måndag 11 februari 2019

Från träd till mur





Äntligen hunnit gå igenom julbrev och julkort. Finner en hälsning från en av våra grannar på 70-talet: Henry och Renee Alberts. Henry arbetade för Stanford Research Institute med ett uppdrag i Sverige. Renee målade. Våra barn var i samma åldrar. 

Grannskapet utvecklades till vänskap. Vi reste tillsammans. Renee målade tavlor från Nordkap till Madeira. Henry frågade nyfiket om allt överallt. Men tiden går. Henry dog. Julbrevet kommer nu bara från Renee – denna gång med ett träd i vårblom.

Det väcker mig en stund ur den envisa sömn/halvsömn jag drabbats av och som bär det vackra namnet fatigue. Vi vill ju svara på brevet med det blommande trädet. Tänker på Henry och Renee, på alla diskussioner vi haft, inte minst om utvecklingen och om våra länders regeringar. 

Vad skulle Henry, Renee och vi ha pratat om ifall vi hade träffats nu? Jag kommer att tänka på en gammal ramsa eller nursery rhyme: Humpty Dumpty. En ny version tränger sig fram bit för bit. Så här blev den:

Humpty Trumpty hooked up a wall
Humty Trumpty got stuck in the wall
All the realm´s media and all the realm´s men
Couldn´t get Trumpty loose again



KOMMENTERA

söndag 27 januari 2019

Världens minnesdag och min

Myelom och medicinering ger trötthet och irriterande mycket sömn. Detta har i alla fall fått ett fint namn: fattigue. Även denna dag fick en sen start. 

Tittade i Facebook – som jag allt oftare kallar Faceflood. Vaknar till ordentligt och skriver där:


Morgon med vintersol.
Morgontidning med minnesdag.
Mycket om minnet som aldrig får glömmas.
Dagen också min minnesdag,
den nittionde.
Öppnar datorn kl 12.
Klickar Facebook.
Tjugofyra vänner gratulerar. 
En rekommenderar:
Ställ åter upp som ordförande
i ungdomsförbundet!
Känner mig upplivad, 
tackar alla 24 för upplivningen.

Ordförande i ett ungdomsförbund var jag för 60 år sedanDet har gett mig en viss erfarenhet och jag avstår från att kandidera.

Sedan blev jag uppvaktad av våra barn som alla är mogna nog att veta precis vad jag uppskattar. Det blev bland annat ett foto från en annan tid. Vår hytte 130 m över havet hade ännu inte fått ström och vi hade ännu inte köpt arbetsbänk med skruvtving. 


Slutklämmen blev en present med den här motiveringen: 
Här får du en bok om det du slagit larm om i många år! 



KOMMENTERA

torsdag 17 januari 2019

Politiken, proven och infusionerna går vidare


Regeringsdramatiken har hjälpt mig att tänka på annat än mina egna bekymmer. Nu kanske det är slut med den hjälpen. Regeringen har beslutat att fortsätta men med den budget som C och L vill ha. En bild i Svenska Dagbladet visar topparna: 


De är, så vitt jag förstår, vice statsminister Lövin, statsminister Löfven, första minister i opposition Lööf samt andra minister i opposition Björklund. Den sistnämnde företräder mig: jag gick in i Folkpartiet för 61 år sedan och har inte sedan kommit på något bättre. 


Här skulle jag dock vilja vara i stället. Se ut mot Nordsjön, ”mitt hav”, frå den beskjedne hytte som Evelyn och jag har låtit bygga 130 meter över havet. Alltså ännu över vattnet även om mänskligheten fortsätter att misslyckas med att rädda klimatet. 

Men vi är i Sollentuna, och jag fortsätter vara en angelägenhet för Vårdcentralens läkare, distriktssköterska och lab i Rotebro, Hematologen vid Karolinska i Huddinge, Färdtjänsten, Karolinskas lab på Löwenströmska lasarettet och Aktivera i Sollentuna som på uppdrag av Landstinget höjt min säng och omgett mig med handtag att hålla i.

Jag är privilegierad. Får hjälp av min Evelyn att orientera mig i vårdvärlden och vårdtiden. Passar på att berätta för dem jag möter att jag driver skrivande som egenvård. 

Jag skriver också! Det sa Maria Juaniquina, en av dem som tappar mig på blod för alla de olika sorterna prov. Hon frågade om jag fått något publicerat. När jag svarat Ja, började hon kalla mig författare. 

Senaste gången hon tog blodprov ville hon bli fotograferad tillsammans med Evelyn och mig,lämnade sin mobil till sin kollega och bad henne fotografera oss tre. Resultatet:



KOMMENTERA


fredag 21 december 2018

Tröstemärke och kort inför Julen


Jag sitter i väntrummet hos Karolinska Lab på Löwenströmska. Kölapp A 19. Dags för månadens blodprov för hematologen. Ett barn börjar skrika någonstans. 

Klang, A19 på tavlan! Jag går mot rummen för provtagning. Välkomnas av Lars. Nu för tiden är det ju bara förnamnet som står på namnskylten. 

Lars, skönt! Han är en av de blodtappare som överlistar mina vener och inte beskyller dem för att vara hala eller hårda. Han sätter mig nu där han vill ha mig med armen i rätt ställning. Jag ser hans imponerande samling av små cylindrar som ska fyllas.

Barnet i det andra rummet skriker värre – hjärtskärande. Jag märker att dörren bakom mig öppnas. Lars tittar upp, nickar. Han reser sig, ber om ursäkt för att jag får vänta en stund, försvinner.

Ett ögonblick känner jag mig övergiven – jag en mogen man, för att inte säga övermogen. Tittar mig omkring. Får se Erikshjälpens karta med klisterfigurer för att trösta barn. Plockar till mig den här:


Lägger märke till att gallskrikandet tystnar. Lars kommer tillbaka. Kan det vara så att den som klarar hala och hårda vener också klarar en unge som känner sig översiggiven? 

Jag ser cylinder efter cylinder fyllas av mitt blod och känner ett stänk av stolthet. Snart ut till väntrummet där Evelyn väntar, mitt allt och min chaufför. Hemma har julkorten börjat strömma till. Påminner mig om att jag själv inte sänt något. 

Kort med en eller två rader. Brev med årsrapporter. Ett kort visar de tre astrologerna som följer stjärnan:


Fredrika-Bremer-Förbundet påminner om att det nu är hundra år sedan allmän rösträtt infördes – och gör det med julkortet som sändes ut 1910 och krävde rösträtt för kvinnor. 

Rösträtten öppnades 1918 för både kvinnor och män. Numera får allt fler kvinnor lika villkor som män och unga kvinnor dominerar på universiteten. Samtidigt misslyckas allt fler pojkar i skolan så att de inte kan hävda sig i arbetslivet. 

Kanske det går att väcka insikt hos Fredrika-Bremer-Förbundet och andra att jämställdheten numera ger två utmaningar. Något att tänka på inför helgen till minne av att ett gossebarn föddes. 





KOMMENTERA

onsdag 21 november 2018

Jag lever – en pollett går ned efter 44 år




Molnen där långt borta påminner mig om en gåta som slog mig för 44 år sedan ännu längre bort. En liten fågel, mindre än en sparv, landade på plattformen Alpha där jag arbetade. Landade och stannade. 

Inte ovanligt på vår och höst, berättade mina kamrater. Någon enstaka fågel landar och flyger sedan aldrig vidare. Underligt! Varför flyger flyttfåglar mellan Norge och England tvärs över Nordsjön just där den är som bredast? I stället för att flyga längs kusten från Danmark till Dover!

Den gåtan kunde jag inte besvara då, och jag har inte tid att försöka besvara den nu. Jag måste iväg med Färdtjänst till Joel Wiggh, läkare på Hematologiskt Centrum, Karolinska i Huddinge. 

Har med mig en lista på de 11 mediciner jag tar och stolpar om mina symtom. Vill berätta om ökande smärtor i höger ben och på olika ställen i ryggen, om tilltagande sömnighet och om allt sämre rörlighet och balans. Evelyn är med mig för att vara mitt extra minne. 

Joel Wiggh lyssnar på hjärta, på lungor och på mig. Berättar sina slutsatser av det och av av månadens stora blodprov. M-komponenten bara obetydligt sämre. Min Myelom utvecklas mycket långsamt. 

Att sömnighet och sömn trots det ökat beror troligen på det smärthämmande depåplåstret Buprenorphine Teva. Det sitter på mig sedan en dryg vecka. Min läkare på Vårdcentralen hade ordinerat det. Jag fick rådet att låta den läkaren ansvara helt för smärtlindringen. 

En timme i taxi hem med Färdtjänst gav tid att samla intrycken. Nu vet vi det som går att veta om hur min Myelom utvecklas. Nu gäller det att med husläkarens hjälp få lika gott grepp på de andra sjukdomarna. 

Vi kommer till Rotsundagårdsvägen och rullar fram till vår ingång: nr 16. Skrämmer där upp några fåglar. Då inser jag svaret på gåtan för 44 år sedan. Underligt att polletten inte gick ned redan då. Vi på Alpha visste ju att den botten som plattformen stod på varit land!  

Under en stor del av istidens 120 000 år var det mera land än vatten mellan Sydengland och Norge. Det var Doggerland. Flyttfåglarna flög då över skogar, människor och mammutar. 

Efter istidens slut försvann det landet bit för bit. Fåglarna fortsatte flyga där de alltid flugit. Det blev mitt svar på gåtan! Rätt svar? Den frågan får en historisk ornitolog besvara.


KOMMENTERA


onsdag 14 november 2018

Ur sömnsjuka till dröm om egen robot


Löwet! Provet! Väcks av Evelyn, åtminstone halvväcks. Underligt – jag brukar vakna av mig själv men nu blir jag bara kvartsvaken. Lyckas klä mig. Evelyn kör mig till Löwet: blodprov för Hematologen i Huddinge. Många små cylindrar fylls. 

”Du fortsätter väl skriva på bloggen?” Jag tittar upp, ser namnskylten: Stina. Känner igen henne, blir halvvaken. Javisst, hon fick mitt visitkort förra gången och har tydligen varit inne på bloggen. Jag vaknar till lite mer.


Vaknar helt när jag öppnar ett mejl hemma. Jag hade skrivit till Vi i Sollentuna när tidningen hade illustrerat en artikel med den här:



Artikeln hade rubriken Robot hjälper frånvarande elever. När jag läst det, hade jag föreslagit en enklare robot – för mig. Nu väntar ett mejl: får tidningen publicera mitt brev? Jag svarade med den här texten:

Jag vill ha en egen robot

Robot hjälper frånvarande elever” berättade Pauline Cederblad. En robot ska hjälpa eleven som stannat hemma att ändå vara närvarande i klassen. Jag behöver också en robot! 

Jag, 90 år, är en av de åldringar som lever inte därför att vi är friska utan därför att läkarvetenskapen lyckas hålla oss vid liv. Jag har en kombination av sjukdomar som gör att min ryggrad krummas och att jag stelnar när jag sitter still.

Håller humöret uppe genom att tänka och skriva, ofta korta ”tänkstänk" som denna:  

Ju fler liv som räddas,
desto fler sjuka lever

Men under skrivandet stelnar jag snabbt. Bör inte sitta still mer än 11 minuter i sträck!

Alltså skulle jag ha stor hjälp av en robot!  En robot som var elfte minut säger:
Stå upp och gå!

Göran C-O Claesson
GC-OC.blogspot.se


Blir det publicerat? Får jag en egen robot?


KOMMENTERA




onsdag 7 november 2018

Det gjorde ont när minnet svek!




Sedan den 17 oktober har jag två tema här på bloggen. Det ena: glimtar från ett liv som beror av specialister, sjukhus, laboratorier, min vårdcentral, min Evelyn och min egenvård. 

Egenvården, den är  inte minst att trampa min motionscykel och se på utsikten ut över Nordsjön. Det ger mitt andra tema här: funderingar. Fortsätter havet stiga? Kan våra barnbarnsbarn i så fall leva när de nått vår ålder? Hur?

Själv lever jag sjuk men inte värre än att humöret varit gott. Tills lördagen den 3 november. Då slog skarpt ont till i höger knä, lår, och höft, i ländryggen och uppåt ryggraden – ibland allt på en gång.  

Än värre under söndagen – men då ropade Evelyn: plåstret. Det var en minnesförlust som orsakat plågorna de två dagarna! Minnet av det smärtstillande veckoplåstret!  

Fram med plåsterpaketet! Ut ett plåster, ett nytt Buprenorphine Teva! Det frisätter 5 mikrogram per timme. På med plåstret! Fram med almanackan! Nytt plåster på!  

Jag klarar åter att lyfta blicken mot Nordsjön – och kommer på ännu en orsak till att jag känner det som mitt hav. Här utanför passerade Kalmar Nyckel och Fågel Grip 1637 med kurs på Delaware.

Kalmar Nyckel var en daglig bekantskap för mig under åtta år i Majornas läroverk – som en stor och välgjord modell av fartyget, och det var skolans symbol:



En kopia av Kalmar Nyckel  började byggas sextio år senare i Delaware just där den svenska kolonin legat. Vi for dit. Skrovet var då färdigt. Riggdetaljer smiddes av den första kvinnliga smed jag sett. 

Nya Kalmar Nyckel har nu seglat i många år. Uppgiften är att väcka intresse för denna del av kolonisternas historia och för 1600-talets sjöfart. Se www.kalmarnyckel.org !






KOMMENTERA