söndag 26 december 2010

Inte fåren Lukas nämnde / Not the sheep Luke mentioned

In my English nutshell

In 1962 we were the first people to bring a private car to Hidra, an island in southwest Norway. Others followed. Sheep were replaced by cars. The open landscape disappeared. Now is is beeing restored by a herd of sturdy sheep, outdoor the year round, and I am the proud godfather of one in the herd: Pollyanna.


Gå gärna tillbaka i bloggen, till den 3 augusti i år. Där berättade jag närmare om hur vi var de första på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, som tog en privatbil till ön och att vi länge var stolta över det.


Fler på ön fick emellertid aptit på att ta bil till ön. Hidra fick färja. Samtidigt slutade öborna hålla får. Skönt, tyckte vi länge. Grindarna togs bort som vi varit tvungna att öppna och stänga de första åren. Utvecklingen fortsätter. Om några år går det tunnel under det djupa sundet mellan Hidra och fastlandet. Men landskapet växer igen.

Det är inte längre det öppna landskap som vi trivdes i och lätt hittade i. Den nya situationen har jag skildrat i novellen Tankar ur molnen som står i antologin Möten – ordsatta bilder (Vudya Kitaban förlag 2006). Min bloggbetraktelse den 3 augusti slutade i samma stämning med orden:
Vad är det vi gör idag som vi är stolta över

men som är galenskap om femtio år?

Några som gör något idag och kan vara säkra på att det är sunt även om femtio år, det är Roger Skjerping Urstad på Hidra som med vänner satt igång med att låta en hjord av tåliga utegångsfår beta. Han söker faddrar för fåren och jag har blivit en av dem.

Fåret som jag blivit fadder till har jag gett namnet Pollyanna, den flickbokshjältinna i början av 1900-talet som utvecklade vara-glad-leken, grunden för positivt tänkande och positiv psykologi. Henne har jag berättat om i en saga, Pollyanna i höjden, som står i antologin Sagotuna (Vudya Kitaban Förlag 2010).

Jag är själv en Pollyanna. Därmed blev det naturligt för mig att välja just det namnet för fåret. Denna flickbokshjältinna uppfattas idag mycket olika av olika kvinnor. De självgående tycker om henne – de som tror på könsmaktordningen och uppfattar kvinnan som ett offer hatar henne. Det har jag berättat närmare om i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus Förlag 2010).

Hur klarar sig Pollyanna och de andra fåren nu? Det har jag fått en rapport om. Jag återger den och lämnar först upplysningar om språket.

Får hette förr på många håll i Sverige. I Norge uttalas ordet söu men det stavas sau precis som hög uttalas höug och stavas haug. ”For sauene sin del …” är ett exempel på att den ursprungliga genitivformen ”sin” har överlevt på norska och ofta används i stället för det påhängda ”s" som är enda genitivformen i svenskan. Uttrycket betyder alltså ”För fårens del…”. Här kommer rapporten:

For sauene sin del gjør det ikke noe med lav temperatur, de har to lag med tjukk ull. Så lenge det er lite snø eller vind slik at snøen blåser vekk fra fjelltoppene, kan sauene vandre fritt og beite.

Verklighetens Pollyanna bör klara sig
precis som flickbokshjältinnan alltid gjort.

Extra tänkvärt blir det att kungöra detta eftersom jag gör det när Evelyn och jag just kommit hem från firandet av vår förstfödde. Hans-Göran Gullestad Claesson fyller 60 år idag!

Vi måste alltså ha blivit mogna. Dagen vår Hasse föddes har visat sig vara en tidsmarkering. Vi kämpade hårt för att jag skulle få vara med vid förlossningen. Absolut Nej! Jag framhöll min merit att ha förlöst djur, t ex en sugga som fick tolv kultingar, men det hjälpte inte. Men efter några år vände tidsandan, och alla fäder förväntades vara med. Vad kvinnan ville blev det då inte tal om.

onsdag 22 december 2010

En midvintersyn / A midwinter apparition


In my English nutshell
This photo is not manipulated. A few moments between 10 and 11 o'clock during the days around the winter solstice the camera and our own eyes see these rods of light in the forest when looking north.
My thoughts go to people who wear gender glasses all the year round.


Det här fotot är inte manipulerat. Denna syn möter både oss och kameran på vår balkong när vi riktar blicken rakt mot norr. Detta händer en stund mellan 10 och 11 under midvinterns kortaste dagar.

Den synen får mig att tänka på en uppmaning jag läste i början av året. Den fanns i inlägg, publicerade i tidningen Nu, och var riktad till personer som inte anser det vara liberalt att inskränka föräldrars frihet för att uppnå jämställdhet. Uppmaningen:
Sätt på genusglasögon så syns könsmaktordningen tydligt!

Vi uppmanades alltså bära sådana glasögon hela tiden. Jag blev nyfiken och började leta efter könsmaktordningens innebörd och ursprung. Det jag fann var att ordet är en signal om vilja att förändra men försvagar individens vilja att ta ansvar. Individen är ju ett offer för könsmaktordningen. Inte underligt att S-regeringen utsåg just denna ordning till "utgångspunkt" för sin jämställdhetspolitik.

Det gladde mig därför när jag förstod att Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister strök den utgångspunkten. Nyckelmeningen i alliansregeringens grund för jämställdhetspolitiken ger åter individen ansvar och lyder:
Varje individ, kvinna som man, ska ha möjlighet
att utveckla sin begåvning inom just de områden där man har
de bästa förutsättningarna oavsett kön.


Må alla som frestas att bära genusglasögon – eller andra glasögon som styr deras verklighetssyn – nöja sig med att göra det bara en timme under vintersolståndet!

God Jul och ett Lyckosamt 2011!



onsdag 15 december 2010

När pojkar inte passar /When boys do not fit in


In my English nutshell
"Now it is time for choice of school. Choose school Jan 11 to February 7". A photo on an advertisement from the municipal schools of Sollentuna happens to point to the fact that more girls than boys succeed at school. Frustrated boys form a growing minority.

Mitt i Sollentuna den 14 december visade denna bild på fyra förväntansfulla flickor. Bilden finns i övre halvan av en helsidesannons. Barn- och utbildningskontoret uppmanar till val av skola och listar på undre halvan alla kommunala skolor. Kontoret har genom sitt val av motiv pekat på ett dilemma med den moderna skolan: pojkar och flickor är inte jämställda.

De är jämställda enligt den destruktiva definitionen lika procenttal. Men de är inte jämställda enligt den gamla definitionen, den som numera kallas den kvalitativa och som innebär lika villkor efter vars och ens förutsättningar.

Arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) kom flera gånger att väcka sorg hos mig. Jag insåg att viktiga reformer genomförts utan att grundas på beprövad erfarenhet eller på nya vetenskapliga rön. Den enda grunden var innerligt goda syften plus förhoppningar.

Den största reformen har gällt skolan. När jag tog studenten 1946, hade jag sällskap av bara ett par procent av min årskull. Andra hade gått yrkesskolor och liknande. Den stora majoriteten hade emellertid lämnat skolan efter årskurs 7 och sedan gått ut i livet där var och en mötte vuxna föredömen i olika åldrar.

När den stora skolreformen började planeras, fanns flera olika modeller för livsloppet att studera. De som ville skapa en bättre uppväxt kunde ha studerat om det var bra för de privilegierade studenterna att gå i en följd gå igenom folkskola, realskola, gymnasium och högskola, alltså utan att växla mellan arbete och studier. De kunde ha studerat hur bra modellen folkskola, arbete, yrkesskola, arbete och kompletterande studier var.

De kunde ha ställt frågan vad det var som gjorde att det gamla utbildningssystemet med dess 7-gradiga betygsskala åstadkom så god motivation för de flesta, en motivation som drev så många att "förkovra sig" och som förde Sverige till världsrekord i tillväxt.

Nej, aningslöst valdes bara en modell för livsloppet: den privilegierade borgerlige mannens, modellen som innebar studier oavlåtligt under hela uppväxten och först därefter arbete.

Därmed blev resultatet att alla i en årskull under hela sin uppväxt går i skolan, alltså bara umgås med jämnåriga. De går då miste om den kontakt med alla åldrar som större delen av årskullen fick förr. Denna reform var grundad varken på beprövad erfarenhet eller på nya forskningsrön.

Dessutom infördes samundervisning i alla stadier. Det stämde inte med beprövad erfarenhet då, det stämmer inte alls med forskningens rön nu. Forskningen har sedan länge allt tydligare visat att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i mycket olika takt.

Flickor är överlag tidigare och flera år tidigare i fråga om den viktiga utvecklingen av språklig kompetens. Färdigheter där pojkar gör sig bäst gällande utvecklas långt senare hos dem. Resultatet har blivit allt tydligare för varje årtionde som gått. Den skola som byggts upp i så goda syften har inte blivit en skola "för alla".

