torsdag 28 september 2017

Minnen i nådatid: 4 Hur ”vilda pojkar” tämjdes

Har sedan årsskiftet lämnat glimtar här från de Minnen i nådatid som jag då och då arbetar på. På senare tid har jag blivit påmind om flera minnen, till exempel i Axess nr 5 där Isak Skogstad skrivit  Pseudovetenskap tar över i skolan och i DN 20/9 där Nohan Zainudini skrivit Vi behöver anpassa skolan till pojkar.  

Alla kulturer som lyckats överleva någon längre tid har haft seder, riter, ritualer för att socialisera alla pojkar men särskilt de som i min barndom kallades ”vilda”. Sådana seder har nästan helt försvunnit hos oss. Samtidigt har det blivit självklart att alla måste tillbringa hela sin uppväxt i skolan, dvs alltid bland lika omogna jämnåriga, och att lärarna inte får vara ”auktoritära”. Då stör en del pojkar undervisningen, och de rycker lätt med andra. 

Skogstad och Zainudini väckte det här minnet hos mig:

Sista avslutningen i Småskolan: vi har sjungit och deklamerat. Fröken har avtackats med blommor och annat. Vi tror allt är över så vi kan springa ut. 

Då dyker Fröken ned under katedern. Hon lyfter upp en kista som vi inte har tänkt på förut. Hon lyfter upp en sak i sänder och säger varje gång ett namn. Vi får tillbaka allt vi försökt leka med under lektionerna i två år!  

Jag får mina flygarglasögon. Dom hade jag glömt! Nu sätter jag på mig dom och fly-y-y-ger hem. Jag påmindes om det minnet första gången sjuttio år senare när man började diskutera om lärare skulle få förbjuda elever att använda mobiler under lektionerna.

Idag läser jag att Svenska Dagbladet och Aftonbladet tillsammans avslöjar identiteten på ledande aktivister och medlemmar i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Arbetet har utförts av Frida Sundkvist , Frida Svensson  och Erik Wiman. Se:




De grävande journalisterna har haft hjälp av en avhoppare:


Majoriteten av dessa ledande nazister är fällda för brott, i allmänhet våldsbrott. De har gått vår välmenande skola som verkligen vill motverka brott. Men hur klarar man den uppgiften då det gäller pojkar som struntar i normer och är våldsbenägna? Ett minne hoppar fram från 1936:

Ringen på skolgården samlas så fort två pojkar börjar slåss. Nu samlas ringen: den störste i klassen börjar slå mig. Är det bäst att jag slåss? Då får jag stryk! Eller är det bäst att jag ger mig? Då får jag höra alla skrika Fegis! Fegis! Min lillebror kommer springande.  Han hoppar in ringen och ger sig på den store. Han klår upp honom! 

Ringen ropar rytmiskt: En förstaklassare slår en tredjeklassare! En förstaklassare slår en tredjeklassare! En förstaklassare … Ingen märker att jag smiter. Sedan försöker ingen slå mig. 

Jag höll sedan ett öga på pojkarna som försökte härska bland kamraterna, även handgripligen. Upptäckte att flera fick ledande befattningar eller blev ordförande i fack eller kommun – och blev omtalade som goda ledare. 

Pojkar fick slåss, till och med på skolgården, men det fanns tydliga regler om vad de inte fick göra. Strängt förbjudet att slå en flicka eller någon pojke som gav sig.  På skolgården bildades en domarring snabbt, där kunde till och med en lärare ställa sig som en av domarna. 

Våra barn behöver en ny uppväxt och en skola som har realistiska föreställningar om vad barn är. Det gäller att så få som möjligt ska bli våldsverkare och nazister.



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA