Bok- och Biblioteksmässan kan ge upplevelser av många slag. Den som rör sig i det folkhavet upptäcker högst olika utställare.
I ena ändan av skalan finns människan som drabbats av en svår motgång, skriver en bok för att komma över den, skaffar ett "budgetstånd" i hopp om att sälja boken och sin sak – och sedan får förströdda blickar från folket som strömmar förbi. I andra ändan finns succéförfattaren som berättar, signerar och drar till sig folk så att andra måste gå stora omvägar för att komma förbi.
I mitt manuskript Könsmaktordning – iakttagelser 1933-2008 har har jag återgivit ett citat från 1910. Avkortat lyder det så här:
”Kvinnorna eröfra under sin sträfvan efter herraväldet på jorden nästan hvarje dag ett nytt verksamhetsfält. Redan för flera år tillbaka hafva de inkräktat på sjökaptenernas område i Amerika... Nu har turen äfven kommit till Danmark... Komma kvinnorna att äfven i Sverige få utöfva befäl å fartyg så kanske detta hälsas med tillfredsställelse af en del redare, som däri se en utsikt till en överraskande billig arbetskraft.”
Citatet lästes upp i Sjöfartsmontern bokmässan förra året av Christer Lindvall, vd i Sveriges Fartygsbefälsförening. Han berättade dessutom att den första kvinnliga sjökaptenen i Sverige kom först 1970 och hette Maria Björnstam. Det var då en sådan sensation att hon nominerades som kandidat till Årets Kvinna.
Nu ville jag se om kvinnorna ryckt fram sedan förra mässan. Det hade ju varit roligt om jag fått stoff till att rapportera ytterligare framsteg på detta gamla manliga område.
Ett framsteg var mycket tydligt. Mer än en tredjedel av talarna var kvinnor. Jag fäste mig vid att flera av dessa var till sjöss eller hade varit det.
En f d matros, Elin Dahllöv, medlem i Bokanjärerna, berättade om sina intryck av årets stora sjöfartsroman, Carsten Jensens Vi, de drunknade. Sjökapten Jeanette Willes Nihlén föreläste om Nautical Institute som ständigt försöker ge befälet bättre hjälpmedel för att framföra fartygen och undvika olyckor.
Framstegen fortsätter för kvinnorna på sjöfartens område. Jag fick intrycket på mässan att de fortsätter även på andra områden och att det bland kvinnor finns en reaktion mot att betrakta kvinnor bara som offer.
Mitt manuskript blir allt bättre medan funderingar pågår i ett förlag om den boken passar i dess utgivning. Vad är egentligen en bok med personliga iakttagelser? Det är ju inte en biografi och knappast en essäsamling.
