Om ull och landskap / Of wool and landscape

In my English nutshell

The necessity of keeping the landskape open has made me adopt a sheep, Pollyanna.
This has led to an interest in wool as well.

Förut har jag skrivit om landskap som växer igen när människor inte längre låter sina husdjur beta. Ett exempel på problemet blir tydligt i Sollentuna nästa år. När hundraårsminnet av Olympiska Spelen 1912 firas, kommer maratonloppet att genomföras sin gamla sträcka och vända vid Sollentuna kyrka. En grekisk pelare markerar vändpunkten. 1912 gav den platsen utsikt över sjön Norrviken. Idag syns inte sjön därifrån.

Igenväxningen av landskapet gjorde mig intresserad av fåra- och gethjordarna som börjat drivas på Hidra. Nu i sommar har vi haft tillfälle att se vad den verksamheten betyder i praktiken. Det började med en vandring upp i det ännu öppna landskapet till toppen av Langelandsfjellet, 298 meter över havet. Där sätter sig Roger Skerping Urstad och lockar på sina får. De djärvaste är snart framme.

Lägg märke till att fåret ser ut att bära en kappa. Det gör hon också. Detta är får av gammelnorsk ras som går ute året runt. De bygger upp en kraftig fäll som under sommaren faller av eller skrapas av. I det här fallet lyfte Roger av ett stycke och gav mig för att visa oss hur ullen är uppbyggd.


Här syns den största fårahjordens område med havet och halvön Lista med sin fyr. Åt andra hållet ligger en lummig dal med friskt och frodigt gräs. De gammelnorske fåren intresserar sig märkligt nog inte för den rikedomen. Deras favorit är ljung. Landskapet hålls öppet inte bara med hjälp av fåren – det ”svis” också, alltså svedjas på vårarna, roligt för barnen och ansvarsfyllt för brandväsendet och alla de frivilliga som kontrollerar.


I den lummiga dalen ligger gården Langeland. Den odlades upp av Karl Andersson Kjellström, en rallare från Småland. Gårdens ängar hålls nu öppna av hans tre barnbarn. Här samtalar Roger med ett av dem, Harald Jægtnes. utanför.


Dags för Evelyn, den textilkunniga, att stifta bekantskap med den gammalnorska ullfällen. För att utnyttjas väl måste ullen från den den spinnas på ett speciellt sätt, och i Norge klarar numera bara ett spinneri den uppgiften. Trots att fåren av denna ras fäller sin ull själva medges inget undantag från lagen i Norge som säger att alla får måste klippas.


Fällens fibrer är ytterst långa och starka men innerst späckade med lanolin. Detta gör att fårens kropp alltid är torr – under en förutsättning: att de är gammelnorske och inte korsade med senare framavlade raser. Roger arbetar hårt för att bevara denna tåliga ras som klarar att gå ute året runt.

Så här kan en bit av perukstorlek se ut uppifrån. Det skulle vara en varm mössa på vintern.



Samma bit underifrån. Den kompakta och feta ytan lockar knappast till att lägga an mot huvudet.

Sukkertoppen välkomnar till sin nätbutik som berättar mycket om verksamheten. Där säljs garn, fenalår, pinnekjøtt och villsauskinn från lamm. Alla produkterna är godkända som Debio, dvs ekologiska. I nätbutiken kan man teckna sig för att bli fadder åt en kystgeit (kustget, en tålig ras) på någon av småöarna eller en sau (ett får) på huvudön.

Sau uttalas söu och påminner om att får hetat sö på en del ställen i Sverige. Norska au uttalas för övrigt alltid öu på norska. Haug uttalas höug och betyder hög. Graut uttalas gröut och betyder gröt. Norska är inte så främmande som det kan se ut vid första ögonkastet.

Det finns listor över fåren och getterna och deras faddrar. Det visar sig att faddrarna ofta valt överraskande namn eller i vart fall med mycket överraskande motivering. Här några exempel på spännvidden:

Bres efter en kung i keltisk mytologi.
Dossi efter fadderns dotter.
Erna efter partilederen i Høyre.
Jane efter ”fadderens kjære mann, Jan”.
Krokan eftersom fåret har samma färg som fadderns favoritglass.
Marit efter fadderns ”kjære svigerinne”.
Kronprinsesse Märtha efter HKH Kronprinsesse Märtha av Norge.

Vi får hoppas att partiledaren kände sig hedrad av att ett får blivit uppkallat efter henne liksom att dottern och den kära svägerskan reagerat på samma sätt.

Mitt eget får heter Pollyanna efter flickbokshjältinnan. hon som med vara-glad-leken löste alla svåra problem. Hon hade då hjälp även av något annat som bara jag känner till, och det är ni välkomna att läsa om i antologin Sagotuna som gavs ut 2010 av Sollentuna Författarsällskap.

Nu, först nu, slår det mig att mitt intresse för får kan ha väckts redan i tidig barndom. Matriarken i min fars släkt, Mor Albertina på Bohus Malmön, höll får på Porsholmen när hon blivit gammal. Jag såg henne många gånger på väg dit eller hem medan hon stickade strumpor i farten.