In my English nutshellIn 1962 we were the first people to bring a private car to Hidra, an island in southwest Norway. Others followed. Sheep were replaced by cars. The open landscape disappeared. Now is is beeing restored by a herd of sturdy sheep, outdoor the year round, and I am the proud godfather of one in the herd: Pollyanna.
Gå gärna tillbaka i bloggen, till den 3 augusti i år. Där berättade jag närmare om hur vi var de första på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, som tog en privatbil till ön och att vi länge var stolta över det.
Fler på ön fick emellertid aptit på att ta bil till ön. Hidra fick färja. Samtidigt slutade öborna hålla får. Skönt, tyckte vi länge. Grindarna togs bort som vi varit tvungna att öppna och stänga de första åren. Utvecklingen fortsätter. Om några år går det tunnel under det djupa sundet mellan Hidra och fastlandet. Men landskapet växer igen.
Det är inte längre det öppna landskap som vi trivdes i och lätt hittade i. Den nya situationen har jag skildrat i novellen Tankar ur molnen som står i antologin Möten – ordsatta bilder (Vudya Kitaban förlag 2006). Min bloggbetraktelse den 3 augusti slutade i samma stämning med orden:
Vad är det vi gör idag som vi är stolta över
men som är galenskap om femtio år?
men som är galenskap om femtio år?
Några som gör något idag och kan vara säkra på att det är sunt även om femtio år, det är Roger Skjerping Urstad på Hidra som med vänner satt igång med att låta en hjord av tåliga utegångsfår beta. Han söker faddrar för fåren och jag har blivit en av dem.
Fåret som jag blivit fadder till har jag gett namnet Pollyanna, den flickbokshjältinna i början av 1900-talet som utvecklade vara-glad-leken, grunden för positivt tänkande och positiv psykologi. Henne har jag berättat om i en saga, Pollyanna i höjden, som står i antologin Sagotuna (Vudya Kitaban Förlag 2010).
Jag är själv en Pollyanna. Därmed blev det naturligt för mig att välja just det namnet för fåret. Denna flickbokshjältinna uppfattas idag mycket olika av olika kvinnor. De självgående tycker om henne – de som tror på könsmaktordningen och uppfattar kvinnan som ett offer hatar henne. Det har jag berättat närmare om i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus Förlag 2010).
Hur klarar sig Pollyanna och de andra fåren nu? Det har jag fått en rapport om. Jag återger den och lämnar först upplysningar om språket.
Får hette förr sö på många håll i Sverige. I Norge uttalas ordet söu men det stavas sau precis som hög uttalas höug och stavas haug. ”For sauene sin del …” är ett exempel på att den ursprungliga genitivformen ”sin” har överlevt på norska och ofta används i stället för det påhängda ”s" som är enda genitivformen i svenskan. Uttrycket betyder alltså ”För fårens del…”. Här kommer rapporten:
For sauene sin del gjør det ikke noe med lav temperatur, de har to lag med tjukk ull. Så lenge det er lite snø eller vind slik at snøen blåser vekk fra fjelltoppene, kan sauene vandre fritt og beite.
Verklighetens Pollyanna bör klara sig
precis som flickbokshjältinnan alltid gjort.
precis som flickbokshjältinnan alltid gjort.
Extra tänkvärt blir det att kungöra detta eftersom jag gör det när Evelyn och jag just kommit hem från firandet av vår förstfödde. Hans-Göran Gullestad Claesson fyller 60 år idag!
Vi måste alltså ha blivit mogna. Dagen vår Hasse föddes har visat sig vara en tidsmarkering. Vi kämpade hårt för att jag skulle få vara med vid förlossningen. Absolut Nej! Jag framhöll min merit att ha förlöst djur, t ex en sugga som fick tolv kultingar, men det hjälpte inte. Men efter några år vände tidsandan, och alla fäder förväntades vara med. Vad kvinnan ville blev det då inte tal om.
Vi måste alltså ha blivit mogna. Dagen vår Hasse föddes har visat sig vara en tidsmarkering. Vi kämpade hårt för att jag skulle få vara med vid förlossningen. Absolut Nej! Jag framhöll min merit att ha förlöst djur, t ex en sugga som fick tolv kultingar, men det hjälpte inte. Men efter några år vände tidsandan, och alla fäder förväntades vara med. Vad kvinnan ville blev det då inte tal om.
