en mor som ville göra sina pojkar ”mer som flickor” hade jag onekligen intressanta ting att studera.

Ett avsnitt i min bok berättar om vilka svar jag fått från olika kvinnor när jag ställt denna fråga till var och en av dem: Är du feminist?

Svaren placerade kvinnorna längst en skala. I ena ändan kvinnor som funnit en egen väg för att gå framåt, t ex avancerat på områden där det varit enbart män eller där män dominerat. Bland dessa kvinnor var svaret Nej det vanligaste, ibland med tillägget absolut inte!

De som svarade Ja gjorde det alltid med ett tillägg som talade om vilken betydelse av ordet feminist som tänkte på. De var positiva till jämställdhet och lika möjligheter. De menade tydligen att ordet feminist riskerade att tolkas på ett annat sätt.

I andra andan av skalan placerade sig politiskt aktiva unga kvinnor som tydligen valt feminism som ”sin” fråga ungefär som när jag själv valde jämställdhet som min profilfråga när jag blev ordförande i FPU 1959.

Närmast dem på skalan var kvinnor som inte verkade tro särskilt starkt på sin förmåga, uppfattade sig vara offer och förväntade att få hjälp genom ändrade ”strukturer”.

Feminismens historiska insatser är viktiga, för övrigt utmärkt skildrade i NU-serien Liberala Feminister. Detta gör det sakligt motiverat att använda ordet Feminist som en flagga i marschen – men därmed är det inte problemfritt att använda flaggan.

Ett första problem är att feminism ofta associeras med S- och V-politik som håller kvar människor i rollen av offer. Det är inte någon bra association för ett liberalt parti som strävar efter att ge individen ansvar.

Ett andra problem är att det finns olika slag av feminister. Likhetsfeministerna fick makt under S-regeringens tid så att särartsfeminister kunde förföljas. Nu kan queerfeminister känna sig angripna av centralfeminister.

Den som vill använda ordet feminist blir alltså tvingad att förklara närmare vad som läggs in i ordet och tydligt tala om vad som inte läggs in.

Göran C-O Claesson

Svenskan från härstädes till dubbla agendor

Åter i väntans tider! Mina manus Från livbåt till flytande palats och Kvinnor och män iakttagna 1933-2009 går nu förkortade och vässade till var sitt förlag. Jag får ett andrum. Där inne hör jag emellertid en bön från språket jag arbetat med: Berätta om mig också!

Nog finns det mycket att berätta! Första manuskriptets första kapitel skrevs av min far 1934-1938. Då måste syftningar vara noggrant preciserade och ofta förstärkas med ord som ”härstädes”, ”de sistnämnda” och ”denna min uppfattning”. Denna vilja att vara exakt kom från franskan, överklassens språk och länge norm.

Det påminner mig om att franska lånord ännu på 1960-talet hade fransk betoning. Vi sade ”massi’v” tills Gunnar Emanuel Sträng började eka engelskan genom att säga ma’ssiv. Sedan har ombetoningen fortsatt. Nu trängs gamla ”kronprinse’ssan” undan av kro’nprinsessan.

Tidsandan är ombytlig. Ordet ”daghem” har bytts mot dagis och”könsumgänge” mot sex. Det är nu ovanligt att höra eller läsa orden ”flickor” och ”kvinnor” . De ersätts av tjejer samtidigt som ”ynglingar” och ”män” ersätts av killar.

Barnspråk har flyttats upp i vuxenvärlden och där fått sällskap av ord som flyttats ned från vetenskapens värld. Förr ombads man att ”lämna urinprov”, nu att kissa i bägaren. När jag var barn drabbades människor av ”kräfta” som gav ”svulster”. En del fick ”slag”. Nu får människor cancer som ger tumörer, eller de drabbas av stroke.

