Göta Kanal: Förväntningar / Expectations

In my English nutshell
"From Western Wave to Mälar Strand – a Tour on Swedens Blue Ribbon". I read this book as a child, and it formed my expectations. Seventyfive years later I got the opportunity to test them against reality.

Min första kontakt med Göta Kanal har jag berättat om i mininovellen Bryggdebut. Min andra kontakt blev långvarig. Den gavs av den här boken, tryckt 1924. Jag fick lyssna först medan jag såg på bilderna, sedan läste jag själv och så småningom läste jag boken för mina barn. Boken kom att forma mina förväntningar på en kanalfärd.

Intresset att resa just på detta bekväma sätt ökade markant när Ylva, vår yngsta dotter, och jag paddlade hela vägen i en dubbelkajak. 2011 var det dags för Evelyn och mig att embarkera en Göta Kanal-båt, Wilhelm Tham

I boken utlovades att passagerare från olika länder skulle stiga ombord:

Hit frans- och engelsman sig gett
och tysk och am'rikan
men vem är det som tittar snett?
Jo, det är en japan.

Det visade sig under färden att våra medpassagerare var från åtminstone Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Schweitz och Nya Zeeland. En av dem hade gjort något så ovanligt som att rida sin pilgrimsfärd från Tyskland till Santiago. Överhuvud taget gav medpassagerarna en provkarta på olika intressen. Verkligheten levde upp till förväntningarna.

Enligt boken såg det så här dramatiskt ut i Trollhättan, "den första plats med sluss på sluss". Hur stark skulle dramatiken bli i verkligheten? Det visade sig att den inte stod bokens efter men det berättar jag om i nästa inlägg.

I boken utlovades "kök, som doftar gott" och "finfina salonger". I verkligheten var maten superb utan att ändå göra oss dästa, och uppassningen perfekt. Salongerna var verkligen "finfina" men det blev trångt när alla 38 passagerarna skulle äta.



Att döma av den här bilden i boken ligger Vänern lugn. Ylva och jag fick emellertid uppleva 1980 att Vänern kan suga muster ur paddlare. Genom att sjön är grund blir vågorna krabba och tröttsamma. Det borde inte vara något problem för en stadig kanalbåt – men den natten blev det det 17 sekundmeter.

Evelyn led svårt och på morgonen visade sig att hon inte varit ensam. En av passagerarna gav till och med upp hela resan när vi nådde land efter den natten. Många blev rädda för att korsa Vättern. Då anordnades bussfärd från Karlsborg till Motala för dem som föredrog det, och det gjorde 21 av de 38 passagerare.


Motala Verkstad hann vi inte se men i stället Motala Motormuseum som är ett intressant museum för långt mer än motorfordon. Det besöket överträffade förväntningarna.



Den vevade bron finns kvar men vi såg den inte vevas. Däremot öppnas och stängs ännu två av slussarna för hand. En besättningsman, som numera kan vara kvinna, hoppar iland och går runt, runt och trycker mot en lång stång. Dessutom fick passagerarna tillfälle att se och fotografera en liten linfärja som mycket riktigt heter Lina. Förväntningarna infriades.


Så var vi framme i Stockholm och det blev ett exempel på att verkligheten ibland överträffar dikten. På bokens tid var tilläggsplatsen Riddarholmskajen men trots det är bokens sista sida ritad med en kanalbåt vid slottet. I dagens verklighet är tilläggsplatsen för Göta Kanal-bolaget Skeppsbron, nära slottet.

Förväntningarna hade väckts av den gamla boken och vänner som gjort resan hade spätt på dem. De infriades. De infrias emellertid inte för passagerare som föreställt sig att hytterna är av normal storlek och att alla hytter skall ha toalett. Hytterna är korta och smala men skötseln av dem var utmärkt.

I nästa inlägg berättar jag mer om vad vi upplevde.