Allt fler pojkar får allt sämre resultat. Allt fler misslyckas med att genomföra sina studier. De uppträder störande. Numera brinner 500 skolor om året i Sverige, i allmänhet genom anlagd brand. I praktiskt taget alla fall där det gått att få någon kunskap om förövarna har det visat sig att de är elever eller före detta elever av manligt kön.

Den skola vi har skapat i så goda syften kräver elever av en sort som är vanligare bland flickor än bland pojkar. Den är direkt olämplig för elever av den sort som i min barndom kallades "vilda pojkar". Sådana "tämjdes" inte i skolan utan genom att tidigt lämna skolan och möta förebilder i alla åldrar.

Detta fungerade ännu så sent som i min generation. Min vilde lillebror, en gängpojke, började arbeta 1936 då han gick i årskurs 7 och gjorde så småningom en bättre karriär än de flesta akademiker. Idag tvingas sådana pojkar stanna kvar i skolan. De blir fall för psykologer, terapeuter och läkemedelsproducenter.

Flickorna klarar sig i genomsnitt bättre i skolan och sedan i högskolan. Därmed blir de år från år allt bättre på de kvalificerade kvalificerade befattningarnas arbetsmarknad. I New York och London har det visat sig att unga kvinnor är bättre utbildade än unga män och har genomsnittligt högre lön. Detta kommer att bli fallet även här.

Barn- och ungdomskontorets val av foto, fyra förväntansfulla flickor, illustrerar framtiden alldeles utmärkt!

Partierna gör nu valanalyser med mandatperioden som tidsperspektiv. Jag hoppas att åtminstone mitt eget, Folkpartiet, dessutom skall satsa på en genomgripande framtidsanalys med livstiden som tidsperspektiv och livsloppet som bedömningsgrund. Då finns det en möjlighet att göra skolan jämställd.

onsdag 8 december 2010

Lathund för jämställdhet / Vade mecum for equality


In my English nutshell
Vade mecum on Equality 2010 is published by Statistics Sweden, presenting women and men as they appear in official statistics. The overall picture: they choose different occupations and different lines of education.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken berättade jag om Lathunden som SCB ger ut vartannat år. Jag jämförde då upplagan 2008 med den tidigare och fann förändringar som avspeglade alliansregeringens tillträde med Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister.

Könsmaktordningen som utgångspunkt för S-regeringens jämställdhetspolitik hade till exempel bytts ut mot att man måste ta tillvara hela befolkningens kunskaper och kompetens. Kärnmeningen som sedan följde var denna: Varje individ, kvinna som man, ska ha möjlighet att utveckla sin begåvning inom just de områden där man har de bästa förutsättningarna oavsett kön.

Jag berättade också att jag föreslagit förbättringar. Ett exempel gällde arbetsskador. De var inte med. Därmed doldes en typ av skillnader mellan kvinnor och män. Mina idéer togs väl emot. Nu har jag därför börjat studera 2010-versionen och för att se vilka förbättringar som gjorts.

Grafiken har förbättrats. Det har blivit ännu lättare att med blotta ögat se det som tabellerna berättar om. De unga kvinnorna och männen som avgått från gymnasium har till exempel fördelat sig på ämnesområden så här:


Efter årtionden av hårt arbete för att få flickor att våga välja "manligt" och pojkar att välja "kvinnligt" söker sig alltså gymnasisterna tydligt till gamla "kvinnliga" och "manliga" områden. Jämställdhetsparadoxen, att friare yrkesval inte leder till jämn fördelning, har jag berättat om i boken. Här syns den tydligt på gymnasienivå.

Men högre upp? Det här visar hur de som avlagt examen på högskola fördelar sig. Det är tydligt att kvinnor även på den nivån dras till "kvinnliga" yrken och män till "manliga". Diagrammet visar emellertid något mer, nämligen att fler kvinnor än män utexamineras.

I år har publicerats statistik som visar att unga kvinnor i New York i genomsnitt har mer kvalificerade uppgifter än männen och högre genomsnittslön. Att döma av ovanstående diagram blir det framtiden även i Sverige.

Kan bilden vara en annan i fråga om de som examinerats från kvalificerad yrkesutbildning? Nedanstående diagram ger svaret.

Vi ser samma uppdelning av kvinnorna och männen på "kvinnliga" och "manliga" områden och samma övervikt för kvinnor bland dem som verkligen tar examen. Vi ser med andra ord samma uppdelning av majoriteten kvinnors och mäns intressen som vi ser i samhället i övrigt och en tydlig fortsättning av detta som observerats redan i grundskolan: att fler pojkar än flickor misslyckas med studier.

Att framställa den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män som orsakad huvudsakligen av diskriminering är ohederligt. Diskriminering förekommer, sorgligt nog, men praktiskt taget hela löneskillnaden orsakas av att människor som arbetar i "kvinnliga" yrken har lägre betalt än människor som arbetar i "manliga" och att halvtidsarbete är mycket vanligare i de "kvinnliga" yrkena.

Nu kommer jag att studera lathunden vidare och rekommenderar andra att göra detsamma. Man kan få den som pdf-fil genom att klicka sig fram till den på SCB. Man kan beställa pappersversionen på jamstalldhet@scb.se eller ringa 019 17 65 27.

Det jag själv kommer att spana efter är om SCB sökt få fram statistik som avslöjar att könsskillnader döljs. Både hos myndigheter och i massmedia har det till exempel blivit en svår ovana att dölja en påtaglig könsskillnad i beteende: man skriver ungdomar när det handlar om pojkar eller unga män. De som tänder på bilar och kastar sten på brandbilar kallas ungdomar trots att flickor ytterst sällan deltar aktivt.

Under min första läsning av Kvinnor och män – Lathund om jämställdhet 2010 kommer jag att tänka på alla dem som intalat sig övertygelsen att könsskillnader helt eller nästan helt orsakas av att individerna könas, dvs inlärs att spela könsroller. Jag ser nämligen ingenting som tyder på något annat än att kvinnor och män formas av ett samspel mellan arv och miljö, för att nu återfalla till språket i min ungdom.

Det blir spännande att leta i Lathunden efter begravda hundar.

lördag 20 november 2010

Spex i sagoslott / Burlesque in fairypalace


In my English nutshell
Many university students in Sweden write contrafactive history and then perform each new finding in a burlesque. Now our grandchild No 3 has done it again!


Vårt barnbarn nummer 3, Sanna Tehler, är mogen vorden och firar det med att studera på KTH och på olika sätt medverka i tanke- och skrattväckande spex. Förra året förklarades på denna spexväg alla intrikata relationer mellan Tesla, Edison och Marconi för att inte tala om vad Teddy Roosevelt och Mark Twain betydde för att trikata in dem.

I år var det dags för Naturvetarspexet att uppföra

Ludvig II
Eller mycket sagoväsen för ingenting

Sanna bidrog med att utforma affischen och programbladet vars första sida får liva upp oss här i vintermörkret. Jag upplevde föreställningen den 14 november och blev djupt imponerad. Äntligen får vi en rimlig förklaring till att en kung i Bayern kunde vara framsynt nog att bygga ett verkligt slott som underlag för Walt Disneys standard för sagoslott.

Intrigerna vid hovet skildras, och då kommer den intressanta förklaringen: både Richard Wagner och Sigmund Freud tillkallas. Den ene ser till att storvulenheten blåses upp, den andre att nyckelpersonerna blir galna nog för att genomföra den.

Universitetsstudier kan sannerligen vara tankeställande och utvecklande!

Nu bäst att jag återgår till mitt vanliga liv med alla fötter på marken. Detta liv har bl a yttrat sig i en liberal valanalys som går att ta del av här.

fredag 19 november 2010

Genus: information, reaktion / Gender: information, reaction


In my English nutshell
A second time a mother in Sweden has declared the sex of her child a secret. She is convinced that a child is made into a boy or a girl by the way it is treated. I describe this as a logical trap and point at other measures inspired by the same trap.


Denna mamma vill hålla alla dörrar öppna för sitt barn, som heter Vide, genom att hålla barnets kön hemligt. Hon säger därför inte "hon" eller "han" om det. Hennes motivering är "att det inte finns något relevant skäl att uppfostra Vide till man eller kvinna".

Denna unga kvinna är övertygad om att människan blir man eller kvinna genom att uppfostras till det. Hon arbetar på att få igång "en förskola där man aldrig pratar om pojkar och flickor". Detta enligt Sydsvenska Dagbladet. Läs reportaget här.

Läs också min bok Kvinnan, mannan, tidsandan och den fria tanken. Den börjar med en händelse 1934:

« Ingemar, min lillebror, fick någon febersjukdom när han var fem år och togs in på Barnsjukhuset. Till slut fick han ta emot besök. Mamma och jag for dit, Mamma med en vacker flickdocka som hon hoppades skulle glädja honom. Det var inte konstigt för mig. Jag hade hört henne säga till våra släktingar och sina väninnor att hon ville göra sina pojkar ”mer som flickor”. Då hade jag sett att några skakade på huvudet och förstått att de vuxna tydligen kan tänka mycket olika.

Så kom vi fram till salen där Ingemar skulle ligga. Inte låg han, inte! Han gick i sin säng och undersökte galler och gavlar. Mamma kramade honom och gav honom den fina dockan. Han grep tveksamt tag i den. Då kände han att dockans huvud var tungt. Han dunkade det mot sängkanten. Huvudet var hårt också! Då sken han upp glädjestrålande, tog dockan i benen, svängde henne i en vid båge – och slog huvudet i sänggaveln så att det flög av och dunsade genom salen. »

På 1930-talet fann min mor inga likatänkande. Sådana dök emellertid upp efter sex årtionden. De blev många när Kajsa Wahlström videofilmat förskolepersonal och visat att flickor och pojkar bemöttes olika.

Denna tydliga demonstration fick många som önskade öka jämställdheten att gå in i tankefälla. De blev övertygade om att det var just det olika bemötandet som orsakade olikheterna mellan könen. Lika bemötande av små barn alltså lika med genväg till jämställdhet.

Genvägen var oemotståndlig. Många förskolor och skolor strävar nu efter att bemöta flickor och pojkar lika. Andra orsaker till könsolikheter blir då ointressanta. Det har till och med blivit "reaktionärt" att ens nämna sådana faktorer trots att forskningen kunnat visa dem allt tydligare tack vare ökad insyn i hjärnans processer.

Hur kunde jag nu veta något om artikeln i Sydsvenskan? Normalt läser jag inte den tidningen, inte ens på nätet, och följer mycket dåligt med andra tidningar också. Jag fick veta om artikeln i en av mina tre huvudkällor för information i fråga om arbetet för jämställdhet. När jag håller föredrag, brukar jag ge webbadresserna till dem.

Nu är det dags att ge adresserna här till de två tätast utkommande informationskällorna och till en tredje som får mig att skratta över den ringa visdom varmed världen styres.

Nationella Sekretariatet för Genusforskning håller en anslagstavla i form av en "lista". Man tar del av innehållet där genom att "abonnera" och får då hela tiden senast uppsatta meddelande. Webbadressen är här. Själva "listan" heter genus@genus.se.

Under arbetet på min bok har jag haft stor nytta av denna anslagstavla. Där anslås kurser och föredrag, utlysning av stipendier, vädjanden om "papers" för att delta i forskningsseminarier, inbjudningar till evenemang av vitt skilda slag, till exempel queertango och sexdagar, reklam för nya böcker och efterlysningar.

Att döma av denna anslagstavla har genusforskning och genusverksamhet nu en väldig omfattning. Någon "Nils Dacke" tycks ha satt stämpeln det genusindustriella komplexet på detta, och det är helt förståeligt.

Vad som är svårare att förstå är detta: en stor del av dem som sätter upp meddelanden på denna anslagstavla tycks definiera jämställdhet i procenttalet för underrepresenterat kön – men med den definitionen är genusområdet inte alls jämställt. De som verkar för kvotering bör kräva att män kvoteras in, dvs att kvinnor som söker sig dit spärras ute.

Meddelandeströmmen på "genuslistan" visar att många deltagare tycks ha gått i andra tankefällor än den att bemötandet av små barn skapar könsskillnader. Det är påfallande att praktiskt taget allt handlar om "roller" och "strukturer" och praktiskt taget inget om andra orsaker till könsskillnader än sådana.

Inte minst därför är en annan informationskälla värdefull. Den heter GenusNytt och är till formen en blogg som drivs av Per Ström, integritetsombudsman hos tankesmedjan Den Nya Välfärden. Webbadressen är här.

Informationen på den bloggen kommer i hög grad genom tips från läsarna. Någon hade till exempel berättat om artikeln i Sydsvenska Dagbladet. Genus-Nytt berättade vidare så här och gav därmed en länk till tidningen.

Till sist det roliga, en slags komet på tvärs av planetsystemet. Den som svarar för det är en ung universitetslektor i matematik, Tanja Bergkvist. Hon har retat sig på ovetenskaplighet, för att inte säga vetenskapsfientlighet, hos många som ser könsskillnader bara som inlärda.

Hon har presenterat sig och sitt engagemang i ett blogginlägg. Bloggens stående adress är denna. Hon angriper ovetenskap på genusområdet med vild humor, ofta uttryckt i matematiska och andra vetenskapliga termer.

Den som följer genus@genus.se, GenusNytt och Tanja Bergkvists blogg får en god överblick, minskar risken för att själv gå i tankefällor och lockas dessutom att skratta åt många problem.












fredag 29 oktober 2010

Osannolik historia avslutas / Improblable story ends

In my English nutshell

The stone is washed, each sign of the inscription is filled with paint. Hans Gullestad's daughter Evelyn and grandson Hans Gullestad Claesson have done the job. Then they are seen at the shore where the body was found in 1941. We all continued home via Dublin where we met new improbabilities.


Den 25 oktober kom vår delegation till Cullenstown och hittade graven tack vare Pauline Byrne, dotter till en av de två då tolvåriga pojkar som fann Hans Gullestad på stranden 1941. Första kvällen skurades stenen grundligt av hans dotter Evelyn, ivrigt hjälpt av vår svärdotter Tuulikki.


På kvällen, hemma hos Pauline med man Michael, dotter Allison, mor Mary och syster Caroline, fick vi höra mycket om fyndet och om vad som hänt sedan. Det är tydligt att bygden blivit mycket välmående, en skarp kontrast mot fattigdomen vi såg 1959 när vi fotograferade det enkla träkorset.


Den 26 var det dags att skrapa rent inskriptionens vartenda tecken och fylla i det med svart färg. Den som bäst klarade den påfrestande arbetsställningen på marken och var stadigast på handen visade sig vara vår son Hans Gullestad Claesson. När arbetet var klart, kunde stenen med dess nu fullt läsliga inskription fotograferas.


Därefter ned till stranden där en gång tolvåringarna fann Hans Gullestads kropp. Den hade då flutit en lång omväg. Strömmar går sällan kortaste vägen. Vädret och vågorna passade minnet av fyndet:



Dags att börja resan hem genom att köra till Dublin. Resan gick först genom Wexford. Detta county hade just blivit aktuellt genom en bok om J F Kennedys besök på Irland. Den förfader till Kennedy som utvandrat till USA kom från Wexford, och det hade motiverat en kontakt med släktingar där.


Dublin har ungefär så många invånare som Stockholm men stenstaden är inte uppdelad på öar och alltså kompakt. Bebyggelsen har i stort sett fått växa naturligt, alltså svåröverskådlig för den som skall köra in och där trots alla enkelriktningar hitta rätt hotell i centrum. Men överblick fick vi sedan längst fram i andra våningen på en sightseeingbuss.


På egna ben därefter stöter vi på en osannolik syn, osannolik i betraktande av att Dublin ligger i ett område med mycket svaga nivåskillnader – en idealisk cykelstad med andra ord. Mitt i denna stad öppnar sig emellertid den här synen för den som riktar ögonen åt rätt håll:


Snart dök emellertid något ännu mer osannolikt upp: en öppen bil fullastad med människor i falska vikingahjälmar, alltså hjälmar med horn på. Det visade sig vara en amfibiebil, och vad den har för sig kan man få veta på Viking Splash. Vikingaromantiken blommar ännu mer i Dublin än hos oss. Att det blivit så beror på att det var nordbor som i början av 800-talet bosatte sig här och började bygga staden som blev Dublin. Men okunniga turister måste utrustas med horn:






söndag 24 oktober 2010

En osannolik historia / An improbable story


In my English nutshell
In 1941 the body of a sea captain was found on an Irish beach. After eighteen years this became known in Norway. In 1960 the captain was honoured by a stone on his grave. Tomorrow his daughter will travel to Cullenstown in order to wash the stone and make the insciption readable.

I morgon reser min hustru, Evelyn Gullestad, jag själv och vår son Hans Gullestad Claesson samt hans hustru till Cullenstown på Irlands sydkust. Hans har nämligen upptäckt nya uppgifter på nätet om M/S Hidlefjord som sänktes av bombflyg 1941. Uppgifterna finns på
http://www.warsailors.com/singleships/hidlefjord.html
http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?146197

Nu har vi för första gången fått veta vad som verkligen hände Hidlefjord. Både fartyget och dess livbåtar flammade upp i ett inferno av eld. Vi får också se detta foto av den gravsten som norska staten hedrade Kapten Hans Gullestad med 1960.

