lördag 16 januari 2010

Fotsatt frost, bygge och övervakningssamhälle


Midvinterfrosten fortsätter till förtret för alla som kämpar mot uppvärmningen. Kanske någon högre makt har humor.

Kranen fortsätter att fördubbla ålderdomshemmet i Rotsunda gård. Kanske ser vi in i framtiden.

Evelyn fortsätter att fotografera och upptäcker att en extra och darrig sol flyttar in i bilden. Förr var sådant ett varsel. Vad är det nu?

Själv fortsätter jag att skriva, och NU nr 1-2 har just publicerat detta:


Våga stå upp för integriteten

Så lyder rubriken över en appell av elva aktiva i Liberala studenter (NU 46/09).

Där talas om ''den ständiga övervakningen och dfen ökade kontrollen över våra liv'' liksom ''övervakningssamhället'' och '''värnande av den personliga integriteten''.

Detta sägs vara ''en generationsfräga''. Ja, då må jag yttra mig som är född 1928.

Ordet ''integritet'' fanns överhuvud taget inte. Ordet som användes var ''anonymitet'', och den var det något skumt med.

Vi levde i ett effektivt ''övervakningssamhälle''. Det fanns konduktörer på bussar och spårvagnar, portvakter, mjölktanter och andra småföretagare som höll ett öga på omgivningen. Det gällde rättighet och skyldighet för varje vuxen att säga till varje unge som överträdde någon rimlig norm.

Vuxna gick ut

Vuxna gick ut på kvällar och och helger. De uppväxande visste att de hade ögonen på sig.

Dagens problem är hur vi överhuvud taget skall kunna ersätta formell övervakning uppifrån med den informella sociala kontroll som fanns förr. Så länge vi inte lyckas med det, kommer behovet av övervakningskameror att öka.

Göran C-O Claesson

söndag 10 januari 2010

Midvinterkylan är hård, tvingar till tankar hemma


Åldrande är för en del en utmaning att utvecklas,
för andra en ursäkt att slippa.


Jag kom att tänka på det när Evelyn, kvinnan som jag förälskade mig i för 63 år sedan, stolt visade mig det här fotot. Med digital kamera har hon blivit ivrig fotograf.

Det här fotot kanske pekar in i vår framtid. Byggkranen arbetar nämligen med att mer än fördubbla Bergkällan, ett ålderdomshem som drivs av Carema. Fast "ålderdomshem" får det naturligtvis inte heta.

Själva har vi varit ute i kylan bara på prov. Där ute är det vackert nu. Det är festligt att se alla som glider runt de 14 kilometrarna på Norrvikens is. De håller sig tydligen varma, men mina fingerspetsar och Evelyns tåspetsar känns som djupfrysta isbitar efter bara en halvtimme, och då drar vi oss in.

Här inne i värmen lockar annat. Evelyn är numera ute på Skype med webkameran riktad mot sig så att fler än jag får nöje av hennes blixtsnabba minspel.
Själv har jag just klarat ett litet uppdrag för RTVD och det stora uppdraget jag ålagt mig: manuskript om jämställdhet. Nu är alla kapitlen utlagda på nätet!

Klicka här på Kvinnor och män, roller och kön så öppnas manuskriptet mina iakttagelser och funderingar. Jag är mycket tacksam för att få invändningar och synpunkter som hjälper mig att skärpa texten innan den går i tryck. Bäst sända synpunkter till eget@brevet.se

Inte minst är jag tacksam för förslag till strykningar! 360 intressanta sidor tror jag inte avskräcker någon läsare som kommit igång men jag är rädd för att det omfånget avskräcker förläggare. Själv har jag svårt att stryka något av allt som varit viktigt för mig att skriva.

Må alla må väl i snö, på is eller på annat vis!

lördag 19 december 2009

Kvinnosyn offshore, överraskande kvinnosyn iland



"Vi sitter i vår stuga på 120 meters höjd med utsikt över Nordsjön. Långt därute har just utvinning av olja och gas kommit igång. Trots utsikten fångar ett foto i Stavanger Aftenblad vår uppmärksamhet. Fotot visar en grupp lyckligt leende kvinnor. De är blickfånget i reportaget om en kurs. Den har anordnats för att utbilda kvinnor till föreståndare för bensinstationer. Detta presenteras som ett stort framsteg för kvinnan på arbetsmarknaden. De intervjuade kvinnorna är mycket glada över sin nya chans.

Varken de eller journalisten ställde denna glädje mot en upplysning som reportaget lämnade i förbigående: kvinnor utbildas till föreståndare för bensinstationer därför att många män som hittills skött det arbetet tar bättre betalda arbeten offshore. Kvinnorna får alltså tillfälle att ta mer ansvarsfyllda och bättre betalda jobb när män övergår till ännu bättre betalda jobb – men ingen tycktes lägga märke till detta."

