In my English nutshell
On the last day of our Göta Kanal cruise we came to Birka and were received by an arkeologist dressed as if he lived in the time of the town. The town flourished in the 9th and 10th centuries as one of only four towns in Scandinavia. The work of the archeologists and many items found are exibited in a a museum on the island. Returning to old M/S Wilhelm Tham we found her spectactularly modern.
Den 22 augusti, Göta Kanal-kryssningens sista dag, kom vi till Birka på den Björkö som ligger mitt i Mälarens vida utspridda vatten. Vi välkomnades av en "viking" som visade sig vara en av arkeologerna och heta Andreas Forsgren. Han var väl utrustad med talang som pedagog och skådespelare. Redan hans dräkt underströk detta. Den skulle ha gjort sig väl på Birkas tid.
När visningen började, fick vi alla en påminnelse om hur engelskan tränger fram. Vi fick frågan: Kan ni finna er i att jag bara talar engelska? Då blir det tid för att lämna mer information. Jag kastade ett öga på alla danskar, finländare, norskar, tyskar och schweitzare, alltså alla som inte hade engelska som modersmål. Alla nickade bifall.
Vår guide i sin dräkt från vikingatiden började med att eftertryckligt avliva myten om hornen på vikingarnas hjälmar. Det fanns aldrig några sådana horn i verkligheten. De sattes dit på 1800-talet när vikingaromantiken kom. Han var också noga med att framhålla att de flesta i Norden under den så kallade vikingatiden inte var vikingar. Själva använde de ordet viking bara om deltagare i röveri, ofta kombinerad med handel.
Sedan fortsatte vår utbildning i den så kallade vikingatiden. Under den tid Birka fanns, från 700-talet till slutet av 900-talet, är bara ytterligare tre skandinaviska städer kända: Ribe, Hedeby och Kaupang. De var alla innanför danakungens maktområde men ligger nu i Danmark, Tyskland och Norge.
Andreas Forsgren fick alla att minnas hur en vikingahövding i filmens värld hedrades efter sin död. Vi riktigt såg hur hövdingen sattes på sitt skepp med offergåvor. Det stöttes ut från land. En ståtlig "viking" sköt en brandpil mot skeppet. Det brann upp medan alla stod andäktiga.
I verkligheten grävdes en grop för den döde och tillhörigheterna som skulle få följa med honom eller henne. Där brändes allt till aska som kunde brinna. Sedan jord och stenar ovanpå. Nu fick vi så att säga inifrån klart för oss vad Birkas alla gravhögar verkligen berättar.
Fynd som överlevde kremeringen finns utställda främst på Historiska Museet men också på Birkas eget museum. Evelyn fäste sig vid den här miniatyren av en kubbstol i silver.
För att visa vad en kubbstol verkligen var har museet gjort en kopia i full storlek. Evelyn fotograferade både miniatyren och den fullt sittbara stolen.
Att hon särskilt fäste sig vid just detta beror på att vi själva har en kubbstol. Evelyn har ärvt den, och den visar att en kubbstolstradition fortsatt och utvecklats i Norge. Stolen, av en solid björkstam, är nämligen urholkad och snidad så sent som 1921-1938 av S Næss i Ryfylke, samma område där en grupp hängivna historieintresserade byggt en kopia av Norges första emigrantskepp.
Det märkliga med stolen är hur långt urholkningen gått utan att väggen spruckit. Sätets vägg är bara 2 cm tjock och ryggen är inte tjockare. En blick på den stolen hemma kommer alltså att friska upp vårt minne av en liten silvermodell som en gång fanns i en kvinnograv på Birka.
Vi nådde Skeppsbron via Hammarby sluss, alltså genom att gå söder om Södermalm. Det gav en imponerande kontrast till allt vad vi förut sett från Wilhelm Thams däck. Hela nya stadsdelar vackert utlagda i kontakt med vattnet. Vi får hoppas att de ligger tillräckligt högt för att tåla en högre havsnivå.
Efteråt är det dags att fundera över vad vi varit med om och att jämföra det med liknande expeditioner. Närmast att jämföra med är två andra kryssningar vi deltagit i. Den ena gick Odessa > Sevastopol > Jalta och upp Dnjepr förbi Gammasvenskby till Kiev, den andra var Hurtigruten från Bergen till Kirkenes och retur. Båtarna har olika nattsträckor ut och åter så att dagsträckorna blir annorlunda och värd turen i båda riktningarna.
En tydlig skillnad: maten. Den var god både på Dnepr och på längst Norges kust men på Göta Kanal var den superb och mycket delikat serverad.
Den största skillnaden: bekvämligheten. En Göta Kanal-båt har korta och smala hytter och trång matsalong när alla gästerna är på plats – vilket de i stort sett var vid alla måltider. Hurtigruten och Dnjepr-kryssningarnas båtar är rymliga med rymliga hytter.
En annan viktig skillnad: tiden. På de andra kryssningarna fanns gott om tid för evenemang och utflykter i land. Den tiden är knapp på Göta Kanal. Det framtvingar att informationen på en fyradagarskryssning i hög grad koncentreras på själva kanalbygget och båtarna. Givetvis finns det mer tid för annat på sexdagarskryssningarna.
Dessa två skillnader samverkade emellertid till dels att vi fick lära oss mer om Göta Kanal, dels att vi fick bättre kontakt med flera medpassagerare. Mycket från denna färd kommer att finnas i vårt minne, och det kommer att stimuleras av M/S Wilhelm Tham som liten modell, nu stående i samma glasskåp hemma som modellen av M/S Gripsholm.
Vi rekommenderar alltså färden för alla som först noggrant tänker igenom hur de står ut med liten hytte och en koj som är smal och ganska kort.