Så får gravstenen inte se ut! Det säger Evelyn. Tanke är hos henne ofta lika med beslut och handling. Alltså beställde hon flygbiljetter, skaffade såpa, borste, färg att fylla i inskriptionen med och pensel för den samt satte igång oss andra.

Nu kommer jag till det osannolika, en kombination av flera mindre sannolika händelser.

Den första: Rapporten från Cullenstown till Röda Korset om fyndet av Hans Gullestad på stranden nådde aldrig de norska myndigheterna eller familjen. Evelyns mor dog utan att få veta detta. Ingen visste något.

Den andra: Patrick French, en av de två tolvåringar som 1941 funnit kroppen på stranden, besökte ofta sin hemby. Han blev alltmer fundersam inför Hans Gullestads grav. 1959 skrev han To The Major of Stavanger:
Ingen från Norge bryr sig om hans grav.
Rapporten om att han finns här måste ha kommit bort.

Snart blev detta känt för Hans Gullestads barn, Henning i Stavanger och Evelyn i Stockholm, och dessutom för rederiet, Kornelis Olsen. Rederiet hedrade sin trotjänare med att bekosta en resa för syskonen till Cullenstown. Detta "tuna" visade sig vara en mycket fattig bygd.

Det var därför desto mer gripande att få se i vilken skick graven var:



Fattiga människor hade kostat på den ett kors och vårdat den väl. Det glömmer vi aldrig.

Vi glömde inte heller att ta kontakt med den norska sjöfartsmyndigheten och lämna upplysningen var Hans Gullestad var begraven. Där fick vi följande förklaring till att de efterlevande aldrig fått veta detta:

Den norska exilregeringens kansli i London var överbelastat. Allt hanns inte med. När alla lårar med handlingar kom till Oslo 1945, gällde det att beta av ärendena snabbt. De handlingar som Hans Gullestad hade på sig när han flöt i land sändes till hans änka – utan upplysning om varifrån de kommit.

Martha Gullestad fick efter kriget många handlingar efter sin man, inte minst från olika konsulat. Hon hade inte kunnat förstå att några handlingar hade en annan karaktär. Ovissheten hade fortsatt.

Myndigheten hade också en fråga att ställa:
Ønsker dere en støtte?

Det visade sig att varje norsk sjöman som omkommit under kriget och som begravts i ett främmande land var berättigad till en gravsten på statens bekostnad. Hans Gullestads barn tackade ja.

Nästa sommar, nytt brev från Patrick French: Vår lilla begravningsplats har fått sin ståtligaste gravsten. Men vad betyder det som står på stenen? Inskriptionen var bara på norska. Nu skall Evelyn och vi andra se till att den åter kan läsas och berätta vad den betyder.

Det här har väckt många minnen och fått oss att se i fotoalbum och brevpärmar efter Hans Gullestad. Han tillhörde de verkliga långfararna och längebortavararna. Evelyn är född i New Orleans eftersom han vid den tiden hade den staden som sin hemmahamn. Senare, när han blev befälhavare på Hidlefjord, var han hemma vart tredje år men familjen fick efter halvannat år hälsa på honom i Hamburg och Rotterdam.

Det märkliga är nu att det gått med Evelyn som det gått med mig, vilket jag har skildrat i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Ingen av oss upplevde sin far som något främmande. På olika sätt fick vi känna att bandet till den oftast frånvarande var mycket starkt. Ingen av oss tvivlade på vad vi betydde för mannen långt borta.

Kanske en av orsakerna till den inställningen var att vi fick vara mycket ombord när tillfälle gavs. Vi fick då vara precis som vi var i den ålder vi råkade ha och leka med vad vi ville, vare sig det var något vi hade med oss eller något som fanns ombord. Här är ett av bevisen för det:

torsdag 30 september 2010

Äntligen Bokmässan / At last the Book Fair


In my English nutshell:
At the Bookfair in Göteborg,
on September 26,
I presented my new book
The women, the man, the time-spirit and the free thought
(a literal translation of the Swedish title)
I did so at
the Sea Culture exhibition
as the new book had calved from the one
I presented there last year:
From lifeboats to floating palaces.

Min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken är en bok om jämställdhet, och jag presenterar den i sammanslutningar och i sammanhang där det borde finnas intresse för det ämnet.

Alltså till Bok- och Biblioteksmässan! Där hade jag 2009, i Sjöfartsmontern, presenterat min då nyutkomna bok Från livbåt till flytande palats med DVD som min son Hasse gjort. Den boken blev omfattande men trots det hade jag inte fått plats med avsnitten om sjömannens samspel med sin familj.

Jag klarade att amputera de delarna av manuskriptet när jag insåg att just denne sjömans samspel med sin familj var min uppväxt i ett matriarkat, en uppväxt som fått mig att alltid arbeta för jämställdhet. Jag kom igång med den nya boken 2006 tack vare att vårt yngsta barnbarn då ställde frågan:
”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Därmed blev det en bok med mina personliga iakttagelser och de tankar som dessa iakttagelser väckte då och som de föranleder idag. Varje kapitel börjar med en händelse. Nu citerar jag en sådan inledning, en händelse när jag var tio år. Bakgrunden till händelsen var att jag dittills i skolan varit underkänd i alla ämnen där betygen sattes genom skriftliga prov. Citatet:

"Skrivmaskinen i Gripsholms befälskontor lockar mig. Jag sätter papper i valsen och försöker skriva. Då gör jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som alltför ofta kommer i fel ordning när jag skriver dem för hand, de kommer i rätt ordning när jag slår dem på tangenterna. Därmed tar jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar. Jag blir en skrivande och läsande gosse."

Därmed gick jag ut i livet maskinskrivande – och upptäckte att det Pappa och hans kolleger, alla män, gjorde på befälskontoret, det var ”kvinnogöra” bland landkrabborna! Det förstärkte mitt intresse de olika attityder som fanns beträffande kvinnor och män.

I Sjöfartsmontern samarbetar en rad sammanslutningar och fonder på sjöfartens område. Den som håller montern är Sjöfartens Kultursällskap. En av dess verksamhetsgrenar är att anordna novelltävlingar och ge ut antologier med de bästa novellerna. Temat för årets antologi var Kärlek till sjöss och det var också bokens titel.

Spännvidden är mycket vid i sjöfartskulturen. Sjöhistoriska Samfundet ger ut gedigna forskningsrapporter och en tidskrift med sådana. Stiftelsen Sveriges Sjömanshus delar ut arbetsbelöningar och ett årligt litteraturpris. Bokanjärerna är en sammanslutning av sjöfolk och andra som skriver med motiv från sjölivet.

Sjömanshusstiftelsens litteraturpris 2010, 20 000 kronor, delades ut vid Årets Bokmässa och gick till en medlem av Bokanjärerna, nämligen
Björn Larsson, seglare, författare och professor i franska

Han är mer känd, och belönad, i Italien, Tyskland, Frankrike och Storbritannien än i Sverige. Även här har dock hans böcker med sjömotiv börjat få större läsarskaror. Jag citerar ur stiftelsens motivering:

"... i Björns internationella författarskap löper en längtan av frihet som återfinns i de många karaktärer han skildrar i sina romaner och essäer som skildrar människan och havet där han på ett intressant sätt väver samman de stora existentiella frågorna med vardagslivet ombord."

Min nya bok har ingen möjlighet att nå skönlitterära höjder. Men kanske den händelse som får inleda varje kapitel kan göra läsaren nyfiken nog att fortsätta läsa. Jag avslutar det här blogginlägget med att citera de första styckena i kapitlet 11 Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten.

"Vi sitter i vår stuga på 120 meters höjd med utsikt över Nordsjön. 1960-talets slut närmar sig. Långt därute har utvinning av olja och gas just satts igång. Trots utsikten fångar Stavanger Aftenblad vår uppmärksamhet. Ett foto där visar en grupp lyckligt leende kvinnor. De är blickfånget i reportaget om en kurs. Den har anordnats för att utbilda kvinnor till föreståndare för bensinstationer.

Detta presenteras som ett stort framsteg för kvinnan på arbetsmarknaden. De intervjuade kvinnorna är mycket glada över sin nya chans.

Varken de eller journalisten ställde denna glädje mot en upplysning som reportaget lämnade i förbigående: kvinnor utbildas till föreståndare för bensinstationer därför att många män som hittills skött det arbetet tar bättre betalda arbeten offshore. Kvinnorna får tillfälle att ta mer ansvarsfyllda och bättre betalda jobb därför män övergår till ännu bättre betalda jobb.

