onsdag 21 november 2018

Jag lever – en pollett går ned efter 44 år




Molnen där långt borta påminner mig om en gåta som slog mig för 44 år sedan ännu längre bort. En liten fågel, mindre än en sparv, landade på plattformen Alpha där jag arbetade. Landade och stannade. 

Inte ovanligt på vår och höst, berättade mina kamrater. Någon enstaka fågel landar och flyger sedan aldrig vidare. Underligt! Varför flyger flyttfåglar mellan Norge och England tvärs över Nordsjön just där den är som bredast? I stället för att flyga längs kusten från Danmark till Dover!

Den gåtan kunde jag inte besvara då, och jag har inte tid att försöka besvara den nu. Jag måste iväg med Färdtjänst till Joel Wiggh, läkare på Hematologiskt Centrum, Karolinska i Huddinge. 

Har med mig en lista på de 11 mediciner jag tar och stolpar om mina symtom. Vill berätta om ökande smärtor i höger ben och på olika ställen i ryggen, om tilltagande sömnighet och om allt sämre rörlighet och balans. Evelyn är med mig för att vara mitt extra minne. 

Joel Wiggh lyssnar på hjärta, på lungor och på mig. Berättar sina slutsatser av det och av av månadens stora blodprov. M-komponenten bara obetydligt sämre. Min Myelom utvecklas mycket långsamt. 

Att sömnighet och sömn trots det ökat beror troligen på det smärthämmande depåplåstret Buprenorphine Teva. Det sitter på mig sedan en dryg vecka. Min läkare på Vårdcentralen hade ordinerat det. Jag fick rådet att låta den läkaren ansvara helt för smärtlindringen. 

En timme i taxi hem med Färdtjänst gav tid att samla intrycken. Nu vet vi det som går att veta om hur min Myelom utvecklas. Nu gäller det att med husläkarens hjälp få lika gott grepp på de andra sjukdomarna. 

Vi kommer till Rotsundagårdsvägen och rullar fram till vår ingång: nr 16. Skrämmer där upp några fåglar. Då inser jag svaret på gåtan för 44 år sedan. Underligt att polletten inte gick ned redan då. Vi på Alpha visste ju att den botten som plattformen stod på varit land!  

Under en stor del av istidens 120 000 år var det mera land än vatten mellan Sydengland och Norge. Det var Doggerland. Flyttfåglarna flög då över skogar, människor och mammutar. 

Efter istidens slut försvann det landet bit för bit. Fåglarna fortsatte flyga där de alltid flugit. Det blev mitt svar på gåtan! Rätt svar? Den frågan får en historisk ornitolog besvara.


KOMMENTERA


onsdag 14 november 2018

Ur sömnsjuka till dröm om egen robot


Löwet! Provet! Väcks av Evelyn, åtminstone halvväcks. Underligt – jag brukar vakna av mig själv men nu blir jag bara kvartsvaken. Lyckas klä mig. Evelyn kör mig till Löwet: blodprov för Hematologen i Huddinge. Många små cylindrar fylls. 

”Du fortsätter väl skriva på bloggen?” Jag tittar upp, ser namnskylten: Stina. Känner igen henne, blir halvvaken. Javisst, hon fick mitt visitkort förra gången och har tydligen varit inne på bloggen. Jag vaknar till lite mer.


Vaknar helt när jag öppnar ett mejl hemma. Jag hade skrivit till Vi i Sollentuna när tidningen hade illustrerat en artikel med den här:



Artikeln hade rubriken Robot hjälper frånvarande elever. När jag läst det, hade jag föreslagit en enklare robot – för mig. Nu väntar ett mejl: får tidningen publicera mitt brev? Jag svarade med den här texten:

Jag vill ha en egen robot

Robot hjälper frånvarande elever” berättade Pauline Cederblad. En robot ska hjälpa eleven som stannat hemma att ändå vara närvarande i klassen. Jag behöver också en robot! 

Jag, 90 år, är en av de åldringar som lever inte därför att vi är friska utan därför att läkarvetenskapen lyckas hålla oss vid liv. Jag har en kombination av sjukdomar som gör att min ryggrad krummas och att jag stelnar när jag sitter still.

Håller humöret uppe genom att tänka och skriva, ofta korta ”tänkstänk" som denna:  

Ju fler liv som räddas,
desto fler sjuka lever

Men under skrivandet stelnar jag snabbt. Bör inte sitta still mer än 11 minuter i sträck!

Alltså skulle jag ha stor hjälp av en robot!  En robot som var elfte minut säger:
Stå upp och gå!

Göran C-O Claesson
GC-OC.blogspot.se


Blir det publicerat? Får jag en egen robot?


KOMMENTERA




onsdag 7 november 2018

Det gjorde ont när minnet svek!




Sedan den 17 oktober har jag två tema här på bloggen. Det ena: glimtar från ett liv som beror av specialister, sjukhus, laboratorier, min vårdcentral, min Evelyn och min egenvård. 

Egenvården, den är  inte minst att trampa min motionscykel och se på utsikten ut över Nordsjön. Det ger mitt andra tema här: funderingar. Fortsätter havet stiga? Kan våra barnbarnsbarn i så fall leva när de nått vår ålder? Hur?

Själv lever jag sjuk men inte värre än att humöret varit gott. Tills lördagen den 3 november. Då slog skarpt ont till i höger knä, lår, och höft, i ländryggen och uppåt ryggraden – ibland allt på en gång.  

Än värre under söndagen – men då ropade Evelyn: plåstret. Det var en minnesförlust som orsakat plågorna de två dagarna! Minnet av det smärtstillande veckoplåstret!  

Fram med plåsterpaketet! Ut ett plåster, ett nytt Buprenorphine Teva! Det frisätter 5 mikrogram per timme. På med plåstret! Fram med almanackan! Nytt plåster på!  

Jag klarar åter att lyfta blicken mot Nordsjön – och kommer på ännu en orsak till att jag känner det som mitt hav. Här utanför passerade Kalmar Nyckel och Fågel Grip 1637 med kurs på Delaware.

Kalmar Nyckel var en daglig bekantskap för mig under åtta år i Majornas läroverk – som en stor och välgjord modell av fartyget, och det var skolans symbol:



En kopia av Kalmar Nyckel  började byggas sextio år senare i Delaware just där den svenska kolonin legat. Vi for dit. Skrovet var då färdigt. Riggdetaljer smiddes av den första kvinnliga smed jag sett. 

Nya Kalmar Nyckel har nu seglat i många år. Uppgiften är att väcka intresse för denna del av kolonisternas historia och för 1600-talets sjöfart. Se www.kalmarnyckel.org !






KOMMENTERA


onsdag 24 oktober 2018

Saknade


På Karolinska Huddinge finns ”min” hematolog. Vill ha ett omfattande blodprov. Som väl är kan jag släppa till blodet vid Karolinska Lab i Löwenströmska. Där sitter jag och ser hur flinka fingrar får mitt blod att rinna in i den ena lilla cylindern efter den andra. 

Mina tankar går till en man som inte längre behöver lämna blodprov: Åke Ortmark. Vi har haft kontakt ända sedan 50-talet. Senast gällde kontakten rätten till dödshjälp men nu har Åke dött utan. Jag hoppas han slapp lida.  

Att det är Åke som dött, inte jag, känns underligt. Han var ett drygt år yngre. Dessutom är jag inte en av de friska – inte alls lik bloggare Dagny.  Att jag lever är en triumf för läkarvetenskapen – och det är jag inte ensam om. Men:

 Ju fler liv som räddas
desto fler sjuka lever.


Åke var nyfiken på djupet – från skjutjärnjournalist till författare av grundligt avslöjande böcker. Det slår mig att han hör hemma i den himmel som Arto Paasilinna skildrat i sin bok Hoppsan jag är död. 



