Mitt manuskript med arbetstiteln
"Kvinnor och män iakttagna 1933-2008"
är fullständigt men jag arbetar med att slipa och vässa det. Då upptäcker jag något komiskt.
I ett avsnitt berättar jag om en upptäckt jag gjorde på SFI. Flyktingkvinnor tyckte inte om att svara Ja eller Nej på en fråga, t ex ett erbjudande om fadderkontakt. Texten fortsätter sedan så här:
"Detta gjorde mig medveten om att många kvinnor tvekar när de ställs inför en fråga som kan besvaras med Ja eller Nej. Mycket ofta tror en kvinna att hon besvarat en fråga när hon redogjort för skälen till sitt svar. Den som frågat förutsätts tankeläsa om de skälen skall ge ett Ja eller ett Nej.
I och med att jag lagt märke till detta har jag mera nyfiket lyssnat på kvinnors konversation. Då har jag märkt att två kvinnor som talar med varandra ofta undviker att ens ställa en rak fråga som kan besvaras med Ja eller Nej. En av kvinnorna kan i stället ge sina skäl att ställa en fråga men utan att ställa den. Den andra tankeläser frågan och börjar ge sina skäl för ett svar men säger inte svaret rakt ut. Båda pejlar den andra tills de når samförstånd, och jag som lyssnar på tankeläsandet har ofta varken begripit frågan eller svaret."
När jag nu går igenom hela manuskriptet, ser jag att jag själv har handlat på samma sätt! Texten innehåller i flera fall fakta och argument som ger mycket goda skäl för en ståndpunkt – en ståndpunkt som jag emellertid inte skrivit ut! Jag har alltså, så som många kvinnor gör, omedvetet förutsatt att den som tar del av framställningen är tankeläsare.
Nu lusläser jag manuskriptet, spanar efter mina egna ståndpunkter och ser till att de uttrycks klart. Det borde inte vara svårt eftersom jag skrivit artiklar. Att skriva en artikel är att uttrycka en ståndpunkt och ge goda skäl för den.
En kvinnofälla? Det finns flera!
är titeln på en artikel jag skrivit. Den har just införts i Liberal Debatt nr 6 2008. Här kommer ett litet smakprov:
"På 1950-talet började jag engagera mig i den liberala debatten om 'kvinnofrågorna' och samtidigt följa arbetet på att reformera skolan. Jag blev då mycket undrande över en föreställning som debattörerna verkade finna alldeles självklar. Jag trodde därför länge att de hade en god grund för den. Det dröjde några årtionden innan jag insåg att just föreställningar som anses vara självklara kan sakna grund helt i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Föreställningen jag blev misstänksam mot var att alla skulle ägna hela sin uppväxt och en god bit av ungdomen åt sammanhängande studier och att dessa skulle följas av oavbrutet förvärvsarbete till pensionen. Denna modell för livsloppet hade tidigare kunnat tillämpas bara av den privilegierade mannen, dvs av en liten minoritet. Nu skulle modellen tillämpas av alla, både män och kvinnor.
Jag fann detta obegripligt men insåg sedan något som verkligen är vemodigt, den framskjutne mannen uppfattas ofta som normgivande för kvinnan. Det enda jag funnit vara bevisbart i definitionen av 'könsmaktordningen' är just att mannen uppfattas vara norm. Föreställningen att alla skall studera i många år och sedan förvärvsarbeta oavbrutet blev alltså ett bärande element i reformarbetet. Då förträngdes viktiga invändningar som det fanns grund för att anföra redan då och som sorgligt nog bekräftats av utvecklingen."
Liberal Debatt Nr 6 2008 innehåller många intressanta artiklar. Den som vill gå en genväg till min kan mejla till mig, så sänder jag manuskriptet som en Word-bilaga.
I de slutliga arbetet med manuskriptet har jag alltså upptäckt något komiskt. Jag har också upptäckt något ironiskt. Min älskade Evelyn är i motsats till mig medveten om vår höga ålder. Det har tagit två år för mig att skriva manuskriptet. Nu vill hon vara säker på att det blir färdigt innan vi dör!
Därmed gör hon vad hon kan för att farta på mig. Då befriar hon mig också från uppgifter i hushållet som jag annars skulle utföra. I slutfasen av arbetet på denna bok om jämställdhet känner jag mig uppassad som en pascha. Det bör bli en bra bok!
tisdag 23 december 2008
måndag 10 november 2008
Blir tjejer jämställda genom att klottra?
En av de verkligt positiva upplevelserna för mig har blivit att prenumerera på Nationella Genussekretariatets GENUS@GENUS.SE. Det visar att oerhört många stimulerande aktiviteter drivs på områdena forskning, undervisning och aktivism.
En inbjudan till Jämställdhetsfestival för unga den 22 november fångar mitt öga. Den anordnas av nätverket Könet spelar roll där bl a Röda Korsets Ungdomsförbund, Svenska Scoutrådet, Rädda Barnens Ungdomsförbund och Ungdomens Nykterhetsförbund är medlemmar. Festivalen stöds av Ungdomsstyrelsen och Upplands Väsby Kommun.
Mycket är intressant och i programmet och inger hopp. Men där finns också detta:
Grafitti Prova på att lära dig skapa konst med burkar. Du får lära dig att skissa upp en målning på ett papper och sedan utföra denna på en vägg. Lär dig mer om kulturen bakom det som våra makthavare kallar för "klotter". Workshopshållare är Katharina Testad a.k.a RHEA.
Det är verkligen inte bara 'våra makthavare' som reagerar mot att människor tar sig rätten att måla var de har lust på gemensam eller andras egendom! Jag har många gånger sett vanliga människor ilskna till när de ser klotter, särskilt när det sprejats på tidtabeller, kartor och viktiga skyltar.
Att individen fullständigt struntar i kollektivet och dess beslut kallas här 'kulturen bakom'. Den kulturyttringen är ett bevis för att individen struntar i gemenskapen och demonstrerar att han gör som han vill.
Jag skriver 'han gör som han vill' eftersom klottraren nästan alltid varit en pojke eller yngling. Att i en festival för jämställdhet lägga in en programpunkt som lär ut detta slags målande är ett försök att locka även flickor till den nedbrytande hobbyn.
Rökningen gick från män till pojkar och ger nu kvinnor i tusental försvagad hälsa och sjukdom, t ex KOL. Övermått av alkoholkonsumtion gick från män till pojkar och ökar nu alkoholismen dramatiskt hos kvinnor.
Och idag vill alltså en festival för jämställdhet locka flickor att skaffa sig ännu en av pojkarnas oarter! Varför inte i stället locka pojkar att börja med något som flickor alltid har varit bäst på, t ex rephoppning!
söndag 28 september 2008
Bokmässan: kvinnor fram på sjön också!
Bok- och Biblioteksmässan kan ge upplevelser av många slag. Den som rör sig i det folkhavet upptäcker högst olika utställare.
I ena ändan av skalan finns människan som drabbats av en svår motgång, skriver en bok för att komma över den, skaffar ett "budgetstånd" i hopp om att sälja boken och sin sak – och sedan får förströdda blickar från folket som strömmar förbi. I andra ändan finns succéförfattaren som berättar, signerar och drar till sig folk så att andra måste gå stora omvägar för att komma förbi.
I mitt manuskript Könsmaktordning – iakttagelser 1933-2008 har har jag återgivit ett citat från 1910. Avkortat lyder det så här:
”Kvinnorna eröfra under sin sträfvan efter herraväldet på jorden nästan hvarje dag ett nytt verksamhetsfält. Redan för flera år tillbaka hafva de inkräktat på sjökaptenernas område i Amerika... Nu har turen äfven kommit till Danmark... Komma kvinnorna att äfven i Sverige få utöfva befäl å fartyg så kanske detta hälsas med tillfredsställelse af en del redare, som däri se en utsikt till en överraskande billig arbetskraft.”
Citatet lästes upp i Sjöfartsmontern bokmässan förra året av Christer Lindvall, vd i Sveriges Fartygsbefälsförening. Han berättade dessutom att den första kvinnliga sjökaptenen i Sverige kom först 1970 och hette Maria Björnstam. Det var då en sådan sensation att hon nominerades som kandidat till Årets Kvinna.
Nu ville jag se om kvinnorna ryckt fram sedan förra mässan. Det hade ju varit roligt om jag fått stoff till att rapportera ytterligare framsteg på detta gamla manliga område.
Ett framsteg var mycket tydligt. Mer än en tredjedel av talarna var kvinnor. Jag fäste mig vid att flera av dessa var till sjöss eller hade varit det.
En f d matros, Elin Dahllöv, medlem i Bokanjärerna, berättade om sina intryck av årets stora sjöfartsroman, Carsten Jensens Vi, de drunknade. Sjökapten Jeanette Willes Nihlén föreläste om Nautical Institute som ständigt försöker ge befälet bättre hjälpmedel för att framföra fartygen och undvika olyckor.
Framstegen fortsätter för kvinnorna på sjöfartens område. Jag fick intrycket på mässan att de fortsätter även på andra områden och att det bland kvinnor finns en reaktion mot att betrakta kvinnor bara som offer.
Mitt manuskript blir allt bättre medan funderingar pågår i ett förlag om den boken passar i dess utgivning. Vad är egentligen en bok med personliga iakttagelser? Det är ju inte en biografi och knappast en essäsamling.
I ena ändan av skalan finns människan som drabbats av en svår motgång, skriver en bok för att komma över den, skaffar ett "budgetstånd" i hopp om att sälja boken och sin sak – och sedan får förströdda blickar från folket som strömmar förbi. I andra ändan finns succéförfattaren som berättar, signerar och drar till sig folk så att andra måste gå stora omvägar för att komma förbi.
I mitt manuskript Könsmaktordning – iakttagelser 1933-2008 har har jag återgivit ett citat från 1910. Avkortat lyder det så här:
”Kvinnorna eröfra under sin sträfvan efter herraväldet på jorden nästan hvarje dag ett nytt verksamhetsfält. Redan för flera år tillbaka hafva de inkräktat på sjökaptenernas område i Amerika... Nu har turen äfven kommit till Danmark... Komma kvinnorna att äfven i Sverige få utöfva befäl å fartyg så kanske detta hälsas med tillfredsställelse af en del redare, som däri se en utsikt till en överraskande billig arbetskraft.”
Citatet lästes upp i Sjöfartsmontern bokmässan förra året av Christer Lindvall, vd i Sveriges Fartygsbefälsförening. Han berättade dessutom att den första kvinnliga sjökaptenen i Sverige kom först 1970 och hette Maria Björnstam. Det var då en sådan sensation att hon nominerades som kandidat till Årets Kvinna.
Nu ville jag se om kvinnorna ryckt fram sedan förra mässan. Det hade ju varit roligt om jag fått stoff till att rapportera ytterligare framsteg på detta gamla manliga område.
Ett framsteg var mycket tydligt. Mer än en tredjedel av talarna var kvinnor. Jag fäste mig vid att flera av dessa var till sjöss eller hade varit det.
En f d matros, Elin Dahllöv, medlem i Bokanjärerna, berättade om sina intryck av årets stora sjöfartsroman, Carsten Jensens Vi, de drunknade. Sjökapten Jeanette Willes Nihlén föreläste om Nautical Institute som ständigt försöker ge befälet bättre hjälpmedel för att framföra fartygen och undvika olyckor.
Framstegen fortsätter för kvinnorna på sjöfartens område. Jag fick intrycket på mässan att de fortsätter även på andra områden och att det bland kvinnor finns en reaktion mot att betrakta kvinnor bara som offer.
Mitt manuskript blir allt bättre medan funderingar pågår i ett förlag om den boken passar i dess utgivning. Vad är egentligen en bok med personliga iakttagelser? Det är ju inte en biografi och knappast en essäsamling.
måndag 15 september 2008
Anden ur flaskan! Beredd att tala!
Nationella genussekretariatet, förlagt till min hemstad Göteborg, driver en lista på nätet. Jag har följt den en tid och blivit mycket imponerad över all forskning som drivs och alla initiativ som tas på gensuområdet.
När jag till slut blivit färdig med ett manuskript om mina iakttagelser på det området, har det känts naturligt att mejla följande till genus@genus.se under rubrik "Jag erbjuder mig vittna":
"Idag är jag färdig med ett manuskript (272 s à 2000 nedslag) som till slut fått arbetstiteln 'Könsmaktordning - iakttagelser 1933-2008'
Det som satte mig på idén att skriva detta var
- att jag växte upp i det slags matriarkat som många sjöfolksfamiljer utgör,
- att min mor ville göra min bror och mig 'mer som flickor',
- att jag var extremt lillgammal och nyfiken på de vuxna.
Med det ursprunget gjorde jag genus-iakttagelser redan vid 5, skrev en skoluppsats om rättvisa för kvinnorna vid 15 och valde jämställdhet som min profilfråga vid 30 när jag blev ordf i Folkpartiets Ungdomsförbund. Det jag skrivit är vittnesmål om Iakttagelser sedan 1933 och funderingarna de väckte.
Jag vill få texten utgiven men vet att den blir bättre om jag först får dra väsentliga delar för åhörare som kan fråga och ifrågasätta. Så jag erbjuder mig att komma och 'vittna' om en sådan medverkan är till nytta vid vid något seminarium e dyl.
Ta i så fall kontakt med mig, helst per mejl. Som underlag för erbjudandet bifogar jag en samling utdrag (20 s) ur manuskriptet. På min blogg, adress här nederst, finns information om hur projektet vuxit fram.
Till sist: mycket tacksam för tips om lämpligt förlag för mina 'iakttagelser 1933-2008' !"
Om även någon som läser detta på bloggen blir intresserad av bilagan med utdrag så mejla en beställning till mig på"Utdrag Iakttagelser".
När jag till slut blivit färdig med ett manuskript om mina iakttagelser på det området, har det känts naturligt att mejla följande till genus@genus.se under rubrik "Jag erbjuder mig vittna":
"Idag är jag färdig med ett manuskript (272 s à 2000 nedslag) som till slut fått arbetstiteln 'Könsmaktordning - iakttagelser 1933-2008'
Det som satte mig på idén att skriva detta var
- att jag växte upp i det slags matriarkat som många sjöfolksfamiljer utgör,
- att min mor ville göra min bror och mig 'mer som flickor',
- att jag var extremt lillgammal och nyfiken på de vuxna.
Med det ursprunget gjorde jag genus-iakttagelser redan vid 5, skrev en skoluppsats om rättvisa för kvinnorna vid 15 och valde jämställdhet som min profilfråga vid 30 när jag blev ordf i Folkpartiets Ungdomsförbund. Det jag skrivit är vittnesmål om Iakttagelser sedan 1933 och funderingarna de väckte.
Jag vill få texten utgiven men vet att den blir bättre om jag först får dra väsentliga delar för åhörare som kan fråga och ifrågasätta. Så jag erbjuder mig att komma och 'vittna' om en sådan medverkan är till nytta vid vid något seminarium e dyl.
Ta i så fall kontakt med mig, helst per mejl. Som underlag för erbjudandet bifogar jag en samling utdrag (20 s) ur manuskriptet. På min blogg, adress här nederst, finns information om hur projektet vuxit fram.
Till sist: mycket tacksam för tips om lämpligt förlag för mina 'iakttagelser 1933-2008' !"
Om även någon som läser detta på bloggen blir intresserad av bilagan med utdrag så mejla en beställning till mig på
torsdag 28 augusti 2008
Iakttagelser – inte självbiografi !
– Manuskriptet är inte fängslande nog som biografi!
Så svarade förlaget som jag erbjudit mitt manuskript med arbetstiteln 'Kvinnor, män, jämställdhet – iakttagelser 1934-2008'. Jag gissar att man dessutom tänkte så här på förlaget:
– Författaren är inte känd nog för att hans självbiografi skall locka tillräckligt många köpare.
Mina 'iakttagelser' kan alltså uppfattas som en självbiografi. Aj! Jag har nu gått igenom manuskriptet och gjort ändringar som minskar risken för den missuppfattningen.
Då har jag sett att något fattas! Jag har samvetsgrant berättat om mina funderingar vid den tid iakttagelserna gjordes men inte alltid kommit ihåg att skriva ut vilka slutsatser jag kommit fram till idag.
Nu sätter jag igång med det! Refuseringen har alltså det goda med sig att manuskriptet blir intressantare för läsaren – och därmed för utgivning. Tipsa mig gärna om vilket förlag jag bör vända mig till när jag är klar för det!
Ett litet smakprov på mina iakttagelser och funderingar måste jag dock bjuda på redan nu:
"Det är från den här tiden, början av 1960-talet, jag har de första minnena av kritik mot att hustrur fick 'följa med' på konferenser. Ingen kvinna borde vara 'ett bihang' till en man! Eftersom vissa kvinnor 'inte hade vett' att avstå från att vara bihang, borde de hindras från att vara det!
Ett kompletterande argument för detta var att de få kvinnor i befattningar som innebar att de deltog i konferenser inte gärna kunde ta med sina män. Ingen man skulle nämligen vilja vara 'ett bihang' till sin hustru. Så uppträder nämligen inte en man!
Jag blev opassande road av att höra det könsdiskriminerande argumentet. Det fanns alltså kvinnor som på fullt allvar hävdade att vissa av dem måste hållas tillbaka därför att de inte var så stolta som män påstods vara.
Det skulle vara roligt att få veta om någon av dem kom ihåg det argumentet när Denis Hatcher börjat visa sig vid sin mäktiga hustrus sida."
Så svarade förlaget som jag erbjudit mitt manuskript med arbetstiteln 'Kvinnor, män, jämställdhet – iakttagelser 1934-2008'. Jag gissar att man dessutom tänkte så här på förlaget:
– Författaren är inte känd nog för att hans självbiografi skall locka tillräckligt många köpare.
Mina 'iakttagelser' kan alltså uppfattas som en självbiografi. Aj! Jag har nu gått igenom manuskriptet och gjort ändringar som minskar risken för den missuppfattningen.
Då har jag sett att något fattas! Jag har samvetsgrant berättat om mina funderingar vid den tid iakttagelserna gjordes men inte alltid kommit ihåg att skriva ut vilka slutsatser jag kommit fram till idag.
Nu sätter jag igång med det! Refuseringen har alltså det goda med sig att manuskriptet blir intressantare för läsaren – och därmed för utgivning. Tipsa mig gärna om vilket förlag jag bör vända mig till när jag är klar för det!
Ett litet smakprov på mina iakttagelser och funderingar måste jag dock bjuda på redan nu:
"Det är från den här tiden, början av 1960-talet, jag har de första minnena av kritik mot att hustrur fick 'följa med' på konferenser. Ingen kvinna borde vara 'ett bihang' till en man! Eftersom vissa kvinnor 'inte hade vett' att avstå från att vara bihang, borde de hindras från att vara det!
Ett kompletterande argument för detta var att de få kvinnor i befattningar som innebar att de deltog i konferenser inte gärna kunde ta med sina män. Ingen man skulle nämligen vilja vara 'ett bihang' till sin hustru. Så uppträder nämligen inte en man!
Jag blev opassande road av att höra det könsdiskriminerande argumentet. Det fanns alltså kvinnor som på fullt allvar hävdade att vissa av dem måste hållas tillbaka därför att de inte var så stolta som män påstods vara.
Det skulle vara roligt att få veta om någon av dem kom ihåg det argumentet när Denis Hatcher börjat visa sig vid sin mäktiga hustrus sida."
onsdag 25 juni 2008
Jämställdhet - iakttagelser 1933-2008
HURRA! En extremt lillgammal liten gosse som spionerade på de vuxna från fem års ålder har sjuttiofem år senare fyllt ett manuskript med sina iakttagelser! Nu är det sänt till ett förlag i hopp om att detta mästerverk skall ges ut.
Här i bloggen är det bara plats för ett förkortat utdrag och en lista på kapitelrubrikerna. Hoppas utdraget och listan ger aptit på den kommande boken!
Utdraget
"Sextio år före Tittmyran var Mamma igång med att försöka göra sina pojkar 'mer som flickor'. Jag var nyfiken på de vuxnas värld och kunde därför prova vilken som helst av Mammas idéer och instruktioner. Det tror jag hon var nöjd med, låt vara att hon aldrig kallade mig flickaktig utan ovanligt vuxen för min ålder.
Ingemar var emellertid en vild och viljehävdande pojke, precis som Pappa hade varit, och att få honom 'mer som en flicka' visade sig alldeles omöjligt. Det blev mycket tydligt redan när han var fem år gammal och låg på sjukhus.
Mamma ville då glädja honom med en vacker docka att leka med i sängen. Han sken inte upp när han såg den men ändrade min när han kände att huvudet var tungt och hårt. Då tog han glädjestrålande tag i benen på dockan, svängde henne i en vid båge – och slog huvudet i sänggaveln så att det flög av och dunsade genom rummet.
Det bidrog till att Mamma resignerade tidigt i fråga om könsstyrningen. Några gånger hörde jag Mamma säga så här till väninnor: 'Jag trodde jag var bra på att uppfostra barn – tills Ingemar lärde sig gå.'
Ingemar utvecklades till en fläng- och gängpojke och jag till en vuxenpojke. Vi blev inte 'mer som flickor' men vi växte upp med respekt för dem. Vi växte upp i en familj, en släkt och en omgivning där vi aldrig hörde något föraktfullt om kvinnor – eller om män – och där vi såg kvinnor ha viktigt ansvar och sköta det väl."
Det var ett exempel på mina "iakttagelser" som jag hoppas få utgivna.
Här i bloggen är det bara plats för ett förkortat utdrag och en lista på kapitelrubrikerna. Hoppas utdraget och listan ger aptit på den kommande boken!
Utdraget
"Sextio år före Tittmyran var Mamma igång med att försöka göra sina pojkar 'mer som flickor'. Jag var nyfiken på de vuxnas värld och kunde därför prova vilken som helst av Mammas idéer och instruktioner. Det tror jag hon var nöjd med, låt vara att hon aldrig kallade mig flickaktig utan ovanligt vuxen för min ålder.
Ingemar var emellertid en vild och viljehävdande pojke, precis som Pappa hade varit, och att få honom 'mer som en flicka' visade sig alldeles omöjligt. Det blev mycket tydligt redan när han var fem år gammal och låg på sjukhus.
Mamma ville då glädja honom med en vacker docka att leka med i sängen. Han sken inte upp när han såg den men ändrade min när han kände att huvudet var tungt och hårt. Då tog han glädjestrålande tag i benen på dockan, svängde henne i en vid båge – och slog huvudet i sänggaveln så att det flög av och dunsade genom rummet.
Det bidrog till att Mamma resignerade tidigt i fråga om könsstyrningen. Några gånger hörde jag Mamma säga så här till väninnor: 'Jag trodde jag var bra på att uppfostra barn – tills Ingemar lärde sig gå.'
Ingemar utvecklades till en fläng- och gängpojke och jag till en vuxenpojke. Vi blev inte 'mer som flickor' men vi växte upp med respekt för dem. Vi växte upp i en familj, en släkt och en omgivning där vi aldrig hörde något föraktfullt om kvinnor – eller om män – och där vi såg kvinnor ha viktigt ansvar och sköta det väl."
Det var ett exempel på mina "iakttagelser" som jag hoppas få utgivna.
fredag 6 juni 2008
Tunnelsyn på jämställdhet
"Som fpu-ordförande väckte Göran C-O Claesson en viss uppmärksamhet genom att cykla till jobbet. 49 år senare cyklar han fortfarande och anser att varje generation har framgång i jämställdhetsarbetet."Så blev bildtexten när folkpartitidningen NU publicerade nedanstående inlägg i nr 23 2008. Här kommer redaktionens ingress följd av mitt inlägg:
Intresset för jämställdhet, liksomn alla andra politiska frågor, går i vågor. För varje våg har jämställdheten förbättrats yttterligare, skriver fpu-ordföranden (1959-1960) Göran C-O Claesson i en replik till Samuel Kaufmans gästkrönika i NU nr 21.
Samuel Kaufman berättar i Nu nr 31 att han gått med i Liberala Kvinnor för att främja jämställdheten. Lycka till! Det blir intressant att få höra om män i kvinnoförbund visar sig vara en bra metod för att främja jämställdheten.
Samuel leder mina tankar till tunnelsyn. Det är känt att småbarn och åldringar har det mesta av sin uppmärksamhet rakt fram. Nu undrar jag om inte en del unga som vill förbättra jämställdheten har sin tunnelsyn, nämligen att uppmärksamhet bara riktas mot vad som hänt /inte hänt de senaste åren och vad som kan göras bums. Samuel skriver t ex att statistiken är "hemsk" och att det finns ”ett genuint, kanske nytt intresse för jämställdhet bland dagens män”.
Vad statistiken beträffar hänvisar jag till SCBs svar på FNs vädjan om könsuppdelad statistik. Det är redovisat i skriften ”På tal om kvinnor och män”, senast utgiven 2006. Ny upplaga väntas snart. Sällan kan man i några sifferserier läsa om så snabba och så tydligt pågående förändringar som när det gäller kvinnornas integration på arbetsmarknaden och i politiken.
Uttrycket ”nytt intresse för jämställdhet bland dagens män” väcker minnet av blöjorna jag bytte på 1950-talet, proklamerandet av jämställdhet som min profilfråga när jag valdes till ordförande i FPU 1959, och platsannonsernas absurda överrubriker ”Manliga lediga platser” och ”Kvinnliga lediga platser” som jag lyckades få bort 1963.
Intresset för jämställdhet, liksom alla andra politiska frågor, går i vågor. För varje våg har jämställdheten förbättrats ytterligare. Den som tror att utvecklingen går långsamt har ett mycket kort tidsperspektiv.
Göran C-O Claesson
fd ordförande fpu
onsdag 28 maj 2008
Manlig förlossningsrädsla
Denna dag ägnar Svenska Dagbladets IDAG-redaktion ett reportage på nästan ett helt uppslag åt en fascinerande tidsmarkör. Det sker i serien VÅGA FÖDA
Reportaget handlar om den RÄDSLA som en blivande far kan känna inför förlossningen. Det är nu självklart, även för honom, att han skall vara med för att stödja sin födande kvinna. Han är emellertid rädd för att han skall bli en belastning i stället för ett stöd – och för att hans rädsla skall skrämma upp kvinnan.
Då anlitar han en "DOULA" som han t ex hittar på www.doula.nu och betalar från 3 500 kr och uppåt. Ordet och begreppet är lånat från Grekland. Från början betydde det en erfaren kvinna som stödjer kvinnan under förlossningen. I Sverige anlitas hon även för "att coucha mannen till att stödja mamman".
Reportaget är en tidsmarkör på flera sätt. När doulan lyckats lugna mannen i reportaget, om talas han som "coach" som "vågade kliva in och ta för sig".
Ett uttalande av "profylaxledaren och doulan Fanny Falkman" fastnar jag för:
"Fokus borde lyftas från partnerns obligatoriska närvaro till frågan om vem eller vilka som kan ge bästa möjliga stöd till mamman när hon föder."
När jag läst det, mejlade jag bifogade tidsmarkör från 1950-talet till IDAG-redaktionen:
Med anledning av den utmärkta artikeln
'Extra stöd satte stopp för Mats rädsla'
bidrar jag gärna med denna tidsbild:
Vårt första barn föddes 1950 på Allmänna BB i Stockholm. Vi insisterade på att jag skulle vara närvarande. Absolut Nej!
Jag framhöll att jag förlöst bl a en sugga som vid tidigare förlossningar bitit eller legat ihjäl flera av sina nyfödda. Jag hade hållit henne lugn, och tolv griskultingar överlevde.
Detta goda sakargument uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att fadern skulle vara närvarande vid förlossningen!
Nästa barn födde fem år senare. Då fick fadern vara närvarande. Jag tog tacksam tillfället att stödja min hustru men framhöll att mannen som stöd inte passar alla födande kvinnor. Flera föderskor föredrar säkert en erfaren väninna eller syster eller sin mor framför en okunnig karl.
Det goda sakargumentet uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att någon annan och mer erfaren än fadern skulle vara närvarande vid förlossningen.
Så småningom blev det en självklarhet att fadern skulle vara med, oavsett hur olämlig eller rädd han var.
Det är märkligt hur snabbt tidsandan kan byta den ena tvärsäkra ståndpunkten mot den andra!
Göran C-O Claesson
Reportaget handlar om den RÄDSLA som en blivande far kan känna inför förlossningen. Det är nu självklart, även för honom, att han skall vara med för att stödja sin födande kvinna. Han är emellertid rädd för att han skall bli en belastning i stället för ett stöd – och för att hans rädsla skall skrämma upp kvinnan.
Då anlitar han en "DOULA" som han t ex hittar på www.doula.nu och betalar från 3 500 kr och uppåt. Ordet och begreppet är lånat från Grekland. Från början betydde det en erfaren kvinna som stödjer kvinnan under förlossningen. I Sverige anlitas hon även för "att coucha mannen till att stödja mamman".
Reportaget är en tidsmarkör på flera sätt. När doulan lyckats lugna mannen i reportaget, om talas han som "coach" som "vågade kliva in och ta för sig".
Ett uttalande av "profylaxledaren och doulan Fanny Falkman" fastnar jag för:
"Fokus borde lyftas från partnerns obligatoriska närvaro till frågan om vem eller vilka som kan ge bästa möjliga stöd till mamman när hon föder."
När jag läst det, mejlade jag bifogade tidsmarkör från 1950-talet till IDAG-redaktionen:
Med anledning av den utmärkta artikeln
'Extra stöd satte stopp för Mats rädsla'
bidrar jag gärna med denna tidsbild:
Vårt första barn föddes 1950 på Allmänna BB i Stockholm. Vi insisterade på att jag skulle vara närvarande. Absolut Nej!
Jag framhöll att jag förlöst bl a en sugga som vid tidigare förlossningar bitit eller legat ihjäl flera av sina nyfödda. Jag hade hållit henne lugn, och tolv griskultingar överlevde.
Detta goda sakargument uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att fadern skulle vara närvarande vid förlossningen!
Nästa barn födde fem år senare. Då fick fadern vara närvarande. Jag tog tacksam tillfället att stödja min hustru men framhöll att mannen som stöd inte passar alla födande kvinnor. Flera föderskor föredrar säkert en erfaren väninna eller syster eller sin mor framför en okunnig karl.
Det goda sakargumentet uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att någon annan och mer erfaren än fadern skulle vara närvarande vid förlossningen.
Så småningom blev det en självklarhet att fadern skulle vara med, oavsett hur olämlig eller rädd han var.
Det är märkligt hur snabbt tidsandan kan byta den ena tvärsäkra ståndpunkten mot den andra!
Göran C-O Claesson
söndag 18 maj 2008
Vittnesmål om jämställdhet
2007 började jag amputera familjelivet ur manuskriptet om min fars ovanliga liv, "Från livbåt till flytande palats". och använda det för en ny bok. Min far var en älskad gäst när han var hemma, och sådana får makt bara om de mycket bestämt tar den. De gjorde inte han. Tvärtom lät han hela sin lön gå till henne, lät henne sköta allt och tog bara ut fickpengar för egen del.
Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och min mor satte en ära i att tillämpa moderna idéer. Hon ville t ex göra sina pojkar "mer som flickor".
Matriarkatet var inte den enda som gav mig en ovanlig utsiktspunkt när jag växte upp. Som ordblind och med andra avvikelser från majoriteten tvingades jag lära mig mycket i en annan takt och på ett annat sätt än de övriga. Jag hamnade som regel utanför pojkflocken och tydde mig till de vuxna. De spionerade jag på ordentligt eftersom jag tyckte de var intressantare än mina barnsliga jämnåriga.
Hunnen upp i tonåren förstod jag att det bland vanligt folk fanns föreställningar att kvinnor inte dög till det ena eller andra, just sådant som kvinnor skötte utmärkt. I gymnasiet skrev jag uppsatser om kvinnors villkor, och när jag valts till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959, tog jag jämstställdhet som min profilfråga och fick en tid gott genomslag.
Det jag satte igång med 2007 var att skildra mina iakttagelser under ett långt liv av attityder mot kvinnor, mot män och mot jämställdhet. Jag har velat skildra iakttagelser och de funderingar dessa väckte just när jag gjorde dem. De flesta av kapitlen börjar med mitt tidigaste intryck av ett ämne och följer sedan det ämnet så långt jag följt det, ofta ända till nutid. Så här inleds t ex ett av kapitlen:
"Skrivmaskinen i Gripsholms befälsmäss lockade mig. Jag satte papper i valsen och försökte skriva. Då gjorde jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som oftast kom i fel ordning på papperet när jag skrev dem för hand, de kom nästan alltid i rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Därmed tog jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar, och nu blev jag en intensivt skrivande och läsande gosse.
De första jag hade sett skriva maskin var min far och hans kolleger. Jag knogade på, och efter några år lärde jag mig skriva med alla fingrarna genom att följa anvisningar som följde med en skrivmaskin. . ."
Kapitlet fortsätter med att jag skildrar hur maskinskrivandet i världen utanför amerikabåtarna var ett "kvinnogöra" ännu i flera årtionden. Det avslutas med hur ordbehandlingen välte spelbordet, Jag var ensam man på första ordbehandlingskursen men snart hade den nya tekniken ändrat könsordningen på kontoret radikalt. När direktörer slår på tangenter, kan ju inte det vara ett kvinnogöra!
I min barndom betydde kvinnor mycket som föredömen. Det blev då omöjligt för mig att uppfatta kvinnor som underlägsna. Kunde de rent av bli bättre än män när de fått samma makt? Kunde kvinnliga ledare de blir mer öppna än männen för nya idéer? Kunde kvinnliga experter bli mindre avvisande än männen mot ny kunskap som talar mot den de själva har? Jag gjorde iakttagelser för att få svar på sådana frågor.
"Vittnesmål om jämställdhet" är en arbetstitel. Slutlig titel får sättas när manuskriptet är klart. Under tiden är jag mycket tacksam för kontakt med alla som är intresserade av jämställdhet. Jag ställer gärna upp för att berätta om projektet och lyssna till synpunkter på de iakttagelser jag gjort och tankarna de väckt.
Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och min mor satte en ära i att tillämpa moderna idéer. Hon ville t ex göra sina pojkar "mer som flickor".
Matriarkatet var inte den enda som gav mig en ovanlig utsiktspunkt när jag växte upp. Som ordblind och med andra avvikelser från majoriteten tvingades jag lära mig mycket i en annan takt och på ett annat sätt än de övriga. Jag hamnade som regel utanför pojkflocken och tydde mig till de vuxna. De spionerade jag på ordentligt eftersom jag tyckte de var intressantare än mina barnsliga jämnåriga.
Hunnen upp i tonåren förstod jag att det bland vanligt folk fanns föreställningar att kvinnor inte dög till det ena eller andra, just sådant som kvinnor skötte utmärkt. I gymnasiet skrev jag uppsatser om kvinnors villkor, och när jag valts till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959, tog jag jämstställdhet som min profilfråga och fick en tid gott genomslag.
Det jag satte igång med 2007 var att skildra mina iakttagelser under ett långt liv av attityder mot kvinnor, mot män och mot jämställdhet. Jag har velat skildra iakttagelser och de funderingar dessa väckte just när jag gjorde dem. De flesta av kapitlen börjar med mitt tidigaste intryck av ett ämne och följer sedan det ämnet så långt jag följt det, ofta ända till nutid. Så här inleds t ex ett av kapitlen:
"Skrivmaskinen i Gripsholms befälsmäss lockade mig. Jag satte papper i valsen och försökte skriva. Då gjorde jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som oftast kom i fel ordning på papperet när jag skrev dem för hand, de kom nästan alltid i rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Därmed tog jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar, och nu blev jag en intensivt skrivande och läsande gosse.
De första jag hade sett skriva maskin var min far och hans kolleger. Jag knogade på, och efter några år lärde jag mig skriva med alla fingrarna genom att följa anvisningar som följde med en skrivmaskin. . ."
Kapitlet fortsätter med att jag skildrar hur maskinskrivandet i världen utanför amerikabåtarna var ett "kvinnogöra" ännu i flera årtionden. Det avslutas med hur ordbehandlingen välte spelbordet, Jag var ensam man på första ordbehandlingskursen men snart hade den nya tekniken ändrat könsordningen på kontoret radikalt. När direktörer slår på tangenter, kan ju inte det vara ett kvinnogöra!
I min barndom betydde kvinnor mycket som föredömen. Det blev då omöjligt för mig att uppfatta kvinnor som underlägsna. Kunde de rent av bli bättre än män när de fått samma makt? Kunde kvinnliga ledare de blir mer öppna än männen för nya idéer? Kunde kvinnliga experter bli mindre avvisande än männen mot ny kunskap som talar mot den de själva har? Jag gjorde iakttagelser för att få svar på sådana frågor.
"Vittnesmål om jämställdhet" är en arbetstitel. Slutlig titel får sättas när manuskriptet är klart. Under tiden är jag mycket tacksam för kontakt med alla som är intresserade av jämställdhet. Jag ställer gärna upp för att berätta om projektet och lyssna till synpunkter på de iakttagelser jag gjort och tankarna de väckt.
Från livbåt till flytande palats
2003 var jag klar med manuskriptet till en bok om min fars ovanligt sjömansöde: "Från livbåt till flytande palats". Det ovanliga var att min far överlevt tre torpederingar i brittiska vatten som ung sjöman, var med om Svenska Amerika Liniens övergång från utvandrar- till kryssningspassagerare som ung styrman samt utväxlade krigsfångar – sårade, sjuka och vansinniga – och internerade under andra världskriget om seniorstyrman och till slut befälhavare.
Skildringen gällde sjölivet och sjömannens samspel med familj och samhälle. Samspelet var i just det här fallet extra intressant eftersom den gällde så aparta detaljer som att sjömannen hade kontakt med Alexandra Kollontay samma år som en av hans släktingar och två kolleger till denne försökte tysta Torgny Segerstedt.
Förlag som visade intresse för att publicera manuskriptet ville dock bara ta krigskapitlen eller i varje fall utelämna "det privata". Så jag funderade på att amputera de delarna. Det var mig emellertid emot eftersom jag gärna ville visa landkrabbor vilket liv en sjöman kan ha hos sin familj och sitt land. Så jag väntade med att gripa skalpellen.
Det som gav mig tålamodet var i hög grad http://salship.se där jag förde in glimtar ur manuskriptet och materialet. Till den sajten söker sig nämligen forskare i flera länder som vill skildra "Mercy Ships" och annan krigstrafik. Vi har ofta kunnat hjälpa varandra genom att gräva åt varandra i våra egna länders arkiv. Så åren gick.
2007 grep jag emellertid skalpellen för att amputera "det privata" i manuskriptet om sjömannens ovanliga liv. Det känns i själen – illa! Då slår det mig: detta som är det privata i en bok om min far är också en skildring av min uppväxt i ett matriarkat. Så jag började snitta och avskilja.
En vacker dag, när boken om min uppväxt i ett matriarkat blivit färdig, hoppas jag att "Från livbåt till flytande palats" skall kunna göras lockande till och med för ett förlag.
Skildringen gällde sjölivet och sjömannens samspel med familj och samhälle. Samspelet var i just det här fallet extra intressant eftersom den gällde så aparta detaljer som att sjömannen hade kontakt med Alexandra Kollontay samma år som en av hans släktingar och två kolleger till denne försökte tysta Torgny Segerstedt.
Förlag som visade intresse för att publicera manuskriptet ville dock bara ta krigskapitlen eller i varje fall utelämna "det privata". Så jag funderade på att amputera de delarna. Det var mig emellertid emot eftersom jag gärna ville visa landkrabbor vilket liv en sjöman kan ha hos sin familj och sitt land. Så jag väntade med att gripa skalpellen.
Det som gav mig tålamodet var i hög grad http://salship.se där jag förde in glimtar ur manuskriptet och materialet. Till den sajten söker sig nämligen forskare i flera länder som vill skildra "Mercy Ships" och annan krigstrafik. Vi har ofta kunnat hjälpa varandra genom att gräva åt varandra i våra egna länders arkiv. Så åren gick.
2007 grep jag emellertid skalpellen för att amputera "det privata" i manuskriptet om sjömannens ovanliga liv. Det känns i själen – illa! Då slår det mig: detta som är det privata i en bok om min far är också en skildring av min uppväxt i ett matriarkat. Så jag började snitta och avskilja.
En vacker dag, när boken om min uppväxt i ett matriarkat blivit färdig, hoppas jag att "Från livbåt till flytande palats" skall kunna göras lockande till och med för ett förlag.
tisdag 1 januari 2008
I ett nötskal
Att envist fråga och ifrågasätta visade sig vara min läggning. Jag hade turen att växa upp i en familj och en omgivning där den läggningen accepterades. När jag i skolan mötte bokstäver och siffror, visade det sig att jag inte kunde placera dem i rätt ordning. Det blev till en utmaning: jag måste lära mig på mitt sätt. Sedan har jag aldrig uppfattat en motgång som ett öde utan som en utmaning. Det har fungerat tack vare det stöd jag alltid haft av min Evelyn, inte minst genom ifrågasättande råd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)