måndag 28 oktober 2019

Dikt midskepps – med orkandop

Sedan förra inlägget har det gått 35 dagar. Mina sjukdomar samverkar. De ger mig få vakna timmar och stör mig när jag är vaken. Så jag fortsätter min humörvård och har börjat läsa en ny bok:

Dikt midskepps – berättelser från de sju haven


Den här teckningen på omslaget väcker ett bryggminne från min barndom. Pappa hälsar på en kollega, på hans brygga. De pratar, jag tittar. Ser ett skåp med något runt ovanpå och en stång som sticker upp och tydligen kan vridas åt olika håll. Jag kan inte låta bli att dra ner stången. Då hör jag en arg man men han syns inte.
     Har I blitt galna? Full back inne i en sluss!

Kollega springer då fram, svänger upp stången och pratar in i ett rör i väggen. Sedan skrattar pappa och kollega.

Jag tittar närmare på Rolf Öströms teckning. Går sedan vidare till författarlistans 17 namn. Ingen har fått Nobelpriset – det har väl aldrig någon från ett författarsällskap fått. Några på listan är dock kända, till exempel Reidar Jönsson och Aino Trosell. 

Desto okändare ända tills nu är Hans Gullestad. Han omkom 1941 tillsammans med nästan hela sin besättning när fartyget han förde, Hidlefjord, sänktes av tyskt bombflyg.  

Läser min sons novell Orkandopet. Jag är med där på 25 rader. De träffar huvudet på spiken. 

Men ett första orkandop, det hade jag genomgått redan 1953. Det var på gamla Gripsholm på väg till New York. Vid USA-kusten mötte vi en orkan rakt mot vår kurs, så rakt att vi fastnadei en position. Gripsholms rörelse blev länge bara rätt upp och rätt ned. En så ovanlig rörelse att till och med medlemmar av besättningen blev sjösjuka.

Under mitt orkandop då satt jag långt ned nära kölsvinet. Där var barnhagen placerad, och där satt jag med vår lille Hans, 3 år, tillsammans med en jämnårig pojke från Idaho och hans mamma. 

Då och då besökte vi vår hytt och Evelyn i sin koj. Hon har ett starkt anlag för sjösjuka trots att både hennes far och morfar var sjökaptener.

Åter till Dikt midskepps och nu till teckningen på omslagets baksida. Inte ser jag något talrör i väggen och ingen maskintelegraf! De kanske inte behövs längre. Teckningen väcker ett minne från pappa på bryggan. 

Passagerare fick komma på besök ibland. Någon frågade om han fick styra. Det fick han. Pappa ställde sig bredvid och talade om när kursen behövde justeras och berömde när det lyckades.

Passageraren kunde i resten av sitt liv berätta att han styrt Gripsholm eller om det nu var Stockholm. Pappa hade i själva verket inte stängt av autostyrningen och inte talat om att den var påslagen. Licentia poetica!

Men – tillbaka till min sjuka värld! 



Så här ser jag ut efter en ”infusion” av Zometa, en vätska  som stärker mitt skelett – i synnerhet när jag tror på det.


KOMMENTERA






söndag 22 september 2019

Biverkningar, huvudverkningar och Hæma




En nackdel kan ge en fördel. Pojken har nedfallna fotvalv, sa doktorn. Jag ordinerades ”inlägg”, en metallskena i varje sko. Jag växte, skenan blev för liten. Åter till Vanföreanstalten för att prova ut ny. Där fick jag klart för mig att det finns barn som har verkligt svåra fel i kroppen. Min plattfot och mina inlägg ­– de kunde jag skoja om, och barnen på anstalten kom jag att tänka på när jag växte ur leksaker.

Så fick jag fler fel på hälsan. Ett hade funnits där från början men det visste varken jag eller någon doktor. Inte förrän i ålderdomen blev det tydligt att min ryggrad höll på att böjas ihop allt snabbare och tvingar min bröstkorg att trycka allt hårdare mot buken. Då ställdes diagnos Schreuermanns kyfos, dvs något kilformade kotor.   

Under en lärorik kryssning längs Donau tillkom ett andra symtom på att något var galet: jag blev efter på utflykterna. Började känna mig som en störande figur i en ny film Sällskapsresan. Hem till undersökningar, prov, diagnoser.

Förutom sjukdomarna som jag hade vant mig vid hade jag fått en som jag inte visste finns: Myelom. Min hustru och jag studerade den information jag fick, och vi sökte oss vidare. Vi måste vara två om saken eftersom jag vid fyllda 91 märkt att mitt arbetsminne är opålitligt.  Men samtidigt gör hög ålder att Myelom växer långsammare.

Min kroppsliga balans sviktade. Stavar byttes mot rullator. Jag sände en tacksam tanke till Aina Wifalk som uppfunnit den och tog mig fram med så mycket av min tyngd som möjligt på rollatorn.

Det visade sig senare att jag inte alltid klarar ta mig fram med rullator. Jag nämnde det för Aktivera, företaget som i Sollentuna har hand om hjälpmedel. En rullstol rullades fram och justerades i omgångar så att den passade min krökta rygg. Jag började köra rullstol.

Med rullator hade jag lagt märke till något i fråga om folk som är i vägen. Nu gjorde jag samma iakttagelse för rullstol. Rullator och rullstol gör många människor snälla och hjälpsamma. De håller upp dörrar och erbjuder hjälp att komma förbi hinder. Nu har vi till och med varit på bröllop tack vare hjälpsamheten.

Ett barnbarn gifte sig vid den nya och realistiska tidpunkten i livet: när deras barn hunnit bli några år. Bröllop i det fria i Åsens by öster om Vättern. Evelyn, jag och rullator får skjuts i en bil och rullstolen i en husvagn. Fram kom vi i det fria om än på mark som ibland var knölig. Bröllopsmiddag i en förädlad lada med alldeles slätt golv och god ordning på bröllopsgästerna.


Hem, sedan, till det vanliga livet. Det innebär att vi fått höra en lika gammal vän som vi själva längta efter ett slut på livet. Och nu verkar det som fler läkare vill ha rätt att respektera sådana patienters längtan. Det kan man läsa på www.dagensmedicin.se, inlägg både av dem som kräver dödshjälp och dem som tror att palliativ vård klarar allt.


De åtta styckena här ovan har stått i Hæma, Blodcancer-förbundets kvartalstidning. Mitt liv snurrar kring en blodcancer som jag inte visste finns förrän jag fick den.

Alltså gick jag in i Blodcancerförbundet. Nu känner jag mig träffad av snurran på tidningens första sida:




Vad lär oss det här numret? Det har i vart fall fått ett tema:


Demografiska utmaningar hade definierats redan 2016 i Effektiv vård”, en utredningsrapport på 800 sidor. Dess fokus var vårdens effektivitet. Redan då hade visats att befolkningens storlek och sammansättning orsakar en ohållbar ökning av kostnaderna.

Sverige, som länge haft viljan att vara främst, är nu nummer 23 i WHOs internationella jämförelse av olika vårdsystem. Förändrade system krävs, inte mer pengar.

På sju sidor refererar hæma olika undersökningar på senare år som visar att det svenska systemet har BRISTER i fråga om personcentrering, samverkan, ansvarstagande, digitalisering, centralisering, tillit


KONTENTAN är en sida med vad som måste göras. Den ger hopp.




KOMMENTERA