tisdag 31 december 2013

2013: Glimtar från min blogg / Samples of my blog


Student vid Södertörns Högskola för att gå i närkamp med genusdefinitioner. Jag ville ha material till en liten ABC-bok om begrepp och signalord. 
Student at Södertörn University for infighting with gender definitions. I wanted to get stuff for a little ABC-book on notions and signal words. 

2013 valde Sveriges biskopar en kvinna till ärkebiskop, Antje Jackelén. 1943 skrev jag i en skoluppsats att prästerna skulle bli bättre om kvinnor fick komma med bland dem. Nu är häften av prästerna kvinnor. 
In 2013 the bishops of Sweden elected a woman arch bishop, Antje Jackelén. In 1943 I wrote in a school essay that the priests would be better if women were allowed to be among them. 

Maria Sveland gav ut Hatet: en bok om antifeminism. Den påminde mig om något ännu värre: När procenttalet pojkar som misslyckas i skolan växer kommer allt fler män att hata kvinnor. 
Maria Sveland published The hate: a book on antifeminism (literally translated). It made me think of something even worse:  As the percentage of boys who fail at school is growing more and more men will hate women. 

De facto diskriminerar skolan pojkar. Det ville jag peka på – men född på 1920-talet lever jag bakom en osynlighetsvägg. Folkpartiets provval inför valet till Riksdagen 2014 gav mig ett tillfälle. 
De facto the school is diskriminating boys. I wanted to point at that – but born in the 1920’s I live behind an invisibility partition. The trial eletion of the Liberal Party before the Parliament election 2014 gave me an opportunity. 

Kärnan i mitt budskap
Som far och morfar har jag glatts när hinder röjts undan för flickorna.
Men sedan länge misslyckas allt fler pojkar i skolan
och slås sedan ut i arbetslivet.
De facto diskriminerar skolan pojkar.
Kvinnor dominerar på högskolorna
– men karriärprogram är stängda för män.
Fler män kommer att hata kvinnor 
Skolgången måste få en ny konstruktion. 

The core of my message:
As fa father and grandfather I have rejoiced 
when obstacles are removed for the girls. 
But more and more of the boys fail at school 
and then get excluded from working life. 
De facto the school is diskriminating the boys. 
Women dominate on the universities 
– but career programs are closed to men. 
More men will hate women. 
The schooling must be given a new construction. 

Tack vare provvalet blev jag synlig, och till min stora överraskning fick en  tredjedel av kandidaterna färre röster än jag. Men hur många lyssnade på mitt budskap?
Thanks to the trial exlection I got visible and much to my surprise a third of the candidates got less votes than I did. But how many listened to my message?

Än har jag inte sett någon förändring i tänkandet. Pojkarnas skolresultat skall förbättras genom bättre undervisning i jämställdhet – trots att sådan undervisning inte fått de flesta flickorna att sluta välja de ”kvinnliga” och lågbetalda yrkena.
So far I have seen no change of attitudes. The school results of the boys are supposed be improved by better tuition in gender equality – in spite of the fact that such tuition has not made most girls stop chosing the ”female” and low-wage occupations.  

Alla sådana problem kommer dock att lösa av våra barnbarnsbarn: Max med hans bror Sixten samt deras kusin Ottilia:
All such problems, however, will be solved by our great grandchildren:  Max with his brother Sixten and their cousin Ottilia: 




KOMMENTERA

söndag 15 december 2013

Nils Bejerot: folkbildare, forskare, opinionsbildare

Skrev det här inlägget 7 december, försökte föra in det samma dag. Omöjligt: bilderna kom upp bara som kod! Igår, när vi firade min hustrus fyllda 86 år, var vårt hem fullt med datakunniga ättlingar. Problemet enkelt: Någon av mina ostyriga fingrar hade tryckt knappen HTML. Här kommer inlägget på åttonde dagen.


Nils Bejerot dog för 25 år sedan. Alltså anordnar RNS och Carnegieinstitutet ett minnesseminarium. Han var en nyckelperson för dem båda. Jag deltar eftersom Nils Bejerot blev en inspiratör för mig då det gäller att observera och analysera.

Jag sitter bland deltagarna och funderar. Vad hoppas jag på att få veta? Det första gäller något som jag skrivit om i min bok om jämställdhet: Kvinnan, mannen tidsandan och den fria tanken. Det står i kapitel 12, avsnittet Mothugg inte alltid kränkning. En statistiskt konstruerad kvinna. 

Jag hade börjat samarbeta med Nils Bejerot i det första skedet av AIDS-pandemin. Det var en tid av yrvakenhet men i den deltog inte Bejerot. Han koncentrerade sig på vetenskapligt grundade observationer och systematisk analys av dem. Därmed ingrep han på ett sätt som imponerade på mig och som jag därför berättade om i min bok:

”Nils Bejerot hade sett att en vetenskapligt mycket välgjord och omfattande presentation av den uppseglande pandemin hade gjorts av en läkare, Michael G. Koch, och låtit Svenska Carnegie Institutet ge ut hans bok 1985 med titeln AIDS – vår framtid?  Koch hade emellertid det emot sig att han var tysk, alltså lätt att beskylla för nazism, och att han var distriktsläkare i Karlsborg, alltså inte värd att lyssna på jämfört med professorer i Stockholm. Han låg emellertid före i kunskaper genom att han tillhörde en sedan flera år samarbetande grupp läkare i flera aidsdrabbade länder, även i Afrika.”

Avsnittet i min bok om jämställdhet handlar inte om främst om detta utan om observationer jag gjorde av Nils efter att ha hört ett rykte: Nils Bejerot föraktar kvinnor. Låg det något i ryktet? Jag berättar i boken att jag hos Nils fann likgiltighet mot individer oavsett kön, nämligen mot dem som inte är inställda på att utvecklas men som trots det har pretentioner på att vara viktiga. 


Min fråga när jag nu sitter bland åhörarna: Kommer seminariet att visa om jag tolkade Nils rätt? 

Första föredraget hölls av Kerstin Käll, överläkare vid Beroendekliniken i Linköping. Hon berättade hur Bejerot gett henne uppmuntran och stöd, till och med tipsat om bästa ämnet för just henne att doktorera i. 

Kerstin Käll beskrev fem olika element i Nils Bejerots forskningsinsats. Det kan sammanfattas så att han av väl genomförda och belagda observationer skapade en ny teoretisk modell för att förstå karaktären av narkotikamissbruk. Den utmanade det rådande synsättet: missbruk är bara symtom på orsaker i samhället och/eller i individen.


Nils Bejerot blev våldsamt angripen, ofta med hämningslöst valda vapen. Det slog inte ned honom. Han utvecklade ett tänkande och en formuleringsförmåga som hjälpte honom. 


Första citatet här bekräftar en erfarenhet jag själv gjort. Det andra påminner mig om stora företag som blivit dumma genom långvarig framgång. Min roman Läget under kontroll utspelar sig i ett sådant företag. (Utges snart även som ebok.) Tanken i det tredje citatet försöker jag själv leva efter. 

Det avslutande föredraget hölls av Jonas Hartelius, från början assistent till Bejerot och så småningom mycket anlitad expert i narkotikafrågor. Även han var en nyckelperson när RNS och Svenska Carnegieinstitutet bildades. 



Det som Hartelius berättade hjälpte mig förstå varför Nils Bejerot blivit en sådan inspiration för mig. Han hade samma inställning som jag mött hos syndikalister och socialister bland Bohus-Malmöns stenhuggare. Deras företrädare hade inställningen att individen bör ”förkovra sig”, alltså öka sin bildning. 

Den inställningen hade för övrigt hela arbetarrörelsen ända tills grundskolan kommit igång. Då försvagades den av inställningen: skolan tar hand om ungen! Nils Bejerot släppte aldrig kravet på ansvar för individen. Därmed var han folkbildare i hjärtat, och det märktes tidigt i hans gärning.

Alltså blev BAMRÄSKY viktig för honom, balans mellan rättigheter och skyldigheter – och detta i en tid då rampljuset bara riktades mot rättigheterna. Även massmedias viktigaste uppdrag, yttrandefriheten, blev viktig för honom.