Svenskan präglades av plattyskan och har sedan inspirerats av franskan och högtyskan. Nu verkar svenskan bara ha ögon och öron för engelskan. Då måste ”spädbarn” heta bebis, ”lagarbete” ersättas av teamwork och ”uppdrag” upphöjas till mission. En märklig förändring är att ordet ner i butiker och restauranger kommit att ersätta ”fram”, ”framåt”, ”bort”, ”bortåt” och att tuff i massmedia kommit att ersätta ”tung”, ”hård”, ”svår”, ”påfrestande”, ”krävande” och ännu fler ord.

Det är vanligt att talare och skribenter vill blåsa upp sina ord. Många säger t ex i nuläget när de menar ”nu” och regelverk när de menar ”regler”. Med en blick på engelskan går det ännu lättare att blåsa upp ord. Då kan man t ex sätta– eller lägga – fokus. Man kan sätta sin agenda eller anklaga någon annan för dubbla agendor. Jag vågar inte använda sådana ord. Jag är nämligen inte säker på om de bär något eget innehåll eller bara är respekthöjande dekorationer som skulpturerna på Vasas akterskepp.

Det märkligaste med min barndoms och ungdoms svenska var tilltalet av okända. När man i Danmark och Norge utan vidare kunde säga De, i Tyskland Sie och i Frankrike Vous, måste man i Sverige akta sig för att säga Ni. Det fick användas bara efter att titel hade uttalats. Att bedöma rätt titel och att Ni-a korrekt var en klasskiljande konst som de flesta svenskar aldrig lärde sig. Efter 1960-talet har ingen behövt lära sig den konsten. Klasskillnader markeras på andra sätt.

Det märkligaste under de senare årtiondena gäller ordet ”sambo”. Alla var vana vid att den som bor i en stad kallas ”stadsbo” och den som bor på landet kallas ”lantbo”. I städer finns ”stadsbor”, på landet ”lantbor”. Personer som bor samman bör därmed kallas ”sambor”, en sådan person ”sambo” – med samma betoning som ”stadsbo” och ”lantbo”.

Betoningen kom emellertid för det mesta att bli sambo som i hambo. Jag har en gissning om orsaken. Ordet sambo med samma betoning som hambo fanns faktiskt och var känt av de rimligt allmänbildade! Ordet betecknade enligt uppslagsböckerna en ”avkomma av indian och neger”. Var och en som visste detta kan som ett skämt ha presenterat sin sambo med den betoningen för att leda tanken till den exotiske främlingen.

Med betoningen sambo som i hambo blir ordet så främmande att det börjar tappa pluralformen ”sambor”! Man kan numera höra till och med programledare i Rapport och Aktuellt säga sambos när de menar ”sambor”.

Olyckshändelser drabbar även språk. Jag tror inte svenskan är särskilt drabbat. Jag är däremot övertygad om att bättre försvar och ordrykt behövs. Det är t ex inte värdigt Sverige att regeringens alla departement har e-postadresser enbart på engelska.

Gör fler självgående och ansvarstagande!

Allmän städdag 4 april här i Sollentuna, ett försök att göra vad många bostadsrättsföreningar, samfälligheter och båtklubbar gör inom sina områden. Jag cyklar till min station.

Ingen folksamling vid starten. En av eldsjälarna i ”Tryggt & Snyggt’” är beredd med arbetshandskar, gripklostänger och sopsäckar. Två arbetsvilliga utrustar sig. Jag har förut lagt märke till dem. De tillhör den lilla minoritet av folk som spontant tar ansvar.

Iväg med sopsäck. Hittar snart bandspelare i bitar, diverse plastförpackningar, knycklade aluminiumburkar och mycket wellpapp – våt! Ser inga andra plockare ute. Inspekterade hela området 5 april och sedan då och då därefter. Förfärligt skräpigt. Det kommer att så förbli tills plockarna som kommunen skickar ut gör sitt.

Visst var idén om en allmän städdag god – men har den en chans när nu de flesta människor vant sig vid att inte behöva ta personligt ansvar? Vi måste börja fundera över metoder som får fler människor att ta ansvar för sin omgivning. Själv skönjer jag de här:

1 Gör det lättare att slå larm till kommunen. Den som sett något galet skall inte behöva leta sig fram till rätt instans. Bra att lyktstolpar skyltar sitt nummer så man vet vilken lykta som slocknat - det behövs skylt om vart man då skall vända sig. Alla gång/cykelvägar måste ges namn så att fel kan anges även längs dem.

