In my English nutshell
The stone is washed, each sign of the inscription is filled with paint. Hans Gullestad's daughter Evelyn and grandson Hans Gullestad Claesson have done the job. Then they are seen at the shore where the body was found in 1941. We all continued home via Dublin where we met new improbabilities.
Den 25 oktober kom vår delegation till Cullenstown och hittade graven tack vare Pauline Byrne, dotter till en av de två då tolvåriga pojkar som fann Hans Gullestad på stranden 1941. Första kvällen skurades stenen grundligt av hans dotter Evelyn, ivrigt hjälpt av vår svärdotter Tuulikki.
På kvällen, hemma hos Pauline med man Michael, dotter Allison, mor Mary och syster Caroline, fick vi höra mycket om fyndet och om vad som hänt sedan. Det är tydligt att bygden blivit mycket välmående, en skarp kontrast mot fattigdomen vi såg 1959 när vi fotograferade det enkla träkorset.
Den 26 var det dags att skrapa rent inskriptionens vartenda tecken och fylla i det med svart färg. Den som bäst klarade den påfrestande arbetsställningen på marken och var stadigast på handen visade sig vara vår son Hans Gullestad Claesson. När arbetet var klart, kunde stenen med dess nu fullt läsliga inskription fotograferas.
Därefter ned till stranden där en gång tolvåringarna fann Hans Gullestads kropp. Den hade då flutit en lång omväg. Strömmar går sällan kortaste vägen. Vädret och vågorna passade minnet av fyndet:
Dags att börja resan hem genom att köra till Dublin. Resan gick först genom Wexford. Detta county hade just blivit aktuellt genom en bok om J F Kennedys besök på Irland. Den förfader till Kennedy som utvandrat till USA kom från Wexford, och det hade motiverat en kontakt med släktingar där.
Dublin har ungefär så många invånare som Stockholm men stenstaden är inte uppdelad på öar och alltså kompakt. Bebyggelsen har i stort sett fått växa naturligt, alltså svåröverskådlig för den som skall köra in och där trots alla enkelriktningar hitta rätt hotell i centrum. Men överblick fick vi sedan längst fram i andra våningen på en sightseeingbuss.
På egna ben därefter stöter vi på en osannolik syn, osannolik i betraktande av att Dublin ligger i ett område med mycket svaga nivåskillnader – en idealisk cykelstad med andra ord. Mitt i denna stad öppnar sig emellertid den här synen för den som riktar ögonen åt rätt håll:
Snart dök emellertid något ännu mer osannolikt upp: en öppen bil fullastad med människor i falska vikingahjälmar, alltså hjälmar med horn på. Det visade sig vara en amfibiebil, och vad den har för sig kan man få veta på Viking Splash. Vikingaromantiken blommar ännu mer i Dublin än hos oss. Att det blivit så beror på att det var nordbor som i början av 800-talet bosatte sig här och började bygga staden som blev Dublin. Men okunniga turister måste utrustas med horn:
