In my English nutshell
In 1941 the body of a sea captain was found on an Irish beach. After eighteen years this became known in Norway. In 1960 the captain was honoured by a stone on his grave. Tomorrow his daughter will travel to Cullenstown in order to wash the stone and make the insciption readable.
I morgon reser min hustru, Evelyn Gullestad, jag själv och vår son Hans Gullestad Claesson samt hans hustru till Cullenstown på Irlands sydkust. Hans har nämligen upptäckt nya uppgifter på nätet om M/S Hidlefjord som sänktes av bombflyg 1941. Uppgifterna finns på
Nu har vi för första gången fått veta vad som verkligen hände Hidlefjord. Både fartyget och dess livbåtar flammade upp i ett inferno av eld. Vi får också se detta foto av den gravsten som norska staten hedrade Kapten Hans Gullestad med 1960.
Så får gravstenen inte se ut! Det säger Evelyn. Tanke är hos henne ofta lika med beslut och handling. Alltså beställde hon flygbiljetter, skaffade såpa, borste, färg att fylla i inskriptionen med och pensel för den samt satte igång oss andra.
Nu kommer jag till det osannolika, en kombination av flera mindre sannolika händelser.
Den första: Rapporten från Cullenstown till Röda Korset om fyndet av Hans Gullestad på stranden nådde aldrig de norska myndigheterna eller familjen. Evelyns mor dog utan att få veta detta. Ingen visste något.
Den andra: Patrick French, en av de två tolvåringar som 1941 funnit kroppen på stranden, besökte ofta sin hemby. Han blev alltmer fundersam inför Hans Gullestads grav. 1959 skrev han To The Major of Stavanger:
Snart blev detta känt för Hans Gullestads barn, Henning i Stavanger och Evelyn i Stockholm, och dessutom för rederiet, Kornelis Olsen. Rederiet hedrade sin trotjänare med att bekosta en resa för syskonen till Cullenstown. Detta "tuna" visade sig vara en mycket fattig bygd.
Det var därför desto mer gripande att få se i vilken skick graven var:
http://www.warsailors.com/singleships/hidlefjord.html
http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?146197
http://www.wrecksite.eu/wreck.aspx?146197
Nu har vi för första gången fått veta vad som verkligen hände Hidlefjord. Både fartyget och dess livbåtar flammade upp i ett inferno av eld. Vi får också se detta foto av den gravsten som norska staten hedrade Kapten Hans Gullestad med 1960.
Så får gravstenen inte se ut! Det säger Evelyn. Tanke är hos henne ofta lika med beslut och handling. Alltså beställde hon flygbiljetter, skaffade såpa, borste, färg att fylla i inskriptionen med och pensel för den samt satte igång oss andra.
Nu kommer jag till det osannolika, en kombination av flera mindre sannolika händelser.
Den första: Rapporten från Cullenstown till Röda Korset om fyndet av Hans Gullestad på stranden nådde aldrig de norska myndigheterna eller familjen. Evelyns mor dog utan att få veta detta. Ingen visste något.
Den andra: Patrick French, en av de två tolvåringar som 1941 funnit kroppen på stranden, besökte ofta sin hemby. Han blev alltmer fundersam inför Hans Gullestads grav. 1959 skrev han To The Major of Stavanger:
Ingen från Norge bryr sig om hans grav.
Rapporten om att han finns här måste ha kommit bort.
Rapporten om att han finns här måste ha kommit bort.
Snart blev detta känt för Hans Gullestads barn, Henning i Stavanger och Evelyn i Stockholm, och dessutom för rederiet, Kornelis Olsen. Rederiet hedrade sin trotjänare med att bekosta en resa för syskonen till Cullenstown. Detta "tuna" visade sig vara en mycket fattig bygd.
Det var därför desto mer gripande att få se i vilken skick graven var:
Fattiga människor hade kostat på den ett kors och vårdat den väl. Det glömmer vi aldrig.
Vi glömde inte heller att ta kontakt med den norska sjöfartsmyndigheten och lämna upplysningen var Hans Gullestad var begraven. Där fick vi följande förklaring till att de efterlevande aldrig fått veta detta:
Den norska exilregeringens kansli i London var överbelastat. Allt hanns inte med. När alla lårar med handlingar kom till Oslo 1945, gällde det att beta av ärendena snabbt. De handlingar som Hans Gullestad hade på sig när han flöt i land sändes till hans änka – utan upplysning om varifrån de kommit.
Martha Gullestad fick efter kriget många handlingar efter sin man, inte minst från olika konsulat. Hon hade inte kunnat förstå att några handlingar hade en annan karaktär. Ovissheten hade fortsatt.
Myndigheten hade också en fråga att ställa:
Ønsker dere en støtte?
Det visade sig att varje norsk sjöman som omkommit under kriget och som begravts i ett främmande land var berättigad till en gravsten på statens bekostnad. Hans Gullestads barn tackade ja.
Nästa sommar, nytt brev från Patrick French: Vår lilla begravningsplats har fått sin ståtligaste gravsten. Men vad betyder det som står på stenen? Inskriptionen var bara på norska. Nu skall Evelyn och vi andra se till att den åter kan läsas och berätta vad den betyder.
Det här har väckt många minnen och fått oss att se i fotoalbum och brevpärmar efter Hans Gullestad. Han tillhörde de verkliga långfararna och längebortavararna. Evelyn är född i New Orleans eftersom han vid den tiden hade den staden som sin hemmahamn. Senare, när han blev befälhavare på Hidlefjord, var han hemma vart tredje år men familjen fick efter halvannat år hälsa på honom i Hamburg och Rotterdam.
Det märkliga är nu att det gått med Evelyn som det gått med mig, vilket jag har skildrat i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Ingen av oss upplevde sin far som något främmande. På olika sätt fick vi känna att bandet till den oftast frånvarande var mycket starkt. Ingen av oss tvivlade på vad vi betydde för mannen långt borta.
Kanske en av orsakerna till den inställningen var att vi fick vara mycket ombord när tillfälle gavs. Vi fick då vara precis som vi var i den ålder vi råkade ha och leka med vad vi ville, vare sig det var något vi hade med oss eller något som fanns ombord. Här är ett av bevisen för det:
