Mänskligheten från ett baksäte

Sitter i en bil på väg till döttrars hopslagna födelsedag. Våra döttrar är medelålders nu. Vår son, som kör, har till och med passerat de viktiga 67.

Lång väg, lugn körning, trivsamt prat – i mitt hörn sjunker jag ned och antecknar minnen och funderingar om mitt åldrande och mänsklighetens. 

Väl hemma igen efter det stimulerande kalaset tillämpar jag en av alla de nyheter jag lär mig av barn eller barnbarn: Jag vänder mig till datorn, dubbelklickar på tangenten fn och dikterar det jag har antecknat.

Det kommer ut perfekt på papperet, bokstäverna alltså. Måste jag gå på en kurs för att lära mig diktera skiljetecken?

Jag läser och rättar och förbättrar, och här är resultatet:

När jag var 10 år läste jag

att människan är 20 000 år.

Hon kallades då Cro Magnon. 

Det tyckte jag lät fint.

Då fanns också en annan sort

men inte alls så bra som vi.

Den kallades Neandertal.

Det lät primitivt.

Jag blev äldre, årtionden gick.

Läste ibland om människan. 

Hon blev äldre, årtusenden äldre,

och neandertalaren blev mer lik oss.

Nu ser jag att människan blivit 140 000 år  

och att vi är släkt med neandertalaren.

 Människan har blivit 1 500 år äldre
fö varje år jag levt.

Och nu har neandertalaren funnits i 500 000 år!

Får vi finnas lika länge? Alltså 360 000 år till?

Vi som redan hunnit följa Guds bud 

att föröka oss och uppfylla jorden?

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA