Anden ur flaskan! Beredd att tala!

Nationella genussekretariatet, förlagt till min hemstad Göteborg, driver en lista på nätet. Jag har följt den en tid och blivit mycket imponerad över all forskning som drivs och alla initiativ som tas på gensuområdet.

När jag till slut blivit färdig med ett manuskript om mina iakttagelser på det området, har det känts naturligt att mejla följande till genus@genus.se under rubrik "Jag erbjuder mig vittna":

"Idag är jag färdig med ett manuskript (272 s à 2000 nedslag) som till slut fått arbetstiteln 'Könsmaktordning - iakttagelser 1933-2008'

Det som satte mig på idén att skriva detta var
- att jag växte upp i det slags matriarkat som många sjöfolksfamiljer utgör,
- att min mor ville göra min bror och mig 'mer som flickor',
- att jag var extremt lillgammal och nyfiken på de vuxna.

Med det ursprunget gjorde jag genus-iakttagelser redan vid 5, skrev en skoluppsats om rättvisa för kvinnorna vid 15 och valde jämställdhet som min profilfråga vid 30 när jag blev ordf i Folkpartiets Ungdomsförbund. Det jag skrivit är vittnesmål om Iakttagelser sedan 1933 och funderingarna de väckte.

Jag vill få texten utgiven men vet att den blir bättre om jag först får dra väsentliga delar för åhörare som kan fråga och ifrågasätta. Så jag erbjuder mig att komma och 'vittna' om en sådan medverkan är till nytta vid vid något seminarium e dyl.

Ta i så fall kontakt med mig, helst per mejl. Som underlag för erbjudandet bifogar jag en samling utdrag (20 s) ur manuskriptet. På min blogg, adress här nederst, finns information om hur projektet vuxit fram.

Till sist: mycket tacksam för tips om lämpligt förlag för mina 'iakttagelser 1933-2008' !"

Om även någon som läser detta på bloggen blir intresserad av bilagan med utdrag så mejla en beställning till mig på "Utdrag Iakttagelser".

Iakttagelser – inte självbiografi !

– Manuskriptet är inte fängslande nog som biografi!

Så svarade förlaget som jag erbjudit mitt manuskript med arbetstiteln 'Kvinnor, män, jämställdhet – iakttagelser 1934-2008'. Jag gissar att man dessutom tänkte så här på förlaget:

– Författaren är inte känd nog för att hans självbiografi skall locka tillräckligt många köpare.

Mina 'iakttagelser' kan alltså uppfattas som en självbiografi. Aj! Jag har nu gått igenom manuskriptet och gjort ändringar som minskar risken för den missuppfattningen.

Då har jag sett att något fattas! Jag har samvetsgrant berättat om mina funderingar vid den tid iakttagelserna gjordes men inte alltid kommit ihåg att skriva ut vilka slutsatser jag kommit fram till idag.

Nu sätter jag igång med det! Refuseringen har alltså det goda med sig att manuskriptet blir intressantare för läsaren – och därmed för utgivning. Tipsa mig gärna om vilket förlag jag bör vända mig till när jag är klar för det!

Ett litet smakprov på mina iakttagelser och funderingar måste jag dock bjuda på redan nu:

"Det är från den här tiden, början av 1960-talet, jag har de första minnena av kritik mot att hustrur fick 'följa med' på konferenser. Ingen kvinna borde vara 'ett bihang' till en man! Eftersom vissa kvinnor 'inte hade vett' att avstå från att vara bihang, borde de hindras från att vara det!

Ett kompletterande argument för detta var att de få kvinnor i befattningar som innebar att de deltog i konferenser inte gärna kunde ta med sina män. Ingen man skulle nämligen vilja vara 'ett bihang' till sin hustru. Så uppträder nämligen inte en man!

Jag blev opassande road av att höra det könsdiskriminerande argumentet. Det fanns alltså kvinnor som på fullt allvar hävdade att vissa av dem måste hållas tillbaka därför att de inte var så stolta som män påstods vara.

Det skulle vara roligt att få veta om någon av dem kom ihåg det argumentet när Denis Hatcher börjat visa sig vid sin mäktiga hustrus sida."

Jämställdhet - iakttagelser 1933-2008

HURRA! En extremt lillgammal liten gosse som spionerade på de vuxna från fem års ålder har sjuttiofem år senare fyllt ett manuskript med sina iakttagelser! Nu är det sänt till ett förlag i hopp om att detta mästerverk skall ges ut.