2 Gör en del kommunalt ansvar lokalt. Bostadsrättsföreningar, fastighetsägare, boende och butiker är de direkt berörda av hur deras område fungerar och ser ut. De har orsak att t ex själva få någon att ta en spade och befria ett galler från skräp som skapat översvämning.

3 Inför, sprid och propagera för en ”Miljöloggbok”. På många arbetsplatser kan folk få en ”Motionsloggbok” där de antecknar sina stärkande ansträngningar. Fler stimuleras att slå larm eller själva göra enkla förbättringar om de antecknar sina nyttiga gärningar i en "Miljöloggbok" och ges chans att tävla med dem.

Fler som vill arbeta för att utveckla dessa tre metoder?

Integration även genom stadsplanering

”Riv i miljonprogrammen för integrationens skull” kunde vi läsa i Dagens Nyheter den 20/3. Rubriken stod över en artikel som skrivits av Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Artikeln finns att hämta på http://dn.se/opinion/debatt

De bådas artikel beskriver en realistisk integrationspolitik och motiverar den väl. Viktiga delar av innehållet är ett utmärkt svar på Invandrarpolitiska kommitténs betänkande ”Sverige, Framtiden och Mångfalden” (SOU 1996:55). Den kommittén vågade erkänna, låt vara mycket inlindat, att integrationspolitiken hade misslyckats.

Kommittén pekade på att politiken hade varit inriktad på ”kulturisering”, visade att detta var en återvändsgränd och framhöll att krafttag behövdes för att åtgärda ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden”. Inte minst föreslogs sådana på det kommunala området.

Jag var då medlem i Sollentunas integrationskommitté. Vi utarbetade ett förslag till remissyttrande och lyckades övertyga kommunstyrelsen om att avge det. Kommunstyrelsen gjorde några ändringar och sände yttrandet den 3 september 1996. Jag var huvudförfattaren och hade sett till att bl a följande tankar uttrycktes när aktionsplan mot segregation behandlades.

– Bostadssegregationen skapar utanförskap. Sollentunas stora bostadskomplex på Malmvägen är ett tydligt exempel. En aktionsplan för att göra något åt problemet måste gå ut på att undan för undan förvandla bostadsyta i det komplexet till kontorslokaler. Samtidigt byggs hyreshus utspridda i kommunen, och de som inte kan bo kvar på Malmvägen hänvisas dit.

Intergrationspolitiska kommitténs förslag hamnade snart i onåd. Vem vill väl erkänna sig vara på fel spår? Mona Sahlin tydde sig i stället till Masoud Kamali. Han drev ”kulturisering” till sin spets genom att i huvudsak bara se rasistisk diskriminering bland svenskarna. Vad Sollentuna beträffar fick jag intrycket att remissyttrandet glömdes, i vart fall idén att segregationen i malmvägenkomplexet borde angripas genom att omdestinera bostadsyta till kontorslokaler och samtidigt bygga flerfamiljshus utspridda.

Nu utvecklar Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag den inriktning som FPs integrationspolitiska grupp föreslog och som innebär att ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden” åtgärdas. Jag blir varm om hjärtat eftersom jag är övertygad om att den inriktningen väsentligt förbättrar integrationen.

Jag har utvecklat den övertygelsen steg för steg ända sedan jag växte upp i en stadsdel i Göteborg med flera slumområden som man sade på den tiden. Det var alltså områden med människor i utanförskap, och jag besökte sedan fler sådana områden.

1947 besökte jag också en ”medlevarskola” i England. Där var lärare och studenter övertygade om att föga kunde göras ”uppifrån”. Det värsta slumområdet jag såg, i Liverpool, bekräftade deras övertygelse. Invånarna bodde i välbyggda hus, uppförda av kommunen nio år tidigare – och nu fullkomligt vandaliserade av sina egna invånare.