Denna händelse 1969 inleder kapitel 11 som jag just lagt ut på nätet tillsammans med kapitel 12. Även det kapitlet börjar i vår stuga, då med en flicka som likt en Snövit låg i en av våra sängar när vi kom tillbaka från en utflykt – och som visade sig vara narkoman.

Alla kapitel börjar med en händelse och fortsätter med mina iakttagelser och funderingar över ämnet som händelsen gör mig intresserad av.

Kapitel 11 börjar med aningslösheten som jag att skildra några år senare i Liberal Debatt under rubriken Kvinnans falska segrar. Sedan fortsätter det med kvinnans framsteg offshore, främst på amerikanska plattformar, och i sjöfarten. Kapitel 12 behandlar aningslösheten inför beroenden, även beroendet att tänka som andra i gruppen man vill tillhöra.

Manuskriptet når ni genom att först klicka på

Kvinnor och män, roller och kön

och sedan på boksymbolen som visar sig då.

Alla är välkomna att läsa manuskriptet och komma med invändningar och synpunkter. Gör det då till eget@brevet se. Texten skall fulländas innan den går i tryck!

Till sist en iakttagelse med anledning av klimatmötets sammanbrott i Köpenhamn. Vår stuga vetter rätt ut mot havet. Under 60-talet fick vi allt tjockare ränder av sot på våra vita knutar och förnsterbågar. Så kom kampen mot sotregn och försurning. Sedan dess har sotränderna blivit allt blekare och svagare. Kamp för miljön kan fungera!

God Jul & Gott Nytt År!







måndag 14 december 2009

Klimatet: modeller, tänkande, trosföreställningar


Ett egyptiskt skepp inristat för ca 3 500 år sedan på en häll i Brastad norr om Lysekil när Sverige hade medelhavsklimat och förbindelser med Medelhavets högkulturer. Skeppet fotograferat av mig innan dagens självklarheter i klimatfrågan började utvecklas.

Jag blev intresserad av historia redan som barn. Intresset väcktes på Bohus-Malmön, min pappas uppväxtö och min sommarö då vi bodde hos farmor. I hennes hushåll fanns dessutom min faster, och hennes man Oscar Lundén som hade en osedvanlig förmåga att leva sig in i hur forntidens människor levde och följaktligen gjorde många fornfynd.

När mitt intresse började, var läroböcker och uppslagsböcker överens om att alla förändringar på jorden gått mycket långsamt. Istider hade långsamt kommit och långsamt ersatts av värmeperioder. Den långsamma landhöjningen efter senaste istiden uppfattades som ett typiskt exempel. Massor med fenomen i naturen förklarades med långsamma processer.

För varje årtionde sedan dess har det kommit fler och fler rön som visar att det funnits förändringar som kommit mycket hastigt. Ingen verkar att ha svårt att ta åt sig denna kunskap bara de katastroferna skett tillräckligt långt före vår tid. Jag har t ex inte märkt några protester mot forskning som visar att över 90 procent av alla organismer utrotades i en katastrof.

Jag tycker mig emellertid märka att det finns hämningar mot att ta åt sig katastrofer närmare vår tid. Vid den senasts tsunamin hade t ex inte människor som borde ha allmänbildning en susning om den tsunami som ödelade Lissabon på 1600-talet eller om den som orsakades av Krakatau-utbrottet på 1800-talet. Islands fruktansvärda vulkantid på 1700-talet som svepte in en god del av Europa i giftig svaveldimma, verkar också vara förpassad till glömskans värld.

Vid det här laget borde alla ha tagit åt sig att växlingar mellan kalla och varma perioder kan gå mycket snabbt. Ändå har just snabbheten i den nu pågående klimatförändringen utlöst en märklig självklarhet i tänkandet hos forskare liksom hos opinionsbildare och politiker. Det verkar som om själva snabbheten inte kan bero på något annat än människan eftersom människan börjat sätta spår i atmosfären.

Matematiska modeller har konstruerats för att belysa detta. Klimatforskare har satt sin lit till dessa modeller och försöker förbättra dem hela tiden. De blir fruktansvärd komplicerade. Att den stora majoriteten av klimatforskare sedan enats om att dessa modeller beskriver verkligheten åberopas sedan som bevis för att de gör det.