Det var självklart att hälsa detta som ett framsteg trots att de väl avlönade anställningarna på plattformarna uteslutande besattes av män. Ännu ett exempel hade uppstått som visar att manligt tomrum skall till för att öka kvinnligt svängrum – och att människor inte märker sammanhanget.

Dessvärre var det också ett exempel på att norska kvinnor och journalister inte blivit ett dugg vaknare än vad de svenska var när de på 1960-talet hyllade flygvärdinnan som en symbol för kvinnans framsteg."







fredag 17 september 2010

Lurade bärplockare, arbetslösa ungdomar / Cheated berrry pickers, workless young people


In my English nutshell.
Visible scandal: Berry pickers, flown in from Tailand, Vietnam
and other countries do not get the promised pay.
Scandals not noticed: Neither political parties nor media
confront the long distance import of pickers with
the
extremely high unempoyment of young people is in Sweden.


Jag har just sänt följande inlägg till Svenska Dagbladets BRÄNNPUNKT med kopia till ledarredaktionen och NÄRINGSLIV. Återger texten något förkortad och med länkar till nämnda artiklar.

Svenska Dagbladet 16 september 2010:
''Vi blev lurade''

Första sidan väcker intresse för hur bärplockare blev lurade och hänvisar läsaren till NÄRINGSLIV sid 4-5:
''Bärhärva styrdes helt från Sverige''

En utomordentligt klargörande artikel. [Kan också läsas på SvD.se.] Som läsare känner jag mig upplyst och upplyftad. Går vidare till sid 6:

''Detta vill riksdagspartierna göra inför nästa års säsong
för att samma sak inte händer igen.''


En lika strålande artikel. [Kan också läsas i nätupplagan. ] Artikeln är till den grad klargörande att fjäll plötsligt faller från mina ögon. Jag ser plötsligt att jag inte varit medveten om två andra skandaler som länge funnits framför mina ögon.

Den politiska skandalen:
Inget parti har kopplat samman bärskandalen
med den rekordhöga ungdomsarbetslösheten i Sverige.

Mediaskandalen:
Inget medium pekat på denna politiska skandal.

Varför har inte fjällen fallit tidigare från mina ögon?

Ända sedan jag blev ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 med jämställdhet som mitt profilkrav har jag varit det partiet troget. Jag har sörjt under årtiondena när ledningen vandrade i snällismens vackra dimslöjor.

Jag blev uppmuntrad när invandrare fick partiledningen att återgå till de gamla ''frisinnades'' realistiska inställning att rikta förväntningar mot människor och ge dem ansvar. Trots detta har jag varken sett den politiska skandalen eller mediaskandalen som pågått i flera år.

Svenska Dagbladet har alltså varit i gott sällskap, bland annat mitt. Nu vet tidningen emellertid vad jag plötsligt har blivit medveten om. Nu finns det ingen ursäkt längre för att INTE fråga de politiska partierna:
Varför ställer ni inte den återkommande bärskandalen
mot den höga svenska ungdomsarbetslösheten?

Själv vågar jag en gissning om orsaken. Skolsystemet, byggt på föreställningen att hela årskullen skall oavbrutet gå i skola hela uppväxten, har i praktiken kommit att bidra till – och allt mer befästa föreställningen att praktiskt arbete egentligen är mindervärdigt.

Göran C-O Claesson

Nu blir det intressant att se hur tidningen reagerar. Kommer den att publicera inlägget eller åtminstone ställa frågan till partierna. Eller har det blivit självklart att inte ens arbetslösa svenskar kan plocka bär?

tisdag 7 september 2010

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

Blev verkligen glad över att det kommit igång en vädjan om att rädda Vavilovinstitutet som märkligt nog överlevde Lysenko-terrorn – vilket Nikolaj Vavilov förvisso inte gjorde. Jag instämmer i denna vädjan.

Vi liberaler har emellertid intresse av att dra fler slutsatser av Lysenko-politiken. Den har bäring på mer än växtförädling. Den gäller tankefriheten och vetenskapens frihet.

Lysenko-politiken genomfördes och drevs med full kraft under min uppväxt, och jag kom att präglas av den för livet. Den visar nämligen vad som händer när staten utspärrar forskning.

Trofim Lysenko
påstod att han genom att ändra uppväxtmiljö och tidpunkt för sådd fick arvsanlagen för varje växt att ändras redan första generationen. En veteplanta skulle med andra ord få sina arvsanlag ändrade enbart med hjälp av uppväxtmiljön.

Så långt allt väl. Den vetenskapliga friheten måste innebära att även idéer som går emot dagens kunskap, i det fallet Mendels lagar, får prövas så att resultaten kan utvärderas. Lysenkos teori råkade emellertid passa drömmen i Sovjet om att kunna frambringa den perfekta människan för den överlägsna kommunistiska staten.

Därmed gav Stalin order om att all jordbruksforskning och allt jordbruk i Sovjet skulle styras av Lysenko och hans teori. Forskare som vågade protestera avsattes. Resultatet blev en katastrof för Sovjets jordbruk och biologiska forskning.

Stalin och Lysenko skapade en övertygelse hos mig att staten aldrig – oavsett hur gott syftet är – får anvisa bara en linje för forskning och utspärra alla andra. Det är illa nog att många forskare – ibland de flesta – gärna går i flock, avläser vad flocken tänker och stämmer in i deras kör. Forskarna skall inte dessutom vara utspärrade från andra linjer i sitt tänkande och i sitt arbete.

Utspärrning händer även hos oss. Det tydligaste exemplet är lagen som förbjöd forskning om kärnkraft och som alliansregeringen som väl är lyckats upphäva.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag pekat ut ett annat exempel, nämligen hur extrema likhetsfeminister under S-regeringens tid kom att få avgörande makt. Därmed fick de möjlighet att förfölja medsystrar som menar att individen måste ses som frukten av ett samspel mellan genetiska faktorer och inlärning av de roller omgivningen förväntar sig.

Redan upplevelsen av en självklarhet kan styra flocktänkandet och politiken. En vemodig upptäckt jag gjorde under arbetet på boken är denna:

Den genomgripande reformen att låta hela årskullen gå i skola hela uppväxten och med samundervisning i alla stadier är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på forskning.

Forskningen därefter visar dessutom allt tydligare att vissa förmågor har lättast att utvecklas hos flickor respektive pojkar. Än viktigare: forskningen visar att dessa förmågor utvecklas i mycket olika takt hos flickor och pojkar. Det är alltså ingen tillfällighet att pojkar klarar sig allt sämre i vår skola "för alla".

Jag försöker nu göra alla medvetna om att tre saker bör upplevas som varningssignaler:

Att en massa forskare blir eniga om en viss tolkning av verkligheten.
Att staten föreskriver en viss inriktning av all forskning.
Att stora reformer tillåts rulla på utan kontroll av den sakliga grunden för dem.

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

måndag 9 augusti 2010

Generationer och jämställdhet / Generations and equality

In my English nutshell
Here I report from a seminar arranged by
The Fredrika Bremer Association.


Båstad på sommaren: alltid något evenemang. Tennisbanan används för annat än tennis, t ex för att avgöra mästerskap i innebandy. Den sportens utövare är fördomsfria nog att kunna spela på en tennisplan med himlen till tak.

Apelryd är sätet för Apelrydsskolan som drivs av Fredrika-Bremer-Förbundet och som stimulerar sina elever även med vacker utsikt mot havet. Den 6 och 7 augusti var det andra som blev stimulerade, Evelyn, jag och övriga deltagare i förbundets sommarseminarium:
Generationer och jämställdhet

Här diskuterar tre generationer Kvinnornas rösträttskamp och rösträtten. Det är från vänster till höger Bonnie Bernström, Liberala Ungdomsförbundets ordförande i ett stormigt skede, Barbro Hedvall, länge ledarskribent i DN och nu i arbete med en bok som belyser ämnet, Kerstin Alnebratt, som efter att ha varit kommunalråd (S) i Göteborg genusdoktorerade och nu förestår Nationella sekretariatet för genusforskning, Karin Pilsäter (FP), tidigare ordförande i Riksdagens näringsutskott samt Linda Norberg (M), medlem av Nackas kommunstyrelse och ordförande i utbildningsnämnden. En fjärde generation bidrog med frågor, nämligen en 30-talist och jag själv från 1920-talet.

Vid nio olika programpunkter medverkade tjugoen experter som belyste seminariets ämne från mycket olika utgångspunkter. Jag hade ju nyss givit ut Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och måste därför ställa mig den kusliga frågan:
Behövs boken eller har redan dessa experter givit svar på allt?