Det fanns emellertid exempel på projekt som lyckades. De gick ut på att stimulera människor i utanförskap genom att ge dem möjlighet att med eget arbeta bygga en enkel bostad. Tydligen kunde något som beslöts ”uppifrån” fås att fungera.

När vi bodde i Washington DC 1953-54 var stadens sydvästra del och dess invånare svårt nedgångna. Det diskuterades ivrigt vad som borde göras. 1976 kom vi tillbaka. Hela stadsdelen hade rivits. I stället stod där nya hus som lockade en välbärgad publik.

Jag frågade vad som gjorts för att hjälpa de tidigare så illa ställda invånarna. Det visade sig att den politiska viljan inte hade räckt till något annat än att avhysa dem. Dock hade forskare undersökt hur det gått med dem efteråt. Det visade sig att deras procenttal för arbetslöshet och kriminalitet hade gått ned.

Intryck från försök med ”självbyggeri” skildrade jag 1975 i ”Hur egen härd blev guld värd”. Där citerade jag Oscar Newman: ”Defensible Space” från 1972. Den boken visade övertygande att brottslighet kan trängas tillbaka även med hjälp av stadsplanering. Boken blev grunden för en ny och livaktig gren av kriminologin som utvecklades i flera länder, dock länge inte alls i Sverige.

Men nu har Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag visat att Integrationsperspektivet måste ges en naturlig plats i stadsplaneringen. Jag hoppas varmt att det inte blir något bakslag denna gång!


PS Under rubriken ”En glömd konvention om trafficking?” berättade jag den 4/3 om den tid då svenska flickor lockades till utländsk prostitution, en tid då denna vidriga verksamhet kallades ”vit slavhandel”. Jag pekade på att Sverige inte ratificerat Genève-konventionen mot detta. Den 23/3 fick jag emellertid uttömmande information från UD. Senare konventioner i samma syfte har ratificerats och ”ämnesområdet är högt prioriterat, inte minst inför Sveriges stundande ordförandeskap i EU”. Skönt att Sverige sköter sig! DS

En måltavla på Internationella Kvinnodagen

På Internationella Kvinnodagen hörde jag kvinnor angripa Nyamko Sabuni. Det sista angreppet gjordes i Agenda av Karin Olsson, ledarskribent i Expressen.

Nyamko Sabuni fångade min uppmärksamhet så snart hon dykt upp i politiken. Det var för att hon alltid drev linjen personligt ansvar. När någon i publiken tagit upp ett problem, glömde hon aldrig i sitt svar att också ställa frågan: ”Och vad tror du att du själv kan göra?”

Till min glädje fanns det fler som hon. Folkpartiets integrationskommitté, bestående av invandrare, drev linjen att människor måste ges ansvar och rustas för att ta det. Såvitt jag begriper hjälpte förslagen från den gruppen att ändra stämningen i partiet så att kravlös och passiviserande snällism inte längre var självklar. Gruppen återknöt i praktiken till linjen som länge förr rådde i partiet, liksom i arbetarrörelsen, att människor måste möta förväntningar och krav för att utvecklas.

Faran i snällismen blev jag tidigt medveten om. Det beror på erfarenheter i barndomen. När jag började skolan 1934, kunde jag inte som de andra ungarna avläsa och skriva bokstäver och siffror i rätt ordning. Lärarna erkände att några barn hade den avvikelsen och kallade den ”ordblindhet”. De erkände också att skolan inte klarade problemet utan vädjade till föräldrarna att träna barnet hemma.

Tack vare att jag fick betyg varje termin från första klass, svävade jag aldrig i tvivelsmål om var jag låg och hur mina resultat sakta förbättrades. Jag var länge underkänd i alla ämnen där betyget sattes efter skriftliga prov. Både jag och mina anhöriga gjorde allt vad vi kunde för att jag skulle parera min avvikelse, och vi lyckades.

Desto mer förundrad blev jag som vuxen när allt fler lärare fick för sig att avvikelsen inte fanns. De trodde bara på olika takt i barnens utveckling. När ett barn inte klarade det som de övriga klarade, gällde det för läraren att inte låtsa om saken. Ingen fick ”stämplas”! Sådana lärare släppte kravlöst upp pojkar som inte kunde och skriva. Idag är dessa ”funktionella analfabeter” överrepresenterade i våra fängelser.

