fredag 31 mars 2017

Minnen i nådatid: 3 Det enda säkra i livet

Inte ett minne här på bloggen sedan januari! Jag blev svårt sjuk då, och ännu är jakten på orsaken igång.  Jag tar det som en varning: Skriv medan du kan!


Minnen i nådatid tänker jag nu som en bok. Inser till slut att nyfikenhet alltid varit ett dominerande drag hos mig. Det har gett minnen! Jag tänker mig skriva dem i den ordning de tränger sig på. Om hälsan tillåter blir det ett manuskript till en bok. Här på bloggen blir det enstaka exempel. Nr 3 idag gäller det enda säkra i livet.


Jag var på Blackebergs sjukhus. Det var på 80-talet. Hade följt med en vän till en dödsbädd. När vi kommer fram är den döende medvetslös. Jag går fram till henne, tar en tops på hennes nattygsbord, doppar det i vattenglaset som står där, fuktar hennes läppar. 
Just då kommer en sköterska, ber om ursäkt och börjar förklara varför ingen hunnit fuktat läpparna. Jag börjar fundera. Hur i all världen vet jag att det är viktigt att fukta läpparna?
Då är jag plötsligt sex år och ser Mor i sin säng. En kusin till Pappa sitter vid sidan av sängen, doppar en hönsfjäder i vatten och stryker den över hennes läppar. Varför gör Farbror Evald så, viskar jag. Mamma svarar: Människor får torra läppar när dom håller på att dö.
Till Malmön mitt i vintern? Konstigt! Hade liksom inte tänkt på att Malmön finns också på vintern. Men nu är vi där. Mor vill ta farväl, säger Mamma och Pappa. Snö och väldigt halt i backen upp till Mors hus. Konstigt! 
Mor, det är Farmors mamma. När vi ungar hälsar på henne tar hon fram toppsocker och en tång. Hon bryter loss bitar till oss och frågar om vi vill ha smörgås. Dom vuxna berättade mycket om henne. Själv hade jag sett henne göra något som jag aldrig sett någon annan göra: gå genom samhället i full fart medan hon stickar strumpor.  
Men nu ligger Mor i sin säng och är vit i ansiktet. Hon får syn på oss, tittar särskilt på Ingemar och mig, vinkar lite till oss. Så går vi ut. Jag hade fått med mig något för livet, det bekräftades på Blackebergs sjukhus. År 2001 hoppade minnet fram i den här formen:  
        
Styrka 

Hon hjälpte barn att födas
och svepte lik.
Hon rodde posten till ön
och rensade sår i kropp och själ.
Hon tröstade barn
och lugnade gamla.
Hon gick raskare än de flesta
och stickade strumpor i farten.

Alla såg upp till henne.
Det märkte redan små barn.
Hon var den självklara styrkan.

Hon sände sin styrka vidare
till sina barnbarns barn
när hon vit
mellan vita lakan
vinkar lugn sitt farväl. 



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

onsdag 4 januari 2017

Minnen i nådatid 2: På väg mot Grundskolan


Färsk pol mag 1952 med statistik som ett av huvudämnena. Det skulle ta tid att hitta rätt arbetsgivare för en sådan. Under tiden vikarierar jag som lärare i Askum som numera ligger i Sotenäs kommun. Det är en B3-skola med 3 årskurser i samma rum: klasserna 5, 6 och 7 som det hette på den tiden.
Den ordinarie läraren hade varnat mig för två pojkar i femman: De måste hållas i strama tyglar! Det visade sig också att de flängde omkring och störde de andra. Men de verkade klipska. Jag kom att tänka på något som inspirerat mig när jag studerade statistik: normalfördelningen.
Människorna är inte multiplicerade kopior av det medeltal som observerats för dem – medeltalet som deras politiska företrädare ofta stirrar sig blinda på.  I stället är de utspridda på det sättet som normalfördelningen visar. Inte stämde de två störande pojkarna med medeltalet!
Jag flyttar pojkarna till sexan – de stör mindre. Jag flyttar dem till sjuan – de blir mönsterelever och försöker bli bättre än sjuorna. Senare fick jag höra vad den ordinarie läraren gjort när han kom tillbaka. Han hade flyttat ned pojkarna till femman och åter satt strama tyglar på dem.
Senare under 50-talet är jag sekreterare för en utredning på SNS - Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Uppgiften är stimulerande – och kaffepauserna med kolleger blir stimulerande, inte minst när någon forskare deltar. SNS låter ofta en forskare låna ett arbetsrum.
SNS har sitt kontor i ett gammalt hus på Sköldungagatan inte långt från Engelbrektskyrkan. Kaffet intas i det gamla brasrummet. Det har avdelats med en glasvägg, och på andra sidan är just en forskare: Gunnar Helén som senare blir ordförande i Folkpartiet.
Under en rast kommer diskussionen att gälla Enhetsskolan, den som håller på att konstrueras och som sedan utvecklas till Grundskolan. Gunnar är en av pådrivarna och idégivarna. En av mina kolleger säger: Jag hoppas ni inte glömmer att särskilt begåvade elever behöver särskilda utmaningar. Gunnar fräser till: Redan privilegierade ska absolut inte gynnas!
En av mina kolleger berättar då om en pojke som tröttnade på skolan när allt var för lätt där. Andra ger liknande exempel. Jag tänker just berätta mitt exempel från Askum men då hoppar Gunnar upp: 
Ni har förläst er på Svenska Dagbladets ledarsidor! 
Han rusar in i sitt rum och slår igen dörren så att glasväggen skångrar. En tanke slår mig. De som arbetar på att utforma den nya skolan glömmer väl inte normalfördelningen? Slår sedan bort den obehagliga tanken genom att fråga mina kolleger: vilken tidning läser ni? Det visar sig att alla läser Dagens Nyheter. 
Det visade sig på 60-talet att de som konstruerade Grundskolan oftast glömde normalfördelningen.


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

söndag 1 januari 2017

Minnen i nådatid


Dödsannonser och minnesord visar att jag lever på nåd. Jag ser att de som är födda efter 1928, året då jag föddes, numera är något fler än de som är födda före mig. Jag lever på nåd. Varför inte använda nådatiden till att få fram minnen? Men vilka? Och hur berätta dem?
Det här minnet hoppar fram direkt:

Du får börja med att krita stian! Och så tog mig bonden med mig in i ett litet hus och pekade. Stian var ett rum med släta väggar i sten eller om det nu var betong. Det var dom som skulle kritas. Vid en vägg stod en spann med något flytande vitt i. Bonden räckte mig något som såg ut som en piassavakvast men med en kortare, mjuk borste. Jag skulle doppa den i spannen och så stryka på väggen. 

På golvet ligger en väldig sugga och flämtar. Bonden pekar på henne och säger: Om hon börjar grisa, måste du springa efter mig! Fort! Värst vad han tar i, tänker jag. Jag börjar krita väggen och kliar suggan då och då. Det tycker hon om. Åtminstone tror jag det. Jag kritar och jag kliar. 

Rätt som det är klämmer hon fram en liten kulting. Den lyckas komma upp på darriga ben. Vimsar omkring men hittar en spene och ligger sedan och suger. Något sådant har jag aldrig sett – och jag glömmer springa efter bonden.  Fortsätter att krita och klia. Kulting efter kulting tumlar ut, jag kritar och kliar. När hela stian är kritad ligger suggan där med tolv kultingar.

Då kom bonden, och han hade med sig en granne. Men har du sett på maken, ropade han. Här ligger hon stilla – med tolv! Hon som är så nervös! Hon som har legat ihjäl och bitit ihjäl! Och detta har en stadspojke klarat!  

Grannen var lika förvånad. Det kändes som att de hällde spannvis av beröm över mig. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag sa inget. Men jag tänkte: det är bonden som är nervös! Jag har sedan fått glädje av det oförtjänta berömmet: varje gång jag drabbats av oförtjänt klander. 

Vilken tur att just det minnet tumlade fram! 
Det ger nämligen ett exempel på en orättvisa som sällan påtalas: orättvisan mellan olika årskullar. Jag tillhör en av de allra mest gynnade, särskilt vad pojkarna beträffar.  

Vi var unga nog att aldrig inkallas under kriget men gamla nog att få fara på jordbruksläger under sommarloven. Det gjorde jag vid fjorton, till Ljungskile. Eller ta anställning på bondgård. Det gjorde jag vid femton, i Gustafs. Vi hade dessutom både tillfälle och goda skäl att delta i det frivilliga försvaret.  Det gjorde jag från femton. Jag minns inga flickor på ”mitt” jordbruksläger men desto fler i det frivilliga försvaret, både på hästrygg och vid kokvagnar. 

Olika villkor för olika årskullar – det är något som ökat starkt under min livstid. Reformer som genomförs uppifrån har blivit allt fler, och de slår ofta olika för olika årskullar. Ibland är de avsiktliga, som ordningen att pensionärer betalar högre skatt än löntagare. Oftast är de bara resultatet av att ingen tänkt på orättvisor mellan årskullar när reformerna konstrueras. 

Jag är alltså privilegierad: inte bara vit utan dessutom i fråga om årskull. Någon kan trots det vilja läsa mina minnen. Hur bör de då skrivas?  Att skriva memoarer skulle kräva att jag studerar mitt arkiv med korrespondens, uppdragsmaterial, artiklar/böcker jag skrivit och recensioner av dem. Det skulle innebära ytterligare en utredning i mitt liv – men den här gången utan sekreterare och andra medarbetare. Skulle jag klara det? Jag bör nöja mig med att skriva minnen.

Jag ser mig runt i mitt arbetsrum. Kvar på hyllorna står inte många böcker. Jag har på senare år frågat varenda bok: kommer jag att läsa dig – eller åtminstone i dig? När svaret blivit Nej, har jag befriat hyllan från boken. 

Låt mig nu se vad som är kvar. Jag ser till vänster min diversebokhylla med böcker i stort format. De är dolda bakom en handduk – den alla fick som deltog i Brocyklingen 2002 över Öresund. I hörnet till vänster hänger paddeln som talar om att Svenska Kanotförbundet gav mig Långfärdspriset 1980. 

På högsta hyllan framför mig ser jag boxar. De börjar till vänster med mina barnteckningar och betyg, de fortsätter åt höger med artiklar jag skrivit. Hyllarna därunder: uppslagsböcker, läroböcker från folkskola till högskola, Hyllorna på väggen till höger: böcker jag skrivit eller medverkat i. 

I slutet av synvarvet från min arbetsstol det uppspända svarta skynket med rad på rad av märken som jag sparat. De påminner mig om att jag tog Simmagistern tidigt, har segelflygcertifikat lägsta graden, varit aktiv i Noaks Ark och fått medalj av Röda Korset. Jag ser varvet runt och beslutar skriva de minnen som kommer spontant eller väcks av vad jag kan se i mitt arbetsrum. 

Jag hoppas skrivandet hjälper mig ta reda på vem jag är. 


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

torsdag 22 september 2016

Det bortglömda skälet för värnplikt


Värnplikt av flera orsaker

Den 26 juni skrev jag om Brexit men också detta:
Det här inlägget blir troligen inte följt av något annat på mycket länge. 

Jag  ville koncentrera mig. Men så kom det något i NU som just gällde ett element i det jag ville koncentrera mig på.  Då fick det bli ett debattinlägg i nr 38: 


I NU NR 36/16 pekar Joakim Strömbäck på avskaffandet av värnplikten som en av Alliansregeringens stora frihetsreformer. Som en i den sista kullen av värnpliktiga vittnar han dessutom om hur osäkerhet och frustration präglade förbanden under omläggningen.

I samma nummer beskriver Allan Widman återinförandet som nödvändigt. Bara halva försvaret har kunnat bemannas. Bristerna är särskilt stora när det gäller nyckelbefattningar. Samtidigt har omvärldsläget blivit allt mer hotfullt.

Hur hade friheten varit i Sverige om vi 1939 inte haft någon värnplikt? Socialdemokraterna hade lyckats få igenom en drastisk nedskärning av försvarsbudgeten. Världen hade ju blivit fredlig efter det förfärliga kriget! Närmare 1939 fick därför förstärkningar av försvaret improviseras fram.

SAMMA ANINGSLÖSA ANTAGANDE om en ny fredlig värld gjordes efter andra världskriget. 1996 beslöts att minska försvaret av Sverige till förmån för ett ”insatsförsvar” i krigshärdar. Efter Krim, östra Ukraina och andra tankeställare är vi nu gång med att åter improvisera en förstärkning av försvaret.

Detta kommer att kräva väsentligt större anslag än enligt försvarsuppgörelsen förra året. Det kommer att kräva ett återinförande av värnplikten – men bättre inriktad än vad som nu har förslagits i fråga om fördelningen av uppgifter och utbildningen för dem.

Försvarets akuta personalbrist är ett viktigt skäl för värnplikt – men det finns ett viktigare.


Alla kulturer har haft seder, riter, till och med ritualer, för att socialisera alla pojkar. I varje årgång finns en liten men viktig minoritet. En pojke i den minoriteten kan inte sitta still utan flänger omkring, kan röra sig nyfiket i sin omgivning men har mycket svårt med skolbänken. En yngling i den gruppen uppfattar inte begränsningar förrän han kör huvudet i dem och normer inte förrän han har brutit mot dem.


LYCKAS SAMHÄLLET SOCIALISERA även sådana pojkar kan de utvecklas väl. Det blir då ofta bra ledare. Lyckas inte detta kan de bli marodörer. I min årgång, 1928, fanns socialisation. Ännu i min sons årgång, 1950, fanns mycket av den kvar.

Hans årgång var grundskolans första. Hur har det gått sedan?
Allt fler pojkar misslyckas i skolan, träder ut i arbetslivet där teoretiska meriter efterfrågas allt oftare, blir arbetslösa.

Frågan om värnplikt bör kopplas samman med uppgiften att ge skolan en ny konstruktion. Att låta alla tillbringa alla år av sin uppväxt i skolan stämmer varken med beprövad erfarenhet eller med forskning. I synnerhet inte med den solida kunskapen om att flickor och pojkar i flera viktiga hänseenden utvecklas i olika takt.

EN AV DE stora orättvisorna i samhället är villkoren för olika årskullar. Jag tillhör en av allra mest gynnade. Ung nog att inte tjänstgöra som värnpliktig medan kriget pågick. Gammal nog att från 14 års ålder fara på jordbruksarbete under sommarlovet och att från 15 delta i det frivilliga försvaret. Jag unnar kommande årskullar så mycket som möjligt av detta.


GÖRAN C-O CLAESSON
Sollentuna 

KOMMENTERA


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


söndag 26 juni 2016

Från Brexit till Den svenska modellen

Det här inlägget blir troligen inte följt av något annat på mycket länge. ”Den svenska modellen” är orsaken. Jag vill försöka beskriva vad den är och innebär. Det kommer att ta tid. 

Men just när jag sätter igång kommer Brexit! Åter har opinionsundersökningar och experter haft fel!. Som gammal själv lägger jag märke till ett av felen: ”Äldre” antogs vilja rösta Bremain på grund av sina minnen från kriget. Numera är flesta ”äldre” för unga för att ha sådana minnen! 

Men åter till Den svenska modellen! Detta är Stefan Löfvens ord om den: 
”Sverige reser sig, och Moderaterna sliter sitt hår. Den svenska modellen den attackerar, den levererar.” 

S har tydligen också beslutat sig för att använda den som en hävstång: 



Två experter på Arena Idé har uttryckt sig ödesmättat. Lisa Pelling och Marcus Strinäs har skrivit om risken för ”början på slutet för den samhällsmodell som har tjänat oss så väl genom historien”. 

Tjänat oss väl genom historien – det är vad som brukar sägas om vår neutralitet. Den har också haft olika modeller, om än i tysthet! 

Varför är den svenska modellen en uppgift för mig? Svaret är att jag blivit gammal nog att ha upplevt hur den svenska modellen varit helt olik i olika tider. Modellen under min uppväxt skildrades av Marquis Childs i Sweden the Middle Way som gavs ut 1936. 

Sverige då var ett positivt samspel mellan socialdemokrati och storföretag, stark kooperation, byggande av billiga bostäder, egnahemsbyggande. Saltsjöbads–avtalet 1938 mellan den fackliga rörelsens topp och storföretagartoppen kom som en bekräftelse av den bild Childs tecknat. 

Den svenska modellens olika utformning under olika tider är vad jag vill få fram. Men går det att säga något om den svenska modellen idag? Finns det något speciellt svenskt element? Ja, Almedalsveckan! 




Det började med ett tal av en politiker: Olof Palme. Det utvecklades till en vecka med en dag för varje parti. Sedan länge blir Almedalsveckan allt viktigare. Allt fler myndigheter, intressegrupper och företag gör utställningar och arrangerar sina seminarier. Alltså partidagar kombinerade med en allt större mässa. 

Vidden och omfånget visas av Smart Media i en stor annonsbilaga. Företag i helt olika branscher är där och presenterar sig på olika sätt:



Myndighets- och utbildningsSverige deltar, en del med stort program, till exempel Uppsala Universitet:


Under fem dagar håller universitet ”morgonsoffa” och anordnar dessutom över trettio seminarier i många mycket olika ämnen.  Men det finns en myndighet som huggit i ännu kraftigare:



Seminariet ”Bredda kompetensen – öka affärsnyttan genom mångfald”. Seminariet arrangeras av den 5 juli ombord på Försvarsmaktens fartyg HMS Carlskrona, som ligger förtöjd i Visby hamn. Det leds av Alexandra Pascalidou. 

Försvarsmaktens GD Peter Sandwall, företrädare för Visita, McDonalds, Lernia och Arbetsförmedlingen deltar ”samt deltagare från Försvarsmaktens tidigare satsning ”Öppen dörr”, som fokuserade på att bredda kompetensbasen”. 

Massor med ideella organisationer, även så fattiga at de bara kan hålla sig med ett bord, deltar i Almedalen. Veckan där har blivit en del av dagens svenska modell, unik genom sin öppenhet och sitt omfång: över 3000 seminarier. 

Olle Wästbergs framför emellertid i sitt Nyhetsbrev 20 juni en varning:
”Det blir allt mer slutna sällskap, middagar med en politiker, statssekreterare eller politisk sakkunnig och folk från företag.” 

Socialdemokraterna har reserverat en hel seminariedag, 6 juli, för den svenska modellen. Tre avsnitt om olika sätt att förbättra det svenska välfärdssamhället och ett om Svenska modellen – håller den i framtiden? 

I programmet definieras den svenska modellen: ”generell välfärd av hög kvalitet för alla, starka parter på arbetsmarknaden som säkrar lönebildning och goda villkor, aktiv ekonomisk politik med fokus på tillväxt och full sysselsättning”.  

Programmet visar att Socialdemokraterna vill behålla och utveckla denna modell men upplever att den är hotad på flera sätt.  För att utveckla behövs kunskap om hur den svenska modellen varit konstruerad under tidigare årtionden. Bäst jag sätter igång med arbetet på att beskriva vad jag råkar ha lagt märke till under sju årtionden.  



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


söndag 29 maj 2016

Norskt stenblock – ett tack nu på rätt plats

Minnesmärket som glömdes bort

 – det var rubriken den 28 maj när Björn Lindahl berättade en märklig historia och gav bakgrunden för den. Han är Svenska Dagbladets korrespondent i Oslo och berättade historien i SvD UNDER STRECKET. Se  http://www.svd.se/minnesmarket-som-glomdes-bort Början av artikeln pekar på glömskan av minnesmärket och berättar den märkliga förhistorien:

Hur kan en minnesgåva som väger 15 ton och som överräcks av ett annat lands kung, med Sveriges kung som mottagare och med såväl den svenska försvarsministern och ÖB på plats, bara glömmas bort i 33 år? Och vad säger gåvan och det sätt som den behandlats på om förhållandet mellan länderna?
     Det handlar om en sten som Norges kung Olav V gav som tack för att Sverige under andra världs­kriget utrustade och utbildade norska polissoldater. Stenen överräcktes den 14 juni 1983, när det hade gått 40 år sedan de första norrmännen kom till Gottröra i Norrtälje kommun. Där upprättades 1943 den första av många så kallade polisutbildningar för norska flyktingar. I själva verket var det militär infanteriutbildning. Det var därför de flesta norrmännen anmälde sig frivilligt. De ville delta i befrielsen av Norge.

Men stenblocket fick en sådan placering att få såg det och därmed föll det i glömska. Lindahl berättar utförligt om hur minnet av stenen väcktes och arbetet sattes igång på att ge den placerad så att den verkligen synes. Det arbetet har tydligen lyckats:

På söndag återinvigs minnesmärket på en ny och förhoppningsvis synligare plats, på Folke Bernadottes väg, en promenadväg vid Djurgårdsbrunnsviken där det finns flera andra minnesmärken    

Större delen av Lindahls utförliga artikel ger olika vittnesmål om vad som hände i Norge när tyskarna anföll 1945 och under ockupationsåren – och vilken roll Sverige kom att spela. De 14 700 så kallade polissoldaterna var i allt väsentligt infanterister som både utbildades och utrustades här. Man befarade att det skulle bli svårt att avväpna tyskarna i Norge. 

