Ett egyptiskt skepp inristat för ca 3 500 år sedan på en häll i Brastad norr om Lysekil när Sverige hade medelhavsklimat och förbindelser med Medelhavets högkulturer. Skeppet fotograferat av mig innan dagens självklarheter i klimatfrågan började utvecklas.
Jag blev intresserad av historia redan som barn. Intresset väcktes på Bohus-Malmön, min pappas uppväxtö och min sommarö då vi bodde hos farmor. I hennes hushåll fanns dessutom min faster, och hennes man Oscar Lundén som hade en osedvanlig förmåga att leva sig in i hur forntidens människor levde och följaktligen gjorde många fornfynd.
När mitt intresse började, var läroböcker och uppslagsböcker överens om att alla förändringar på jorden gått mycket långsamt. Istider hade långsamt kommit och långsamt ersatts av värmeperioder. Den långsamma landhöjningen efter senaste istiden uppfattades som ett typiskt exempel. Massor med fenomen i naturen förklarades med långsamma processer.
För varje årtionde sedan dess har det kommit fler och fler rön som visar att det funnits förändringar som kommit mycket hastigt. Ingen verkar att ha svårt att ta åt sig denna kunskap bara de katastroferna skett tillräckligt långt före vår tid. Jag har t ex inte märkt några protester mot forskning som visar att över 90 procent av alla organismer utrotades i en katastrof.
Jag tycker mig emellertid märka att det finns hämningar mot att ta åt sig katastrofer närmare vår tid. Vid den senasts tsunamin hade t ex inte människor som borde ha allmänbildning en susning om den tsunami som ödelade Lissabon på 1600-talet eller om den som orsakades av Krakatau-utbrottet på 1800-talet. Islands fruktansvärda vulkantid på 1700-talet som svepte in en god del av Europa i giftig svaveldimma, verkar också vara förpassad till glömskans värld.
Vid det här laget borde alla ha tagit åt sig att växlingar mellan kalla och varma perioder kan gå mycket snabbt. Ändå har just snabbheten i den nu pågående klimatförändringen utlöst en märklig självklarhet i tänkandet hos forskare liksom hos opinionsbildare och politiker. Det verkar som om själva snabbheten inte kan bero på något annat än människan eftersom människan börjat sätta spår i atmosfären.
Matematiska modeller har konstruerats för att belysa detta. Klimatforskare har satt sin lit till dessa modeller och försöker förbättra dem hela tiden. De blir fruktansvärd komplicerade. Att den stora majoriteten av klimatforskare sedan enats om att dessa modeller beskriver verkligheten åberopas sedan som bevis för att de gör det.
I min hjärna utlöser i stället denna enighet ett larm. Forskare är människor, alltså flockvarelser. Att alla är eniga kan betyda att alla söker sig till tryggheten inne i flocken. Då är steget inte långt till att angripa forskare utanför flocken som kommer med störande påpekanden. När modellerna blivit tillräckligt komplicerade är det för övrigt mycket svårt för någon att tränga in i dem och korrigera med anledning av nya rön.
Flockmentalitet har utvecklats på område efter område. Varför skulle vi tro att det absolut inte kan inträffa i fråga om den nu snabbt pågående klimatförändringen? I flera år har faktiskt forskare motarbetats eller förklarats vara icke-seriösa som ifrågasätter själva grunddiagnosen att det är människan själv som åstadkommer att temperaturen höjs så snabbt.
Det kan inte vara något annat, heter det. Det har varit något annat flera gånger tidigare i jordens historia. Låt mig bara ge ett par exempel på vad avvikande forskare har framhållit.
Den fullkomligt dominerande växthusgasen, alltså den gas som mest kan påverka temperaturen, det är vattenånga. Forskningsrön har lagts fram om hur variationer i den hänger samman med solaktiviteter. Koldioxid, å andra sidan, är rent kvantitativt liten vid sidan av vattenångan. Den har dessutom inte alls samma effekt på temperaturen som vattenångan.
Det som gör att blicken riktas mot koldioxiden är att människan med mycket stora ansträngningar kan minska den. Människan kan inte påverka vattenångan i alls samma utsträckning. Alltså försöker nu mänsklighetens representater åstadkomma en minskning av koldioxiden för att detta går att göra och för att de vill visa att de gör vad som går att göra.
Enligt modellerna skall havsnivån stiga. Med ökande temperatur sväller emellertid inte bara vattenvolymen, även avdunstningen ökar. Då bör både vattenånga och nederbörd öka. Var påstår modellerna att nederbörden landar? Den del av nederbörden som landar på centralmassivet i Arktis blir till is där även om jordens temperatur ökar flera grader. Hur många procent av nederbörden landar där?
Bättre hushållning med energi och mer miljöofarlig energialstring behöver drivas fram. Då bör också undersökas vilka mått som bör användas för att sätta målen. Är just koldioxidhalten det bästa måttet?