Det snälla önsketänkandet bland lärare bröts så småningom. Det skedde när hjärnforskare visat att det sprakar annorlunda i hjärnan på oss avvikande, utnämnt oss till dyslektiker och lagt grunden till att utveckla metoder att för att parera avvikelsen – metoder som engagerar skola, föräldrar och elev.

Dessa lärares önsketänkande och rädsla för att "stämpla någon" var det första tydliga exemplet på snällismen som jag observerade, och sedan höll jag snällismen under uppsikt. Jag förstod så småningom att åtgärder inspirerade av attityden ”vi ska ta hand om” och ”vi får inte ställa krav” har två farliga biverkningar:
- Människan i underläge befrias från ansvar och stimuleras inte att själv göra vad hon kan
- Snällisten börjar uppfatta sig som en finare människa och misstänka att de som vill precisera förväntningar och krav är hårda reaktionärer eller populistiska röstfiskare.

Inte undra på, alltså, att jag lade märke till att en ung politiker ville stimulera till ansvarstagande, att även andra invandrare gjorde det och att detta hjälpte Folkpartiet tillbaka till gamla värderingar. Nyamko Sabuni vågade till och med inför valet 2006 att publicera skriften Flickorna vi sviker och där lägga sig ut för den i särklass sämst ställda kvinnogruppen i Sverige, unga kvinnor från familjer som är fast i ”hederskulturen”.

Varför blir hon då angripen? Själv har jag bara lagt märke till tre skäl. Nyamko Sabuni
- har avböjt ”etiketten feminist” eftersom det ligger i grundbegreppet liberal att vilja arbeta för jämställdhet,
- har i arbetet för jämställdhet avstått från att utnyttja begreppet ”könsmaktordningen”,
- har intagit en nyanserade inställning till kvotering och sätter ned foten försiktigt.

Könskvotering är självklar i det politiska livet. Församlingar som representerar folket måste bestå av personer från de olika grupper av människor som folket består av. Självfallet bör kvinnor och män vara rimligt lika representerade.

Vad samhällslivet i övrigt beträffar, är emellertid könskvotering en mycket svår fråga. De som tror att metoden är en genväg till jämställdhet bör redan nu ha förstått att genvägen kan leda till förfärande resultat för kvinnorna. Kvotering till eftertraktade akademiska utbildningar har i de flesta fall hittills inneburit att män med underlägsna meriter fått gå förbi kvinnor med överlägsna meriter.

Jag misstänker att de som vill sprida könskvotering till allt fler områden inte har lyckats leva sig in i vilka konsekvenser det blir för individens rätt att välja sin väg och sitt sällskap. Låt oss starta arbetet med att utveckla den inlevelsen medan Nyamko Sabuni driver igenom sina jämställdhetsprogram.

En glömd konvention mot traffiking?

Min fråga till Utrikesdepartementet om Genéve-konventionen 1921 mot "vit slavhandel" gjorde att FMR, departementets enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter, snabbt hänvisade mig till FN-sajten:

http://treaties.un.org/Pages/Treaties.aspx?id=7&subid=A&lang=en

Jag klickar med stora förväntningar. Det visar sig att Genève-konventionen 1921 närmare vår tid, nämligen år 1950, ersattes med Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others.

Det visar sig också att Sverige icke ratificerat denna konvention, vilket däremot våra nordiska grannar gjort. Däremot har Sverige ratificerat ett protokoll från Lake Success, New York, 1947. Jag har därför i ett mejl till UDs enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter - med kopia till Röda Korset och Amnesty - ställt dessa frågor:

1 Ratificerade Sverige aldrig konventionen 1950?

2 Avstår i så fall svenska staten från att följa konventionen?

3 Följer Sverige i stället sitt åtagande enligt protokollet 1947?

4 Finns det något annat internationellt åtagande mot traffiking som Sverige följer?

Mitt intresse för denna fråga väcktes av misstanken att dagens debatt om traffiking sker utan kunskap om att det redan finns en internationell konvention mot denna vidriga handel.

Jag har också gripits av den ännu värre misstanken att konventionen blivit en död bokstav som staterna struntar i.

Många arbetar idag för internationella åtaganden mot traffiking. Då är det viktigt att få fram kunskap om de åtaganden som redan finns - OM de finns! Nu skall det bli intressant att se vad UD svarar.

När traffiking gällde svenska flickor

Internationella Kvinnodagen den 8 mars får många att tänka på traffiking. Jag får inbjudningar till filmvisningar och diskussioner, inte minst från Amnesty. De väcker ett minne från min barndom på 1930-talet.

På någon järnvägsstation läste jag ett plakat med en varning till unga flickor att följa med främlingar. Jag frågade sedan envist de vuxna vad det var fråga om. Vit slavhandel, sa de till slut. Det hände att ”stora flickor” lockades utomlands och gjordes till slavar. Sedan tvingades de göra något förfärligt och gick under.

Idag läser jag om sådana varningar i Moldavien men nu kallas verksamheten traffiking, och flickorna luras nu bl a till Sverige. Men är det samma sak? Minns jag rätt? Jag går till min Nordisk Familjebok. Den ger rik information som avslutas med en litteraturlista och som börjar så här:

”Vit slavhandel, enl internationell beteckning Handel med kvinnor och barn, den organiserade affärsverksamhet, som avser att genom falska förespeglingar om goda platser i utlandet locka unga kvinnor att emigrera för att sedan få dem sålda till otuktshus. Trafiken, som kan spåras långt tillbaka i tiden, bedrives numera efter fullt moderna handelsprinciper.”

Sedan citeras ur en kartläggning som gjorts av en expertkommitté i Nationernas Förbund. Flickorna förs ”på regelbundna, noggrant utstakade resrouter”, till främst Nordafrika, Indien och de sydamerikanska republikerna. ”Den största avsättningsorten är Buenos Aires.” I t ex Paris utgör vissa kaféer ”börslokaler”. Särskilda förmedlare ”förse bordellerna med nya offer”. Enligt expertkommittén är några av de fömedlade prostituerade, andra ”de fullkomligt oskyldiga, som måste lockas med list”.

Nordisk Familjebok berättar vidare att ett internationellt arbete varit igång ända sedan 1899 för att ”bekämpa detta onda”. En första överenskommelse ratificerades av Sverige 1904. Den gällde åtgärder mot handelns utövare och kontroll av unga kvinnors in- och utvandring. Denna överenskommelse utvidgades, t ex om åtgärder mot misstänkta platsförmedlingar, genom en konvention i Genève 1921 som ratificerades av Sverige 1924.

Detta internationella arbete ledde till att staterna bildande nationalkommittéer mot vit slavhandel. Den svenska stiftade ”till stöd för arbetet föreningen Vaksamhet” som ”kostnadsfritt meddelar unga kvinnor råd och upplysningar om platser och inackorderingar i utlandet. Föreningen har bistått mer än 25 000 unga kvinnor.” Det måste ha varit ett anslag från den föreningen som jag sett sitta kvar på en järnvägsstation.

När Sverige inte längre var fattigt nog för att flickor skulle kunna lockas till ”vit slavhandel”, försvann tydligen intresset här för hela saken. Det väcktes först när Sverige blivit så rikt att flickor började importeras hit för att prostitueras.

Men vad hände med Genève-konventionen 1921? Blev den upphävd? Eller har den bara blivit bortglömd? I förrgår riktade jag de två frågorna till Utrikesdepartementet.

Tänk om konventionen faktiskt gäller! Tänk om det stått klart vilka åtgärder staterna är skyldiga att vidta! Tänk om vi är skyldiga att hjälpa Moldavien bilda en nationalkommitté och förening Vaksamhet för att hjälpa flickor att inte luras!

Vi har ju redan hunnit en bit på väg när det gäller att bekämpa efterfrågan på prostitution.

