onsdag 15 december 2010

När pojkar inte passar /When boys do not fit in


In my English nutshell
"Now it is time for choice of school. Choose school Jan 11 to February 7". A photo on an advertisement from the municipal schools of Sollentuna happens to point to the fact that more girls than boys succeed at school. Frustrated boys form a growing minority.

Mitt i Sollentuna den 14 december visade denna bild på fyra förväntansfulla flickor. Bilden finns i övre halvan av en helsidesannons. Barn- och utbildningskontoret uppmanar till val av skola och listar på undre halvan alla kommunala skolor. Kontoret har genom sitt val av motiv pekat på ett dilemma med den moderna skolan: pojkar och flickor är inte jämställda.

De är jämställda enligt den destruktiva definitionen lika procenttal. Men de är inte jämställda enligt den gamla definitionen, den som numera kallas den kvalitativa och som innebär lika villkor efter vars och ens förutsättningar.

Arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) kom flera gånger att väcka sorg hos mig. Jag insåg att viktiga reformer genomförts utan att grundas på beprövad erfarenhet eller på nya vetenskapliga rön. Den enda grunden var innerligt goda syften plus förhoppningar.

Den största reformen har gällt skolan. När jag tog studenten 1946, hade jag sällskap av bara ett par procent av min årskull. Andra hade gått yrkesskolor och liknande. Den stora majoriteten hade emellertid lämnat skolan efter årskurs 7 och sedan gått ut i livet där var och en mötte vuxna föredömen i olika åldrar.

När den stora skolreformen började planeras, fanns flera olika modeller för livsloppet att studera. De som ville skapa en bättre uppväxt kunde ha studerat om det var bra för de privilegierade studenterna att gå i en följd gå igenom folkskola, realskola, gymnasium och högskola, alltså utan att växla mellan arbete och studier. De kunde ha studerat hur bra modellen folkskola, arbete, yrkesskola, arbete och kompletterande studier var.

De kunde ha ställt frågan vad det var som gjorde att det gamla utbildningssystemet med dess 7-gradiga betygsskala åstadkom så god motivation för de flesta, en motivation som drev så många att "förkovra sig" och som förde Sverige till världsrekord i tillväxt.

Nej, aningslöst valdes bara en modell för livsloppet: den privilegierade borgerlige mannens, modellen som innebar studier oavlåtligt under hela uppväxten och först därefter arbete.

Därmed blev resultatet att alla i en årskull under hela sin uppväxt går i skolan, alltså bara umgås med jämnåriga. De går då miste om den kontakt med alla åldrar som större delen av årskullen fick förr. Denna reform var grundad varken på beprövad erfarenhet eller på nya forskningsrön.

Dessutom infördes samundervisning i alla stadier. Det stämde inte med beprövad erfarenhet då, det stämmer inte alls med forskningens rön nu. Forskningen har sedan länge allt tydligare visat att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i mycket olika takt.

Flickor är överlag tidigare och flera år tidigare i fråga om den viktiga utvecklingen av språklig kompetens. Färdigheter där pojkar gör sig bäst gällande utvecklas långt senare hos dem. Resultatet har blivit allt tydligare för varje årtionde som gått. Den skola som byggts upp i så goda syften har inte blivit en skola "för alla".

Allt fler pojkar får allt sämre resultat. Allt fler misslyckas med att genomföra sina studier. De uppträder störande. Numera brinner 500 skolor om året i Sverige, i allmänhet genom anlagd brand. I praktiskt taget alla fall där det gått att få någon kunskap om förövarna har det visat sig att de är elever eller före detta elever av manligt kön.

Den skola vi har skapat i så goda syften kräver elever av en sort som är vanligare bland flickor än bland pojkar. Den är direkt olämplig för elever av den sort som i min barndom kallades "vilda pojkar". Sådana "tämjdes" inte i skolan utan genom att tidigt lämna skolan och möta förebilder i alla åldrar.

Detta fungerade ännu så sent som i min generation. Min vilde lillebror, en gängpojke, började arbeta 1936 då han gick i årskurs 7 och gjorde så småningom en bättre karriär än de flesta akademiker. Idag tvingas sådana pojkar stanna kvar i skolan. De blir fall för psykologer, terapeuter och läkemedelsproducenter.

Flickorna klarar sig i genomsnitt bättre i skolan och sedan i högskolan. Därmed blir de år från år allt bättre på de kvalificerade kvalificerade befattningarnas arbetsmarknad. I New York och London har det visat sig att unga kvinnor är bättre utbildade än unga män och har genomsnittligt högre lön. Detta kommer att bli fallet även här.

Barn- och ungdomskontorets val av foto, fyra förväntansfulla flickor, illustrerar framtiden alldeles utmärkt!

Partierna gör nu valanalyser med mandatperioden som tidsperspektiv. Jag hoppas att åtminstone mitt eget, Folkpartiet, dessutom skall satsa på en genomgripande framtidsanalys med livstiden som tidsperspektiv och livsloppet som bedömningsgrund. Då finns det en möjlighet att göra skolan jämställd.