Den här boken är en handledning och ett diskussionsunderlag i samlevnad. Först skildras tonåren som en hjälp till föräldrar och äldre tonåringar att förstå vad som händer i övergången från barn till vuxen och att hantera förändringarna. Boken fortsätter på samma sätt med parbildning, föräldraskapet när barnen är i olika åldrar och samlevnaden som ett livsprojekt.
Folkhälsoinstitutet lät testa boken i några skolor. Resultatet blev så positivt att institutet gav ut boken och erbjöd den 1999 till gymnasierna som underlag för undervisningen. Den började användas i undervisningen och uppfattades då positivt.
Boken blev emellertid snart angripen i massmedia och sedan också av JämO, av det nybildade Nationella sekretariatet för genusforskning och av Skolverket. Enligt den offentligt framförda kritiken påstod boken att könsskillnader var 'biologiska' och inte skapade av könsroller.
Nu, tio år efteråt, har jag under arbetet på min bok Kvinnor och män, roller och kön satt mig in i fallet och läst boken. Jag finner att Marie Eenfeldt visst har pekat på hur individen stimuleras in i olika könsroller. Hon har dessutom gett utförliga litteraturtips om just detta.
Vad väckte vreden? Det kan inte vara något som står i boken. Kan det vara något som inte står?
Tvärs igenom boken beskrivs könsskillnader och ges tips om hur individen eller paret kan lära sig att observera och hantera dem. Just där könsskillnaderna beskrivs sägs i allmänhet ingenting om orsakerna till dem.
Inget sägs alltså om hur samhället och "strukturerna" bör förändras. Ansvaret läggs på individen/paret. Det måste ha varit detta som väckte vreden.
Många av dem som kämpade för jämställdhet vägrade att bland orsakerna till könsolikheter se några andra än inlärning. De ville koncentrera uppmärksamheten och arbetet på "strukturerna" för att därigenom ändra människorna, inte minst männen.
Leva ihop är en hjälp för individer och par att leva konstruktivt med olikheterna. Den attityden gick på tvärs emot vad den grupp feminister ville som fått statsmakternas öra. Då blev kritiken skoningslös. Resultatet blev att Folkhälsoinstitutet byttes mot ett nytt mer snävare befogenheter.
Från det ögonblicket visste alla lydiga i Myndighetssverige att arbete för jämställdhet inte får inriktas på att hjälpa människor att förstå och hantera olikheter.
En märklig detalj är att de flesta kritikerna av boken var kvinnor och att de som drabbades hårdast alla var kvinnor, nämligen generaldirektören som lämnade sin tjänst, Agneta Dreber, den under henne ansvariga för projektet, Annika Strandell, och bokens författare, Marie Eenfeldt.
Samma år utgav Lisa Marklund och Lotta Snickare sin bok Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra med titeln tagen från ett yttrande av Madeleine Albright.
Välkomna till mitt manuskript där det står mer om detta! Det är bara att klicka här och sedan klicka på boksymbolen som kommer upp.
