torsdag 22 september 2016

Det bortglömda skälet för värnplikt


Värnplikt av flera orsaker

Den 26 juni skrev jag om Brexit men också detta:
Det här inlägget blir troligen inte följt av något annat på mycket länge. 

Jag  ville koncentrera mig. Men så kom det något i NU som just gällde ett element i det jag ville koncentrera mig på.  Då fick det bli ett debattinlägg i nr 38: 


I NU NR 36/16 pekar Joakim Strömbäck på avskaffandet av värnplikten som en av Alliansregeringens stora frihetsreformer. Som en i den sista kullen av värnpliktiga vittnar han dessutom om hur osäkerhet och frustration präglade förbanden under omläggningen.

I samma nummer beskriver Allan Widman återinförandet som nödvändigt. Bara halva försvaret har kunnat bemannas. Bristerna är särskilt stora när det gäller nyckelbefattningar. Samtidigt har omvärldsläget blivit allt mer hotfullt.

Hur hade friheten varit i Sverige om vi 1939 inte haft någon värnplikt? Socialdemokraterna hade lyckats få igenom en drastisk nedskärning av försvarsbudgeten. Världen hade ju blivit fredlig efter det förfärliga kriget! Närmare 1939 fick därför förstärkningar av försvaret improviseras fram.

SAMMA ANINGSLÖSA ANTAGANDE om en ny fredlig värld gjordes efter andra världskriget. 1996 beslöts att minska försvaret av Sverige till förmån för ett ”insatsförsvar” i krigshärdar. Efter Krim, östra Ukraina och andra tankeställare är vi nu gång med att åter improvisera en förstärkning av försvaret.

Detta kommer att kräva väsentligt större anslag än enligt försvarsuppgörelsen förra året. Det kommer att kräva ett återinförande av värnplikten – men bättre inriktad än vad som nu har förslagits i fråga om fördelningen av uppgifter och utbildningen för dem.

Försvarets akuta personalbrist är ett viktigt skäl för värnplikt – men det finns ett viktigare.


Alla kulturer har haft seder, riter, till och med ritualer, för att socialisera alla pojkar. I varje årgång finns en liten men viktig minoritet. En pojke i den minoriteten kan inte sitta still utan flänger omkring, kan röra sig nyfiket i sin omgivning men har mycket svårt med skolbänken. En yngling i den gruppen uppfattar inte begränsningar förrän han kör huvudet i dem och normer inte förrän han har brutit mot dem.


LYCKAS SAMHÄLLET SOCIALISERA även sådana pojkar kan de utvecklas väl. Det blir då ofta bra ledare. Lyckas inte detta kan de bli marodörer. I min årgång, 1928, fanns socialisation. Ännu i min sons årgång, 1950, fanns mycket av den kvar.

Hans årgång var grundskolans första. Hur har det gått sedan?
Allt fler pojkar misslyckas i skolan, träder ut i arbetslivet där teoretiska meriter efterfrågas allt oftare, blir arbetslösa.

Frågan om värnplikt bör kopplas samman med uppgiften att ge skolan en ny konstruktion. Att låta alla tillbringa alla år av sin uppväxt i skolan stämmer varken med beprövad erfarenhet eller med forskning. I synnerhet inte med den solida kunskapen om att flickor och pojkar i flera viktiga hänseenden utvecklas i olika takt.

EN AV DE stora orättvisorna i samhället är villkoren för olika årskullar. Jag tillhör en av allra mest gynnade. Ung nog att inte tjänstgöra som värnpliktig medan kriget pågick. Gammal nog att från 14 års ålder fara på jordbruksarbete under sommarlovet och att från 15 delta i det frivilliga försvaret. Jag unnar kommande årskullar så mycket som möjligt av detta.


GÖRAN C-O CLAESSON
Sollentuna 

KOMMENTERA


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.