En betraktelse på Långfredagen

På Skärtorsdagen läste jag här flera Glad Påsk! Det väckte minne om något helt annat: sorg och suckar på Långfredagen. Mormor talade om vår frälsare som dog på korset för våra synders skull. Ingen sade emot henne.

Dog för våra synders skull – det begrep jag inte, och jag blev nyfiken. Mormor var tydligen inte helt ensam om sorgen. Butiker och bio var stängda. Så jag läste Nya Testamentet. Där var det olika berättelser om Jesus död. De stämde inte med varandra.

Jag blev äldre och hade turen att få en skicklig lärare i latin som sedan blev professor. Fick inblick i hur romarna fungerade när de härskade över andra folk. Fick klart för mig att romarna, liksom grekerna, var dokumenterande folk.

Läste igen om korsfästelsen, förstod ännu mindre. Varför i all världen blev Jesus i början behandlad så märkligt tveksamt av Pontus Pilatus och lydkungen Herodes? Och varför stämplades Judas som förrädare när Jesus gett honom uppdraget att förråda? Och hur kom det sig att varken romare eller greker berättade om dessa märkliga händelser?

Gick ut i vuxenlivet. Förstod hur hatet mot judar grundlades. När människor som inspirerats av Jesus ville sprida hans lära i romarnas rike, måste de visa att de inte var judar, alltså inte av folket som gjort uppror, upproret som kostat romarna så mycket att slå ned.

Upptäckte också att fler än jag inte begrep behandlingen av Jesus, att det skrevs böcker om det som inte stämde. Kom så att läsa en bok vars författare fäst sig vid den här tanken: Osannolikt att varken romare eller grek skrivit om händelser som berörde så stora skaror människor.

Författaren, Lena Einhorn, kom på idén att leta efter sådana händelser under en annan tid än den som anges i evangelierna. Hon finner sådana händelser kritiskt nära det judiska upproret och hon finner där en person som kan stämma. Han är både jude, alltså född av judisk mor, och romersk medborgare.

Numera har förändringen av Långfredagen fulländats för de flesta av oss. Det är ingen suckarnas dag, det är nu påskens första dag med storhandel för dem som inte redan rest iväg för att koppla av med snö och påskekrim. Tiderna förändras och vi med dem! Det lärde jag mig för 75 år sedan, fast på latin. 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Mänskligheten från ett baksäte

Sitter i en bil på väg till döttrars hopslagna födelsedag. Våra döttrar är medelålders nu. Vår son, som kör, har till och med passerat de viktiga 67.

Lång väg, lugn körning, trivsamt prat – i mitt hörn sjunker jag ned och antecknar minnen och funderingar om mitt åldrande och mänsklighetens. 

Väl hemma igen efter det stimulerande kalaset tillämpar jag en av alla de nyheter jag lär mig av barn eller barnbarn: Jag vänder mig till datorn, dubbelklickar på tangenten fn och dikterar det jag har antecknat.

Det kommer ut perfekt på papperet, bokstäverna alltså. Måste jag gå på en kurs för att lära mig diktera skiljetecken?

Jag läser och rättar och förbättrar, och här är resultatet:

När jag var 10 år läste jag

att människan är 20 000 år.

Hon kallades då Cro Magnon. 

Det tyckte jag lät fint.

Då fanns också en annan sort

men inte alls så bra som vi.

Den kallades Neandertal.

Det lät primitivt.

Jag blev äldre, årtionden gick.

Läste ibland om människan. 

Hon blev äldre, årtusenden äldre,

och neandertalaren blev mer lik oss.

Nu ser jag att människan blivit 140 000 år  

och att vi är släkt med neandertalaren.

 Människan har blivit 1 500 år äldre
fö varje år jag levt.

Och nu har neandertalaren funnits i 500 000 år!

Får vi finnas lika länge? Alltså 360 000 år till?

Vi som redan hunnit följa Guds bud 

att föröka oss och uppfylla jorden?

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

#metoo-uppropen ger nya tankar

#metoo-uppropens alla vittnesmål bör få många att tänka i nya banor – inte minst genusinstitutioner och genusforskare. De har uppträtt som om alla könsskillnader är inlärda, alla utom reproduktionsorganen. Den föreställningen har också kommit att dominera bland feminister som drivit på förändringar.