I min hjärna utlöser i stället denna enighet ett larm. Forskare är människor, alltså flockvarelser. Att alla är eniga kan betyda att alla söker sig till tryggheten inne i flocken. Då är steget inte långt till att angripa forskare utanför flocken som kommer med störande påpekanden. När modellerna blivit tillräckligt komplicerade är det för övrigt mycket svårt för någon att tränga in i dem och korrigera med anledning av nya rön.

Flockmentalitet har utvecklats på område efter område. Varför skulle vi tro att det absolut inte kan inträffa i fråga om den nu snabbt pågående klimatförändringen? I flera år har faktiskt forskare motarbetats eller förklarats vara icke-seriösa som ifrågasätter själva grunddiagnosen att det är människan själv som åstadkommer att temperaturen höjs så snabbt.

Det kan inte vara något annat, heter det. Det har varit något annat flera gånger tidigare i jordens historia. Låt mig bara ge ett par exempel på vad avvikande forskare har framhållit.

Den fullkomligt dominerande växthusgasen, alltså den gas som mest kan påverka temperaturen, det är vattenånga. Forskningsrön har lagts fram om hur variationer i den hänger samman med solaktiviteter. Koldioxid, å andra sidan, är rent kvantitativt liten vid sidan av vattenångan. Den har dessutom inte alls samma effekt på temperaturen som vattenångan.

Det som gör att blicken riktas mot koldioxiden är att människan med mycket stora ansträngningar kan minska den. Människan kan inte påverka vattenångan i alls samma utsträckning. Alltså försöker nu mänsklighetens representater åstadkomma en minskning av koldioxiden för att detta går att göra och för att de vill visa att de gör vad som går att göra.

Enligt modellerna skall havsnivån stiga. Med ökande temperatur sväller emellertid inte bara vattenvolymen, även avdunstningen ökar. Då bör både vattenånga och nederbörd öka. Var påstår modellerna att nederbörden landar? Den del av nederbörden som landar på centralmassivet i Arktis blir till is där även om jordens temperatur ökar flera grader. Hur många procent av nederbörden landar där?

Bättre hushållning med energi och mer miljöofarlig energialstring behöver drivas fram. Då bör också undersökas vilka mått som bör användas för att sätta målen. Är just koldioxidhalten det bästa måttet?

onsdag 25 november 2009

MILSTOLPAR I KAMPEN FÖR JÄMSTÄLLDHET


1949 träffade jag Fredrika Bremer. Hon återuppstod i ett tv-program, klädd precis så som hon var när hon slog igenom över hundra år tidigare. Tv hade lockat henne att medverka för att förhöra mig. Som ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund hade jag nämligen ställt jämställdhet som mitt profilkrav.

2009 fick jag möta återuppståndna Sophie Adlersparre, f Leijonhuvud, även hon i sin tids kläder. Inspirerad av Fredrika Bremer hade hon 1859 satt igång med Tidskrift för hemmet som utvecklades till Hertha med namnet taget från Bremers mest kända roman. 1884 hade hon dessutom bildat Fredrika-Bremer-Förbundet.

Den 22 november firade Fredrika-Bremer-Förbundet dessa 125- och 150-årsdagar med ett festligt och mycket tankeväckande seminarium i Svenska Akademiens Börssal. Det inleddes med att Sophie Adlersparre trädde in. Hon äntrade talarstolen och berättade om hur hon trots svåra motigheter och motgångar lyckats få igång och utveckla tidskriften och sedan förbundet.

Vi åhörare fick en gripande bild av de svårigheterna och började tänka på vilka svårigheter kvinnligt företagande kan möta nu. Då började Sophie skala av sig 1800-talsutrustningen – och förvandlades till Amelia Adamo. Hon berättade om sina svårigheter på tidningsmarknaden och hur hon använt dem till att lyckas.

Som åhörare fick jag en känsla av att inget på seminariet kunde bli lika bra som denna öppning med Sophie och Amelia men fortsättningen blev lika intressant, i hög grad byggd på det jubileumsnummer av Hertha som delades ut.

Seminariet var så intressant att jag började bli orolig. Oron blev inte mindre när jag började lösa jubileumsnumret. Har jag efter detta något att tillföra med min bok Kvinnor och män, roller och kön?

Jag har lagt ut manuskriptet kapitel för kapitel på nätet i hopp om att få invändningar och synpunkter som hjälper mig att skärpa texten innan boken går i tryck. Men behövs boken?

Nu har jag avslutat läsningen av jubileumsnumret, och det har stillat min oro. Både seminariet och tidskriften bekräftar att det är angelägna frågor jag tagit upp.

Det står också klart att jag flera gånger kunnat belysa frågor från en annan vinkel och i några fall hunnit tänka något steg vidare. Det gäller inte minst den avgörande samhällsfrågan om hur den nuvarande uppväxten skall kunna reformeras så att den inte frustrerar en så stor del av pojkarna som den nu gör.