Återinvigning av minnesstenen – sjävklart måste Evelyn och jag delta. Folke Bernadotte väg går längs vattnet och där finns redan andra minnesmärken, bland annat en byst av Folka Bernadotte. Vi anlände till många rader med stolar riktade mot en talarstol, prydd med denna skylt från kriget men försedd med en annan text:



Bland deltagarna fanns åtskilliga med den här kepsen, alltså "polissoldater" som ännu lever. 



Så så följde tal efter tal. Överbefälhavaren talade om hur krigsmakten genomförde denna hjälp till Norge. 



Han talade föredömligt kort och det gjorde alla övriga talare också. 



Under hela ceremonin hölls en norsk och en svensk flagga av var sin konfirmand från norska kyrkan. Sedan fick flaggorna pryda stenen. 


Vi beger oss hemåt och i andra riktningen går en trupp veteraner. Norska stengåvan hade återinvigts på själva Veterandagen. Vi känner oss styrkta inför partiledardebatten på kvällen.



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

torsdag 12 maj 2016

Haiku, annat kort och ett nytt ord


Rättelse

När jag skrev ovanstående rubrik den 12 maj levde jag i en illusion. Ja, förmodligen lever jag väl i flera men nu blev jag alltså befriad från en av dem. Denna illusion var att jag trodde jag skrev haiku. Nej, meddelade en företrädare för Svenska Haikusällskapet.

Vad är det då jag skrivit? Jag fick den här upplysningen:   

Senryu är en japansk diktform som kan skrivas på tre rader med 17 stavelser precis som en haiku men senryun tar upp ämnen som är mer relaterade till människor och samhället, ofta lite mer ironiska eller satiriska. 

Aha! Det är senryu jag skriver! Ironi, inte minst självironi, och satir som humörvård. Alltså överlämnar jag mitt förut uppfunna ord haikubarium tilli Svenska Haikusällskapet och byter namnet på mitt till senryubarium.

Därmed över till det jag skrev den 12 maj: 


Retar du upp dig
på ting som är små
så är du väl inte 
större än så
          Alf Henriksson

Det gäller att ha mod 
att vara den man är. 
Och inte tappa modet 
för att man är den man är.
                Salon Gahlin

Korta tankar som de här kom tidigt att inspirera mig. Jag lärde mig att man kan tänka längre än näsan räcker men skriva det kort. Alltså var jag dömd att förr eller senare skriva haiku.

Det blev senare och långt efter att jag börjat skrivit annat, till exempel noveller. Men inte har Alf Henrikson släppt mig! Han tittar på mig från vårt kylskåp, från magneter med hans korta och djupa tankar. 

Haikun fann mig till slut. Sollentuna Författarsällskap  skulle ha ett möte där vi utlovades få upplysning om bland annat haiku. Jag slog upp haiku och fäste mig vid enkelheten:
Bara en rad på 5 stavelser, en på 7, 
och en tredje rad på 5
– med en tankevändning. 

Innehållet helst natur och en stämning den ger. Men varför bara det? När mötet var igång och jag skulle ta till orda, blev det med orden:Den som vill höra en haiku här denna kväll har just gjort det. 

Det blev tyst – tills den som redan kunde haiku började skratta och alla förstod att jag just sagt en. 

Vår son Hasse blir allt mer litterär. Han har satt igång med ett ebokförlag  och blivit aktiv i Bokanjärerna  Efter ett möte gav han mig den här boken:




Förlag Bokverket 2009. Förordet undertecknat av ordföranden då i Svenska Haikusällskapet

Mycket inspirerande naturstämningar av elva poeter. Men inte kan någon naturstämning få mig att överge haiku för humörvård! Jag fortsätter skriva sådant som detta: 
   Livet är komiskt
   för gamla som fått gåvan
   spontan galghumor

Därmed har ett nytt ord hoppat fram ur mitt sinne. Det finns ju herbarium med torkat och kolumbarium med kremerat – alltså bör haikubarium finnas med funderat! 

Välkomna med haiku eller annat kortkort! 




Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA