Förförd av / seduced by Stavanger

In my English nutshell
Stavanger in 1947 – I was seduced by the old houses, the pond between them with its swans, the piers and ships, the mentality and the very different varieties of Norwegian. After 2005 I have understood that everything reminded me of my early summers in the middle of Bohuslän on the Swedish West Coast.

Jag kom till Stavanger 1947 som förälskad nittonåring. Förälskelsen hade slagit till i England mellan Evelyn Gullestad och mig. Vi hade bestämt oss för varandra. Ännu hade det inte blivit modernt att inte binda sig. Alltså hade jag presenterat Evelyn för mina släktingar i Göteborg och sedan hade vi cyklat till Stavanger där hon presenterade mig för sina släktingar.

Jag blev förälskad även i staden. På något sätt stämde allt med mitt sinne: de gamla små husen, den idylliska sjön mitt i bebyggelsen med sina svanar, kajerna. Längs ena sidan av Vågen som går fram till fisktorget, en centralpunkt, finns till och med en rad hus, kallade Bryggen precis som i Bergen.

Dessutom blev jag mycket förtjust över de olika språk som talades och skrevs. Det var inte bara bokmål – alltså det som de flesta svenskar kallar ”vanlig norska” – och nynorsk. Det fanns också ett särskilt Stavanger bymål.

Och så var det humorn! Den lilla sjön kallades Breiavatnet men naturligtvis också Bredevannet. Ungar som leker på gatan i Sverige, leker i gaten på bokmål, i gata på nynorsk och i gadå på bymålet. Följaktligen hette en populär kåseriserie Ongane i gadå. Alltså måste jag tillbaka då och då. Jag har känt som Rudyard Kipling:

Out oars for Stavanger!
Forward all for Stavanger!

På senare år har jag förstått varför Stavanger tilltalade mig redan vid första besöket. Allt stämde med vad jag sett som barn på Bohus-Malmön och Lysekil. Varför det stämde så väl, förstod jag först efter 2005. Då utkom Gunnar A. Skadbergs bok Fattig-Stavanger. En bok om Stavanger 1900 - 1940 skrevet for ungdom. (Om den skulle vara slut på förlaget, finns den troligen på Norges motsvarighet till Bokbörsen: antikvariat.net.)

Att läsa den boken ger i ganska stor utsträckning samma upplevelse som att läsa om Bohuslän. Varje god sillperiod drog till sig folk och ökade välståndet. När sillen svek, blev det fattigdom i både Stavanger och Bohuslän. När sillperiodernas tid var helt slut, blev resultatet ett stort och svältande proletariat. En annan beröringspunkt gäller språket. I mellersta Bohuslän fanns flera olika dialekter när jag var barn, i Stavanger till och med tre skriftspråk.

Skadberg ville med boken visa för dagens ungdomar i Stavanger hur eländig fattigdomen var för inte så länge sedan. Det har han gjort på ett stavangerskt sätt. Avsnitten om den rikspolititiska bakgrunden är skrivna på bokmål. De som gäller kommunen är på nynorsk. Avsnittet som berättar hur hur ungarna lekte under den fattiga tiden är skrivet på bymål, alltså ongane i gadå.

Finns något av allt detta kvar idag? Ja, hur det ser ut i Vågen går som regel att se genom att klicka Stavanger Aftenblads webkamera som visar just den utsikten.

De små gamla husen finns kvar i en utsträckning som motsvarar de stockholmska kulturskyddade husen på Lotsgatan men många gånger om. Den norska rikedomen anlände efter att intresset för gammal bebyggelse vaknat på allvar. Mycket ofta ser man gammal snickarglädje.


Mycket av det gamla är inlemmat i det moderna på olika sätt. Ett gammalt torg har till exempel fått glastak och därmed flyttat inomhus med alla sina fasader kvar.

På sommaren ser man emellertid mycket ofta något som verkligen ger ett annat perspektiv på ”Bryggen” och alla de små hus som är kvar. Så här kan det se ut då:

I Stockholm har jag hört folk protestera när stora kryssningsfartyg stör deras utsikt från Fjällgatan. Här stänger samma sorts fartyg med sina 10-11 däck ovan vattenlinjen fullkomligt sikten för Bryggens hus på tre, högst 4, våningar. Men att Stavanger lockar till sig sådana giganter blir bara en källa till stolthet samtidigt som atmosfären, lugnet och humorn är kvar. De flesta som vill stiga av en buss, gör det när bussen stannat.

Den dag vi såg kryssningjättarna vid kaj, stod bland annat den här moderniteten parkerad på kajen:

Jag blir åter förtjust över språket. Straen, så uttalades ordet stranden på flera håll i Bohuslän när jag växte upp. Men till själva bilen. Jag skrev 1967 manus till ett program för Skol-TV. Det gällde en elektrisk bil som ännu inte fanns. Vi lockade den kände designern Carl-Arne Breger att rita bilen. 2011 är det just en sådan modell som står på kajen i Stavanger. Den är tjänstebil för ett sykepleiesenter och tillverkad av REVA i Indien.

Ordet sykepleiesenter är ett exempel på en svaghet i de norska skriftspråken. En gång i tiden, när när höjdarna inte kunde föreställa sig att allmogen skulle lära sig något annat än modersmålet, verkar småskollärarna ha varit överrepresenterade i Stortinget. De små barnen skulle lära sig stava bara som det lät. Alltså senter, stasjon, passasjer – och därmed tvång för dagens barn att lära om när de börjar med andra språk.

Sverige gjorde samma misstag vid samma tid men gav sig inte på latinska och franska ord i samma utsträckning utan slog till med andra galenskaper.

Området där Evelyn växte upp heter Paradis. Där såg jag i en gammal trädgård ett stort träd där en gren uppenbarligen ångrat sin utbrytning och sedan vänt åter till stammen. Kanske var det på den grenen ormen hängde när han lockade Eva att smaka kunskapens frukt.


Jag har aldrig förut sett en gren ångra sig på det sättet. Finns det något annat träd med en gren som uppfört sig så? Berätta gärna det för mig, till exempel genom att mejla eget@brevet.se