fredag 31 mars 2017

Minnen i nådatid: 3 Det enda säkra i livet

Inte ett minne här på bloggen sedan januari! Jag blev svårt sjuk då, och ännu är jakten på orsaken igång.  Jag tar det som en varning: Skriv medan du kan!


Minnen i nådatid tänker jag nu som en bok. Inser till slut att nyfikenhet alltid varit ett dominerande drag hos mig. Det har gett minnen! Jag tänker mig skriva dem i den ordning de tränger sig på. Om hälsan tillåter blir det ett manuskript till en bok. Här på bloggen blir det enstaka exempel. Nr 3 idag gäller det enda säkra i livet.


Jag var på Blackebergs sjukhus. Det var på 80-talet. Hade följt med en vän till en dödsbädd. När vi kommer fram är den döende medvetslös. Jag går fram till henne, tar en tops på hennes nattygsbord, doppar det i vattenglaset som står där, fuktar hennes läppar. 
Just då kommer en sköterska, ber om ursäkt och börjar förklara varför ingen hunnit fuktat läpparna. Jag börjar fundera. Hur i all världen vet jag att det är viktigt att fukta läpparna?
Då är jag plötsligt sex år och ser Mor i sin säng. En kusin till Pappa sitter vid sidan av sängen, doppar en hönsfjäder i vatten och stryker den över hennes läppar. Varför gör Farbror Evald så, viskar jag. Mamma svarar: Människor får torra läppar när dom håller på att dö.
Till Malmön mitt i vintern? Konstigt! Hade liksom inte tänkt på att Malmön finns också på vintern. Men nu är vi där. Mor vill ta farväl, säger Mamma och Pappa. Snö och väldigt halt i backen upp till Mors hus. Konstigt! 
Mor, det är Farmors mamma. När vi ungar hälsar på henne tar hon fram toppsocker och en tång. Hon bryter loss bitar till oss och frågar om vi vill ha smörgås. Dom vuxna berättade mycket om henne. Själv hade jag sett henne göra något som jag aldrig sett någon annan göra: gå genom samhället i full fart medan hon stickar strumpor.  
Men nu ligger Mor i sin säng och är vit i ansiktet. Hon får syn på oss, tittar särskilt på Ingemar och mig, vinkar lite till oss. Så går vi ut. Jag hade fått med mig något för livet, det bekräftades på Blackebergs sjukhus. År 2001 hoppade minnet fram i den här formen:  
        
Styrka 

Hon hjälpte barn att födas
och svepte lik.
Hon rodde posten till ön
och rensade sår i kropp och själ.
Hon tröstade barn
och lugnade gamla.
Hon gick raskare än de flesta
och stickade strumpor i farten.

Alla såg upp till henne.
Det märkte redan små barn.
Hon var den självklara styrkan.

Hon sände sin styrka vidare
till sina barnbarns barn
när hon vit
mellan vita lakan
vinkar lugn sitt farväl. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA