Göta Kanal: Läs detta först / Read this first

In my English nutshell
This is the last of five inserts on the Göta Kanal from August 26. Please take a look att them in this order, starting on the 26th: Again on the bridge, Expectations, Day o1 and 2, Day 2 and 3, Birka.

Detta är innehållsförteckningen för fyra inlägg som skildrar Evelyns och min färd med M/S Wilhelm Tham på Göta Kanal. Var snäll läs inläggen i ordningen från 26 augusti och fram till nu, alltså:

Åter på bryggan.
Göta Kanal: Förväntningar
Göta Kanal: Dag 1 och 2
Göta Kanal: Dag 2 och 3
Göta Kanal: Birka

Mejla eller telefonera gärna kommentarer till Evelyn eller mig.

Göta Kanal: Birka

In my English nutshell
On the last day of our Göta Kanal cruise we came to Birka and were received by an arkeologist dressed as if he lived in the time of the town. The town flourished in the 9th and 10th centuries as one of only four towns in Scandinavia. The work of the archeologists and many items found are exibited in a a museum on the island. Returning to old M/S Wilhelm Tham we found her spectactularly modern.

Den 22 augusti, Göta Kanal-kryssningens sista dag, kom vi till Birka på den Björkö som ligger mitt i Mälarens vida utspridda vatten. Vi välkomnades av en "viking" som visade sig vara en av arkeologerna och heta Andreas Forsgren. Han var väl utrustad med talang som pedagog och skådespelare. Redan hans dräkt underströk detta. Den skulle ha gjort sig väl på Birkas tid.

När visningen började, fick vi alla en påminnelse om hur engelskan tränger fram. Vi fick frågan: Kan ni finna er i att jag bara talar engelska? Då blir det tid för att lämna mer information. Jag kastade ett öga på alla danskar, finländare, norskar, tyskar och schweitzare, alltså alla som inte hade engelska som modersmål. Alla nickade bifall.

Vår guide i sin dräkt från vikingatiden började med att eftertryckligt avliva myten om hornen på vikingarnas hjälmar. Det fanns aldrig några sådana horn i verkligheten. De sattes dit på 1800-talet när vikingaromantiken kom. Han var också noga med att framhålla att de flesta i Norden under den så kallade vikingatiden inte var vikingar. Själva använde de ordet viking bara om deltagare i röveri, ofta kombinerad med handel.

Sedan fortsatte vår utbildning i den så kallade vikingatiden. Under den tid Birka fanns, från 700-talet till slutet av 900-talet, är bara ytterligare tre skandinaviska städer kända: Ribe, Hedeby och Kaupang. De var alla innanför danakungens maktområde men ligger nu i Danmark, Tyskland och Norge.

Andreas Forsgren fick alla att minnas hur en vikingahövding i filmens värld hedrades efter sin död. Vi riktigt såg hur hövdingen sattes på sitt skepp med offergåvor. Det stöttes ut från land. En ståtlig "viking" sköt en brandpil mot skeppet. Det brann upp medan alla stod andäktiga.

I verkligheten grävdes en grop för den döde och tillhörigheterna som skulle få följa med honom eller henne. Där brändes allt till aska som kunde brinna. Sedan jord och stenar ovanpå. Nu fick vi så att säga inifrån klart för oss vad Birkas alla gravhögar verkligen berättar.

Fynd som överlevde kremeringen finns utställda främst på Historiska Museet men också på Birkas eget museum. Evelyn fäste sig vid den här miniatyren av en kubbstol i silver.



För att visa vad en kubbstol verkligen var har museet gjort en kopia i full storlek. Evelyn fotograferade både miniatyren och den fullt sittbara stolen.


Att hon särskilt fäste sig vid just detta beror på att vi själva har en kubbstol. Evelyn har ärvt den, och den visar att en kubbstolstradition fortsatt och utvecklats i Norge. Stolen, av en solid björkstam, är nämligen urholkad och snidad så sent som 1921-1938 av S Næss i Ryfylke, samma område där en grupp hängivna historieintresserade byggt en kopia av Norges första emigrantskepp.

Det märkliga med stolen är hur långt urholkningen gått utan att väggen spruckit. Sätets vägg är bara 2 cm tjock och ryggen är inte tjockare. En blick på den stolen hemma kommer alltså att friska upp vårt minne av en liten silvermodell som en gång fanns i en kvinnograv på Birka.


Vi nådde Skeppsbron via Hammarby sluss, alltså genom att gå söder om Södermalm. Det gav en imponerande kontrast till allt vad vi förut sett från Wilhelm Thams däck. Hela nya stadsdelar vackert utlagda i kontakt med vattnet. Vi får hoppas att de ligger tillräckligt högt för att tåla en högre havsnivå.

Efteråt är det dags att fundera över vad vi varit med om och att jämföra det med liknande expeditioner. Närmast att jämföra med är två andra kryssningar vi deltagit i. Den ena gick Odessa > Sevastopol > Jalta och upp Dnjepr förbi Gammasvenskby till Kiev, den andra var Hurtigruten från Bergen till Kirkenes och retur. Båtarna har olika nattsträckor ut och åter så att dagsträckorna blir annorlunda och värd turen i båda riktningarna.

En tydlig skillnad: maten. Den var god både på Dnepr och på längst Norges kust men på Göta Kanal var den superb och mycket delikat serverad.

Den största skillnaden: bekvämligheten. En Göta Kanal-båt har korta och smala hytter och trång matsalong när alla gästerna är på plats – vilket de i stort sett var vid alla måltider. Hurtigruten och Dnjepr-kryssningarnas båtar är rymliga med rymliga hytter.

En annan viktig skillnad: tiden. På de andra kryssningarna fanns gott om tid för evenemang och utflykter i land. Den tiden är knapp på Göta Kanal. Det framtvingar att informationen på en fyradagarskryssning i hög grad koncentreras på själva kanalbygget och båtarna. Givetvis finns det mer tid för annat på sexdagarskryssningarna.

Dessa två skillnader samverkade emellertid till dels att vi fick lära oss mer om Göta Kanal, dels att vi fick bättre kontakt med flera medpassagerare. Mycket från denna färd kommer att finnas i vårt minne, och det kommer att stimuleras av M/S Wilhelm Tham som liten modell, nu stående i samma glasskåp hemma som modellen av M/S Gripsholm.

Vi rekommenderar alltså färden för alla som först noggrant tänker igenom hur de står ut med liten hytte och en koj som är smal och ganska kort.

Göta Kanal: Dag 2 och 3 / Day 2 and 3

In my English nutshell
On Augst the 21st M/S Wilhelm Tham continued on the eastern part of the Göta Kanal, using aqueducts to cross two main highways.

Stävande österut på östgötadelen av Göta Kanal vi fick en påminnelse om tiden innan ångbåtar slagit igenom. Då var man tvungen att dra båtar längs kanalen när inte vinden var tjänlig. Fanns det mark för den nödvändiga gångvägen var det inget problem. I grunda sjöar måste emellertid gångvägarna byggas i vattnet på stenkistor. Bönderna som satte in draghästarna avlönades efter hur långt de gick, och avstånden markerades med en "alnsten" efter var tusende aln, dvs efter ca 600 meter.

Den besättningsman som tagit emot trossarna i en sluss, föredrog ibland att gå till nästa sluss för att ta emot dem där.

Vid slussen i Forsvik hälsas Göta Kanal-båtarna med glada, ja sprittande, frälsningssånger av "familjen Kindbom", en familjekrets som tagit på sig uppgiften. Anföraren vittnar också om denna glädje på svenska och tyska.


Två gånger korsar vi huvudvägar genom att flyta över dem. Akvedukten i Håverud är mer berömd för att den var först och går över en fors men dessa akvedukter är mycket större.

Vår guide berättade att kanalen som byggts med tidig 1800-tals teknik inte kan muddras. I stället stängs bit för bit av och slammet skyfflas bort. När kanalen behöver tätas, har det visat sig att den sorts lerblandning som ursprungligen fordrade kanalen är säkrast även nu.




Passagerarna hade mycket olika bakgrund och temperament och skiljde sig åt inte minst när det gällde intresse för andra för landskapet som sakta gled förbi. Till de ivrigaste hörde Hans-Walter Mende och hans hustru Ursula som syns här. Mende överlämnade stolt till fartygsbiblioteket sin bok Pedro, das Pilgerpferd: 3.200 Kilometer Wanderritt von Deutschland nach Spanien (Pedro, pilgrimshästen – 3200 kilometers vandringsritt från Tyskland till Spanien) där berättelsen är lagd i munnen på hästen.

Flera av passagerarna var starkt intresserade av historia, inte minst gällande sjöfarten, och några var bland de aktiva som håller liv i gamla fartyg och tåg. En av passagerarna hade tjänstgjort ombord för 16 år sedan. Hon var tyska men talade perfekt svenska, förklarat av att hennes mor var från Dalarna. Hon hade blivit så fångad av folkmusiken där uppe att hon blivit svensk spelman.

Långa slusstrappor gav tillfälle till promenader vid sidan och ytterligare tillfällen att pejla vad slags intressen som fanns representerade bland passagerarna från åtminstone sex länder.


Ombord väcktes min nyfikenhet av en väldig gaffel på fördäck. Till konstruktionen påminde den om den tandtrådsgaffel som jag brukar använda, låt vara att gaffeln var mycket större och tandtråden bytt mot ett madrasserat band.

Gaffeln visade sig vara en rescue sling, även kallad räddningsslinga, för att fiska upp folk som råkade falla i. Den var anvisad av Sjöfartsverket och effektivare än att sjösätta en båt eller flotte. Alltså bad jag om en demonstration



Två glada matroser ställde upp. Kanske någon av den var jungman men demonstrationen blev utmärkt ändå. Gaffeln sänktes först över personen som tänktes vara i vattnet.

När den nödställde väl är inne i gaffeln, drar räddaren i bandet. Det blir då en snara som griper ett fast tag i den nödställde som därmed kan dras upp.


Medan sista kvällen mörknade låg M/S Wilhelm Tham i lilla stämningsfulla Söderköping. Då bjöds passagerarna på något helt oplanerat, någon slags verksamhet i vattnet under akterskeppet.


Alla nyfikna samlades och fick se den kvinnliga jungmannen lysa ned i vattnet med en strålkastare medan den kvinnliga styrmannen fiskade där nere med en lång båtshake. Då och då dök en atletisk matros upp och hämtade luft. Så småningom hade han skurit loss en gammal tross som trasslat in sig i propellern. Den trossen var snart placerad på landbacken.

Denna kväll var det kaptensmiddag. Kaptenen berättade att alla passagerare som godkänts skulle få ett certifikat som visade att de verkligen farit Göta Kanal och att de som inte godkänts skulle få göra resan en gång till. Vi fick emellertid intrycket att alla hade godkänts.

Dags att somna dag 3 och hoppas på att Östersjön inte skulle bli lika elak som Vänern varit.

Göta Kanal: Dag 1 och 2 / Day 1 and 2

In my English nutshell
On Augst the 19th M/S Wilhelm Tham went up the Göta River and was lifted in the locks of Trollhättan up to the big and shallow lake Vänern. During the night that followed we were hit by a storm and several passengers got seasick. The next day we went the western part of the Göta Kanal, soon crossing one of the rail arteries of Sweden and meeting the diminutive line ferry named Lina.

Upp Göta Älv i gråväder den 19 augusti och in i den första av Trollhättans slussar. Högt uppe till höger stod inte en fotograf som i barnboken jag visade en bild ur igår. I stället såg vi två medlemmar av däcksbesättningen ila upp för trapporna med linor som de lät falla ned på däcket. Där fästes en tross i varje lina och drogs upp. Dessa trossar visade sig vara oundgängliga i varenda sluss, att tajtas undan för undan på väg upp och slackas på väg ned.

Nu fick vi två överraskningar. En av jungmännen var kvinna, och passagerare som kände för att hjälpa till var välkomna att göra det.


Väl uppe i Trollhättans slusstrappa berättade vår guide, Peter Guggenheimer, om dess olika generationer och pekade ut dem när vi vandrade till Trollhätte Kanalmuseum. Han talade underbart tydligt på svenska, engelska och tyska.

Sedan dags att gå till vila på Vänern men på denna stora och grunda sjö fick vi 17 sekundmeter och därmed sjösjuka för många passagerare. En av dem tog så illa vid dig att han gick iland när vi nådde land igen. Därmed gick han miste om själva Göta Kanal som ju går mellan Vänern och Östersjön och alla idyllerna längs den vägen.

För att bevara känslan av gamla tider öppnas och stängs ett par av alla slussarna för hand, dvs genom att någon matros eller jungman driver en lång stång runt, runt.


Vi passagerare hade två öppna däck att röra oss på. Övre däck hade kommandobrygga, bar och däcksmöbler, undre däck en stor salong där de 38 passagerarna åt och en mindre med bibliotek och försäljning av souvenirer.


Vi lämnade Vänern vid Sjötorp och kom snart till Töreboda där en av det svenska järnvägsnätets pulsådror är svårt förkalkad. Banan har nämligen alldeles för liten kapacitet här, och dessutom måste järnvägsbron upp ibland för att släppa fram båtar.


När vår yngsta dotter och jag paddlade Göta Kanal 1980, nådde vi Töreboda i hällregn. Vi fick då tälta på gräsmattan mellan stationshuset och kanalen. Den ytan är nu parkering. Moderniteten tränger fram som en farsot.



Efter Töreboda spärras vår väg en liten stund av en liten färja som påstods vara Sveriges minsta. Den heter Lina, precis som väldiga linfärjan mellan Bohus-Malmön och fastlandet.

Göta Kanal når i sin västgötadel den högsta höjden, någon meter högre än Vätterns. Denna etapp avslutades med ett mycket intressant besök på Karlsborgs fästning där en guide berättade om hur regeringen beslutat om denna väldiga anläggning som sedan aldrig kommit till den användning som den var byggd för.

En överaskning för de flesta var nog att Baltzar von Platen, som haft avgörande betydelse för att Riksdagen gick med på att bygga Göta Kanal, också var viktig för att få till stånd Karlsborgs fästning. Han måste ha varit en övertalare i klass med Victor Muller.

Ett problem är att en myt fortfarande frodas om kanalens tillkomst. Myten säger att den berömde kanalexperten Thomas Telford ritade kanalen på några veckor. Den hade ritats på 1700-talet och ritningarna hade justerats på 1800-talet. Men hur övertyga Riksdagen om att de dög?

Telford tillkallades, granskade ritningarna, gjorde några ändringar som visade att han gjort det, undertecknade och uppbar ett skyhögt arvode. Därmed kunde von Platen imponera på Riksdagen, och det lyckades. Historien går att läsa i avdelningen Kanalhistorik på hemsidan GÖTA KANAL – Fakta & forskning

Göta Kanal: Förväntningar / Expectations

In my English nutshell
"From Western Wave to Mälar Strand – a Tour on Swedens Blue Ribbon". I read this book as a child, and it formed my expectations. Seventyfive years later I got the opportunity to test them against reality.

Min första kontakt med Göta Kanal har jag berättat om i mininovellen Bryggdebut. Min andra kontakt blev långvarig. Den gavs av den här boken, tryckt 1924. Jag fick lyssna först medan jag såg på bilderna, sedan läste jag själv och så småningom läste jag boken för mina barn. Boken kom att forma mina förväntningar på en kanalfärd.

Intresset att resa just på detta bekväma sätt ökade markant när Ylva, vår yngsta dotter, och jag paddlade hela vägen i en dubbelkajak. 2011 var det dags för Evelyn och mig att embarkera en Göta Kanal-båt, Wilhelm Tham

I boken utlovades att passagerare från olika länder skulle stiga ombord:

Hit frans- och engelsman sig gett
och tysk och am'rikan
men vem är det som tittar snett?
Jo, det är en japan.

Det visade sig under färden att våra medpassagerare var från åtminstone Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Schweitz och Nya Zeeland. En av dem hade gjort något så ovanligt som att rida sin pilgrimsfärd från Tyskland till Santiago. Överhuvud taget gav medpassagerarna en provkarta på olika intressen. Verkligheten levde upp till förväntningarna.

Enligt boken såg det så här dramatiskt ut i Trollhättan, "den första plats med sluss på sluss". Hur stark skulle dramatiken bli i verkligheten? Det visade sig att den inte stod bokens efter men det berättar jag om i nästa inlägg.

I boken utlovades "kök, som doftar gott" och "finfina salonger". I verkligheten var maten superb utan att ändå göra oss dästa, och uppassningen perfekt. Salongerna var verkligen "finfina" men det blev trångt när alla 38 passagerarna skulle äta.



Att döma av den här bilden i boken ligger Vänern lugn. Ylva och jag fick emellertid uppleva 1980 att Vänern kan suga muster ur paddlare. Genom att sjön är grund blir vågorna krabba och tröttsamma. Det borde inte vara något problem för en stadig kanalbåt – men den natten blev det det 17 sekundmeter.

Evelyn led svårt och på morgonen visade sig att hon inte varit ensam. En av passagerarna gav till och med upp hela resan när vi nådde land efter den natten. Många blev rädda för att korsa Vättern. Då anordnades bussfärd från Karlsborg till Motala för dem som föredrog det, och det gjorde 21 av de 38 passagerare.


Motala Verkstad hann vi inte se men i stället Motala Motormuseum som är ett intressant museum för långt mer än motorfordon. Det besöket överträffade förväntningarna.



Den vevade bron finns kvar men vi såg den inte vevas. Däremot öppnas och stängs ännu två av slussarna för hand. En besättningsman, som numera kan vara kvinna, hoppar iland och går runt, runt och trycker mot en lång stång. Dessutom fick passagerarna tillfälle att se och fotografera en liten linfärja som mycket riktigt heter Lina. Förväntningarna infriades.


Så var vi framme i Stockholm och det blev ett exempel på att verkligheten ibland överträffar dikten. På bokens tid var tilläggsplatsen Riddarholmskajen men trots det är bokens sista sida ritad med en kanalbåt vid slottet. I dagens verklighet är tilläggsplatsen för Göta Kanal-bolaget Skeppsbron, nära slottet.

Förväntningarna hade väckts av den gamla boken och vänner som gjort resan hade spätt på dem. De infriades. De infrias emellertid inte för passagerare som föreställt sig att hytterna är av normal storlek och att alla hytter skall ha toalett. Hytterna är korta och smala men skötseln av dem var utmärkt.

I nästa inlägg berättar jag mer om vad vi upplevde.

Åter på bryggan / Again on the bridge

Foto: Evelyn Gullestad

In my English nutshell
Five years old, on the bridge of a Göta Kanal ship I pulled down a lever. What happened then inspired me to write a short story 75 years later. This summer Evelyn and I went with such a ship from Göteborg to Stockholm. On the bridge this time I did not pull a lever.

Äntligen Göta Kanal! Mitt intresse väcktes redan när jag var fem år. Det skedde genom en händelse som sjuttiofem år senare inspirerade mig till en mininovell, publicerad bland äldre inlägg under rubriken Gästkrönikor på Bokanjärernas hemsida.

Jag försökte skildra vad som hände men då bara använda de föreställningar och de ord som jag hade som femåring. Det visade sig vara en svår utmaning. När jag nu på bloggen vill ge några glimtar från Evelyns och min Göta Kanal-resa denna augusti, ger jag först bakgrunden genom att återge novellen:


" Bryggdebut

Jag har en väldigt fin båt. Det var den finaste båten i sandlådan. Den heter Saga. En annan grabb i sandlådan har också en båt men den är mycket mindre, och den är ihålig. Den går att ösa sand med — det är ju fel! Min Saga går på London.

Hans pappa kör gräsklippare. Det är nog svårt för ibland sticker han ut tungan när han styr. Min pappa kör Gripsholm. Han sticker inte ut tungan. Gripsholm går på Nyork och på kryssningar. När pappa är hemma ligger den nedanför Sjöfartsmuseet. Då har jag fått följa med mamma och hälsa på. Pappa har en fin mössa och fina kläder med ränder på.

Gripsholm är större än hus. Där finns fina hissar med konstiga dörrar som man kan se igenom. Dom ser ut som en massa långa ärtrör. Man får inte sticka in handen mellan dom, säger mamma. När vi åker med hissen, drar mamma bort rören precis som mormors draperi. Det är roligt att åka hiss.

Högst upp finns det något som heter kommandobrygga. Där finns pappa och en massa konstiga saker, men jag har inte fått känna på dom för mamma har hållit mig hårt i handen när vi har varit där. När vi var där, pratade mamma och pappa om någon som hette Kollega. Han var kapten på en kanalbåt.

Och så pratade dom om mig. Pappa ville visst ha med mig när han hälsade på Kollega. Mamma tyckte inte alls det var bra. Hon sa: du vill skryta med pojken men han kan ställa till med något. Pappa sa: du säger ju själv att pojken är lugn och förståndig! Jo, han är ju det, sa mamma. Jag tycker om när dom vuxna säger att jag är förståndig.

Jag fick nog följa med, för jag kommer ihåg en sak som hände. Pappa och jag var då på en liten kommandobrygga men pappa hade inte sina fina kläder med ränder på sig. Det var en annan man som hade det. Det var nog Kollega, och han var väl kapten. Pappa pratade och pratade och pratade med honom. Ibland tittade de ned i vattnet. Det bubblade.

Då började väggar av sten komma upp på sidorna och en trävägg rakt fram, högre och högre. Det var så’na väggar av sten som finns vid Sjöfartsmuseet, men här rann det vatten på dom. Det var konstigt.

Så började jag se närmare på den stor sak som såg ut som pappas guldklocka men som hade liksom en stång som stack ut från mitten. Förut hade kaptenen dragit i den stången fram och tillbaka, och då hade det plingat. Så jag försökte själv. Stången stod högt uppe men jag klarade att få tag i den och drog ner den. Pling, sa det.

Då hör jag någon alldeles bakom mig ropa:

Har I blitt galna på brygga? Slå full back rätt inne i en sluss!

Jag såg inte den som skrek men jag hörde att han var arg, och jag såg att pappa och kaptenen blev rädda. Kaptenen sprang fram och drog kvickt upp stången. Pappa sprang fram och tog mig hårt i handen. Sedan började både kaptenen och pappa att skratta, och kaptenen gick fram till ett hål i väggen och pratade in i hålet.

När vi kom hem, sa pappa till mamma att pojken talar förståndigt men att han är lika klåfingrig som andra ungar. Han blir nog en bra sjöman, sa pappa. "

Mitt intresse för Göta Kanal kom sedan att ökas av en bilderbok med rimmad text. Jag fick och läste den som barn och läste den senare för våra barn. Den boken är värd ett särskilt blogginlägg

Den 19 augusti embarkerade vi M/S Wilhelm Tham vid Packhuskajen i Göteborg och debarkerade fyra dagar senare vid Skeppsbron i Stockholm. Resan väckte många tankar. Jag lade snart märke till att passagerare som så önskade kunde följa däcksbesättningens arbete, till och med hjälpa till, och att förhållandet mellan över- och underordnade verkade både sakligt och vänligt, ibland till och med skojfriskt.

Verkligen en skillnad mot min barndoms amerikabåtar där däckspersonal inte fick ha kontakt med passagerare och där befälsordningen var strikt formell.

Under resans gång fick jag höra att båtens kapten, Kenneth Attefors, var lärare och att det i besättningen fanns elever och före detta elever. Göta Kanal-kryssningarna går bara på sommaren. Tjänstgöring vid dem låter sig alltså förena med arbete vid skolor som har sommarlov.

Men vilken skola var det? Jag började googla, och fann snart nedanstående nyhet, införd den 25 augusti i Göteborgs-Tidningens nätupplaga:

Texten avslutades med den här upplysningen:

"Kenneth Attefors, gymnasielevernas lärare, som också var med ombord, säger till GT.

– Hade bogserbåten träffat oss rakt in i sidan hade vi inte stått här i dag.
Ett estniskt kustbevakningsfartyg eskorterade Prolific in till Tallinns hamn.
 Skolseglingen avbröts när Prolific kom till Tallinn. Eleverna kom till Göteborg i går, omskakade men vid förhållandevis gott mod."

Läroanstalten som Wilhelm Thams kapten och flera i besättningen kom från var alltså Orusts Praktiska Gymnasium. Heder åt praktiska gymnasier!