När det gäller kriminalitet tillförde Nils Bejerot kunskapen att den har väsentligt olika karaktär. Det är till exempel en skarp skillnad mellan småbrottslingar och de stora stötarnas ledare. De senare tänker rationellt inför varje stöt! 

Bland de brev som lästes upp till mötet var ett från Carl Persson, rikspolischef länge och även under Norrmalmstorgsdramat. Att dramat fick en oblodig lösning berodde inte minst på att han lyssnade på Bejerots råd. Det var grundade på inlevelse både i offren och förövarna kombinerad med forskningens tidigare rön. 

Det blev också Nils Bejerot som gav det vetenskapliga och internationellt spridda namnet på fenomenet att gisslan kan ty sig till sina fångvaktare: Stockholmssyndromet


Vad Nils än gjorde kunde han räkna med att bli förföljd och misstänkliggjord.  Det gick så långt att någon försökte få en tidning att publicera en artikel som han påstods ha skrivit. Artikeln innehöll förslag om att alla hivsmittade skulle placeras på en isolerad ö. Trots att den inte infördes, spreds den och blev trodd av många. 

Hur kunde Nils Bejerot klara denna förföljelse?



Det här ger en bit av svaret. Nils Bejerot ”skrev av sig”, inte minst i FolketiBild/Kulturfront. Han uttryckte alltid sina observationer och slutsatser och blev allt skickligare i att skriva. Ägnade sig bland annat åt att nagelfara varenda mening han skrev så att varken den eller något i den skulle kunna brytas ut och citeras komprometterande ur sitt sammanhang.

Skälet till att han gjorde så var att det, på socialhögskolorna till exempel, cirkulerade listor med Bejerot-citat, vanställda till sin innebörd genom att vara tagna ur sitt sammanhang. Det gällde ju att visa att Bejerot var fascist!


Nils Bejerot klarade påfrestningen, och en bidragande orsak till det var nog hans humor:


Under seminariet hade lämnats flera exempel på att Nils Bejerot stött och uppmuntrat många oavsett kön, alltså även kvinnor. En av de sista tablåerna Hartelius pekade på gällde kompanjonskapet mellan honom och hustrun Carol. 


Jonas Hartelius berättade närmare om punkterna i tablån och slutade med orden att Nils Bejerot aldrig skulle ha kunnat göra vad han gjorde utan Carol. 


torsdag 7 november 2013

TIME om svensk genussträvan / TiME on Swedish gender push

This post is in English. Here I explain why to Swedish readers:
Mina inlägg hittills har inletts med en kort resumé: In my English nutshell
Inlägget idag ger glimtar ur ett stort reportage I TIME – och jag hinner inte översätta.


Five pages of TIME November 4, 2013, describe endeavours in Sweden to make gender differences irrelevant. Here I just give glimpses of the content. For the moment my own time does not allow a Swedish summary. 

The purpose of the report was presented in this way:


The report has been written by Lisa Abend. She and her collaborators have done an impressive job.  People enthusiastic about the idea of combatting stereotyped gender differences are interviewed and so are critics. I use quotations but they are all shortened. Here they begin:

Sweden has now reached a critical turning point toward a society where gender doesn’t matter. But for critics Sweden is a dangerous experiment in political correctness that would deny biological realities and impose artificial mandates of sameness.

At the Nicolaigarden preschool in Stockholm they try not to use the words girl or boy at all. One of the most popular toys, for both sexes, is a set of dolls designed to teach about emotions. The dolls are completely naked, which makes it easy to see that they have no distinguishable gender.

Christine Ingebritsen, professor of Scandinavian and women’s studies at the University of Washington.  “They are a sort of postgender now … Sweden is our future.”

In the 2010 national elections, women won 45% of the seats in Parlament  and currently 13 of the country’s 24 ministers are women. Among women ages 15 to 64,71.8% work outside the home, compared with 75.6% of men.


Maria Arnholm, the Minister for Gender Equality: The government has required what it calls “gender mainstreaming”—the incorporation of a gender-equality perspective—at all policy lewels since 1994.

Lina Thomsgard, runs Rättviseförmedlingen, or Equalisters, whose 44,000 members crowdsource the names of female experts in everything from terrorism analysis to disc jockeying and make those lists available to media and other institutions.

The word hen instead of the expression han eller henne (he or she) was first proposed in the 1960s. Now major newspapers employ the pronoun in place of that phrase and so do lawmakers on the floor of Parliament. In 2012 a children’s-book used it instead of either han (he) or hon (she). [I add: after that the use of hen in this broadened sense has become a signal of particularly ardent feminism.]


Many once male professions like medicine, law and journalism now have either equal numbers of both sexes. The careers that remain predominantly male preserves—only 3 % of the Swedish firefighting corps is female, for example—offer affirmative action-type programs to attract more women.

Critics maintain that both the state and other institutions are imposing a whole new set of prejudices and barriers. Elise Claeson, a freelance columnist and author of a book about stay-at-home moms. “They have to reach inside our minds and change them.”

Pär Ström: Society has turned against men, actively discriminating against them in things like child-custody laws and permitting inequality when it favors women. There is no room in public discourse for a discussion of these issues. “The media is almost exclusively feminist, and there’s no room for moderate dissent.”

Ström stopped participating interviews about gender when a public-radio website posted a photo of him with a nail through his head.

Maria Sveland on the other hand, a feminist writer, has been the target of a tremendous amount of vicious hate mail, including a serious death threat.

However: The vast majority of Swedes seem to be on board with their nation’s experiment in closing the gender gap.

I consider his report valuable!  

As valuable as another TIME gender report I have studied.   In my book Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (The woman, the Man, the Spirit of the Time) I commented a comprehensive report in TIME March 7 2006: WHO SAYS A WOMAN CAN’T BE EINSTEIN? I now translate my conclusion of that report:

"The TIME report can be used as a medicine against two notions, the one being that gender differences in all essentials are biological, the other that they in all essentials are results of the fact that we are 'socialized' into the different gender rolls. They are obsessions without support in serious research. In the report the authors give evidence both for the fact that genetic differences matter and for the fact that the brain is able to adapt the the individual to the demands of the situation and the environment."

The fate of my book underlines Lisa Abend’s interpretation of the situation in Sweden. The book gives my personal observations from the 1930’s to 2010 on gender inequality and the work against them. There are now gender institutions at all the Swedish universities. Not one of them has shown any interest in this unique testimony, not even gender historians. Evidently people marching under the banner Gender get their field of vision severely limited. 

KOMMENTERA

söndag 27 oktober 2013

Gripen och Bernoulli / The Griffin and Bernoulli


In my English nutshell
Sweden, the little peaceful country producing guns and recoilless rifles, is developing Gripen, “The Griffin”, an advanced fighter. Svenska Dagbladet, an important daily, has now devoted six full pages to describe it in the air. 
One of the photos reminds me of something I was told when I was 18: according to “Bernoulli’s law” it is the shape of the wing that makes it possible for the airplanes are able to fly. 
I protested as we all in the class had seen planes flying upside-down. The others remained silent. Evidently an authority and an impressive term can make people abstain from thinking by themselves.  


Den 26 oktober ägnade Svenska Dagbladet hela sex sidor I sin rosa sektion Näringliv åt Gripen. Tomas Augustsson skildrar hur han upplevde en testrunda medan Magnus Hjalmarson Neideman fotograferade och filmade från skolflygplanet SK60. Turen finns också att uppleva på film.

Lilla fredliga Sverige utvecklar avancerade kanoner och stridsplanet Gripen som nu blir större och farligare. En lustig liten detalj dock: Augustson fick det mycket trångt på sin plats bakom föraren. Nya skarpa Gripen passar alltså för fler kvinnor än män.  



På andra Gripen-uppslaget ser jag den här bilden, och den väcker ett minne. Jag var arton år och på utbildning för segelflyg. En löjtnant undervisar i aerodynamik och förklarar för oss hur vingen bär planet. Han ritar profilen av en vinge, lite bukigare på ovansidan och med en svag insvängning på undersidan. 

Han tecknar luftströmmar som visar att denna skillnad i form skapar ett undertryck på ovansidan. Det är detta som gör att planet kan flyga säger han, och han kallar det Bernoullis lag. Då kan jag inte hålla mig.
Det där kan inte vara riktigt!

Alla vi på lektionen hade sett flygplan flyga upp-och-ned, flera av oss hade hållit drakar i luften utan någon bukig profil. Men alla teg när löjtnanten stod på sig. Plötsligt insåg jag: när en expert, en auktoritet, uttrycker något med ett vetenskapligt namn, då sticker de flesta inte upp. Lektionen gjorde mig till en talesman för dem som inte vågar tänka själva.

Alla som Ulf Peter Olrog sökt hjälpa med refrängen som börjar:

Du skall göra som Svenssons gör,
och inte skilja dej från mängden.
Du skall tro det som Svenssons tror,
om du tror nå't alls.

lördag 26 oktober 2013

Excuse me, English-speaking friends!


I have forgotten to tell you what the words in the vignette above mean. Here they are, translated to English:

PERSPECTIVE PERSONAL RESPONSIBILITY
Dare see mental epidemics! 
Dare hear what newspeak orators want! 
Dare think yourself!


torsdag 17 oktober 2013

En dag om jämställdhet / A day on gender equality


In my English nutshell
Recently the Swedish Church elected a new Arch Bishop, Antje Jackelén, a theologian who has advanced in Germany, the US and Sweden. In 1960 the church began to welcome women priests and now half of the clergy are women. In 1943, when I was 15, I advocated the right for women to become priests. 
On the 16th the largest dailies of Sweden, Dagens Nyheter, and Denmark, Politiken, published an article by the Drude Dahlerup, a Dane who is a gender professor in Sweden. She pointed at the spiteful debate that has developed between these two countries on integration and equality/feminism. I comment on her definitions. 


”Habemus Antje” – dagen börjar med olika kommentarer till att Antje Jackelén valts till ärkebiskop. De väcker ett minne hos mig. Jag letar fram mina skoluppsatser. För 70 år sedan, då jag var femton, skrev jag:

”Är kvinnan jämställd med mannen i alla yrken? Svaret blir nej. Det finns två yrken, till vilka hon inte ens har tillträde, nämligen prästens och militärens. Särskilt är detta olyckligt beträffande det förstnämnda. Då det finns många fler religiösa kvinnor än män, skulle det finnas fler prästämnen att välja på, och prästerna skulle alltså bli bättre.”

Sjutton år senare tillträde den första kvinnliga prästen. Idag är hälften av prästerna kvinnor och snart är en av dem ärkebiskop. Detta har skett utan kvotering. 

Dagen börjar också med att jag läser en stor artikel:
Otyglade grannar





Drude Dahhlerup beskriver intressanta skillnader mellan jämställdheten på den politiska scenen i Danmark och Sverige. De svenska partierna förklarade sig ”i slutet av 90-talet som ’feministiska’, medan det mindre farliga ordet ’ligestilling’ (jämställdhet) togs bort eller nedprioriterades i danska partiprogram, …” Hon fortsätter: ”På senare år har dock könsmaktperspektivet och feminismen försvagats i svensk debatt och ersatts av jämställdhet.” 

Hoppsan!  Definitionerna av ”feminist” och ”könsmaktordning” är noggrant preciserade i Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:6). Har denna genusprofessor inte läst dem?

Utredningen fann att orden ”feminism” och ”könsmaktordning” bara är uttryck för en vilja att se vissa svåra problem och att vilja angripa dem. I vanligt språkbruk betyder det att de bara är signalord och inte säger något om vad de som använder dem vill göra. Därmed blir det olika slag av feminism.

Själv har jag letat efter någon definition av ”könsmaktordningen” och efter ordets upphovsman men varken funnit den ena eller den andra. 

Drude Dahlrup pekar på den stora könsskillnaden i livslön i både Danmark och Sverige men nämner inte den väsentliga orsaken till det mesta av skillnaden: fler kvinnor än män söker sig till yrken där lönerna är lägre och fler män än kvinnor är benägna ta risker – farligt i trafiken men gynnsamt i karriären. 

I stället pekar hon på att varken Danmark eller Sverige ”gick i spetsen för könskvotering till bolagsstyrelserna”. Nej, det gjorde Norge, men inte ens där har någon påstått att det påverkat skillnaden i livslön. Drude Dahlrups långa artikel är emellertid mycket läsvärd.

På kvällen deltar jag i ett möte, arrangerat av Liberala Kvinnor i Strockholm och med förbundsordföranden, riksdagsledamoten Anna Steele, bland deltagarna. Cecilia Elving, ordföranden i Stockholm, inleder med att kort5 peka ut allt väsentligt som ännu fattas för jämställdhet. 


Huvudperson: Gabriel Romanus, jämställdhetskämpe sedan 60-talet.  Tack vare förmåga att samarbete, inte minst över partigränser, har han lyckats åstadkomma många viktiga reformer. 

Det blev en livlig frågestund efteråt. Själv påminde jag om vad Stefan Löfven sagt när han valts till S-ordförande: 
Jag är feminist, punkt slut! Och jag tror på könsmaktordningen!

Själv uppfattade jag det som ett försök att undgå ödet Nyamko Sabuni drabbades av då hon ”avböjde beteckningen feminist”.  

Gabriel, som redan berättat mycket positivt om henne insatser, svarade emellertid bara med att berätta att han tyckte om Stefan Löfven. Jag ser det som ännu ett exempel på att han når resultat just genom att vara en människovän. 


KOMMENTERA

lördag 5 oktober 2013

En kandidat uppmuntras / A candidate is encouraged


In by English nutshell
The trial election in the Liberal Party before the parliamentary election is completed. I participated in the hope that it would provide a platform outside the wall keeping old active people invisible in Sweden.
I landed as No 65 of the 91 candidates and, thus, became visible within the party. 
So, I continue advocating a radical reform of the Swedish school. 
We should not accept keeping our world record in the number of burnt schools.  

Varför jag ville kandidera i Folkpartiets provval inför riksdagsvalet berättade jag här den 14 augusti och 14 september. Jag ville få en plattform utanför den vägg som gör årsrika osynliga oavsett vad de har att bidra med. 

Lägg märke till ordet årsrika! Det är Barbro Westerholm som börjat använda det i stället för de märkliga orden ”äldre” för gamla och ”äldre äldre” för skröpliga gamla.   

Mitt budskap som kandidat berättade jag den 2 oktober: skolan måste få en helt ny grundkonstruktion! Det går inte att låta allt fler pojkar misslyckas samtidigt som arbetslivet allt oftare kräver teoretiska meriter. Då kommer allt fler pojkar och män att hata kvinnor.

Provvalet och dess resultat vill jag berätta om idag. När inbjudan till valet kom greps jag av en ond aning. Det skulle ske bara på internet. Jag tänkte på hur ofta jag själv haft problem med att internetsvara på frågor. Då har jag fått hjälp av något barn eller barnbarn. Alla gamla har inte den förmånen – och många drar sig för att ”besvära”. 

Nåväl, jag markerade mina sex ettor och sex tvåor på de kandidater jag anser vara viktigaste av alla de 91. Sedan iväg till första tillfälle att presentera mig, ledsagad av min Evelyn som är bättre att hålls reda på mig än vad jag är själv. Det var den 15 september vid ”mingel” före Stockholmskonferensen. Vi trädde in i detta imponerande rum:



Kandidaterna uppdelades på små bord, 2 à 3 vid varje, för att där uppsökas av konferensdeltagare till hjälp för deras val av ettor och tvåor eller ingen markering. Vi fick också ha med oss flygblad. Innehållet i mitt berättade jag om den 2 oktober.  Så här såg jag ut vid mitt bord:




Det blev snart tydligt att det var de andra kandidaterna som märktes mest bland de nyfikna. Inte underligt med tanke på att detta ”mingel” började två timmar innan konferensen. Vi hade med andra ord svårt att bara stå i våra ”stationer” utan uppsökte varandra kors och tvärs. 

Många av de andra kandidaterna imponerade på mig, flera starkt. Deras förmåga och vilja var glädjande med tanke på partiet, och konkurrensen störde inte mig. Jag hade aldrig trott att jag skulle få tillräckligt många provvalsröster för att komma med på riksdagslistan. Plattformen är det väsentliga för mig. 

Redan dagen efter kom nästa kandidatträff. Det var fem FP-föreningar i södra Stockholmsförorter som gått samman om att inbjuda alla kandidater.  Nästan hälften av de 91 kom. Åter visade det sig att vi kandidater var intresserade av varandra. Jag blev åter imponerad av flera.

Mötet leddes av FP-ordförandena i Vantör och Farsta: Elisabet Abelson och Vladan Boscovic. Jämför med Stockholmkonferensen blev detta mer givande genom att var och en av oss fick ett par minuter för att framföra sitt budskap. Det blev en kavalkad av god vilja och mycket kunnande!

Sedan blev det ännu intressantare: rader av stolar upp på podiet! Alla kandidaterna ombads sätta sig där, och sedan vidtog en enkät inspirerad av August och Lotta. Vi fick en rad viktiga valfrågor med tre svarsalternativ. De som svarade Ja på ett alternativ fick resa sig upp. Det blev bra motion och tydliga utslag.

Ett av de tydligaste gällde den inskränkning av individernas handlingsfrihet som kallas pappamånad. Svarsalternativen och svaren på dem:

–  Bra som det är nu.   Några få reste sig.
–  Ytterligare en pappamånad.  Nästan alla reste sig.
–  Det är upp till föräldrarna att fördela.   Två reste sig. 

Ett märkligt utslag i ett parti vars pionjärer för jämställdhet, de flesta kvinnor, förde en hård kamp mot patriarkalismen. Den yttrade sig då i att kvinnor förbjöds ha vissa arbeten för att de skulle skada dem. Nu yttrar sig patriarkalismen i en vilja att förhindra kvinnor besluta om bland annat  föräldraledighet. 

Första jag såg på detta var när äntligen den födande kvinnan fick ta med en stödjande person. På 50-talet förvägrades jag själv vara med vid förlossningen. Men när reformen kom på 60-talet fick inte kvinnan själv välja att ha med sin mor, en syster, en erfaren väninna eller sin man som stöd. Kvinnan själv fick inte bestämma, ett första tecken på den nya patriarkalismen

Att dagens feminister blivit allt mer patriarkala får jag gå in på grundligare en annan gång. Nu vidare om provvalet. Enligt Tidningen Nu såg vi kandidater ut så här inför fem FP-föreningar söder om Söder:



Den 2 oktober kom resultatet, och min onda aning besannades. Detta första val genom internet hade lockat 28.5 % av medlemmarna att delta. I senaste provval, på papper, deltog 41,5 %. Åter hade vår ständiga önskan att vara moderna lurat oss.

Mot den bakgrunden är det intressantaste med de sex som kommer högst i provvalsresultat att Barbro Westerholm finns med bland dem. Det visar att hon får röster även av yngre i Folkpartiet. I det verkliga riksdagsvalet kommer hon dessutom att få många röster av årsrika.

Så ser jag den stora överraskningen på resultatlistan: jag kom inte sist! Jag kom som nr 65 av 91. Det uppfattar jag som ett tecken på att mitt kandiderande i provvalet  slagit ett hål i osynlighetsväggen.  Det stimulerar till nya tag!

Först gäller det skolan! 
Vi kan till att börja med tänka efter varför 
Sverige har världsrekord i antal nedbrända skolor. 


onsdag 2 oktober 2013

En kandidat observerar skolan / A candidate is observing the school


In by English nutshell
I have told you previously here that I am a candidate in the trial election of the Liberal Party before the parliamentary election. I hope this will provide a platform outside the wall keeping old active people invisible in Sweden. Today I tell the salient point in my message:  
Year by year the percentage of boys who fail is increasing. This discrimination of the boys must be stopped.  The basic construction of our school must be changed. 

Jag har förut berättat här att jag kandiderar i Folkpartiets provval inför riksdagsvalet. Som född på 20-talet är jag placerad bakom en osynlighetsvägg och hoppas kandidaturen ger mig en plattform utanför den väggen.

Senast berättade jag att kandidaterna i Stockholm den 15 september skulle få presentera sig under ”mingel” före en konferens i Stockholm. Nu vill jag berätta vad som hänt sedan dess men börjar med kärnan i mitt valbudskap. 

Mitt avstamp är Maria Sveland som i HATET –  En bok om antifeminism vittnat om hur hon och andra utsatts för hat. Det hatet har uttryckts på det vidriga sätt som används av anonyma på nätet och av dålig fotbollspublik. 

Sorgligt nog finns det även annat hat än mot antifeminism. Även kvinnor hatas, och även kvinnor hatar. Jag har i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken visat hur likhetsfeminister förföljt och tystat medsystrar som vågar hävda att könsskillnader inte bara är inlärda. 

Idag finns dessvärre orsaker till hat mot kvinnor. De orsakerna ökar sedan länge i styrka, och de grundläggs i vår skola! 

Jag har följt skolan ända sedan diskussionerna på 50-talet om hur ”enhetsskolan” borde konstrueras.  Följt skolan som aktiv förälder och inryckande morförälder. Varit ”gästlärare” i olika ämnen. Steg för steg för steg har detta klarnat för mig: 
Skolan konstruerades inte på beprövad erfarenhet
 och inte på väl utvärderad forskning, 
t ex om olika utvecklingstakt för pojkar och flickor.  

Konstruktionen håller individen i skola alla år under uppväxtens alla år och samundervisad i alla stadier. Reformerna har gjorts rikstäckande; alltså har inte resultaten kunnat utvärderas. Samtidigt har lärarkåren till större delen kommit att bestå av kvinnor. Sedan länge vet vi ett tydligt resultat av denna konstruktion: 
Allt fler pojkar misslyckas! 

De unga männen går sedan ut i ett arbetsliv som ställer allt högre teoretiska krav och det ger resultatet: 
Allt fler män slås ut. 

I skolan har pojkarna mött makten i huvudsak representerad av kvinnor. I egenskap av bidragstagare och ”föremål för åtgärd” blir deras direktkontakt med makten i huvudsak kvinnor.
Allt fler kommer att hata kvinnor.

Vi måste inse 
– att skolan trots alla vackra syften diskriminerar pojkar, 
– att detta lägger grunden för hat mot kvinnor, och 
– att det inte kan stoppas genom att skolan, alltså i huvudsak kvinnor, stimulerar läsning eller genom ger bättre undervisning i jämställdhet. 

Skolans grundkonstruktion måste ändras. 
den måste grundas på beprövad erfarenhet 
och på väl utvärderad forskning. 

Samtidigt krävs något mer: 
Insikt om att en jordskredsförändring  pågår. 

Reformdrivare brukar tycka om akademiska ord. De föredrar nog ordet paradigmskifte. Ett sådant har drabbat oss med full kraft, och den kraften ökar. 

Jag syftar på att unga kvinnor idag dominerar på universiteten samtidigt som arbetslivet kräver mer teoretiska meriter. Det skriver jag om i ett kommande inlägg.  






lördag 14 september 2013

Ingen jämställdhet genom illusionism / No gender equity by illusionism.



In my English nutshell
I am now a candidate in a trial election of the Liberal Party before the parliament election. In this  way I challenge the present genus policy, based on the notion that genus differences are only caused by learning. I advocate a change of the basic construction of the Swedish school. Year by year an increasing percentage of the boys fail. 

Here a very literal translation of my poster:
Hate against women – Maria Sveland (a well known author) 
has bore witness to that!  
Göran C-O Claesson will fight the CAUSES of that hate: 
THE SCOOL DISCRIMINATES BOYS! More and more of them fail 
and are cut out from working life. They will hate.  
PROGRAMS GIVE WOMEN PRIORITY! Women dominate on universities – but carrier programs are shut for men.  They will hate.  
FEMINISM does not help against hatred of women.  It is now PATRIARCHAL and will protect women from taking their own decisions  / PTO! 



