In my English nutshell
On Augst the 19th M/S Wilhelm Tham went up the Göta River and was lifted in the locks of Trollhättan up to the big and shallow lake Vänern. During the night that followed we were hit by a storm and several passengers got seasick. The next day we went the western part of the Göta Kanal, soon crossing one of the rail arteries of Sweden and meeting the diminutive line ferry named Lina.
Upp Göta Älv i gråväder den 19 augusti och in i den första av Trollhättans slussar. Högt uppe till höger stod inte en fotograf som i barnboken jag visade en bild ur igår. I stället såg vi två medlemmar av däcksbesättningen ila upp för trapporna med linor som de lät falla ned på däcket. Där fästes en tross i varje lina och drogs upp. Dessa trossar visade sig vara oundgängliga i varenda sluss, att tajtas undan för undan på väg upp och slackas på väg ned.
Nu fick vi två överraskningar. En av jungmännen var kvinna, och passagerare som kände för att hjälpa till var välkomna att göra det.
Väl uppe i Trollhättans slusstrappa berättade vår guide, Peter Guggenheimer, om dess olika generationer och pekade ut dem när vi vandrade till Trollhätte Kanalmuseum. Han talade underbart tydligt på svenska, engelska och tyska.
Sedan dags att gå till vila på Vänern men på denna stora och grunda sjö fick vi 17 sekundmeter och därmed sjösjuka för många passagerare. En av dem tog så illa vid dig att han gick iland när vi nådde land igen. Därmed gick han miste om själva Göta Kanal som ju går mellan Vänern och Östersjön och alla idyllerna längs den vägen.
För att bevara känslan av gamla tider öppnas och stängs ett par av alla slussarna för hand, dvs genom att någon matros eller jungman driver en lång stång runt, runt.
Vi passagerare hade två öppna däck att röra oss på. Övre däck hade kommandobrygga, bar och däcksmöbler, undre däck en stor salong där de 38 passagerarna åt och en mindre med bibliotek och försäljning av souvenirer.
Vi lämnade Vänern vid Sjötorp och kom snart till Töreboda där en av det svenska järnvägsnätets pulsådror är svårt förkalkad. Banan har nämligen alldeles för liten kapacitet här, och dessutom måste järnvägsbron upp ibland för att släppa fram båtar.
När vår yngsta dotter och jag paddlade Göta Kanal 1980, nådde vi Töreboda i hällregn. Vi fick då tälta på gräsmattan mellan stationshuset och kanalen. Den ytan är nu parkering. Moderniteten tränger fram som en farsot.
Efter Töreboda spärras vår väg en liten stund av en liten färja som påstods vara Sveriges minsta. Den heter Lina, precis som väldiga linfärjan mellan Bohus-Malmön och fastlandet.
Göta Kanal når i sin västgötadel den högsta höjden, någon meter högre än Vätterns. Denna etapp avslutades med ett mycket intressant besök på Karlsborgs fästning där en guide berättade om hur regeringen beslutat om denna väldiga anläggning som sedan aldrig kommit till den användning som den var byggd för.
En överaskning för de flesta var nog att Baltzar von Platen, som haft avgörande betydelse för att Riksdagen gick med på att bygga Göta Kanal, också var viktig för att få till stånd Karlsborgs fästning. Han måste ha varit en övertalare i klass med Victor Muller.
Ett problem är att en myt fortfarande frodas om kanalens tillkomst. Myten säger att den berömde kanalexperten Thomas Telford ritade kanalen på några veckor. Den hade ritats på 1700-talet och ritningarna hade justerats på 1800-talet. Men hur övertyga Riksdagen om att de dög?
Telford tillkallades, granskade ritningarna, gjorde några ändringar som visade att han gjort det, undertecknade och uppbar ett skyhögt arvode. Därmed kunde von Platen imponera på Riksdagen, och det lyckades. Historien går att läsa i avdelningen Kanalhistorik på hemsidan GÖTA KANAL – Fakta & forskning
