Denna dag ägnar Svenska Dagbladets IDAG-redaktion ett reportage på nästan ett helt uppslag åt en fascinerande tidsmarkör. Det sker i serien VÅGA FÖDA
Reportaget handlar om den RÄDSLA som en blivande far kan känna inför förlossningen. Det är nu självklart, även för honom, att han skall vara med för att stödja sin födande kvinna. Han är emellertid rädd för att han skall bli en belastning i stället för ett stöd – och för att hans rädsla skall skrämma upp kvinnan.
Då anlitar han en "DOULA" som han t ex hittar på www.doula.nu och betalar från 3 500 kr och uppåt. Ordet och begreppet är lånat från Grekland. Från början betydde det en erfaren kvinna som stödjer kvinnan under förlossningen. I Sverige anlitas hon även för "att coucha mannen till att stödja mamman".
Reportaget är en tidsmarkör på flera sätt. När doulan lyckats lugna mannen i reportaget, om talas han som "coach" som "vågade kliva in och ta för sig".
Ett uttalande av "profylaxledaren och doulan Fanny Falkman" fastnar jag för:
"Fokus borde lyftas från partnerns obligatoriska närvaro till frågan om vem eller vilka som kan ge bästa möjliga stöd till mamman när hon föder."
När jag läst det, mejlade jag bifogade tidsmarkör från 1950-talet till IDAG-redaktionen:
Med anledning av den utmärkta artikeln
'Extra stöd satte stopp för Mats rädsla'
bidrar jag gärna med denna tidsbild:
Vårt första barn föddes 1950 på Allmänna BB i Stockholm. Vi insisterade på att jag skulle vara närvarande. Absolut Nej!
Jag framhöll att jag förlöst bl a en sugga som vid tidigare förlossningar bitit eller legat ihjäl flera av sina nyfödda. Jag hade hållit henne lugn, och tolv griskultingar överlevde.
Detta goda sakargument uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att fadern skulle vara närvarande vid förlossningen!
Nästa barn födde fem år senare. Då fick fadern vara närvarande. Jag tog tacksam tillfället att stödja min hustru men framhöll att mannen som stöd inte passar alla födande kvinnor. Flera föderskor föredrar säkert en erfaren väninna eller syster eller sin mor framför en okunnig karl.
Det goda sakargumentet uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att någon annan och mer erfaren än fadern skulle vara närvarande vid förlossningen.
Så småningom blev det en självklarhet att fadern skulle vara med, oavsett hur olämlig eller rädd han var.
Det är märkligt hur snabbt tidsandan kan byta den ena tvärsäkra ståndpunkten mot den andra!
Göran C-O Claesson
