Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!

Blev verkligen glad över att det kommit igång en vädjan om att rädda Vavilovinstitutet som märkligt nog överlevde Lysenko-terrorn – vilket Nikolaj Vavilov förvisso inte gjorde. Jag instämmer i denna vädjan.

Vi liberaler har emellertid intresse av att dra fler slutsatser av Lysenko-politiken. Den har bäring på mer än växtförädling. Den gäller tankefriheten och vetenskapens frihet.

Lysenko-politiken genomfördes och drevs med full kraft under min uppväxt, och jag kom att präglas av den för livet. Den visar nämligen vad som händer när staten utspärrar forskning.

Trofim Lysenko påstod att han genom att ändra uppväxtmiljö och tidpunkt för sådd fick arvsanlagen för varje växt att ändras redan första generationen. En veteplanta skulle med andra ord få sina arvsanlag ändrade enbart med hjälp av uppväxtmiljön.

Så långt allt väl. Den vetenskapliga friheten måste innebära att även idéer som går emot dagens kunskap, i det fallet Mendels lagar, får prövas så att resultaten kan utvärderas. Lysenkos teori råkade emellertid passa drömmen i Sovjet om att kunna frambringa den perfekta människan för den överlägsna kommunistiska staten.

Därmed gav Stalin order om att all jordbruksforskning och allt jordbruk i Sovjet skulle styras av Lysenko och hans teori. Forskare som vågade protestera avsattes. Resultatet blev en katastrof för Sovjets jordbruk och biologiska forskning.

Stalin och Lysenko skapade en övertygelse hos mig att staten aldrig – oavsett hur gott syftet är – får anvisa bara en linje för forskning och utspärra alla andra. Det är illa nog att många forskare – ibland de flesta – gärna går i flock, avläser vad flocken tänker och stämmer in i deras kör. Forskarna skall inte dessutom vara utspärrade från andra linjer i sitt tänkande och i sitt arbete.

Utspärrning händer även hos oss. Det tydligaste exemplet är lagen som förbjöd forskning om kärnkraft och som alliansregeringen som väl är lyckats upphäva.

I min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken har jag pekat ut ett annat exempel, nämligen hur extrema likhetsfeminister under S-regeringens tid kom att få avgörande makt. Därmed fick de möjlighet att förfölja medsystrar som menar att individen måste ses som frukten av ett samspel mellan genetiska faktorer och inlärning av de roller omgivningen förväntar sig.

Redan upplevelsen av en självklarhet kan styra flocktänkandet och politiken. En vemodig upptäckt jag gjorde under arbetet på boken är denna:

Den genomgripande reformen att låta hela årskullen gå i skola hela uppväxten och med samundervisning i alla stadier är grundad varken på beprövad erfarenhet eller på forskning.

Forskningen därefter visar dessutom allt tydligare att vissa förmågor har lättast att utvecklas hos flickor respektive pojkar. Än viktigare: forskningen visar att dessa förmågor utvecklas i mycket olika takt hos flickor och pojkar. Det är alltså ingen tillfällighet att pojkar klarar sig allt sämre i vår skola "för alla".

Jag försöker nu göra alla medvetna om att tre saker bör upplevas som varningssignaler:

Att en massa forskare blir eniga om en viss tolkning av verkligheten.
Att staten föreskriver en viss inriktning av all forskning.
Att stora reformer tillåts rulla på utan kontroll av den sakliga grunden för dem.

Låt oss aldrig glömma Lysenko-politiken!