Allteftersom seminariet pågick, blev det tydligare för mig att min bok behövs. Den består visserligen i allt väsentligt av personliga intryck och tankar, ett vittnesmål alltså och föga av forskning, men den behandlar en rad frågor ur en annan synvinkel eller djupare.

Det hindrar inte att både Evelyn och jag blev imponerad av allt vi fick höra och lära – och av seminariets komposition. Det var en stimulerande växling mellan olika slags programpunkter. Alla som inte kunde vara med har mycket att hämta på Fredrika-Bremer-Förbundets hemsida.


Ett exempel på variationen är att Sophi Tolstoy Regen från Ledarstudion övertygade deltagarna om vikten att ha med hela kroppen och uppmärksamheten när något skall framföras. Här är en av övningarna i att ge en tydlig signal, så tydlig att den kan gå vidare.

Apelrydsskolans rektor, Maria Kristensson, berättade om hur skolan arbetar och önskade oss välkomna till skolans hemsida. För Evelyn och mig var det särskilt roligt att notera skolans engagemang för textil och samarbete med experter i Borås. Hon har nämligen i hög grad varit verksam på det området, och jag har skrivit om det.

I min bok har jag berättat om vår bestörtning under de årtionden då åtskilliga kvinnor som kallade sig "moderna" eller "progressiva" omedvetet tog "mannen/det manliga" som norm. De gjorde det till den grad att de yttrade sig nedlåtande om kvinnors traditionella hantverk.

Jag hängde en "broderad protest" vid min skrivmaskin i form av ett broderi jag ärvt från min mormor, gjort på 1860-talet. Skrivmaskinen har bytts mot dator men broderiet hänger kvar.














tisdag 3 augusti 2010

Stolt 1962 – men nu? / Proud in 1962 – but now?


In my English nutshell
In 1962 we were proud when we brought our car to Hidra, an island in Southwest Norway. Proud because we were the first private people to do so. Then others followed and an expanding ferry traffic. Now a deep tunnel under the sound is planned. We do not feel proud now.


Den är bilden togs 1962 av vår son Hasse med en halvformatskamera. Bilden publicerades i fototidskrifter över hela världen. Ett norskt förlag använde den som blickfångare i sin reklam under rubriken Norsk landevei.

Vi var pionjärer, och det var vi stolta över. Vår bedrift var att som de första privatpersonerna på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, ta en privatbil till ön. Givetvis körde vi de 92 milen dit. Det var billigare än att åka tåg. Utsikten från stugan har jag visat på bloggen den 1 juli. Flickorna på bilden är nu 55 och 49 år gamla.

Fler på ön fick aptit på bilkörning. Hidra fick färja, och bilar fanns snart vid varje hus. Fler moderniteter infördes på ön. Öborna slutade hålla får och tog bort grindarna som vi varit tvungna att att öppna och stänga de första åren. Öborna körde bil i stället – och hamnade i köer vid färjelägena.

Köer kan inte tolereras! Krafter satte igång för att få tunnel borrad, trots att den måste gå mycket djupt. Djup känner emellertid norska tunnelbyggare ingen rädsla för. Huvudvägen från Stavanger norrut har sin vägbana 223 meter under havets nivå. Alla förberedelser för tunnelarbetet under Hidrasund är nu klara. Det fattas bara ett beslut i Stortinget.

Under alla dessa årtionden var det alltid varit billigare för två personer eller fler att ta bilen i stället för tåget! Men andra förändringar har kommit. Bussarna har relativt sett blivit billigare och billigare – och det har numera även flyget! Idag kan flyg från Stockholm till Stavanger ge en billigare resa än alla andra alternativ. Det beror på tidpunkten man väljer att resa.

Vi lever i ett dårhus. Det gäller att ha trevligt på avdelningen. Men visst bör vi börja fundera:
Vad är det vi gör idag som vi är stolta över
men som är galenskap om femtio år?

torsdag 22 juli 2010

Min hustrus man / The husband of my wife


In my English nutshell
In Norway and Sweden citchen towels were not visible on their hooks. Hanging before them was an embroidered curtain called a finary or parade towel. Like other such curtains this one, embroidered by a bride in 1929, was used as a signal to her husband and to visitors.


Denna tänkvärda rubrik och teckning broderade Solfrid Andreasen i Stavanger inför sitt giftermål 1929 med Karsten Johansen. Den gav sedan en signal i hemmet och ärvdes så småningom av parets dotter Kari Egeland som bor i stockholmstrakten.

Nu är den fotograferad, och därmed har vi en påminnelse om en kulturyttring som inte märks lika mycket numera. Förr fick kökshanddukar inte synas på sina krokar! Framför dem måste hänga en paradhandduk, eller pyntehåndkle som det hette på norska.

Denna form av ridå var ofta broderad med någon tänkvärdhet i ord och bild. Någon borde ha sammanställt och studerat sådana paradhanddukar. Om ingen gjort det, är det dags att det blir gjort.

Just den här tänkvärdheten väcker mitt minne av en av min barndoms självklarheter. Den bestod inte alls i att kvinnan värderades lågt. Det gjorde hon inte, och inte heller värderade kvinnor männen lågt eller märkvärdigt högt. Nej, självklarheten bestod i att de levde i skilda världar med skilda uppgifter. Återkommande skämt gällde män som gjorde bort sig med husligt och kvinnor som gjorde bort sig på något manligt yrkesområde.

Det är därför troligt att den här broderade teckningen inte uttryckte en dröm om vad mannen skulle göra utan tvärtom var en varning till honom att ge sig in på ett område där han inte kunde vad som skulle göras.

tisdag 13 juli 2010

I döda profeters och filosofers sällskap / Dead Profets and Philosofers Society



In my English nutshell
Every July Almedalen in the old Hansa town of Visby at Gotland is the scene of a remarkable gathering. During one week practically all important Swedish politicians and lobbyists are there, trying to catch the interest of the media.It is a place for enjoying the company of people who are important or hope to become important.
This July I preferred the company of old profets and philosofers, reading two excellent books. Svante Nycander has described and analyzed the development of the idea of liberalism and Per-Martin Meyerson the relation between God & Mammon, in particular to what extent religions have managed to accept the principle that entrepreneurs are allowed to be rewarded.


Visst är det stimulerande med marknader och marknadsstånd! Marknaderna må gälla mopeddelar eller elektronik, växter eller heminredning, böcker och DVD av de mest skilda slag – så varför inte Almedalens marknad för politiska idéer?


Själva mängden av människor har sin tjusning, mängden där man känner igen några men kan bli bekant med fler. Själv kommer jag att åter delta i Bok- och Biblioteksmässan, den här gången med ett anförande om min nya bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Däremot har jag under almedalsveckan valt ett annat sällskap än det som Almedalen kunnat bjuda på: gamla profeter och inte fullt så gamla filosofer.

Jag är just läst ut Svante Nycanders omfattande bok Liberalismens Idéhistoria – frihet och modernitet, utgiven i år och nästan avslutat läsningen av Per Martin Meyersons förra året utgivna bok GUD & MAMMON – Om religion, kapitalism och liberalism i ett judiskt perspektiv.

Nycander hjälper läsaren förstå att liberalismen inte bara utvecklar upplysningstidens frihets- och rättighetstankar utan också i hög grad springer ur erfarenheterna från religiösa rörelser och andra folkrörelser. Själv blev jag under läsningen förvånad över hur tidigt de liberala pionjärerna insåg och varnade för populism. De framförde redan från början varningar för den sortens populism som många spelade fram i Almedalen.

Meyerson beskriver kampen i olika trossamfund mellan asketism och det han kallar för Mammon, alltså individernas möjligheter och vilja att förbättra sin tillvaro och att få njuta frukterna av detta. Under läsningen av hans bok blir en sak allt tydligare för läsaren:

Å ena sidan betydde de första generationerna av liberala filosofer och ekonomer mycket för att frigöra ekonomin och skapa näringsfrihet, å andra sidan var dessa avancerade och specialiserade tänkare och teoribyggare länge blinda för vilken den viktigaste drivkraften var. Meyerson visar att den länge rådande föreställningen om balans i ekonomin måste bytas mot insikten att ekonomi utvecklas endast genom nya initiativ kan tas och förverkligas och att företag som inte är lönsamma får gå under.

Mitt sällskap under almedalsveckan var alltså gamla liberala filosofer och ekonomer tillsammans med med ännu äldre företrädare för kristendomen och judendomen i fråga om Gud och Mammon. Då saknade jag inte Almedalen.

torsdag 1 juli 2010

Upphöjda tankar / Elevated thoughts


In my English nutshell:
Literally translated to English the title of my recently published book is
The Woman, the Man, the Time-spirit and the Free Thought.
This view from our cottage in Norway is the opening scene of a chapter
on women offshore and at sea and the attitudes they have met.

Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken,
alltså min nyss utkomna bok, öppnar kapitlet Kvinnosyn offshore. Kvinnans möjligheter på vatten. med denna utsikt från vår hytte i Norge.

Utsikt över havet från 120 meters höjd lyfter tanken till nya höjder. Hur hög vår utsiktspunkt är framgår av att den bortre holmen till höger är 67 meter hög.

Rakt fram ligger Ekofisk, den första norska borrfältet. Att det inte syns på bilden beror på att Jorden är rund men vi visste att Norge började få en ny industri just därute.

Inne läste vi en aningslös artikel i Stavanger Aftenblad om kvinnors framsteg i land när männen tog bättre betalda jobb därute. Detta förde in mina tankar på ett nytt spår. Resultatet av det blev att jag 1974 arbetade som roustabout på borrplattformen Alpha i Ekofisk. Det gav underlag för kapitlet om kvinnor offshore och till sjöss.

I mars i år fick vi under ett nytt Norge-besök nya kunskaper om kvinnors möjligheter och attityderna kvinnor möter. Det var i NRKs serie Hjernevask. Programleder Harald Eia vände sig till forskare och folk i allmänhet med frågan:
Er vi født sånn eller blitt sånn – hvorfor oppfører vi oss slik vi gjør?

Programserien har mötts av stort intresse. Det går att läsa mer om den bland annat på blogg.nrk.no/hjernevask

Det var alldeles tydligt att intervjuade kjønnsforskere ställde sig likgiltiga eller rentav fientliga till forskningsrön som pekar på att människan formas även av genetiska faktorer. Ett referat av denna kollision använde jag för finalen i kapitlet.

Nu har vi har vi just kommit hem från ännu en tid i vår hytte, och åter har vi fått en tankeställare. Denna gång berättar Aftenposten att kjønnsforskeren Jørgen Lorentzen, en av de intervjuade i Hjernevask, rest sak mot NRK hos Pressens Faglige Utvalg men "tapte så det suste". Klicka PFU-sak054 för att ta del av hela uttalandet.

Aftenposten citerade från Vårt land att de forskare som inte tål att få ett "kritisk søkelys" på sig får finna sig något annat att göra. Ja, nog borde det vara självklart att alla forskare skall kunna tala om hur mycket av deras slutsatser som är grundade på belagda fakta och därmed visa hur mycket av slutsatserna som är grundade på förhoppningsfulla antaganden.

Åter har en tid i Norge har gett oss tankar att gå vidare med.



söndag 20 juni 2010

Nya rodderskor på Stockholms vatten / New oarwomen


In my English nutshell:
When the Swedish Crown Princess married on the 19th of June
two women were among the rowers, one of them the pace rower


Den 1 juni berättade jag om ett Idéförslag jag riktat till Sjöhistoriska Museet:
Permanent utställning om rodderskorna på Stockholms vatten!

Den 19 juni var rodderskor åter ute på Stockholms vatten. De rodde i kungaslupen Vasaorden som förde kronprinsessan och hennes nyvordne prins från Vasavarvet till Logårdstrappan framför Slottet.

Under de hundrafemtio år som rodderskor svarade för lokaltrafik i Stockholm var just trappor benämningen för de tilläggplatser som myndigheterna anvisade för att ta upp eller lämna passagerare. En sådan "trappa" låg nära Logårdstrappan.

Rodderskorna i den trafiken var alltid två och satt alltid i fören av båten. Passagerarna fick resten av utrymmet.

Även Vasaorden har sina roddare i fören men de är många fler och tar alltså upp en mycket större del av båten som de driver fram. Eftersom de är många, utses en av dem till taktroddare. Alla måste ju driva sina åror i exakt lika takt. Alla måste se taktroddaren som alltså placeras längst akterut. Det är ju tyvärr så med vanlig rodd att den roende måste vara vänd akterut.

Till taktroddare utses en sjöman som klarar att hålla takten exakt. Det kan vara nog så påfrestande. Paradrodd till exempel kräver att alla vilar på årorna i fem sekunder mellan varje tag. Då måste de ha uppsikt på taktroddaren.

Roddarna längst akterut denna bröllopsfärd var kvinnor. Den ena, med graden sergeant, var taktroddaren. Efter ett uppehåll på omkring etthundrasextio år var alltså åter två rodderskor igång med att transportera passagerare, en av dem dessutom i en nyckelroll för att få en massa män att ro i takt.

Sannerligen värt att visa i den utställning Sjöhistoriska Museet absolut bör bygga upp!




tisdag 1 juni 2010

Rodderskorna på Stockholms vatten får inte glömmas! / The oarwomen of Stockholm must not be forgotten.


In my English nutshell:
For 150 years the local traffic of Stockholm
was carried out to a large extent by oarwomen,
two in each boat.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag skildrat några företeelser som rör förhållandet mellan kvinnors möjligheter och mäns och som är förbluffande stabila.

En sådan företeelse är att kvinnor lättare får svängrum där män lämnar ett tomrum efter sig. När män söker sig till bättre betalda arbete, rycker kvinnor in, och märkligt nog uppfattas detta ofta som ett framsteg för kvinnan.

En annan stabil företeelse är att det blir män som använder ny teknik. Det blir i allmänhet de som drar i spakar och vrider på rattar. Fler män än kvinnor vill visa att de kan och tar risken att göra bort sig, fler kvinnor än män vill inte ta den risken och tränger sig inte fram.

Mot den bakgrunden är det fascinerande att trafiken på Stockholms vatten
länge sköttes av kvinnor som ägde sina båtar eller arbetade åt kvinnor som gjorde det. Med ökad näringsfrihet fick de konkurrens. Med nästa total näringsfrihet kom ångslupen, och dess maskin kunde givetvis bara män sköta.

Hur många känner till denna märkliga stockholmshistoria? Det kan bli fler!

Sjöhistoriska Museet ger på sin hemsida möjligheten att lämna IDÉÖRSLAG. Det har jag utnyttjat för att föra fram följande idé:

"En permanent utställning om rodderskorna på Stockholms vatten och utvecklingen från 1685 då näringen reglerades och reserverades för kvinnor, konkurrensen efter 1820 från kullrodden och sedan vevbåtar samt ångsluparnas långsamma utkonkurrerande av näringen. Se t ex Christine Bladh (red): Rodderskor på Stockholms vatten (Stockholmia Förlag 2008).

Stadmuseet också tänkbar huvudman men Sjöhistoriska bättre eftersom tarifferna visar trafik ända till Arboga, Landsort och Kapellskär och eftersom Sjöhistoriska kan bygga upp replik av brygga och båtar samt låta anordna rodd.

Målgrupp:
1 Alla engagerade för kvinnors villkor. Min idé har redan väckt genklang i Fredrika-Bremer-Förbundet.
2 Åtskilliga av dem som nu på nätet försöker få till stånd ett kvinnomuseum och för dem, t ex i F-D-F som menar att alla museer bör skildra kvinnor.
3 Utlänningar som kan få kunskap om något av det mest stockholmska som funnits.
4 Ungdomar som behöver konkreta exempel på villkoren människor levde under förr.

Finns det någon tänkbar samarbetspart för museet? Förvisso!

Boken jag hänvisade till berättar om litteratur där rodderskorna är nämnda. Några av de böckerna är representerade av litterära sällskap, t ex Almqvist-sällskapet.
Till det kommer sammanslutningar av roddintresserade liksom Fredrika-Bremer-Förbundet, Årstasällskapet och andra kvinnoföreningar som är medvetna om att historien inte började 1970."

Börja och kicka efter Sjöhistoriska Museets utställning om rodderskorna på Stockholms vatten!

Må alla som läser om rodderskorna och som går på utställningen betänka om det räcker att ge kvinnor och män lika möjligheter att våga sig på ny teknik. Personligen har jag blivit övertygad om att kvinnor måste undervisas i ny teknik och tränas i den utan att ha män med. Alltför många män vill ju visa att de kan bättre.

___________________________________________

Min senaste bok,
Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken
,

kan beställas i bokhandeln men köps enklast genom
http://booksondemand.e-butik.se där den kostar 198 kr (med frakt 234 kr).
Det går också bra att beställa på bokorder@brevet.se men med risk för längre leveranstid.



onsdag 19 maj 2010

Äntligen i handen! / At last in my hand!


In my English nutshell:
My new book is published! It title, literally translated to English:
The women, the man, the time-spirit and the free thought.

Den 8 april
berättade jag att manuskriptet lämnats till förläggaren som för övrigt heter Valentin Sevéus. I morgon eller övermorgon kan jag ha det första exemplaret i handen. Det är för väl!

