In my English nutshell
In Norway and Sweden citchen towels were not visible on their hooks. Hanging before them was an embroidered curtain called a finary or parade towel. Like other such curtains this one, embroidered by a bride in 1929, was used as a signal to her husband and to visitors.
Denna tänkvärda rubrik och teckning broderade Solfrid Andreasen i Stavanger inför sitt giftermål 1929 med Karsten Johansen. Den gav sedan en signal i hemmet och ärvdes så småningom av parets dotter Kari Egeland som bor i stockholmstrakten.
Nu är den fotograferad, och därmed har vi en påminnelse om en kulturyttring som inte märks lika mycket numera. Förr fick kökshanddukar inte synas på sina krokar! Framför dem måste hänga en paradhandduk, eller pyntehåndkle som det hette på norska.
Denna form av ridå var ofta broderad med någon tänkvärdhet i ord och bild. Någon borde ha sammanställt och studerat sådana paradhanddukar. Om ingen gjort det, är det dags att det blir gjort.
Just den här tänkvärdheten väcker mitt minne av en av min barndoms självklarheter. Den bestod inte alls i att kvinnan värderades lågt. Det gjorde hon inte, och inte heller värderade kvinnor männen lågt eller märkvärdigt högt. Nej, självklarheten bestod i att de levde i skilda världar med skilda uppgifter. Återkommande skämt gällde män som gjorde bort sig med husligt och kvinnor som gjorde bort sig på något manligt yrkesområde.
Det är därför troligt att den här broderade teckningen inte uttryckte en dröm om vad mannen skulle göra utan tvärtom var en varning till honom att ge sig in på ett område där han inte kunde vad som skulle göras.
In Norway and Sweden citchen towels were not visible on their hooks. Hanging before them was an embroidered curtain called a finary or parade towel. Like other such curtains this one, embroidered by a bride in 1929, was used as a signal to her husband and to visitors.
Denna tänkvärda rubrik och teckning broderade Solfrid Andreasen i Stavanger inför sitt giftermål 1929 med Karsten Johansen. Den gav sedan en signal i hemmet och ärvdes så småningom av parets dotter Kari Egeland som bor i stockholmstrakten.
Nu är den fotograferad, och därmed har vi en påminnelse om en kulturyttring som inte märks lika mycket numera. Förr fick kökshanddukar inte synas på sina krokar! Framför dem måste hänga en paradhandduk, eller pyntehåndkle som det hette på norska.
Denna form av ridå var ofta broderad med någon tänkvärdhet i ord och bild. Någon borde ha sammanställt och studerat sådana paradhanddukar. Om ingen gjort det, är det dags att det blir gjort.
Just den här tänkvärdheten väcker mitt minne av en av min barndoms självklarheter. Den bestod inte alls i att kvinnan värderades lågt. Det gjorde hon inte, och inte heller värderade kvinnor männen lågt eller märkvärdigt högt. Nej, självklarheten bestod i att de levde i skilda världar med skilda uppgifter. Återkommande skämt gällde män som gjorde bort sig med husligt och kvinnor som gjorde bort sig på något manligt yrkesområde.
Det är därför troligt att den här broderade teckningen inte uttryckte en dröm om vad mannen skulle göra utan tvärtom var en varning till honom att ge sig in på ett område där han inte kunde vad som skulle göras.