En födelsedag och Förintelsens minnesdag

Idag fyller jag år. Det är roligt att fira. Jag har fått leva länge och är en av de privilegierade som fått behålla drivkraft och livspartner, och som får se barn och barnbarn utvecklas. Jag har dessutom just denna dag fått något viktigt att tänka på.

De som fick Förintelsens minnesdag beslutad måste välja en av årets alla dagar för den. Sannolikheten för att just min födelsedag skulle väljas var bara 1 på 365,25 men just den dagen valdes. Det var ett bra val för min del.

Mitt intresse för minoriteter väcktes när jag var tio år och upptäckte att min far sannolikt härstammade från en föraktad folkgrupp och att detta hölls hemligt. Intresset för minoriteter brändes in för resten av mitt liv när jag var sjutton år och såg journalfilmerna från utrotningslägren med dess döda och levande lik.

Förintelsens minnesdag gör att jag inte ens på min födelsedag glömmer det hot som alltid finns mot minoriteter.

Inte heller glömmer jag galenskaper som görs av människor med dåligt samvete, t ex att i lag förbjuda lögnen att Förintelsen inte ägt rum. Det som drabbade judar, romer och en del andra under andra världskriget är bland de bäst dokumenterade vidrigheter som finns. Att förbjuda lögnen att detta inte ägt rum är att för framtiden skapa misstänksamhet.

Just idag bereds mediautrymme åt ännu en kartläggning, nämligen den som den katolske prästen Patrick Desbois gör i Ukraina där halvannan miljon judar mördades med mer traditionella metoder än gasning. Hans material och utställningen som beskriver det är verkligen värda att studera.

Det blir en värdig födelsedag för mig.

En hårt arbetande sabotör

Under jullovet målades denna signatur i två meters längd på många typer av ytor i Rotsunda, Rotsunda gård och Rotebro centrum. Den målades på kommunala väggar, på Sollentunahems vägar, på tre väggar i vår bostadsrättsförening, på en lastbil parkerad vid Rotsunda torg och tvärs över alla meddelanden på kommunens anslagstavla. De första bokstäverna målades dessutom över vägvisningstavlor och busstabeller.

Signaturen är sig så lik på alla underlag att den måste ha utförts av en person. När det gäller klotter är förövaren sannolikt en tonåring av manligt kön. Under jullovet har alltså en ung människa lagt ned ett enormt arbete på att trotsa rimliga regler, göra medmänniskor ledsna och tvinga dem till arbete och kostnader för att återställa sin miljö.

Den unga människan behöver "åka fast" för att få hjälp att förstå sina medmänniskor och komma ur sin maktberusning. Den kan leda till andra normbrott som går över i brottslighet. Den kan leda till ett svårt beroende som framtvingar nattarbete i besatthet.

"Blir tjejer jämställda genom att klottra?" Så frågade jag den 10 november när arrangören av en jämställdhetsdag i Upplands Väsby bland många värdefulla programpunkter lagt in även den här:

"Prova på att lära dig skapa konst med burkar. Du får lära dig att skissa upp en målning på ett papper och sedan utföra denna på en vägg."

Arrangören var nätverket "Kön spelar roll" som stöds av bl a Svenska Scoutrådet, Rädda Barnens Ungdomsförbund, Röda Korsets Ungdomsförbund, och Ungdomens Nykterhetsförbund och vars jämställdhetsdag också stöddes av Upplands Väsby kommun.

När jag påtalat programpunkten, tvingade kommunen "Kön spelar roll" att stryka den. Samordnaren för kommenterade detta i ett brev till mig. Det var "kränkande", skrev hon, att vuxna "utan ett demokratiskt samtal stoppar ungas konstuttryck". Hon kallade detta "för stolliga politikers beslut" och efterlyste "en seriös diskussion kring ungas konstutövande".

Det finns alltså människor som inte fattar hur farligt det är när pojkar under sin uppväxt vänjer sig vid att egenmäktigt ändra miljön helt utan hänsyn till andra – och hur sorgligt det är att locka flickor in i samma brist på solidaritet.

