söndag 27 oktober 2013

Gripen och Bernoulli / The Griffin and Bernoulli


In my English nutshell
Sweden, the little peaceful country producing guns and recoilless rifles, is developing Gripen, “The Griffin”, an advanced fighter. Svenska Dagbladet, an important daily, has now devoted six full pages to describe it in the air. 
One of the photos reminds me of something I was told when I was 18: according to “Bernoulli’s law” it is the shape of the wing that makes it possible for the airplanes are able to fly. 
I protested as we all in the class had seen planes flying upside-down. The others remained silent. Evidently an authority and an impressive term can make people abstain from thinking by themselves.  


Den 26 oktober ägnade Svenska Dagbladet hela sex sidor I sin rosa sektion Näringliv åt Gripen. Tomas Augustsson skildrar hur han upplevde en testrunda medan Magnus Hjalmarson Neideman fotograferade och filmade från skolflygplanet SK60. Turen finns också att uppleva på film.

Lilla fredliga Sverige utvecklar avancerade kanoner och stridsplanet Gripen som nu blir större och farligare. En lustig liten detalj dock: Augustson fick det mycket trångt på sin plats bakom föraren. Nya skarpa Gripen passar alltså för fler kvinnor än män.  



På andra Gripen-uppslaget ser jag den här bilden, och den väcker ett minne. Jag var arton år och på utbildning för segelflyg. En löjtnant undervisar i aerodynamik och förklarar för oss hur vingen bär planet. Han ritar profilen av en vinge, lite bukigare på ovansidan och med en svag insvängning på undersidan. 

Han tecknar luftströmmar som visar att denna skillnad i form skapar ett undertryck på ovansidan. Det är detta som gör att planet kan flyga säger han, och han kallar det Bernoullis lag. Då kan jag inte hålla mig.
Det där kan inte vara riktigt!

Alla vi på lektionen hade sett flygplan flyga upp-och-ned, flera av oss hade hållit drakar i luften utan någon bukig profil. Men alla teg när löjtnanten stod på sig. Plötsligt insåg jag: när en expert, en auktoritet, uttrycker något med ett vetenskapligt namn, då sticker de flesta inte upp. Lektionen gjorde mig till en talesman för dem som inte vågar tänka själva.

Alla som Ulf Peter Olrog sökt hjälpa med refrängen som börjar:

Du skall göra som Svenssons gör,
och inte skilja dej från mängden.
Du skall tro det som Svenssons tror,
om du tror nå't alls.

lördag 26 oktober 2013

Excuse me, English-speaking friends!


I have forgotten to tell you what the words in the vignette above mean. Here they are, translated to English:

PERSPECTIVE PERSONAL RESPONSIBILITY
Dare see mental epidemics! 
Dare hear what newspeak orators want! 
Dare think yourself!


torsdag 17 oktober 2013

En dag om jämställdhet / A day on gender equality


In my English nutshell
Recently the Swedish Church elected a new Arch Bishop, Antje Jackelén, a theologian who has advanced in Germany, the US and Sweden. In 1960 the church began to welcome women priests and now half of the clergy are women. In 1943, when I was 15, I advocated the right for women to become priests. 
On the 16th the largest dailies of Sweden, Dagens Nyheter, and Denmark, Politiken, published an article by the Drude Dahlerup, a Dane who is a gender professor in Sweden. She pointed at the spiteful debate that has developed between these two countries on integration and equality/feminism. I comment on her definitions. 


”Habemus Antje” – dagen börjar med olika kommentarer till att Antje Jackelén valts till ärkebiskop. De väcker ett minne hos mig. Jag letar fram mina skoluppsatser. För 70 år sedan, då jag var femton, skrev jag:

”Är kvinnan jämställd med mannen i alla yrken? Svaret blir nej. Det finns två yrken, till vilka hon inte ens har tillträde, nämligen prästens och militärens. Särskilt är detta olyckligt beträffande det förstnämnda. Då det finns många fler religiösa kvinnor än män, skulle det finnas fler prästämnen att välja på, och prästerna skulle alltså bli bättre.”

Sjutton år senare tillträde den första kvinnliga prästen. Idag är hälften av prästerna kvinnor och snart är en av dem ärkebiskop. Detta har skett utan kvotering. 

Dagen börjar också med att jag läser en stor artikel:
Otyglade grannar





Drude Dahhlerup beskriver intressanta skillnader mellan jämställdheten på den politiska scenen i Danmark och Sverige. De svenska partierna förklarade sig ”i slutet av 90-talet som ’feministiska’, medan det mindre farliga ordet ’ligestilling’ (jämställdhet) togs bort eller nedprioriterades i danska partiprogram, …” Hon fortsätter: ”På senare år har dock könsmaktperspektivet och feminismen försvagats i svensk debatt och ersatts av jämställdhet.” 

Hoppsan!  Definitionerna av ”feminist” och ”könsmaktordning” är noggrant preciserade i Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:6). Har denna genusprofessor inte läst dem?

Utredningen fann att orden ”feminism” och ”könsmaktordning” bara är uttryck för en vilja att se vissa svåra problem och att vilja angripa dem. I vanligt språkbruk betyder det att de bara är signalord och inte säger något om vad de som använder dem vill göra. Därmed blir det olika slag av feminism.

Själv har jag letat efter någon definition av ”könsmaktordningen” och efter ordets upphovsman men varken funnit den ena eller den andra. 

Drude Dahlrup pekar på den stora könsskillnaden i livslön i både Danmark och Sverige men nämner inte den väsentliga orsaken till det mesta av skillnaden: fler kvinnor än män söker sig till yrken där lönerna är lägre och fler män än kvinnor är benägna ta risker – farligt i trafiken men gynnsamt i karriären. 

I stället pekar hon på att varken Danmark eller Sverige ”gick i spetsen för könskvotering till bolagsstyrelserna”. Nej, det gjorde Norge, men inte ens där har någon påstått att det påverkat skillnaden i livslön. Drude Dahlrups långa artikel är emellertid mycket läsvärd.

På kvällen deltar jag i ett möte, arrangerat av Liberala Kvinnor i Strockholm och med förbundsordföranden, riksdagsledamoten Anna Steele, bland deltagarna. Cecilia Elving, ordföranden i Stockholm, inleder med att kort5 peka ut allt väsentligt som ännu fattas för jämställdhet. 


Huvudperson: Gabriel Romanus, jämställdhetskämpe sedan 60-talet.  Tack vare förmåga att samarbete, inte minst över partigränser, har han lyckats åstadkomma många viktiga reformer. 

Det blev en livlig frågestund efteråt. Själv påminde jag om vad Stefan Löfven sagt när han valts till S-ordförande: 
Jag är feminist, punkt slut! Och jag tror på könsmaktordningen!

Själv uppfattade jag det som ett försök att undgå ödet Nyamko Sabuni drabbades av då hon ”avböjde beteckningen feminist”.  

Gabriel, som redan berättat mycket positivt om henne insatser, svarade emellertid bara med att berätta att han tyckte om Stefan Löfven. Jag ser det som ännu ett exempel på att han når resultat just genom att vara en människovän. 


KOMMENTERA

lördag 5 oktober 2013

En kandidat uppmuntras / A candidate is encouraged


In by English nutshell
The trial election in the Liberal Party before the parliamentary election is completed. I participated in the hope that it would provide a platform outside the wall keeping old active people invisible in Sweden.
I landed as No 65 of the 91 candidates and, thus, became visible within the party. 
So, I continue advocating a radical reform of the Swedish school. 
We should not accept keeping our world record in the number of burnt schools.  

Varför jag ville kandidera i Folkpartiets provval inför riksdagsvalet berättade jag här den 14 augusti och 14 september. Jag ville få en plattform utanför den vägg som gör årsrika osynliga oavsett vad de har att bidra med. 

Lägg märke till ordet årsrika! Det är Barbro Westerholm som börjat använda det i stället för de märkliga orden ”äldre” för gamla och ”äldre äldre” för skröpliga gamla.   

Mitt budskap som kandidat berättade jag den 2 oktober: skolan måste få en helt ny grundkonstruktion! Det går inte att låta allt fler pojkar misslyckas samtidigt som arbetslivet allt oftare kräver teoretiska meriter. Då kommer allt fler pojkar och män att hata kvinnor.

Provvalet och dess resultat vill jag berätta om idag. När inbjudan till valet kom greps jag av en ond aning. Det skulle ske bara på internet. Jag tänkte på hur ofta jag själv haft problem med att internetsvara på frågor. Då har jag fått hjälp av något barn eller barnbarn. Alla gamla har inte den förmånen – och många drar sig för att ”besvära”. 

Nåväl, jag markerade mina sex ettor och sex tvåor på de kandidater jag anser vara viktigaste av alla de 91. Sedan iväg till första tillfälle att presentera mig, ledsagad av min Evelyn som är bättre att hålls reda på mig än vad jag är själv. Det var den 15 september vid ”mingel” före Stockholmskonferensen. Vi trädde in i detta imponerande rum:



Kandidaterna uppdelades på små bord, 2 à 3 vid varje, för att där uppsökas av konferensdeltagare till hjälp för deras val av ettor och tvåor eller ingen markering. Vi fick också ha med oss flygblad. Innehållet i mitt berättade jag om den 2 oktober.  Så här såg jag ut vid mitt bord:




Det blev snart tydligt att det var de andra kandidaterna som märktes mest bland de nyfikna. Inte underligt med tanke på att detta ”mingel” började två timmar innan konferensen. Vi hade med andra ord svårt att bara stå i våra ”stationer” utan uppsökte varandra kors och tvärs. 

Många av de andra kandidaterna imponerade på mig, flera starkt. Deras förmåga och vilja var glädjande med tanke på partiet, och konkurrensen störde inte mig. Jag hade aldrig trott att jag skulle få tillräckligt många provvalsröster för att komma med på riksdagslistan. Plattformen är det väsentliga för mig. 

Redan dagen efter kom nästa kandidatträff. Det var fem FP-föreningar i södra Stockholmsförorter som gått samman om att inbjuda alla kandidater.  Nästan hälften av de 91 kom. Åter visade det sig att vi kandidater var intresserade av varandra. Jag blev åter imponerad av flera.

Mötet leddes av FP-ordförandena i Vantör och Farsta: Elisabet Abelson och Vladan Boscovic. Jämför med Stockholmkonferensen blev detta mer givande genom att var och en av oss fick ett par minuter för att framföra sitt budskap. Det blev en kavalkad av god vilja och mycket kunnande!

Sedan blev det ännu intressantare: rader av stolar upp på podiet! Alla kandidaterna ombads sätta sig där, och sedan vidtog en enkät inspirerad av August och Lotta. Vi fick en rad viktiga valfrågor med tre svarsalternativ. De som svarade Ja på ett alternativ fick resa sig upp. Det blev bra motion och tydliga utslag.

Ett av de tydligaste gällde den inskränkning av individernas handlingsfrihet som kallas pappamånad. Svarsalternativen och svaren på dem:

–  Bra som det är nu.   Några få reste sig.
–  Ytterligare en pappamånad.  Nästan alla reste sig.
–  Det är upp till föräldrarna att fördela.   Två reste sig. 

Ett märkligt utslag i ett parti vars pionjärer för jämställdhet, de flesta kvinnor, förde en hård kamp mot patriarkalismen. Den yttrade sig då i att kvinnor förbjöds ha vissa arbeten för att de skulle skada dem. Nu yttrar sig patriarkalismen i en vilja att förhindra kvinnor besluta om bland annat  föräldraledighet. 

Första jag såg på detta var när äntligen den födande kvinnan fick ta med en stödjande person. På 50-talet förvägrades jag själv vara med vid förlossningen. Men när reformen kom på 60-talet fick inte kvinnan själv välja att ha med sin mor, en syster, en erfaren väninna eller sin man som stöd. Kvinnan själv fick inte bestämma, ett första tecken på den nya patriarkalismen

Att dagens feminister blivit allt mer patriarkala får jag gå in på grundligare en annan gång. Nu vidare om provvalet. Enligt Tidningen Nu såg vi kandidater ut så här inför fem FP-föreningar söder om Söder:



Den 2 oktober kom resultatet, och min onda aning besannades. Detta första val genom internet hade lockat 28.5 % av medlemmarna att delta. I senaste provval, på papper, deltog 41,5 %. Åter hade vår ständiga önskan att vara moderna lurat oss.

Mot den bakgrunden är det intressantaste med de sex som kommer högst i provvalsresultat att Barbro Westerholm finns med bland dem. Det visar att hon får röster även av yngre i Folkpartiet. I det verkliga riksdagsvalet kommer hon dessutom att få många röster av årsrika.

Så ser jag den stora överraskningen på resultatlistan: jag kom inte sist! Jag kom som nr 65 av 91. Det uppfattar jag som ett tecken på att mitt kandiderande i provvalet  slagit ett hål i osynlighetsväggen.  Det stimulerar till nya tag!

Först gäller det skolan! 
Vi kan till att börja med tänka efter varför 
Sverige har världsrekord i antal nedbrända skolor. 


onsdag 2 oktober 2013

En kandidat observerar skolan / A candidate is observing the school


In by English nutshell
I have told you previously here that I am a candidate in the trial election of the Liberal Party before the parliamentary election. I hope this will provide a platform outside the wall keeping old active people invisible in Sweden. Today I tell the salient point in my message:  
Year by year the percentage of boys who fail is increasing. This discrimination of the boys must be stopped.  The basic construction of our school must be changed. 

Jag har förut berättat här att jag kandiderar i Folkpartiets provval inför riksdagsvalet. Som född på 20-talet är jag placerad bakom en osynlighetsvägg och hoppas kandidaturen ger mig en plattform utanför den väggen.

Senast berättade jag att kandidaterna i Stockholm den 15 september skulle få presentera sig under ”mingel” före en konferens i Stockholm. Nu vill jag berätta vad som hänt sedan dess men börjar med kärnan i mitt valbudskap. 

Mitt avstamp är Maria Sveland som i HATET –  En bok om antifeminism vittnat om hur hon och andra utsatts för hat. Det hatet har uttryckts på det vidriga sätt som används av anonyma på nätet och av dålig fotbollspublik. 

Sorgligt nog finns det även annat hat än mot antifeminism. Även kvinnor hatas, och även kvinnor hatar. Jag har i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken visat hur likhetsfeminister förföljt och tystat medsystrar som vågar hävda att könsskillnader inte bara är inlärda. 

Idag finns dessvärre orsaker till hat mot kvinnor. De orsakerna ökar sedan länge i styrka, och de grundläggs i vår skola! 

Jag har följt skolan ända sedan diskussionerna på 50-talet om hur ”enhetsskolan” borde konstrueras.  Följt skolan som aktiv förälder och inryckande morförälder. Varit ”gästlärare” i olika ämnen. Steg för steg för steg har detta klarnat för mig: 
Skolan konstruerades inte på beprövad erfarenhet
 och inte på väl utvärderad forskning, 
t ex om olika utvecklingstakt för pojkar och flickor.  

Konstruktionen håller individen i skola alla år under uppväxtens alla år och samundervisad i alla stadier. Reformerna har gjorts rikstäckande; alltså har inte resultaten kunnat utvärderas. Samtidigt har lärarkåren till större delen kommit att bestå av kvinnor. Sedan länge vet vi ett tydligt resultat av denna konstruktion: 
Allt fler pojkar misslyckas! 

De unga männen går sedan ut i ett arbetsliv som ställer allt högre teoretiska krav och det ger resultatet: 
Allt fler män slås ut. 

I skolan har pojkarna mött makten i huvudsak representerad av kvinnor. I egenskap av bidragstagare och ”föremål för åtgärd” blir deras direktkontakt med makten i huvudsak kvinnor.
Allt fler kommer att hata kvinnor.

Vi måste inse 
– att skolan trots alla vackra syften diskriminerar pojkar, 
– att detta lägger grunden för hat mot kvinnor, och 
– att det inte kan stoppas genom att skolan, alltså i huvudsak kvinnor, stimulerar läsning eller genom ger bättre undervisning i jämställdhet. 

Skolans grundkonstruktion måste ändras. 
den måste grundas på beprövad erfarenhet 
och på väl utvärderad forskning. 

Samtidigt krävs något mer: 
Insikt om att en jordskredsförändring  pågår. 

Reformdrivare brukar tycka om akademiska ord. De föredrar nog ordet paradigmskifte. Ett sådant har drabbat oss med full kraft, och den kraften ökar. 

Jag syftar på att unga kvinnor idag dominerar på universiteten samtidigt som arbetslivet kräver mer teoretiska meriter. Det skriver jag om i ett kommande inlägg.