Nu kommer jag att lusläsa jubileumsnumret för att se hur det kan hjälpa mig att förbättra mitt manuskript. Samtidigt fortsättar jag att vädja till alla: läs manuskriptet och mejla mig invändningar och synpunkter. Nu är 10 av de 14 kapitlen tillgängliga.

Klicka på manuskriptet här ! Då kommer en presentation upp med en boksymbol. Klicka på den, och manuskriptet öppnas. I övre högra hörnet står kapitelrubrikerna. Varje rubrik är en länk till sin text - men läs helst alla i följd.

onsdag 18 november 2009

Matematiska modeller och frosseri


I mitten min dotterdotter Matilda Tehler som denna dag öppnar presenter efter att just ha förklarat och försvarat sin licensiatavhandling i matematisk modellering av förändringar i stål när det härdas.

Till vänster hennes handledare, Stefan Jonsson, professor i materialvetenskap på KTH. Till höger opponenten, Åsa Gustafson, Scania, fil dr med ansvar för material i motorer.


Ytterligare exempel på kvinnor som tränger in på ett förut manligt område.

Till seminariet hade inte bara infunnit sig personer som är särskilt intresserade av ämnet. Där fanns också licensiatens fästman, föräldrar, syskon, moster, kusin och morföräldrar.

Några deltagare i den offentliga debatten använder ordet kärnfamiljsfrosseri om sådan sammanhållning. Det är ännu svårare att begripa än matematisk modellering.


onsdag 11 november 2009

Ett mycket märkligt tioårsminne



Den här boken är en handledning och ett diskussionsunderlag i samlevnad. Först skildras tonåren som en hjälp till föräldrar och äldre tonåringar att förstå vad som händer i övergången från barn till vuxen och att hantera förändringarna. Boken fortsätter på samma sätt med parbildning, föräldraskapet när barnen är i olika åldrar och samlevnaden som ett livsprojekt.

Folkhälsoinstitutet lät testa boken i några skolor. Resultatet blev så positivt att institutet gav ut boken och erbjöd den 1999 till gymnasierna som underlag för undervisningen. Den började användas i undervisningen och uppfattades då positivt.

Boken blev emellertid snart angripen i massmedia och sedan också av JämO, av det nybildade Nationella sekretariatet för genusforskning och av Skolverket. Enligt den offentligt framförda kritiken påstod boken att könsskillnader var 'biologiska' och inte skapade av könsroller.

Nu, tio år efteråt, har jag under arbetet på min bok Kvinnor och män, roller och kön satt mig in i fallet och läst boken. Jag finner att Marie Eenfeldt visst har pekat på hur individen stimuleras in i olika könsroller. Hon har dessutom gett utförliga litteraturtips om just detta.

Vad väckte vreden? Det kan inte vara något som står i boken. Kan det vara något som inte står?

Tvärs igenom boken beskrivs könsskillnader och ges tips om hur individen eller paret kan lära sig att observera och hantera dem. Just där könsskillnaderna beskrivs sägs i allmänhet ingenting om orsakerna till dem.

Inget sägs alltså om hur samhället och "strukturerna" bör förändras. Ansvaret läggs på individen/paret. Det måste ha varit detta som väckte vreden.

Många av dem som kämpade för jämställdhet vägrade att bland orsakerna till könsolikheter se några andra än inlärning. De ville koncentrera uppmärksamheten och arbetet på "strukturerna" för att därigenom ändra människorna, inte minst männen.

Leva ihop är en hjälp för individer och par att leva konstruktivt med olikheterna. Den attityden gick på tvärs emot vad den grupp feminister ville som fått statsmakternas öra. Då blev kritiken skoningslös. Resultatet blev att Folkhälsoinstitutet byttes mot ett nytt mer snävare befogenheter.

Från det ögonblicket visste alla lydiga i Myndighetssverige att arbete för jämställdhet inte får inriktas på att hjälpa människor att förstå och hantera olikheter.

En märklig detalj är att de flesta kritikerna av boken var kvinnor och att de som drabbades hårdast alla var kvinnor, nämligen generaldirektören som lämnade sin tjänst, Agneta Dreber, den under henne ansvariga för projektet, Annika Strandell, och bokens författare, Marie Eenfeldt.

Samma år utgav Lisa Marklund och Lotta Snickare sin bok Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra med titeln tagen från ett yttrande av Madeleine Albright.

Välkomna till mitt manuskript där det står mer om detta! Det är bara att klicka här och sedan klicka på boksymbolen som kommer upp.