Människor kan tydligen förtrollas så av konstformen grafitti att de inte alls ser vilka problem som normbrottet klotter leder till under uppväxten. Desto viktigare är att vuxna börjar röra sig ute på nätterna. Pojkar är inte galnare nu är i min barndom men de har inta alls lika många ögon på sig och möter inte alls lika många vuxna som är beredda att ingripa.

I väntans tider

Att ha fått ett manuskript färdigt är att stå inför en förlossning. En bok föds ju inte förrän den ges ut. Mitt senaste barn, som fått arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2008" väntar nu på att födas. Jag har nämligen lämnat manuskriptet till ett förlag.

Historien började med att jag skrev "Från livbåt till flytande palats", en skildring av min fars mycket ovanliga sjöliv. De förlag som var intressserade av att ge ut boken, var emellertid inte intresserade av sjömannens samspel med familj och samhälle. De ville bara ha sjölivet. Ta bort "det privata" !

Det bar mig emot, men till slut beslöt jag att försöka amputera. Då upptäckte jag:
- Det som var sjömannens samspel med familjen var min uppväxt i ett matriarkat!

Så jag skar loss de delarna och åstadkom med dem som grund det nya manuskriptet. Här citerar jag ett litet smakprov ur det:

"Viljan att följa tidsandan fick jag uppleva en gång när modet samtidigt föreskrev behåbefriade bröst och islandströja.

En försommardag ledde jag en paneldiskussion. Solen gassade. Det blev allt varmare i salen. Flera av deltagarna bar islandströja. Det gjorde t ex en från media känd ung kvinna på första raden.

Som ordförande hade jag annat att tänka på men så småningom började kvinnan i islandströjan göra något som det blev svårt för mig att inte lägga märke till. Hon spände långsamt ut nedre kanten av sin tröja så långt det gick och klämde sedan underdelen av tröjan hastigt mot magen.

På det sättet åstadkom hon en luftbubbla som steg innanför tröjan upp till halsen. Just i det ögonblick bubblan lämnade halsinningen sögs tröjan helt intill kroppen och avslöjade ett par välformade bröst.

Medan detta svalkande av bröst pågick, hade jag betydande svårigheter att hålla den koncentration som det krävs för att leda en paneldiskussion.

När mode är på tapeten, har det länge varit viljan hos kvinnor att följa ned i svängarna som diskuterats. Jag har emellertid inte intrycket att det finns någon tydlig könsskillnad i viljan att följa flocken när den sätter av i en ny riktning.

Ena årtiondet kan det vara självklart för unga män att gå barhuvade i femton graders kyla, andra årtiondet kan de ha yllemössa neddragen över öronen mitt i sommaren eller dra en munkkåpa över huvudet även när solen lyser. Under en epok vill män väcka förtroende med en prydligt knuten slips, under en annan vill de uppnå samma syfte med slopad slips och oknäppt skjortkrage.

Bland både män och kvinnor är det vanligt att tänka och handla på samma sätt som den grupp man vill vara med i eller ser upp till – eller i vart fall hålla samma stil som den.

Länge kan en familj med mor och far framstå i media som den perfekta uppväxtmiljön för barnen. Några årtionden senare publiceras reportage om skilsmässor som utvecklar föräldrarnas personlighet så att barnen blir lyckligare. En del unga par verkar då att skiljas just för att visa hur moderna de är.

Kvinnan kan t ex bryta upp för att studera psykologi och överlämna vårdnaden av det gemensamma barnet till mannen. Detta brott mot traditionen blir en flagga för båda att svänga med som visar hur väl de är med sin tid. Barnet har som vanligt inget målsägarbiträde i denna process där det borde vara huvudparten."

Med detta manuskript trampande i kön hos ett förlag går jag alltså i väntans tider.

Det finns mer att bryta ut från "det privata" i det maritima manuskriptet. Nu är jag färdig med ett första utkast om vilka bekymmer familjen Claesson fick när en släkting, Richard Berlin, och två andra köpmän i december 1939 protesterade mot Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.