Tydligen tar de inte åt sig att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar i övre tonåren och unga män. Eller tror det att även den könsskillnaden bara är inlärd? Liksom utnyttjandet av kvinnliga medarbetare eller jobbsökande?

Min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken är ett vittnesmål om hur jag ända sedan skoltiden arbetat för jämställdhet. Arbetet på boken gav några skrämmande upplevelser. Likhetsfeminister har förföljt och ofta lyckats tysta medsystrar som de stämplat ”biologister”.

1962 lade SNS fram den stora utredningen Kvinnors liv och arbete/Kvinner liv og arbeid. Där finns begreppet könsroller. Det borde, tänkte jag, vara en hjälp i kampen mot den vanliga föreställningen då att det finns många uppgifter som kvinnor inte kan klara eftersom de är så annorlunda än männen.  Men den gamla föreställningen avlöstes av en annan. Allt fler vill tro att könsolikheter orsakas bara av inlärning och egentligen inte finns.

Påmindes om detta när jag får en inbjudan från Svensk-Norska Föreningen till årsmöte 8 mars, följt av att Björn Lindahl, Norge-korrespondent för Svenska Dagbladet, kåserar över:

Feminine män och maskuline kvinnor ? Har framstegen i jämställdheten i Sverige och Norge uppnåtts på olika sätt?

Satt på spetsen: Har det i Sverige skett genom att männen blivit mer feminina och i Norge genom att kvinnorna blivit mer maskulina? 

Jag ler, ty jag minns hur det gick till när Norge ändrade sin politik. Det var genom en teveserie Hjernevask, (Hjärntvätt). Harald Eie, en känd komiker, uppsökte en rad olika nyckelpersoner inom kjønnsforskning, den norska motsvarigheten till Genus. Han ställde vad man skulle kunna kalla barnsliga frågor. 

På detta sätt blev var och en som kallade sig forskare avslöjad som en troende: någon som utan vetenskaplig grund är övertygad om att könsskillnader uteslutande är resultatet av påverkan från omgivningen. I november 2011 strök Norsk Forskningsråd anslagen till de särskilda programmen inom kjønnsforskning. De var då uppe i 56 miljoner kronor.

Ett genvägstänkande förlorade alltså sin finansiering. Men det innebär inte att Norge ligger efter i genvägstänkande. Landet beslöt ju att alla bolag över en viss storlek måste ha minst en kvinna i styrelsen.

Det blir verkligen intressant att den 8 mars höra om feminina svenska män och maskulina norska kvinnor! Kan det stämma med de två senaste inläggen här? Om min hustrus 90-årsdag och min.  

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Korttänkt från färsk 90-åring

-->

Som jag berättat på GC-OC.blogspot.se har kvinnan som hållit reda på mig sedan 1949 fyllt 90. Mycket hände under hennes dag, och det började på Facebook. Att tiderna förändras och vi med dem lärde jag mig i skolan, till och med på latin.  Alltså klickar jag Facebook idag när jag själv blivit 90.

Mycket riktigt: några har gratulerat mig och fler har tryckt Gilla. Mina tankar går till hundra år gamla gratulationer som jag ärvt: handskrivna och telegram. Mina tankar går till förfäder och förmödrar: ingen blev äldre än 79 år. 

I och för sig kan mina gener vara bättre än vad det tyder på: sju av mina förfäder omkom till sjöss. De var fiskare i små båtar före radio och väderleksrapporter. Men de som inte omkom och som levde länge med den tidens mått mätt, de dog ofta i lunginflammation när de blev äldre.

Att jag lever är en triumf för den medicinska vetenskapen. Jag har drabbats av två vanliga sjukdomar som folk dog av förr (i blåsan och hjärtat), en ovanlighet (Scheuermann-rygg) och en ren sällsynthet (Myelom-skelett). Vad göra?

Look at the bright side of Life!  I mitt fall blir det ofta genom att klämma fram korttänkt som de här exemplen:

Spontan galghumor

ger åldringen på väg utför

många glada skratt

-->

Ju fler förlängda liv,

desto fler sjuka vid liv.    

Det är också upplivande att tänka ut förslag till att förbättra samhället. I politiken är tidshorisonten ofta en mandatperiod eller två. Det bör ligga där våra sex barnbarnsbarn får sina barnbarnsbarn, alltså minst lika länge som vid välskött skogsbruk.  

Fantastisk sedan 90 år

 

Född i New Orleans, hemmahamn då 

för kapten Hans Gullestad, Stavanger.

Växte ombord dina första arton månader. 

Träffade mig på Woodbrooke College när vi var 19.

Därmed fick du en sjökapten till svärfar. 

Passar bra när vi som tjugosjuåringar far hem från USA.

 

Nog måste vi ha hytte, sommarstuga, på Hidra, 

ön där Hans Gullestad växte upp.

Och nog måste du köra ombord vår bil på en liten skuta.

Privatbil på Hidra: ön fick färja senare. 

Du kör många andra bilar – du är ju bilkårist.

Så jobbar du, studerar, driver egna företag. 

Men vi vet: man lever inte för alltid i sin krafts dagar. 

Innan de tar slut flyttar vi från tre plan, 

vind och garage till ett plan och carport.

Du fortsätter att stå i och stå på. 

Din krafts dagar verkar fortsätta.

Så nalkas den stora dagen: Du fyller 90 år. 

Allt måste vara på rätt plats om du så måste krypa

för att få återställt de anslutningar vi tappat. 

En stor presenten: våra barn anordnar 90-festen.

Barn med makar, barnbarn med makar och sex olderbarn, 

norska ordet för barnbarnsbarn.

Vi blev 20. En är expert på gruppfotografering, 
en på gruppfilmning.

Här ett utsnitt: 
Två olderbarn, Evelyn 90 och jag som berättar detta.

 

 Presenterna visas. När du får en handstickad schal,
sveper du den om dig. 

Siktar på en ny karriär som toreadora?

Älskade Evelyn! Tack för alla 70 åren!

Kommentera gärna inlägget i ett mejl till mig: eget@brevet.se

Skrämmande kvinnominnen – och mina minnen

De skrämmande minnena i #metoo, #tystnadtagning och #visjungerut väcker hos mig ett minne från en annan tid. Det var 60-talet då jag en tid var vd på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Två unga anställda kom till mig med något som tryckte dem och som de verkade generade att tala om. 

Jag lyckades få ur dem vad saken gällde. Det var att kamreren, en kvinna i övre medelåldern, ständigt fällde kommentar som gjorde dem generade. Ordet sex hade ännu inte börjat användas – men det var alltså sexuella kommentarer som störde dem. 

Jag talade sedan om för kamrern, en trotjänare, att hennes vana störde. Efter det fick jag aldrig höra någon i personalen klaga på henne. Men så över till mina andra minnen!

Minnen i nådatid var rubriken på mitt inlägg här den 1 januari. Jag berättade att jag börjat skriva minnen när jag insett att halva min årskull dött och att jag alltså lever på nåder. 

Efter det har jag fortsatt berätta minnen här men den 16 maj blev jag tvungen att  ta upp ett nytt ämne: 

Minnen i nådatid – kan bli en kort historia

Sjukdomar som hindrar mig att skriva eller åtminstone stör skrivandet hade satt igång för fullt. Men en utmaning kom till min hjälp: ett välkommen från projektet Jag minns. Berättade om den utmaningen i mitt senaste inlägg, den 18 oktober. Nu går det att berätta om vad som hände efter att jag antagit utmaningen.

Eftersom jag redan var igång med Minnen i nådatid, kunde jag göra en rivstart för Jag minns. Resultatet så som det berättas i Svenska Dagbladet:

Ett av mina tidigaste ”Jag minns” gällde mina första minuter i småskolan 1934. Det fick jag till och med läsa upp. Klicka här för att lyssna.

Pojken på bilden, Hans, driver nu Ebokförlag Gullestad  Vår tur på tandem gick från Göteborg över Hardangervidda till Stavanger, Evelyns hemstad. 

Jag minns gav mig en spark i rätta ögonblicket. Nu gäller det att få fart på mitt skrivande medan nådens tid varar och min ork räcker. 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA