”Riv i miljonprogrammen för integrationens skull” kunde vi läsa i Dagens Nyheter den 20/3. Rubriken stod över en artikel som skrivits av Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Artikeln finns att hämta på http://dn.se/opinion/debatt
De bådas artikel beskriver en realistisk integrationspolitik och motiverar den väl. Viktiga delar av innehållet är ett utmärkt svar på Invandrarpolitiska kommitténs betänkande ”Sverige, Framtiden och Mångfalden” (SOU 1996:55). Den kommittén vågade erkänna, låt vara mycket inlindat, att integrationspolitiken hade misslyckats.
Kommittén pekade på att politiken hade varit inriktad på ”kulturisering”, visade att detta var en återvändsgränd och framhöll att krafttag behövdes för att åtgärda ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden”. Inte minst föreslogs sådana på det kommunala området.
Jag var då medlem i Sollentunas integrationskommitté. Vi utarbetade ett förslag till remissyttrande och lyckades övertyga kommunstyrelsen om att avge det. Kommunstyrelsen gjorde några ändringar och sände yttrandet den 3 september 1996. Jag var huvudförfattaren och hade sett till att bl a följande tankar uttrycktes när aktionsplan mot segregation behandlades.
– Bostadssegregationen skapar utanförskap. Sollentunas stora bostadskomplex på Malmvägen är ett tydligt exempel. En aktionsplan för att göra något åt problemet måste gå ut på att undan för undan förvandla bostadsyta i det komplexet till kontorslokaler. Samtidigt byggs hyreshus utspridda i kommunen, och de som inte kan bo kvar på Malmvägen hänvisas dit.
Intergrationspolitiska kommitténs förslag hamnade snart i onåd. Vem vill väl erkänna sig vara på fel spår? Mona Sahlin tydde sig i stället till Masoud Kamali. Han drev ”kulturisering” till sin spets genom att i huvudsak bara se rasistisk diskriminering bland svenskarna. Vad Sollentuna beträffar fick jag intrycket att remissyttrandet glömdes, i vart fall idén att segregationen i malmvägenkomplexet borde angripas genom att omdestinera bostadsyta till kontorslokaler och samtidigt bygga flerfamiljshus utspridda.
Nu utvecklar Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag den inriktning som FPs integrationspolitiska grupp föreslog och som innebär att ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden” åtgärdas. Jag blir varm om hjärtat eftersom jag är övertygad om att den inriktningen väsentligt förbättrar integrationen.
Jag har utvecklat den övertygelsen steg för steg ända sedan jag växte upp i en stadsdel i Göteborg med flera slumområden som man sade på den tiden. Det var alltså områden med människor i utanförskap, och jag besökte sedan fler sådana områden.
1947 besökte jag också en ”medlevarskola” i England. Där var lärare och studenter övertygade om att föga kunde göras ”uppifrån”. Det värsta slumområdet jag såg, i Liverpool, bekräftade deras övertygelse. Invånarna bodde i välbyggda hus, uppförda av kommunen nio år tidigare – och nu fullkomligt vandaliserade av sina egna invånare.
Det fanns emellertid exempel på projekt som lyckades. De gick ut på att stimulera människor i utanförskap genom att ge dem möjlighet att med eget arbeta bygga en enkel bostad. Tydligen kunde något som beslöts ”uppifrån” fås att fungera.
När vi bodde i Washington DC 1953-54 var stadens sydvästra del och dess invånare svårt nedgångna. Det diskuterades ivrigt vad som borde göras. 1976 kom vi tillbaka. Hela stadsdelen hade rivits. I stället stod där nya hus som lockade en välbärgad publik.
Jag frågade vad som gjorts för att hjälpa de tidigare så illa ställda invånarna. Det visade sig att den politiska viljan inte hade räckt till något annat än att avhysa dem. Dock hade forskare undersökt hur det gått med dem efteråt. Det visade sig att deras procenttal för arbetslöshet och kriminalitet hade gått ned.
Intryck från försök med ”självbyggeri” skildrade jag 1975 i ”Hur egen härd blev guld värd”. Där citerade jag Oscar Newman: ”Defensible Space” från 1972. Den boken visade övertygande att brottslighet kan trängas tillbaka även med hjälp av stadsplanering. Boken blev grunden för en ny och livaktig gren av kriminologin som utvecklades i flera länder, dock länge inte alls i Sverige.
Men nu har Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag visat att Integrationsperspektivet måste ges en naturlig plats i stadsplaneringen. Jag hoppas varmt att det inte blir något bakslag denna gång!
PS Under rubriken ”En glömd konvention om trafficking?” berättade jag den 4/3 om den tid då svenska flickor lockades till utländsk prostitution, en tid då denna vidriga verksamhet kallades ”vit slavhandel”. Jag pekade på att Sverige inte ratificerat Genève-konventionen mot detta. Den 23/3 fick jag emellertid uttömmande information från UD. Senare konventioner i samma syfte har ratificerats och ”ämnesområdet är högt prioriterat, inte minst inför Sveriges stundande ordförandeskap i EU”. Skönt att Sverige sköter sig! DS