Här i bloggen är det bara plats för ett förkortat utdrag och en lista på kapitelrubrikerna. Hoppas utdraget och listan ger aptit på den kommande boken!

Utdraget

"Sextio år före Tittmyran var Mamma igång med att försöka göra sina pojkar 'mer som flickor'. Jag var nyfiken på de vuxnas värld och kunde därför prova vilken som helst av Mammas idéer och instruktioner. Det tror jag hon var nöjd med, låt vara att hon aldrig kallade mig flickaktig utan ovanligt vuxen för min ålder.

Ingemar var emellertid en vild och viljehävdande pojke, precis som Pappa hade varit, och att få honom 'mer som en flicka' visade sig alldeles omöjligt. Det blev mycket tydligt redan när han var fem år gammal och låg på sjukhus.

Mamma ville då glädja honom med en vacker docka att leka med i sängen. Han sken inte upp när han såg den men ändrade min när han kände att huvudet var tungt och hårt. Då tog han glädjestrålande tag i benen på dockan, svängde henne i en vid båge – och slog huvudet i sänggaveln så att det flög av och dunsade genom rummet.

Det bidrog till att Mamma resignerade tidigt i fråga om könsstyrningen. Några gånger hörde jag Mamma säga så här till väninnor: 'Jag trodde jag var bra på att uppfostra barn – tills Ingemar lärde sig gå.'

Ingemar utvecklades till en fläng- och gängpojke och jag till en vuxenpojke. Vi blev inte 'mer som flickor' men vi växte upp med respekt för dem. Vi växte upp i en familj, en släkt och en omgivning där vi aldrig hörde något föraktfullt om kvinnor – eller om män – och där vi såg kvinnor ha viktigt ansvar och sköta det väl."

Det var ett exempel på mina "iakttagelser" som jag hoppas få utgivna.

Tunnelsyn på jämställdhet

"Som fpu-ordförande väckte Göran C-O Claesson en viss uppmärksamhet genom att cykla till jobbet. 49 år senare cyklar han fortfarande och anser att varje generation har framgång i jämställdhetsarbetet."

Så blev bildtexten när folkpartitidningen NU publicerade nedanstående inlägg i nr 23 2008. Här kommer redaktionens ingress följd av mitt inlägg:

Intresset för jämställdhet, liksomn alla andra politiska frågor, går i vågor. För varje våg har jämställdheten förbättrats yttterligare, skriver fpu-ordföranden (1959-1960) Göran C-O Claesson i en replik till Samuel Kaufmans gästkrönika i NU nr 21.

Samuel Kaufman berättar i Nu nr 31 att han gått med i Liberala Kvinnor för att främja jämställdheten. Lycka till! Det blir intressant att få höra om män i kvinnoförbund visar sig vara en bra metod för att främja jämställdheten.

Samuel leder mina tankar till tunnelsyn. Det är känt att småbarn och åldringar har det mesta av sin uppmärksamhet rakt fram. Nu undrar jag om inte en del unga som vill förbättra jämställdheten har sin tunnelsyn, nämligen att uppmärksamhet bara riktas mot vad som hänt /inte hänt de senaste åren och vad som kan göras bums. Samuel skriver t ex att statistiken är "hemsk" och att det finns ”ett genuint, kanske nytt intresse för jämställdhet bland dagens män”.

Vad statistiken beträffar hänvisar jag till SCBs svar på FNs vädjan om könsuppdelad statistik. Det är redovisat i skriften ”På tal om kvinnor och män”, senast utgiven 2006. Ny upplaga väntas snart. Sällan kan man i några sifferserier läsa om så snabba och så tydligt pågående förändringar som när det gäller kvinnornas integration på arbetsmarknaden och i politiken.

Uttrycket ”nytt intresse för jämställdhet bland dagens män” väcker minnet av blöjorna jag bytte på 1950-talet, proklamerandet av jämställdhet som min profilfråga när jag valdes till ordförande i FPU 1959, och platsannonsernas absurda överrubriker ”Manliga lediga platser” och ”Kvinnliga lediga platser” som jag lyckades få bort 1963.

Intresset för jämställdhet, liksom alla andra politiska frågor, går i vågor. För varje våg har jämställdheten förbättrats ytterligare. Den som tror att utvecklingen går långsamt har ett mycket kort tidsperspektiv.

Göran C-O Claesson
fd ordförande fpu

Manlig förlossningsrädsla

Denna dag ägnar Svenska Dagbladets IDAG-redaktion ett reportage på nästan ett helt uppslag åt en fascinerande tidsmarkör. Det sker i serien VÅGA FÖDA

Reportaget handlar om den RÄDSLA som en blivande far kan känna inför förlossningen. Det är nu självklart, även för honom, att han skall vara med för att stödja sin födande kvinna. Han är emellertid rädd för att han skall bli en belastning i stället för ett stöd – och för att hans rädsla skall skrämma upp kvinnan.

Då anlitar han en "DOULA" som han t ex hittar på www.doula.nu och betalar från 3 500 kr och uppåt. Ordet och begreppet är lånat från Grekland. Från början betydde det en erfaren kvinna som stödjer kvinnan under förlossningen. I Sverige anlitas hon även för "att coucha mannen till att stödja mamman".

Reportaget är en tidsmarkör på flera sätt. När doulan lyckats lugna mannen i reportaget, om talas han som "coach" som "vågade kliva in och ta för sig".

Ett uttalande av "profylaxledaren och doulan Fanny Falkman" fastnar jag för:
"Fokus borde lyftas från partnerns obligatoriska närvaro till frågan om vem eller vilka som kan ge bästa möjliga stöd till mamman när hon föder."

När jag läst det, mejlade jag bifogade tidsmarkör från 1950-talet till IDAG-redaktionen:


Med anledning av den utmärkta artikeln
'Extra stöd satte stopp för Mats rädsla'
bidrar jag gärna med denna tidsbild:

Vårt första barn föddes 1950 på Allmänna BB i Stockholm. Vi insisterade på att jag skulle vara närvarande. Absolut Nej!

Jag framhöll att jag förlöst bl a en sugga som vid tidigare förlossningar bitit eller legat ihjäl flera av sina nyfödda. Jag hade hållit henne lugn, och tolv griskultingar överlevde.

Detta goda sakargument uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att fadern skulle vara närvarande vid förlossningen!

Nästa barn födde fem år senare. Då fick fadern vara närvarande. Jag tog tacksam tillfället att stödja min hustru men framhöll att mannen som stöd inte passar alla födande kvinnor. Flera föderskor föredrar säkert en erfaren väninna eller syster eller sin mor framför en okunnig karl.

Det goda sakargumentet uppfattades som ett skämt. Det var uteslutet att någon annan och mer erfaren än fadern skulle vara närvarande vid förlossningen.

Så småningom blev det en självklarhet att fadern skulle vara med, oavsett hur olämlig eller rädd han var.

Det är märkligt hur snabbt tidsandan kan byta den ena tvärsäkra ståndpunkten mot den andra!

Göran C-O Claesson

Vittnesmål om jämställdhet

2007 började jag amputera familjelivet ur manuskriptet om min fars ovanliga liv, "Från livbåt till flytande palats". och använda det för en ny bok. Min far var en älskad gäst när han var hemma, och sådana får makt bara om de mycket bestämt tar den. De gjorde inte han. Tvärtom lät han hela sin lön gå till henne, lät henne sköta allt och tog bara ut fickpengar för egen del.

Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och min mor satte en ära i att tillämpa moderna idéer. Hon ville t ex göra sina pojkar "mer som flickor".

Matriarkatet var inte den enda som gav mig en ovanlig utsiktspunkt när jag växte upp. Som ordblind och med andra avvikelser från majoriteten tvingades jag lära mig mycket i en annan takt och på ett annat sätt än de övriga. Jag hamnade som regel utanför pojkflocken och tydde mig till de vuxna. De spionerade jag på ordentligt eftersom jag tyckte de var intressantare än mina barnsliga jämnåriga.

Hunnen upp i tonåren förstod jag att det bland vanligt folk fanns föreställningar att kvinnor inte dög till det ena eller andra, just sådant som kvinnor skötte utmärkt. I gymnasiet skrev jag uppsatser om kvinnors villkor, och när jag valts till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959, tog jag jämstställdhet som min profilfråga och fick en tid gott genomslag.

Det jag satte igång med 2007 var att skildra mina iakttagelser under ett långt liv av attityder mot kvinnor, mot män och mot jämställdhet. Jag har velat skildra iakttagelser och de funderingar dessa väckte just när jag gjorde dem. De flesta av kapitlen börjar med mitt tidigaste intryck av ett ämne och följer sedan det ämnet så långt jag följt det, ofta ända till nutid. Så här inleds t ex ett av kapitlen:

"Skrivmaskinen i Gripsholms befälsmäss lockade mig. Jag satte papper i valsen och försökte skriva. Då gjorde jag en fantastisk upptäckt: bokstäverna, som oftast kom i fel ordning på papperet när jag skrev dem för hand, de kom nästan alltid i rätt ordning när jag slog dem på tangenterna. Därmed tog jag mig vid tio års ålder in i bokstävernas värld på allvar, och nu blev jag en intensivt skrivande och läsande gosse.
De första jag hade sett skriva maskin var min far och hans kolleger. Jag knogade på, och efter några år lärde jag mig skriva med alla fingrarna genom att följa anvisningar som följde med en skrivmaskin. . ."

Kapitlet fortsätter med att jag skildrar hur maskinskrivandet i världen utanför amerikabåtarna var ett "kvinnogöra" ännu i flera årtionden. Det avslutas med hur ordbehandlingen välte spelbordet, Jag var ensam man på första ordbehandlingskursen men snart hade den nya tekniken ändrat könsordningen på kontoret radikalt. När direktörer slår på tangenter, kan ju inte det vara ett kvinnogöra!

I min barndom betydde kvinnor mycket som föredömen. Det blev då omöjligt för mig att uppfatta kvinnor som underlägsna. Kunde de rent av bli bättre än män när de fått samma makt? Kunde kvinnliga ledare de blir mer öppna än männen för nya idéer? Kunde kvinnliga experter bli mindre avvisande än männen mot ny kunskap som talar mot den de själva har? Jag gjorde iakttagelser för att få svar på sådana frågor.

"Vittnesmål om jämställdhet" är en arbetstitel. Slutlig titel får sättas när manuskriptet är klart. Under tiden är jag mycket tacksam för kontakt med alla som är intresserade av jämställdhet. Jag ställer gärna upp för att berätta om projektet och lyssna till synpunkter på de iakttagelser jag gjort och tankarna de väckt.

Från livbåt till flytande palats

2003 var jag klar med manuskriptet till en bok om min fars ovanligt sjömansöde: "Från livbåt till flytande palats". Det ovanliga var att min far överlevt tre torpederingar i brittiska vatten som ung sjöman, var med om Svenska Amerika Liniens övergång från utvandrar- till kryssningspassagerare som ung styrman samt utväxlade krigsfångar – sårade, sjuka och vansinniga – och internerade under andra världskriget om seniorstyrman och till slut befälhavare.

Skildringen gällde sjölivet och sjömannens samspel med familj och samhälle. Samspelet var i just det här fallet extra intressant eftersom den gällde så aparta detaljer som att sjömannen hade kontakt med Alexandra Kollontay samma år som en av hans släktingar och två kolleger till denne försökte tysta Torgny Segerstedt.

Förlag som visade intresse för att publicera manuskriptet ville dock bara ta krigskapitlen eller i varje fall utelämna "det privata". Så jag funderade på att amputera de delarna. Det var mig emellertid emot eftersom jag gärna ville visa landkrabbor vilket liv en sjöman kan ha hos sin familj och sitt land. Så jag väntade med att gripa skalpellen.

Det som gav mig tålamodet var i hög grad http://salship.se där jag förde in glimtar ur manuskriptet och materialet. Till den sajten söker sig nämligen forskare i flera länder som vill skildra "Mercy Ships" och annan krigstrafik. Vi har ofta kunnat hjälpa varandra genom att gräva åt varandra i våra egna länders arkiv. Så åren gick.

2007 grep jag emellertid skalpellen för att amputera "det privata" i manuskriptet om sjömannens ovanliga liv. Det känns i själen – illa! Då slår det mig: detta som är det privata i en bok om min far är också en skildring av min uppväxt i ett matriarkat. Så jag började snitta och avskilja.

En vacker dag, när boken om min uppväxt i ett matriarkat blivit färdig, hoppas jag att "Från livbåt till flytande palats" skall kunna göras lockande till och med för ett förlag.