Folkpartiet i Stockholms län anordnar ett provval inför riksdagsvalet nästa år. Den 29 juli och 14 augusti berättade jag här att och varför jag beslutat kandidera. Idag dags att ge en första rapport om hur långt provvalet hunnit.



Jag är nu en av 91 kandidater. FolkpartiNytt nr 3 har låtit var och en av oss presentera sig med en sådan här ruta. Bland de övriga finns nybörjare som få känner till likaväl som ministrar och andra som hunnit visa sin duglighet.  

På söndagen den 15 bereds alla provvalskandidaterna tillfälle att presentera sig vid det ”Mingel” som föregår Stockholmskonferensen. Vi får då visa upp en affisch i A3 och dela ut ett flygblad i A5. Vi är anvisade ”stationer” där konferensdeltagare kan bekanta sig med oss.

Det kommer att bli en intressant erfarenhet, och den berättar jag om så snart som möjligt här på bloggen.





onsdag 14 augusti 2013

Nominerad till provval / Nominated to trial election


Just vald till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund. 
Måtto: jämställdhet = rättvisa åt flickor och kvinnor. 
Just elected chairman of the Liberal Party’s youth associatieon. 
Motto: equallity = equity to girls and women.



Just nominerad till Folkpartiets provval inför riksdagsvalet 2014.
Måtto: jämställdhet = rättvisa åt pojkar i skolan.
Just nominated to the trial election within the Liberal Party, preceding the parliament election 2014. 
Motto: equality = equity to boys at school. 


In my English nutshell
In Sweden the political parties often arrange a trial election before the parliament election. That is a way of deciding which persons they want to launch as candidates in the ”real” election. I am now on the list from which the candidates are selected in the Liberal Party. 
That, I hope, will give me a platform when I fight for at change of the basic construction of the Swedish school. Year by year a larger percentage of our boys fail as they have to spend their entire childhood and adolescence at a school constructed in such a way that they get frustrated. 


Berättade här den 29 juli att jag nominerat mig till Folkpartiets provval inför riksdagsvalet och varför. Idag finns jag på listan över de nominerade och presenterar mig där med dessa ord:

”Som ordförande i FPU 1959 var jämställdhet mitt måtto. Som far/morfar har jag följt jämställdheten i skolan och glatts när hinder röjts för flickorna. Men allt fler pojkar misslyckas! Skolans grundkonstruktion diskriminerar dem. Jag vill åter in i politiken för att få den konstruktionen ändrad.”

Det jag menar med grundkonstruktionen är att alla som växer upp förväntas vara i skolan, alltså bara bland jämnåriga, under hela uppväxten och ges samundervisning i alla stadier. Denna konstruktion är inte grundad på beprövad erfarenhet och inte på väl utvärderade pilotprojekt.

Konstruktionen strider dessutom mot rön från forskningen om människan under de senaste årtiondena.  Konstruktionen tar till exempel inte hänsyn till att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i mycket olika takt.

Hur det kunnat bli så berättade jag översiktligt här den 29 juli. Idag lägger jag till något som bör kallas svenska sjukan.

Som luttrad utredare under många år har jag fått följande bild av hur svenska sjukan utvecklas:
1  Stark vilja att förbättra leder till utredning.
2  Utredningen styrs av antaganden som i själva verket är förhoppningar, alltså önsketänkande.
3  Detta leder till att reformen blir skrivbordskonstruktion.
4  Reformen genomförs rikstäckande – och kan därmed inte utvärderas. Det finns inget alternativ att jämföra den med!

Inte underligt att mycket blev galet med den svenska skolan! Med Jan Björklund som pådrivare och ledare arbetar alliansregeringen hårt för att förbättra skolan. Men jag hävdar att också själva grundkonstruktionen måste ändras.

Alla kulturer före vår nuvarande har haft denna insikt: bland pojkarna finns några som det är särskilt viktigt att ”socialisera”, alltså att få in i gemenskapen, pojkar som annars utvecklas till marodörer eller slås ut. Det har överallt funnits metoder och ritualer för det ändamålet.

Ännu i min generation klarade sig dessa pojkar. De ”socialiserades” steg för steg. De slutade skolan efter åk 7. De fick i arbetslivet vuxna förebilder i olika åldrar. De ”vildaste” valde ofta att gå till sjöss, en mycket disciplinerande arbetsmiljö, andra tog värvning. I stort sett alla gjorde sedan värnplikt.

Att de slutade efter åk 7 innebar inte alls att alla gav upp studier för gott. Bildningstraditionen, inte minst inom arbetarrörelsen, var ännu stark. ”Vilda pojkar” hade i skolan lärt sig tillräckligt för att kunna lära sig mer på andra vägar.

Den svenska grundkonstruktionen måste ändras så att den tar hänsyn till alla pojkars konstruktion och inte låter allt fler misslyckas för att sedan öka antalet utslagna i samhället.

Hur kunde vår ”skola för alla” utvecklades till en skola som inte tar hänsyn till olikheter? En viktig orsak är själva synen på människan.

När jag började arbeta för jämställdhet hade motståndarna en stark försvarsmur: ”kvinnans natur”. Kvinnan kunde inte göra, eller skulle inte få göra, det ena eller andra. Begreppet ”könsroller” som lanserades 1962 blev en utmärkt murbräcka – men utvecklades sedan till föreställningen att det inte finns andra könsskillnader än de inlärda.

Nu finns den gamla föreställningen om ”kvinnans natur” kvar men vänd 180°: kvinnan har ingen annan natur än mannen. De som har den föreställningen vill till exempel inte se en könsskillnad som är viktig både i trafiken och i karriären: att fler män än kvinnor gärna tar risker, ibland orimliga risker, och att fler kvinnor än män undviker att ta risker.

Förändringar av skolan och arbetslivet behövs för att låta både flickor/kvinnor och pojkar/män komma till sin rätt. I stället har krafterna satts in för att ändra människan. Dags att börja ändra det!








måndag 29 juli 2013

E4-bro byts ut – men vår skola som diskriminerar?


Här har en stor bit bro hackats bort. E4-bron över två lokalvägar och spårområdet i Rotebro rivs. Samtidigt byggs en ny, allt medan tåg- och lokaltrafiken fortgår därunder. 

Bron som rivs togs i bruk 1962, samma år som jämställdhet gjordes till ett av huvudsyftena för den svenska skolan. Inte kan jag låta bli att följa rivandet och byggandet!  

Det kommer mig att tänka på min skolväg när jag började traska den 1934. Längs den byggdes radhus, och det fanns diken framför byggena. Dikena var mera spännande att gå i än att gå uppe på trottoaren. Närmare skolan byggdes större hus. Där fick jag fick se, höra och känna hur det gick till att påla. 

Fem karlar drog i ett grovt rep medan de sjöng, starkt och rytmiskt för varje tag:
Härre va’re ettan, tvåan kommer, trean slår … osv. 
För varje tag lyftes i stor träklump en liten bit. När den nått toppen, släpptes den, föll och slog ned sin påle en liten bit.

Det satte spår i mitt betyg. Vi fick betyg från åk 1, som man säger nu för tiden. Varken jag eller mina föräldrar fick sväva i okunnighet om hur det gick för mig! I åk 3, fick vi ett klart besked om att även jag måste komma i tid till skolan.


C i Ordning, alltså underkänd. Det hjälpte mig att komma i tid. Det hjälpte mig också att bli underkänd eller få låga betyg i alla ämnen som sattes enligt skriftliga prov. Vi förstod att en ordblind måste arbeta hårdare eller lära sig på ett annat sätt än de andra ungarna. Nu är jag rik på år och riskerar inte att få något underbetyg genom att stanna upp och betrakta byggen. 
Hur är det möjligt att riva och bygga med lokaltrafik och fyrspårig stambana igång därunder? Här är det dags för sektionen över de fyra spåren att rivas. En ställning byggs upp.


Svetsaren är en man. Vid anläggningsarbeten jag följt är det bara bland experter och höga chefer som jag har sett kvinnor. Mannen är ensam. Förr arbetade många tillsammans. Nu arbetar i allmänhet en eller två man och en väldig maskin.

Nästa bild visar ställningen klar. Jag börjar begripa varför den byggts. Det ligger nämligen nu två grova balkar på de båda ställningarna. Brosektionen kommer att demoleras hängande under dem eller svängas undan till en annan plats för demoleringen.


Brobygget är mycket ovanligt på flera sätt. Det skildras begripligt på Trafikverkets hemsida. Finns det tekniska lösningar på ett problem brukar det gå att lösa. När ändringar av tänkande och lagar krävs, är det betydligt svårare; svårare ju högre syftet är.
Den svenska skolan är ett exempel. När enhetsskolan beslöts 1950, väckte en grundsten i konstruktionen min oro. Då fanns ännu många olika modeller för skola och uppväxt. Dessutom fanns, inte minst i arbetarrörelsen, en vilja att stimulera individen ”förkovra sig”. 
Ett huvudsyfte för enhetsskolans konstruktörer var att motverka klasskillnader. Bra! Därmed gick de emellertid i fällan att välja bara en av alla modeller: läroverkets. Folkskolan utökades med den gamla realskolan. Skolplikten behölls men möjligheten att ”relegera” elever togs bort.
Tack vare mina studier i statistik upptäckter jag snart ytterligare en fälla: Konstruktörerna glömde den väldiga spridningen mellan individerna med deras olika förutsättningar eller trodde att den skulle trollas bort i enhetsskolan.


Senare blev jag utredare på andra områden. Därmed fick jag något att jämföra med. Då blev det allt tydligare att mina farhågor var motiverade. Jag upptäckte ytterligare ett fel: reformerna genomfördes rikstäckande. Därmed kunde inte resultatet av dem jämföras med något annat!
Idag står detta klart: Den enhetsskola ”för alla” som beslöts för att utjämna klasskillnader  – och som 1962 fick uppgiften att arbeta för jämställdhet – har skändligen misslyckats på båda de punkterna.
Alla individer hålls oavbrutet allt fler år i skolan. Det stämmer inte med forskningen. Samundervisning drivs i alla stadier trots att forskningen visar på väldiga skillnader i utvecklingstakt mellan flickor och pojkar. Allt mindre av fysisk ansträngning: det skadar pojkar mer än flickor och pojkar från utsatta områden mer än från välsituerade.

Inte underligt att allt fler pojkar misslyckas i skolan och att Sverige har världsrekord i skolbränder! Tyvärr maskeras problemen ofta av språkbruket hos myndigheter och media. När bilar bränns och sten kastas på bussar eller till och med på brandmän, är det numera alltid ”ungdomar” som gör det, inte pojkar och unga män.

Skolans konstruktion innebär att pojkar och därmed senare män diskrimineras grovt. Kvinnor dominerar nu bland studenterna på alla universitetslinjer utom en. Samtidigt försvinner enklare arbeten, utbildningskraven ökar och akademisk examen krävs för allt fler jobb. 

För att lösa det problemet måste vi rikta ögonen mot ett annat viktigt samhällsproblem:
Oförmåga att se ett problem när ett annat är i rampljuset. 

Orättvisor mot kvinnor har angripits steg för steg och fortsätter att angripas. Rätt så! Folkpartiet har glatt mig genom att vara en pådrivande och ofta ledande reformkraft för jämställdhet. Nu måste alla se att orättvisa mot kvinnor fått sällskap med en lika stor utmaning: att skolan diskriminerar pojkar. 

För att angripa även det problemet måste vi utgå från respekt för människan – inte från drömmen att individen är ett oskrivet blad där de rätta attityderna kan skrivas in. Ett viktigt exempel: långt fler pojkar/män än flickor/kvinnor är benägna att ta risker. Det drabbar dem hårt i trafiken men gynnar dem i karriären. 

Sedan länge uppmuntras flickor att ”ta för sig”, att bli mer som pojkar. Trots detta har de allra flesta fortsatt välja utbildningslinjer och yrken som förut, ofta lägre avlönade än dem pojkarna väljer – dvs de pojkar som klarat skolan tillräckligt för att kunna välja.




Nu är reformatörer yrvaket igång med att upprepa misstaget: pojkarna skall helt enkelt undervisas mer och effektivare i jämställdhet. Ett jordskred som de akademiserade kallar paradigmskifte är igång men tänkandet sitter fast i en fälla som förblindar. 

Jag vill skapa medvetenhet om att det är nödvändigt konstruera om skolan och uppväxten. För det behöver jag en plattform. För att få en sådan har jag nominerat mig till Folkpartiets provval till Riksdagen.  

Partiet har länge, energiskt och effektivt arbetat för lagen mot åldersdiskriminering, inte minst med Barbro Westerholm som effektiv pådrivare. Nu har partiet en möjlighet att visa att det menar allvar. Jag är född 1928. 

tisdag 16 juli 2013

Två tankeställare i Gustafsberg

 Anders Knape, grundaren av Sveriges första internatskola, 
framför skolhuset som byggdes 1897 när det ursprungliga brunnit ned.


Medlemmar av Bohusläns Gille  var den 4 juli på Gustafsberg  nära Uddevalla. Det gav flera av oss tankeställare. 

Alla hade vi nog hört att Gustafsberg var en urgammal badort. Nu fick vi även lära oss av Gunnar Klason, förvaltande direktören i Gustafsbergsstiftelsen,  att det var här som den första svenska internatskolan grundades på 1700-talet och drevs lång in på 1900-talet.

Skolan var grundad och finansierad av ett köpmannapar i Uddevalla, Anders Knape och hans hustru. När väl skolans statuter var skrivna, sände Knape dem för säkerhets skull till Gustaf III. Han godkände dem, mycket positiv till projektet. Därmed ändrades traktens namn till Gustafsberg. 

Internattiden omfattade sex års studier med även musik och språk bland ämnena. Målet var att göra bohuslänska gossar, en del på friplatser, till dugliga yrkesmän. Pojkarna försågs med bibel, fickpengar och ett ombyte kläder. Vid studiernas slut väntade något arbete  – oftast en lärlingsplats. 

Senare blev skolan ett internat för läroverkselever i Uddevalla som hade sina hem alltför långt därifrån. Detta fortsatte ända in i den tid då arbetet på enhetsskolans konstruktion pågick för fullt. 

En första tankeställare

Gustafbergs skol- och internatverksamhet påminner om ett av de ödesdigera misstag som gjordes när enhetsskolan konstruerades. Det fanns vid den tiden många olika modeller att inspireras av både för skolan och för uppväxten. 

Som förhäxade valde emellertid konstruktörerna bara en modell: den privilegierade läroverkselevens oavbrutna skolgång. De valde bort alla övriga modeller. De såg dessutom inte två av skälen till att läroverksmodellen fungerade: ambitiösa föräldrar och möjligheten att ”relegera” elever.  



Varmbadhus byggda 1814

I tidigt 1700-tal fann en läkare på besök i det som skulle bli Gustafsberg att vattnet var hälsobringande med kolsyra och järn. Alltså började man tidigt ”dricka brunn” där.

Rörelsen utvecklades. 1814 byggdes ett luxuöst varmbadhus efter en tysk förebild – det är det med torn – och ett mycket enklare. Det ”fina” varmbadhuset var så väl utrustat att det blev säte för den svenska regeringen en tid 1814.

En andra tankeställare

Det är en vanlig föreställning att Sverige inte varit i krig sedan 1809. Till hösten kommer vi genom ett hundraårsminne att påminnas om att föreställningen är felaktig. 1813 deltog Sverige med en avsevärd trupp i slaget vid Leipzig som knäckte Napoleon.

Nästa år är det dags för ett nytt hundraårsminne. 1814 drogs 50 000 soldater samman i Västsverige. Då installerade sig Bernadotte och den övriga regeringen i det luxuösa varmbadhuset. Därifrån utfärdades ordern att falla in i Norge.

Bernadottes plan lyckades. När de svenska trupperna trängt så långt in i Norge som minnesplattor där påminner om än idag, kapitulerade norska regeringen och accepterade Sveriges kung som även Norges.

Nu är varmbadhuset centrum för vandrarhemsverksamhet. Svenska Turistföreningen driver den på Gustafsbergsstiftelens villkor och utnyttjar flera olika byggnader från badortstiden. Samtidigt driver stiftelsen byggnadsvårdande arbete och vädjar om pengar till det.

Allt vara i gott skick när vi firar hundraårsminnet av Sveriges förhoppningsvis sista anfallskrig och dess huvudkvarter i Gustafsberg!





måndag 27 maj 2013

Ty makten är din… 15 år senare / Thus the power is yours… 15 years later



In my English nutshell
The Swedish Secretariat for Gender Research  invited to a seminar. In 1999 a huge investigation had been completed and the final report was called (my English translation) Thus the Power is yours … the Myth of the Rational Working Life and the Equality of Sweden
The seminar was titled Thus the Power is yours … 15 years later
I participated in the hope of finding awareness of the paradigm shift: Unqualified jobs disappear. An inceasing percentage of the boys fail at school. Young women dominate on all university lines. I found no such awareness.

1999: En utredning som lagt fram betänkande efter betänkande är klar med sitt slutbetänkande:  Ty makten är din … Myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige (SOU 1998:6).   

2013: Nationella sekretariatet för genusforskning  inbjuder till seminarium Ty makten är din … 15 år senare.  Sekretariatet vill på två timmar den 22 maj få fram vad som hände med utredningens förslag och i fråga om de problem förslagen täcker. Arrangörer: Sekretariatet i samarbete med riksdagsledamöterna Tina Acketoft, FP, och Louise Malmström, S. 

Som luttrad huvudsekreterare i stora statliga utredningar lockas jag av den tydliga uppdelningen på forskning och politik: först en timme då medverkande forskare i utredningen ger sina intryck, sedan en då engagerade politiker ger sina. Fler än jag lockades. Snart meddelades: Seminariet är fullt och anmälan stängd.

Min förhoppning gäller om forskare och politiker idag är medvetna om att situationen i fråga om jämställdhet nu är radikalt förändrad i länder som Sverige. Forskare och de som tycker om att uttrycka sig akademiskt använder gärna uttrycket 
paradigmskifte. 

Nu pågår ett paradigmskifte sedan länge. Allt fler enkla arbeten försvinner som kan utföras av nybörjare utan särskilt krävande utbildning. Allt fler arbeten kräver utbildning. För allt fler arbeten krävs akademisk examen. 

Allt fler pojkar misslyckas i skolan och klarar sig sämre på arbetsmarknaden. Flickorna lyckas bättre och dominerar nu på alla universitetslinjer utom en. 

Procenttalet utslagna män ökar liksom genomsnittsinkomsten för unga kvinnor. Unga kvinnor i New York och London har nu genomsnittligt högre lön än unga män. Samma krafter är på gång i många andra länder.

Paradigmskiftet är kraftigt och tydligt. Rimligen bör det rikta vår blick mot skolan/uppväxten Vi måste erkänna att dagens skola, som alla förväntas gå i oavbrutet under hela uppväxten, diskriminerar pojkar med en viss läggning. Skolan måste konstrueras om så att den inte diskriminerar de pojkarna. 

Jag infann mig alltså till seminariet Ty makten är din … 15 år senare i förhoppning om att dessa kunniga jämställdhetsforskare och dessa engagerade politiker kan säga något om paradigmskiftet och vad det kräver.

Seminariet var väl förberett, leddes på ett föredömligt sätt av Kerstin Alnebratt, sekretariatets föreståndare, och avslutades med att var och en kunde ta med sig en deltagarlista med namn och mejladress. Den visar att vi var 86 deltagare, de medverkande inräknade.

För människor som definierar jämställdhet i % och verkar för kvotering borde det vara självklart att föreslå kvotering på fler viktiga områden än bolagsstyrelser och föräldraledighet, t ex genus. Av oss 86 deltagare i seminariet var 10 män, alltså mindre än 12 %. Ungefär den fördelningen har jag observerat på Genuslistan, alltså sekretariatets elektroniska anslagstavla. 

Men till innehållet i seminariet! Först några glimtar. Kerstin Alnebratt försökte få svar på frågan om hur de nya styrmedlen påverkat jämställdheten. Frågan måste rimligen bli brännande i den nya situation som råder men den kom inte att behandlas på seminariet.

De medverkande forskarna var Anita Nyberg, professor emerita i könsperspektiv på arbete och ekonomi, Elisabeth Sundin, professor i företagsekonomi, och  Eskil Wadensjö, professor i nationalekonomi. 

Den politiska panelen bestod av riksdagsledamöterna Ylva Johansson, S, och Annika Qarlsson, C. Vidare Maria Hemström Hemmingsson, Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, Ulrika Lorentzi, jämställdhetspolitisk utredare hos Kommunal samt Lars Persson, FP, Program för hållbar jämställdhet vid Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Det kom fram åtskilliga intressanta påpekanden från forskarna och intressanta synpunkter från politikerna men min förhoppning infriades inte. Varken forskare eller politiker verkade fästa vikt vid paradigmskiftet. 

Att skolan/uppväxten måste få en ny och icke diskriminerande konstruktion 
är ett krav som blir allt viktigare att driva. 

I Sveriges Historia 1920-1965 (Norstedts 2012) finns en utmärkt grund. Där berättas om hur man tänkte – och inte tänkte på – när skolan konstruerades.

fredag 10 maj 2013

Svensk-norsk expedition till Göteborg / Swedish-Norwegian expedition to Göteborg


In my English Nutshell
The Swedish-Norwegian Association arranged an expedition to the East India ship Götheborg, the Göteborg Opera and the Norway House in Göteborg. My wife, originally Norwegian, and I participated and learned more than I am able to tell in English now. 

Svensk-Norska Föreningen lockade till en expedition 2-4 maj för att se Norges Hus i Göteborg och annat intressant där. Som den norsk-svenska union Evelyn och jag är anmälde vi oss

Göteborg var min hemstad under de 21 första åren av mitt liv och den första stad i Sverige där Evelyn bodde och arbetade. En extra lockelse för oss att delta var att arrangörerna förlagt vår nattvila till det hus där jag som gymnasist sorterade julkort för att kunna köpa julklappar. 

Vi kommer ut från Göteborgs Centralstation och går de få stegen mot Clarion Hotel Post.   Har det verkligen gått att göra hotell av Huvudpostkontorets stora monumentalbyggnad? Jag ser oroligt framåt-uppåt. 



Blicken möter symbolen: Inte höra, inte se, inte tala. 

Jag kommer direkt att tänka på ledamöterna av Sveriges Riksdag. Med några få undantag, bland dem Eva Flyborg i Göteborg, vill de inte höra människors oro inför sitt döende, inte läsa rapporter om smärtlindring som inte fungerar och inte tala om dödshjälp trots att 80 % av befolkningen är för.

Men vad skymtar bakom och ovanför fasadkanten? Ser ut som något växthusaktigt men utan tak. Bäst att se efter. Det visar sig vara toppen av ett hus på 13 våningar i bortre hörnet av hotellkvarteret. Hissen upp! Där finns en simbassäng med utsikt även när bara huvudet är ovanför vattnet.


I den här riktningen syns hela Drottningtorget, späckat av minnen.  I förgrunden taket av Huvudpostkontoret där jag och horder av andra gymnasister sorterade julkort i en gigantisk hall med påkostade pelare och vackert tak. Där finns nu à la carte-restaurangen vilket onekligen passar lokalen bättre.

Till höger Göteborgs Centralstation som mina tåg avgick från under en tid då det ännu fanns öppna plattformar på vagnarna och bagageräck i trä som det gick att sova på när Majornas läroverk for till fjälls. 

Nästan mitt på torget lyser Eggers som under min viktigaste präglingstid var utanför min föreställningsvärld. Lite till vänster och bortom Eggers hade jag högst upp mitt första arbete efter studenten. Det var på Svenska Telegrambyrån, en av de största reklambyråerna på den tiden. En uppgift var att skriva verser för att locka till köp av Cloettas ”marmeladkulor”. 

Genom kanalen till vänster rinner vatten från Mölndalsån. Huset till vänster om kanalen hyste förr Broströms huvudkontor där det satt folk som beviljade enstaka stipendiater, bl a mig, gratis resa USA tur och retur. 


En blick till höger avslöjar historia som ägt rum och historia som kommer. Den gamla stationsbyggnaden har fått vara kvar men är nu bara en liten del av stationens byggnadskomplex. Bron över Göta Älv kommer att bytas ut för att klara mer trafik. 

Inne i huset lägger jag märke till något jag inte sett på något annat hotell: varenda dator är en iMac. Dessutom finns det på mitt nattygsbord ett litet flygande tefat. Det visade sig vara en ”docka” för iPhone att användas av dem som vill lyssna på extra fin musik. 

I receptionen lägger vi märke till en ovanligt glad stämning. Vad vi än frågade om, t ex vad det flygande tefatet var för något, ryckte någon ryckte ut och förklarade. När vi före avresan frågade efter bagagerummet, visade det sig att det var i receptionen man tog hand om bagaget. 

Den aktiva tjänstvilligheten i receptionen var något att njuta av – men också nödvändig. Vi har aldrig varit på ett hotell med så lite skyltar och instruktioner om saker och ting. Det ledde till många frågor. 

Det var betydligt trivsammare i Clarion Hotel Post än i gamla Huvudpostkontoret. Men å andra sidan gav det inga pengar till att köpa julklappar.


Svensk-Norska Föreningens sekreterare, Inger Mörstedt, organiserade expeditionen och lämnade inget åt slumpen. Studerar här hur kanalen, på bilden skymd av hotelltaket, når fram till Vallgraven. Märkligt nog kallas kanalen Fattighusån och märkligt nog är den inte överdäckad.

Det väcker mitt minne av hur mina föräldrar tog mig till sista delen av Östra hamnkanalen. Den gick mellan Stora hamnkanalen och Lilla bommen. De visade att man börjat fylla igen kanalen för bilarnas och spårvagnarnas skull.

Jag blev rädd för att alla kanalerna skulle fyllas igen men tydligen greps fler av samma rädsla. Inga fler kanaler fylldes eller däckades över. Eller var det de populära turerna med Paddan som räddade vattnen? 

Nu vill vi emellertid ut på större vatten och tar Älvsnabben  till Kina-fararen Götheborg hos Svenska Ostindiska Kompaniet som ansvarar för dagens Götheborg, en kopia av ett av de skepp som drevs av  Svenska Ostasiatiska Companiet.

Någon såg till att det på sin sista resa gick på ett välkänt grund så nära inloppet att tillräckligt kunde bärgas då för att expeditionen skulle gå med vinst. Dessutom tillräckligt kvar av skeppet för att bygga en kopia.


Expeditionsledningen har organiserat allt perfekt. Vi stiger iland vid Eriksbergs färjeläge. Götheborg ligger omgiven av marin hedersvakt, marinens musikkår spelar och på andra sidan syns Masthuggskyrkan som ett landmärke.  

Ostindieskeppet har sin brygga i det gamla varvsområdet.  Varvet finns kvar i form av flera byggnader som nu är kontor eller bostäder. Området väcker starka minnen i mig som bodde nära södra älvstranden. Först dånet från nithamrarna tiden innan man svetsade fartygen. Sedan besöken hos Pappa när ”hans” båt var ”på varv” och vi for med färja över älven för att hälsa på. 

Vår guide hette Gabriella – på modernt sätt bar hon bara förnamn. Hon var mycket skicklig i att levandegöra livet ombord, både det i originalskeppet under 1700-talets Kina-resor och det i dagens kopia. Jag har tidigare varit på visningar av Götheborg och då aldrig upplevt någon guide som visade sådan inlevelse i det liv som de underordnade sjömännen hade på kanondäck när de sov, åt och torkade händerna.

För den som vill veta mer om hur folket ombord med överblick hade, alltså befälet och prästen, finns ingen bättre skildring än Jacob Wallenbergs från en resa med ostindiefararen Finland närmare bestämt kapitlen fram till och med Kapstaden. Boken finns lätt tillgänglig hos Ostindiska kompaniet 1731-1834 – ett lärdomsprojekt

De korta kapitlen hjälper läsaren att förstå detta:
Fartygen kunde vara lekbollar för vädret. Finland fick ta nödhamn i Norge med sönderslagen rigg och bortspolade båtar. Började segla igen med norska timmermän ombord som byggde nya båtar på däck.
Hantverk och boskapsskötsel utfördes ombord, inte minst på däck. 

Men dags för ett mindre och snabbare skepp! Vi stiger ombord på Älvsnabben och far till Lilla bommen. Vi som satt på sidan mot Hisingen såg något som gjorde att vi pratade undrande med varandra.

Jag tog en bild med min lilla kamera, inställd på största möjliga tele. Väl hemma vid datorn ser jag på bilden tydligare vad jag sett på lång avstånd från båten men haft svårt att tro:


Här står alltså en person på nosen av en fyraxlad lastbil som i sin framända hänger i en vajer. Ovanför personen något som kan vara en stor, vädertålig mikrofon, ovanför och till vänster om den något som kan vara en videokamera. Den väldiga kran som gör lyftet svänger sakta ekipaget i en vid halvcirkel. 

Vi avslutar den dagen på Göteborgsoperan där vi se och hör Barberaren i Sevilla – och läser eftersom denna komiska opera sänds på italienska med textrad på svenska ovanför scenöppningen. I sången och talet på italienska hör vi ett och annat göteborgskt kraftuttryck. 

Allt klaffade i denna föreställning, sången, spelet, kulisserna. De bestod bara av suggestiva portar, ogenerat numrerade och lika ogenerat körda omkring av de scenmedverkande.


Trots all komik – eller med hjälp av den – uppfattade jag då och då allvar. Bartolo, den otäcke förmyndaren, åberopade sitt doktorskap och sin intelligens, och några sådana människor har jag mött och förundrats över. 

Sista dagen. Vi samlas i Norges Hus. Exteriören är tydligt inspirerad av stavkirkene. Huset var tidigare norsk sjömanskyrka trots läget långt från hamnen. Den tillhörde alltså Sjømannskirken – Norsk kirke i utlandet  som emellertid såg att sjöfartens förändringar fick allt färre sjömän att besöka kyrkan och beslöt lägga ned den. 

Efter väldiga födslovåndor blev resultatet Norges Hus. Den som berättade om detta var lika skicklig som guiden på Götheborg att levandegöra vad som hänt och händer. Det var Jan Andréasson, norsk generalkonsul i Göteborg. Kgl. Norsk generalkonsulat, Göteborg visade sig vara en hörnsten i den konstruktion som gjort det möjligt att skapa och driva Norges Hus. 

Huset hyser alltså nu konsulatet, dvs kontoret för generalkonsuln och hans konsulinna. Jan Andréasson berättade att Göteborg betyder något helt annat än förr vad norsk handel och sjöfart beträffar. Numera går 80 % av Norges export och import via Göteborgs hamn. Göteborg är något norrmän passerar eller stannar till i, låt vara att den norska kolonin är stor.

Lösningen för huset har blivit blandad verksamhet: billighetshotell och vandrarhem med sovsal, uthyrning av kontorsrum liksom av fest- och konferenslokaler. Huset ligger nära filmpalatset och Svenska Mässan och drar in 45 000 kr i månad på parkeringsavgifter. Allt drivs enligt principen: lös problemen när de kommer! 

Och gudstjänsterna är inte borta! En gång i månaden lånas präst från norska sjömanskyrkan i Stockholm och kyrkolokalen är kvar intakt som syns här:


Symbolen gladde mig. P och X på en stång är en av de två äldsta kristna symbolerna flera hundra år äldre än korset. Ingen dålig avskedssymbol när vi sätter oss på tåget och hoppas komma hem helskinnade och utan förseningar.