Alla vi som dör kommer dit men de ointresserade, och därmed ointressanta, upplöses snart. De intresserade, de som vill veta mer, lever kvar och får då tillfälle att fråga ut och diskutera med alla tiders mest intressanta människor. Just de finns ju kvar!

Då kan Åke få tala med härskare som han skildrat, även de som låtit sig omgivas av Ja-sägare. Vågade de inte släppa fram andra? 


Hemma igen från provtagningen hör jag att också Arto Paasilinna har dött. Trots att han bara var 76. Det enda säkra i livet är döden, och i båda finns ett starkt inslag av lotteri. Han är självklar i den himmel han själv har beskrivit. Må Arto och Åke träffas där!  



KOMMENTERA

onsdag 26 september 2018

Tankar på hav och sjukvård





Här är det lugnt och stilla – en kontrast mot Sveriges Riksdag där en nyvald valman försöker sondera och förhandla fram en ny regering. En situation då nyckelpersoner talar om vad de absolut inte kan gå med på.

Det var lugnt och stilla här också 1953 när Evelyn och jag med vår lille Hans-Göran for förbi med M/S Gripsholm på väg till New York. Liksom 1954 då vi laddade med USA-intryck for hem med M/S Stockholm och kunde se Hidra-berget där vi ville bygga. 

Havets lugn på fotot här är en kontrast också mot den av sjukdomarna som sysselsätter mig mest: Myelom. Ett exempel på kontakten om den hoppar ned ur brevinkastet:

Hematologiskt centrum tänker på mig. Tryggt! Men vem har jag att göra med?  ”Din ansvarige läkare” står det men inte namnet. Vill att jag ”tar prover som tidigare en gång per månad”. 

”Planerat läkarbesök flyttas fram till nov/dec”  Betyder det att sjukdomen står still eller att inget kan göras mot den?

Undertecknat:
Hematologiskt Centrum
Karolinska Univeritetssjukhuset, Huddinge

Ingen människa, inget telefonnummer, ingen mejladress! Skönt att Vårdcentralen Rotebro och min läkare där är desto mänskligare när jag söker för mina andra sjukdomar. Förresten, bäst jag skriver stolpar nu med de punkter som jag måste ta upp vid besöket i övermorgon. 

Däremellan ska vi till en begravning – något som inträffar allt oftare ju längre man har turen att leva. 



KOMMENTERA

söndag 9 september 2018

Sjukdom och humörvård


Sverige idag: val efter fyra år. Havet här ute: ett val varje gång ett fartyg lämnar Norges sydvästra udde. Rakt ut mot England och Engelska kanalen? Till höger längs norska kusten eller för att runda Skottland?

Varför känner jag att detta är mitt hav? Det kan inte vara för alla mina förfäder i Bohuslän som levde av fiske. De hade små båtar och gav sig inte längre ut än Skagerack. Kanske min känsla för detta hav väcktes 1946 när jag som artonåring for med båten till London. 

Den känslan kan ha bekräftats 1947 när jag kom hem med båten från England 1947 i sällskap med min stora upplevelse där, Evelyn Gullestad. Hennes far, liksom min, uppvuxen på en skärgårdsö. Det var Hidra där vi sedan 1950 har den här utsikten.

Men nu är planen att jag ska ge glimtar från mitt liv med Myelom. Den samspelar med andra sjukdomar. Ryggen krummas allt fortare. Artros får mitt högra ben att hoppa högt. Problem i svalget  får mig att hosta kraftigt alltför ofta. 

Som patient är jag nyfiken på sjukdomarna, på sjukvården och på utövarna där. Driver egenvård genom humörvård. Att jag får en dräglig tillvaro beror dels på sjukvården, dels på Evelyn.

