Foto: Evelyn Gullestad
In my English nutshell
Five years old, on the bridge of a Göta Kanal ship I pulled down a lever. What happened then inspired me to write a short story 75 years later. This summer Evelyn and I went with such a ship from Göteborg to Stockholm. On the bridge this time I did not pull a lever.
Five years old, on the bridge of a Göta Kanal ship I pulled down a lever. What happened then inspired me to write a short story 75 years later. This summer Evelyn and I went with such a ship from Göteborg to Stockholm. On the bridge this time I did not pull a lever.
Äntligen Göta Kanal! Mitt intresse väcktes redan när jag var fem år. Det skedde genom en händelse som sjuttiofem år senare inspirerade mig till en mininovell, publicerad bland äldre inlägg under rubriken Gästkrönikor på Bokanjärernas hemsida.
Jag försökte skildra vad som hände men då bara använda de föreställningar och de ord som jag hade som femåring. Det visade sig vara en svår utmaning. När jag nu på bloggen vill ge några glimtar från Evelyns och min Göta Kanal-resa denna augusti, ger jag först bakgrunden genom att återge novellen:
" Bryggdebut
Jag har en väldigt fin båt. Det var den finaste båten i sandlådan. Den heter Saga. En annan grabb i sandlådan har också en båt men den är mycket mindre, och den är ihålig. Den går att ösa sand med — det är ju fel! Min Saga går på London.
Hans pappa kör gräsklippare. Det är nog svårt för ibland sticker han ut tungan när han styr. Min pappa kör Gripsholm. Han sticker inte ut tungan. Gripsholm går på Nyork och på kryssningar. När pappa är hemma ligger den nedanför Sjöfartsmuseet. Då har jag fått följa med mamma och hälsa på. Pappa har en fin mössa och fina kläder med ränder på.
Gripsholm är större än hus. Där finns fina hissar med konstiga dörrar som man kan se igenom. Dom ser ut som en massa långa ärtrör. Man får inte sticka in handen mellan dom, säger mamma. När vi åker med hissen, drar mamma bort rören precis som mormors draperi. Det är roligt att åka hiss.
Högst upp finns det något som heter kommandobrygga. Där finns pappa och en massa konstiga saker, men jag har inte fått känna på dom för mamma har hållit mig hårt i handen när vi har varit där. När vi var där, pratade mamma och pappa om någon som hette Kollega. Han var kapten på en kanalbåt.
Och så pratade dom om mig. Pappa ville visst ha med mig när han hälsade på Kollega. Mamma tyckte inte alls det var bra. Hon sa: du vill skryta med pojken men han kan ställa till med något. Pappa sa: du säger ju själv att pojken är lugn och förståndig! Jo, han är ju det, sa mamma. Jag tycker om när dom vuxna säger att jag är förståndig.
Jag fick nog följa med, för jag kommer ihåg en sak som hände. Pappa och jag var då på en liten kommandobrygga men pappa hade inte sina fina kläder med ränder på sig. Det var en annan man som hade det. Det var nog Kollega, och han var väl kapten. Pappa pratade och pratade och pratade med honom. Ibland tittade de ned i vattnet. Det bubblade.
Då började väggar av sten komma upp på sidorna och en trävägg rakt fram, högre och högre. Det var så’na väggar av sten som finns vid Sjöfartsmuseet, men här rann det vatten på dom. Det var konstigt.
Så började jag se närmare på den stor sak som såg ut som pappas guldklocka men som hade liksom en stång som stack ut från mitten. Förut hade kaptenen dragit i den stången fram och tillbaka, och då hade det plingat. Så jag försökte själv. Stången stod högt uppe men jag klarade att få tag i den och drog ner den. Pling, sa det.
Då hör jag någon alldeles bakom mig ropa:
Jag såg inte den som skrek men jag hörde att han var arg, och jag såg att pappa och kaptenen blev rädda. Kaptenen sprang fram och drog kvickt upp stången. Pappa sprang fram och tog mig hårt i handen. Sedan började både kaptenen och pappa att skratta, och kaptenen gick fram till ett hål i väggen och pratade in i hålet.
När vi kom hem, sa pappa till mamma att pojken talar förståndigt men att han är lika klåfingrig som andra ungar. Han blir nog en bra sjöman, sa pappa. "
Mitt intresse för Göta Kanal kom sedan att ökas av en bilderbok med rimmad text. Jag fick och läste den som barn och läste den senare för våra barn. Den boken är värd ett särskilt blogginlägg
Den 19 augusti embarkerade vi M/S Wilhelm Tham vid Packhuskajen i Göteborg och debarkerade fyra dagar senare vid Skeppsbron i Stockholm. Resan väckte många tankar. Jag lade snart märke till att passagerare som så önskade kunde följa däcksbesättningens arbete, till och med hjälpa till, och att förhållandet mellan över- och underordnade verkade både sakligt och vänligt, ibland till och med skojfriskt.
Verkligen en skillnad mot min barndoms amerikabåtar där däckspersonal inte fick ha kontakt med passagerare och där befälsordningen var strikt formell.
Under resans gång fick jag höra att båtens kapten, Kenneth Attefors, var lärare och att det i besättningen fanns elever och före detta elever. Göta Kanal-kryssningarna går bara på sommaren. Tjänstgöring vid dem låter sig alltså förena med arbete vid skolor som har sommarlov.
Men vilken skola var det? Jag började googla, och fann snart nedanstående nyhet, införd den 25 augusti i Göteborgs-Tidningens nätupplaga:
Jag försökte skildra vad som hände men då bara använda de föreställningar och de ord som jag hade som femåring. Det visade sig vara en svår utmaning. När jag nu på bloggen vill ge några glimtar från Evelyns och min Göta Kanal-resa denna augusti, ger jag först bakgrunden genom att återge novellen:
" Bryggdebut
Jag har en väldigt fin båt. Det var den finaste båten i sandlådan. Den heter Saga. En annan grabb i sandlådan har också en båt men den är mycket mindre, och den är ihålig. Den går att ösa sand med — det är ju fel! Min Saga går på London.
Hans pappa kör gräsklippare. Det är nog svårt för ibland sticker han ut tungan när han styr. Min pappa kör Gripsholm. Han sticker inte ut tungan. Gripsholm går på Nyork och på kryssningar. När pappa är hemma ligger den nedanför Sjöfartsmuseet. Då har jag fått följa med mamma och hälsa på. Pappa har en fin mössa och fina kläder med ränder på.
Gripsholm är större än hus. Där finns fina hissar med konstiga dörrar som man kan se igenom. Dom ser ut som en massa långa ärtrör. Man får inte sticka in handen mellan dom, säger mamma. När vi åker med hissen, drar mamma bort rören precis som mormors draperi. Det är roligt att åka hiss.
Högst upp finns det något som heter kommandobrygga. Där finns pappa och en massa konstiga saker, men jag har inte fått känna på dom för mamma har hållit mig hårt i handen när vi har varit där. När vi var där, pratade mamma och pappa om någon som hette Kollega. Han var kapten på en kanalbåt.
Och så pratade dom om mig. Pappa ville visst ha med mig när han hälsade på Kollega. Mamma tyckte inte alls det var bra. Hon sa: du vill skryta med pojken men han kan ställa till med något. Pappa sa: du säger ju själv att pojken är lugn och förståndig! Jo, han är ju det, sa mamma. Jag tycker om när dom vuxna säger att jag är förståndig.
Jag fick nog följa med, för jag kommer ihåg en sak som hände. Pappa och jag var då på en liten kommandobrygga men pappa hade inte sina fina kläder med ränder på sig. Det var en annan man som hade det. Det var nog Kollega, och han var väl kapten. Pappa pratade och pratade och pratade med honom. Ibland tittade de ned i vattnet. Det bubblade.
Då började väggar av sten komma upp på sidorna och en trävägg rakt fram, högre och högre. Det var så’na väggar av sten som finns vid Sjöfartsmuseet, men här rann det vatten på dom. Det var konstigt.
Så började jag se närmare på den stor sak som såg ut som pappas guldklocka men som hade liksom en stång som stack ut från mitten. Förut hade kaptenen dragit i den stången fram och tillbaka, och då hade det plingat. Så jag försökte själv. Stången stod högt uppe men jag klarade att få tag i den och drog ner den. Pling, sa det.
Då hör jag någon alldeles bakom mig ropa:
Har I blitt galna på brygga? Slå full back rätt inne i en sluss!
Jag såg inte den som skrek men jag hörde att han var arg, och jag såg att pappa och kaptenen blev rädda. Kaptenen sprang fram och drog kvickt upp stången. Pappa sprang fram och tog mig hårt i handen. Sedan började både kaptenen och pappa att skratta, och kaptenen gick fram till ett hål i väggen och pratade in i hålet.
När vi kom hem, sa pappa till mamma att pojken talar förståndigt men att han är lika klåfingrig som andra ungar. Han blir nog en bra sjöman, sa pappa. "
Mitt intresse för Göta Kanal kom sedan att ökas av en bilderbok med rimmad text. Jag fick och läste den som barn och läste den senare för våra barn. Den boken är värd ett särskilt blogginlägg
Den 19 augusti embarkerade vi M/S Wilhelm Tham vid Packhuskajen i Göteborg och debarkerade fyra dagar senare vid Skeppsbron i Stockholm. Resan väckte många tankar. Jag lade snart märke till att passagerare som så önskade kunde följa däcksbesättningens arbete, till och med hjälpa till, och att förhållandet mellan över- och underordnade verkade både sakligt och vänligt, ibland till och med skojfriskt.
Verkligen en skillnad mot min barndoms amerikabåtar där däckspersonal inte fick ha kontakt med passagerare och där befälsordningen var strikt formell.
Under resans gång fick jag höra att båtens kapten, Kenneth Attefors, var lärare och att det i besättningen fanns elever och före detta elever. Göta Kanal-kryssningarna går bara på sommaren. Tjänstgöring vid dem låter sig alltså förena med arbete vid skolor som har sommarlov.
Men vilken skola var det? Jag började googla, och fann snart nedanstående nyhet, införd den 25 augusti i Göteborgs-Tidningens nätupplaga:
"Kenneth Attefors, gymnasielevernas lärare, som också var med ombord, säger till GT.
– Hade bogserbåten träffat oss rakt in i sidan hade vi inte stått här i dag. Ett estniskt kustbevakningsfartyg eskorterade Prolific in till Tallinns hamn. Skolseglingen avbröts när Prolific kom till Tallinn. Eleverna kom till Göteborg i går, omskakade men vid förhållandevis gott mod."
Läroanstalten som Wilhelm Thams kapten och flera i besättningen kom från var alltså Orusts Praktiska Gymnasium. Heder åt praktiska gymnasier!
