2007 började jag amputera familjelivet ur manuskriptet om min fars ovanliga liv, "Från livbåt till flytande palats". och använda det för en ny bok. Min far var en älskad gäst när han var hemma, och sådana får makt bara om de mycket bestämt tar den. De gjorde inte han. Tvärtom lät han hela sin lön gå till henne, lät henne sköta allt och tog bara ut fickpengar för egen del.
Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och min mor satte en ära i att tillämpa moderna idéer. Hon ville t ex göra sina pojkar "mer som flickor".
Matriarkatet var inte den enda som gav mig en ovanlig utsiktspunkt när jag växte upp. Som ordblind och med andra avvikelser från majoriteten tvingades jag lära mig mycket i en annan takt och på ett annat sätt än de övriga. Jag hamnade som regel utanför pojkflocken och tydde mig till de vuxna. De spionerade jag på ordentligt eftersom jag tyckte de var intressantare än mina barnsliga jämnåriga.
Hunnen upp i tonåren förstod jag att det bland vanligt folk fanns föreställningar att kvinnor inte dög till det ena eller andra, just sådant som kvinnor skötte utmärkt. I gymnasiet skrev jag uppsatser om kvinnors villkor, och när jag valts till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959, tog jag jämstställdhet som min profilfråga och fick en tid gott genomslag.
Det jag satte igång med 2007 var att skildra mina iakttagelser under ett långt liv av attityder mot kvinnor, mot män och mot jämställdhet. Jag har velat skildra iakttagelser och de funderingar dessa väckte just när jag gjorde dem. De flesta av kapitlen börjar med mitt tidigaste intryck av ett ämne och följer sedan det ämnet så långt jag följt det, ofta ända till nutid. Så här inleds t ex ett av kapitlen:
"Skrivmaskinen i Gripsholms befälsmäss lockade mig. Jag satte papper i valsen och försökte skriva. Då gjorde jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som oftast kom i fel ordning på papperet när jag skrev dem för hand, de kom nästan alltid i rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Därmed tog jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar, och nu blev jag en intensivt skrivande och läsande gosse.
De första jag hade sett skriva maskin var min far och hans kolleger. Jag knogade på, och efter några år lärde jag mig skriva med alla fingrarna genom att följa anvisningar som följde med en skrivmaskin. . ."
Kapitlet fortsätter med att jag skildrar hur maskinskrivandet i världen utanför amerikabåtarna var ett "kvinnogöra" ännu i flera årtionden. Det avslutas med hur ordbehandlingen välte spelbordet, Jag var ensam man på första ordbehandlingskursen men snart hade den nya tekniken ändrat könsordningen på kontoret radikalt. När direktörer slår på tangenter, kan ju inte det vara ett kvinnogöra!
I min barndom betydde kvinnor mycket som föredömen. Det blev då omöjligt för mig att uppfatta kvinnor som underlägsna. Kunde de rent av bli bättre än män när de fått samma makt? Kunde kvinnliga ledare de blir mer öppna än männen för nya idéer? Kunde kvinnliga experter bli mindre avvisande än männen mot ny kunskap som talar mot den de själva har? Jag gjorde iakttagelser för att få svar på sådana frågor.
"Vittnesmål om jämställdhet" är en arbetstitel. Slutlig titel får sättas när manuskriptet är klart. Under tiden är jag mycket tacksam för kontakt med alla som är intresserade av jämställdhet. Jag ställer gärna upp för att berätta om projektet och lyssna till synpunkter på de iakttagelser jag gjort och tankarna de väckt.