I övermorgon, fredag den 21, far nämligen Evelyn och jag till årsmöte hos Fredrika-Bremer-Förbundet, och det förbundet har jag berättat en del om i boken. Det börjar med att jag som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 valde jämställdhet till mitt profilkrav – och det fick jag möjlighet att tala om det för hela svenska folket tack vare Fredrika Bremer.

Då fanns ännu bara en tv-kanal. och den hade ett så starkt nyhetens behag att en stor del av befolkningen såg programmen. I ett program lät denna mäktiga television Fredrika Bremer uppstå från de döda och förhöra mig om bland annat arbetet för jämställdhet. Bättre genomslag kunde jag inte få för mitt krav.

Senare publicerade jag i förbundets tidskrift Hertha resultatet av en undersökning jag gjort om något fullkomligt absurt som ännu fanns vid den tiden. Det absurda var att majoriteten av alla platsannonser i svenska tidningar sorterades in under de könsuppdelande rubrikerna
Manliga lediga platser respektive Kvinnliga lediga platser
liksom motsvarande för de platssökande. De flesta människor tvingades alltså att leta efter "manliga" eller "kvinnliga" arbeten eller att erbjuda sig för sådana.

Med det numret av Hertha i handen lyckades jag övertyga Dagens Nyheters vd liksom annonschefen att slopa rubrikerna. Det gjordes 1963, och övriga tidningar följde snart efter. Det blir roligt att delta i Fredrika-Bremer-Förbundets årsmöte med den nya boken i handen!

Som jag berättade den 8 april utlöstes arbetet på boken av att vårt yngsta barnbarn för drygt tre år sedan ställde frågan:
”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Under arbetet har jag kommit på flera lika viktiga frågor, och vad jag iakttagit om dem framgår av bokens titel. Här är skälen till att titeln kommit att lyda som den gör:

Kvinnan, ...
är vad jag som ytterligt lillgammal och nyfiken pojke märker mest när jag 1933 börjar spionera medvetet på de vuxna. Mamma är husets herre, Mormor och Farmor mina bundsförvanter, Farmors mor är den alla ser upp till i släkten.

mannen, …
tror jag i början är som Pappa, alltså någon som det är roligt att leka med när han kommer hem från sjön. Men jag ser snart att det finns pappor som är husets herre och mammor som tvingas be om hushållspengar.

tidsandan …
och människors vilja att gå upp i den börjar jag märka tidigt. Flickor får t ex inte bli ”för många” på läroverken. Jag skriver min första skoluppsats i ”kvinnofrågan” 1943.

… och den fria tanken.
Kravet på jämställdhet stämde med tidsandan när det ställdes. Jag började dock märka att det finns bevisade fakta om kvinnor och män som absolut inte får spridas. Det är "reaktionärt" att nämna dem, till och med för liberaler som normalt är positiva till både vetenskap och tankefrihet.

Jag insåg så småningom att tidsandan ibland hamnar i direkt konflikt med den fria tanken och berättar i boken om flera exempel på att de har inträffat även under arbetet för jämställdhet.


lördag 1 maj 2010

"Fira Europadagen 9 maj med oss!"

Glad inbjudan till "Europabrunch" den 9 maj kl 14-16. Inbjudarna är Folkpartiets ledamöter i Europaparlamentet, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström. Europaminister Birgitta Ohlsson medverkar.

Inbjudarna påminner om det europeiska projektet som en unik framgångssaga i fredsbygge, demokratisering, demokrati, ekonomisk utveckling och samarbete över gränser. "Det är verkligen något att fira!"

Men, men ... hur många begriper det? Mina tankar går till den bestörtning jag upplevde i början av 1946 när jag läste vad majoriteten kvinnor hade svarat i en Gallup-undersökning. De hade fått frågan vilken händelse 1945 som de hade ansett var viktigast.

Det året hade det tyska riket kollapsat och dess förintelseläger öppnats. Miljoner människor i Östeuropa hade fördrivits från sina hem. Brandbomber hade ödelagt stora delar av Tokyo. Atombomber hade dödat nästan lika många människor i Hiroshima och Nagasaki. Det hade blivit fred. FN hade bildats.

Majoriteten av tillfrågade svenska kvinnor hade ansett att den viktigaste händelsen det året var att ransoneringen av kaffe hade upphört. Fram till det svaret hade jag varit övertygad om att en värld som styrdes av kvinnor skulle bli bättre än den mansstyrda. De svenska kvinnornas svar på frågan om 1945 hade fått mig att undra om det är könet som är viktigt eller om det är bildningen och sinnets horisont.

Min undran har under de följande sex årtiondena övergått till visshet. Det är bildningen och sinnets horisont som är det viktiga – och det har inte minst märkts när det gäller inställningen i Sverige till Europa-samarbetet.

Jag har haft tillfälle att följa utvecklingen som informatör och pådrivare – och som observatör av vad som händer i Norge där själva ordet "union" länge styrt tänkandet och utfallet av folkomröstningar. På 1950- och 1960-talen var en av mina uppgifter att informera om den kommande Europamarknaden. Så tillkom uppgiften om vad man inom EEC gjorde mot diskrimineringen av kvinnor, t ex lagar om likalön.

Sedan dess har mitt intresse aldrig släppt, och det har jag markerat med att på mitt balkongräcke ha två fästen för fasadflagga. På högtidsdagar kan jag alltså sätta både EU-flagg och svensk flagg. Men då och då har jag blivit påmind om min bestörtning över Gallup-svaret 1946. Alla har inte tillräcklig bildning och tillräckligt vid horisont för sitt sinne.

Alltså, alla liberaler med bildning och sinnets horisont: delta den 9 maj! Det ger er möjlighet att argumentera bättre för vad EU verkligen är och betyder.

"Europabrunchen" äger rum i Stockholm, på Restaurang Viktoria i Kungsträdgården.
Anmälan senast 3 maj! Klicka

torsdag 8 april 2010

En märkesdag för minnen, tankar och liv


Göran C-O Claesson

Kvinnan, mannen, tidsandan
och den fria tanken


Efterord
Anne-Marie Morhed

Seveus

Här ser ni innehållet i titelsidan på en bok. Manuskriptet har jag idag, den 8 april 2010, mejlat till förläggaren. Evelyn och jag har arbetat hårt med att få manuskriptet i tryckfärdigt skick. Så här börjar texten:

”Vad har förändrats mest se’n du var barn?”

Jag hör frågan just som jag kommer ut i köket. Jag förstår att den inte är riktad till mig. Jag tänker inte svara. Trots det hör jag mig säga i samma ögonblick:

Den största förändringen? När jag var liten använde kvinnorna sanitetsbindor som de måste tvätta – men de flesta vågade aldrig hänga några på tork så att de syntes.

Att jag svarat gjorde mig paff. Vad jag svarat gjorde mig undrande.

Frågan om vad som förändrats mest hade ställts av Elin, vårt yngsta barnbarn. Som så ofta har hon kommit hem till oss när hon slutat sin skoldag. Hon brukar ringa på när hon vill ha hjälp att komma igång med en läxa som skulle ha pinat henne om hon försökt göra den ensam. Nu är hon tolv år och betydligt längre än sin mormor.

Alla i hennes klass skall fråga någon gammal människa om den största förändringen hon upplevt. Det var till mormor som hon riktat sin fråga. Att jag svarat stör varken henne eller mormor nämnvärt. Mormor börjar fundera över sitt svar.

Jag börjar fundera över varför ett svar på frågan kunnat hoppa fram ur min mun innan jag hann tänka. Varför började jag iaktta kvinnors och mäns villkor redan som barn? Varför blev jämställdhet viktig för mig? Har jag uppnått något? Minnen börjar dyka upp, tankar börjar vandra ....

Detta hände för tre år sedan och det fick mig att börja skriva en bok om kvinnor och män, roller och kön. Minnen vaknade av händelser som fått mig att undra och fundera, de första redan 1933 när jag var fem år. Varje kapitel och många avsnitt börjar med en sådan händelse och mina funderingar om den då, fortsätter med iakttagelser jag gjorde om det som händelsen väckt mitt intresse för och mynnar ut i mina slutsatser idag.

Under arbetet blev jag överraskad när jag insåg att viktiga företeelser kunnat gå mig förbi just när de var på gång trots att jag var intresserad av dem. En del av det jag skriver har alltså överraskat mig lika mycket som jag tror det överraskar läsaren.

Med manuskriptet klart vidtar nu ett annat arbete, väl så svårt som att skriva. Det gäller att få ut boken snabbt och att göra den känd snabbt! Jag har nämligen upptäckt att frågor som är behandlade grundligt i boken är uppe i valrörelsen men där desto ytligare. Ge mig gärna tips på hur boken skall spridas!