Sjuklivet går nu i en ganska jämn lunk. Då och då blodprov för min läkare på Vårdcentralen Rotebro. Blodprov månadsvis för Hematologen. Den finns på Karolinska i Huddinge. Blodproven tas på Löwenströmska där Karolinska har ett labb. Resultaten av blodproven läser vi på nätet, och Evelyn ser till att det blir gjort. Vi ser att några värden blir sämre.


Evelyn och jag tar cykelpromenader, dvs jag trampar Trike, en trehjuling, och hon promenerar i sin vanliga takt. Jag har alltid något att se fram mot. En enkät om vårdcentralerna i Sollentuna gav högsta betyg åt Vårdcentralen Rotebro. I morgon ska jag dit på order av Hematologen. En ”infusion” ska stärka skelettet. Det blir en stilla halvtimme på rygg med en kaffekopp inom räckhåll. 

Idag har Evelyn och jag avgivit våra röster i det val som i Sverige märkligt nog är tre på en gång. Utanför vallokalen såg vi bara män bland dem som ville ge oss sina valsedlar. Inne: bara kvinnor bland dem som hjälpte oss till rätta och som tog emot våra kuvert. Vi har kryssat för kandidater och vi har röstat!



KOMMENTERA

onsdag 29 augusti 2018

Vittnar om ett osannolikt liv



1950 hade Evelyn och jag rest till Hidra, den höga ön nära Norges sydvästra udde. En av hennes kusiner på ön firade bröllop. Evelyn visade mig runt. Jag ser Nordsjön från den här punkten – och upplever att det är mitt hav. 

Varför? Det har jag hunnit fundera över nu när jag nu blivit för sjuk för att fara dit. Men sjukdomar kan gå i skov! Kanske kan jag någon gång få se mitt hav igen just där och inte bara på skärmen här.

Jag har ett par vanliga sjukdomar, en ovanlig och en sällsynt. Att jag trots det lever vid 90 är en triumf för läkarvetenskapen. Jag är inte ensam om att vara en sådan triumf – och det har ett pris för samhället: 

Ju fler liv som räddas,
 desto fler sjuka lever.




Så ser jag ut när datorn tittar på mig. Det som sticker ut uppe på sidorna av huvudet är inte horn: det är handtagen på motionscykeln jag har bakom mig. Den trampar jag när jag ser på teve. Nu till mina sjukdomar. 

Ofta bronkit som barn, sedan lunginflammation många gånger, senast för två år sedan. Den utlöste en sällsynt sjukdom: Myelom. I ryggmärgen skapas marodörceller som ger sig ut och äter på mitt skelett – men de bildas långsamt eftersom jag är så gammal.

Långt tidigare drabbades jag av artros, värst i höger höft. Att sätta in en protes i stället för ledkulan är en vanlig operation – men inte på en multisjuk åldring. Alvedon i stället. 

Jag är född med ett konstruktionsfel: Schreuermanns kyfos: att kotorna i i ryggraden är en aning kilformade  Det krummar ryggen – mycket sakta när jag var ung och över 180 cm men allt fortare i ålderdomen. Nu är jag 163 cm. 

Det gör att jag ser upp till allt fler människor, och det kan ju vara rättvist. Men när ryggraden krummas, kläms mina inälvor ihop. Senaste röntgen: magsäcken har vandrat upp bakom hjärtat. Framkallar hostanfall och stör sväljandet. 

Resultatet av allt detta är ett snävare liv. Har förlorat min kroppsliga balans och blivit beroende av rollator. Blir allt fortare stel. Ofta trött och darrig, sover mycket. Det har ett fint namn: fatigue. 

Det var sjukdomarna i ett nötskal. I nya blogginlägg återkommer jag till vad slags olika undersökningar, prover, medicineringar och människor i vården jag får uppleva.

Mycket att hålla reda på, men jag har hjälp. Min Evelyn har hållit reda på mig sedan 1949. Hon är 47 dagar äldre än jag men i praktiken tio år yngre. 



KOMMENTERA