Vilken nation! / What a nation!

In my English nutshell
An Oslo bomb, an island massacre, an utstanding nation
(Denna och följande bilder från SvD.se.)

Explosion i Oslos regeringskvarter. Fönster splittrade i ett stort område. Mäktiga husfasader krossade. Brand. Mina tankar börjar vandra.

Tänk att Norges regeringshus är så stora och samlade! I Stockholm syns egentligen tydligt bara gamla Rosenbad med statsministerns kansli. I det huset arbetade jag som utredare medan ännu dagens pressrum var personalrestaurang. De övriga regeringskontoren finns i gamla ombyggda hus på nedre Norrmalm, förbundna under jord med kulvertar.

Skulle Stockholm ha klarat en bomb bättre? Ja, blev mitt spontana svar på frågan. Att det svenska regeringskansliet är utspritt borde väl ha minskat skadorna. Så fick jag se bilden på bombhålet och läsa om hur långt från det hålet som byggnader hade skadats.


Nu insåg jag att jag tänkt fel. I och med att bara Rosenbad med statsministerns kansli är den enda välkända regeringsbyggnaden kan man misstänka att bombmannen skulle ha placerat sin bomb just där. Då hade troligen Rosenbad ödelagts helt. Kanske skulle kulvertsystemet spridit tryckvågen till fler hus.


Så tar Utøya-massakern tag i mitt medvetande. Den ville slå mot demokratin genom att slå mot Arbeidernes Ungdomsfylking, alltså partiets ungdomsförbund. Enda sättet att klara sig på ön var att fly eller gömma sig obemärkt. Detta på en ö där ungdomarna ville lära sig solidaritet.

Än mer gripen blir jag över reaktionerna i Norge. Det börjar med ett uttalande av Siv Jensen, Fremskrittspartiets ledare: "Idag är vi alle AUF-ere!" Andra följde efter och Jens Stoltenberg gjorde allt rätt inte minst genom att tala om vad AUF på Utøya betytt för honom. Jag har hittills inte sett exempel på att någon försökt ta politiska poäng på tragedin.

När jag hörde om Utøya, kom jag att tänka på Glämsta, Judiska Församlingens anläggning och verkasamhet på Barnens Ö i Stockholm, även den en inspiration för många generationer, till och med i över hundra år. Där är man sorgligt nog tvungen att ha en hög säkerhetsberedskap. Nu måste vi inse att även andra än judar och muslimer måste ha hög säkerhetsberedskap.

Flera har utnämnt Anders Behring Breivik till en ensam galning. Det är en minst sagt bizarr tanke. Sedan internet kommit behöver ingen vara ensam utan kan utveckla galenskap bland tusentals likasinnade. Var och en kan nu lätt bli medlem av en destruktiv sekt. Möjligheten att vara anonym i tidningarnas kommentarsspalter gör det dessutom lätt för de destruktiva att nå ut till andra.

Finns någon tröst? Ja, i det sätt som norska nationen reagerat på. Sorg över det som hänt – grundligt bejakad och visad – men förenad med beslutsamhet inför framtiden:

Ingen hämnd, full rättssäkerhet, ännu starkare demokrati.

Feminism: en överraskning / Feminism: a surprise

In my English nutshell
I have recently noticed the Google Ngram Viewer enabling anybody to se how frequently a word has been used in different periods. It came as a surprise to me that the frequency of Feminism started to shrink around 1997.

Den här kurvan visar hur frekvent ordet feminism varit på engelska från 1900-2008, dvs så långt fram som statistik är publicerad. Jag kan visa kurvan eftersom Google nu erbjuder alla att avläsa hur frekvent ett ord har använts under olika tider. Jag vill visa kurvan därför att jag allt mer blivit tveksam mot att använda ordet feminism som en liberal signal.

Ännu erbjuder Google denna denna tjänst endast på engelska, franska, hebreiska, kinesiska, ryska och spanska. I fråga om engelska erbjuds också uppdelning på brittiska och amerikanska. Dessutom kan man beställa fram frekvensen av ordet i bara "fiction".

Svenska är alltså inte med ännu men mitt intryck är att feminism diskuterats lika mycket på engelska som på svenska, på sätt och vis mer eftersom många svenska deltagare i den diskussionen skriver även på engelska. Alltså har jag installerat Google Ngram Viewer bland mina bokmärken och söker på engelska.

Det visar sig att kurvorna kan beställas som årssiffror eller utjämnade, alltså för varje år ett medeltal av ett antal år före eller efter. Jag väljer 3-årsmedeltal för att slippa massor av små hack i kurvan. Resultatet blir kurvan här ovan.

Frekvensen för feminism har alltså tydligt gått ned sedan 1997. Nedgången är särskilt rak och uthållig i den amerikanska ordmassan som är betydligt större än den brittiska.

Att ordet feminism i stort gått tillbaka ökar min undran över hur liberaler, t ex den ledande kretsen i Liberala Kvinnor, kan arbeta så hårt under just feminism som banér. Det finns många olika slag av feminism, flera aggressivt anti-liberala. Att säga "jag är feminist" kan alltså betyda att jag blir uppfattad som något helt annat än liberal.

Just att det finns olika slag av feminism framhölls redan av av den jämställdhetspolitiska utredning som på regeringens uppdrag tillsatts av Mona Sahlin: Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål, SOU 2005:6. Jag har berättat om det på sid 248 i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken, Seveus 2010. Utredningen såg feminism som uttryck för en vilja att se svåra problem och angripa dem medan vad som skall göras inte framgår av själva ordet.

Givetvis kan liberaler ta på sig uppgiften att slå fram feminism som något liberalt och försöka "ta tillbaka" ordet från socialistiskt präglade människor, i så fall ett sympatiskt exempel på folkbildning. Det gäller emellertid då att den feminism man kämpar för verkligen är liberal och inte använder socialistiska verktyg.

Ytterligare en fråga som måste besvaras är emellertid: hur lockande är signalordet feminism när man vänder sig väljarna? Det var för att besvara den frågan jag sökte "feminism" på Ngram Viewer. Kurvan svarar att användningen av ordet "feminism" gått ned stadigt sedan 1997, låt vara med en viss återhämtning de sista åren i brittisk engelska.

Kan nedgången bero på att ordet fått konkurrens av gender, begreppet som blivit genus på svenska? Vi har ju numera genusinstitutioner vid Sveriges alla universitet och högskolor och genusutbildning av förskolepersonal. Alltså söker jag även på "gender" och får då det här svaret:

Samma nedgång, märkligt nog med brytpunkten vid ungefär samma tidpunkt. Ingen uppgång för "gender" förklarar nedgången för "feminism".

Den liberal som kämpar under banéret feminism riskerar alltså inte bara att bli misstänkt för socialism och delvis präglad av den. Det finns också en risk för att följa med "feminism" ut ur rampljuset i takt med att allt fler kvinnor syns på viktiga positioner. Den frågan har jag behandlat ingående i min bok. Välkommen till den!

Osannolik / improbable design

In my English nutshell
Walking to our cottage on Hidra we pass a garden where this furniture can be seen. Our neighbour has designed and made it, maybe with inspiration from Bhutan where he and his wife have lived.

Vår hytte, som vi kallat Havblikk, ligger på sjösidan av en ås. Innanför den finns en liten by, Hummerås. Länge undvek folket att bo vid stranden eftersom både människor och deras tillhörigheter kunde bli bortrövade. Alltså är den äldsta bebyggelsen på den här delen av Hidra utom synhåll från sjön, till exempel just så som Hummerås ligger.

Stigen till vår hytte går genom den lilla byn. Då ser vi hos våra närmaste grannar, Oddrun och Jostein Rudrud, den här trädgårdsmöbeln. Oddrun är ett kusinbarn till Evelyn. Paret har verkat bland annat i Bhutan. Vi blir förundrade över klenheten i konstruktionen, och ser närmare på möblerna.

Fåtöljerna och soffan är i huvudsak gjorda av böjda spön. Jostein berättar att det är spön av hassel och rönn. Stommen, av något grövre grenar i samma träslag men också i björk.


Soffan ger det märkligaste intrycket, särskilt när man lyfter den. Det känns inte som den väger något men ändå tjänar den väl sitt syfte. Vi har ofta sett två eller tre personer sitta i den.

Vi förvånas över den vackra konstruktioen delvis därför att vi känner Jostein som en skicklig mekaniker och kunnig i allt slags arbete som kräver avancerade maskiner. Tydligen går den begåvningen bra ihop även med formkänsla.

Förförd av / seduced by Stavanger

In my English nutshell
Stavanger in 1947 – I was seduced by the old houses, the pond between them with its swans, the piers and ships, the mentality and the very different varieties of Norwegian. After 2005 I have understood that everything reminded me of my early summers in the middle of Bohuslän on the Swedish West Coast.

Jag kom till Stavanger 1947 som förälskad nittonåring. Förälskelsen hade slagit till i England mellan Evelyn Gullestad och mig. Vi hade bestämt oss för varandra. Ännu hade det inte blivit modernt att inte binda sig. Alltså hade jag presenterat Evelyn för mina släktingar i Göteborg och sedan hade vi cyklat till Stavanger där hon presenterade mig för sina släktingar.

Jag blev förälskad även i staden. På något sätt stämde allt med mitt sinne: de gamla små husen, den idylliska sjön mitt i bebyggelsen med sina svanar, kajerna. Längs ena sidan av Vågen som går fram till fisktorget, en centralpunkt, finns till och med en rad hus, kallade Bryggen precis som i Bergen.

Dessutom blev jag mycket förtjust över de olika språk som talades och skrevs. Det var inte bara bokmål – alltså det som de flesta svenskar kallar ”vanlig norska” – och nynorsk. Det fanns också ett särskilt Stavanger bymål.

Och så var det humorn! Den lilla sjön kallades Breiavatnet men naturligtvis också Bredevannet. Ungar som leker på gatan i Sverige, leker i gaten på bokmål, i gata på nynorsk och i gadå på bymålet. Följaktligen hette en populär kåseriserie Ongane i gadå. Alltså måste jag tillbaka då och då. Jag har känt som Rudyard Kipling:

Out oars for Stavanger!
Forward all for Stavanger!

På senare år har jag förstått varför Stavanger tilltalade mig redan vid första besöket. Allt stämde med vad jag sett som barn på Bohus-Malmön och Lysekil. Varför det stämde så väl, förstod jag först efter 2005. Då utkom Gunnar A. Skadbergs bok Fattig-Stavanger. En bok om Stavanger 1900 - 1940 skrevet for ungdom. (Om den skulle vara slut på förlaget, finns den troligen på Norges motsvarighet till Bokbörsen: antikvariat.net.)

Att läsa den boken ger i ganska stor utsträckning samma upplevelse som att läsa om Bohuslän. Varje god sillperiod drog till sig folk och ökade välståndet. När sillen svek, blev det fattigdom i både Stavanger och Bohuslän. När sillperiodernas tid var helt slut, blev resultatet ett stort och svältande proletariat. En annan beröringspunkt gäller språket. I mellersta Bohuslän fanns flera olika dialekter när jag var barn, i Stavanger till och med tre skriftspråk.

Skadberg ville med boken visa för dagens ungdomar i Stavanger hur eländig fattigdomen var för inte så länge sedan. Det har han gjort på ett stavangerskt sätt. Avsnitten om den rikspolititiska bakgrunden är skrivna på bokmål. De som gäller kommunen är på nynorsk. Avsnittet som berättar hur hur ungarna lekte under den fattiga tiden är skrivet på bymål, alltså ongane i gadå.

Finns något av allt detta kvar idag? Ja, hur det ser ut i Vågen går som regel att se genom att klicka Stavanger Aftenblads webkamera som visar just den utsikten.

De små gamla husen finns kvar i en utsträckning som motsvarar de stockholmska kulturskyddade husen på Lotsgatan men många gånger om. Den norska rikedomen anlände efter att intresset för gammal bebyggelse vaknat på allvar. Mycket ofta ser man gammal snickarglädje.


Mycket av det gamla är inlemmat i det moderna på olika sätt. Ett gammalt torg har till exempel fått glastak och därmed flyttat inomhus med alla sina fasader kvar.

På sommaren ser man emellertid mycket ofta något som verkligen ger ett annat perspektiv på ”Bryggen” och alla de små hus som är kvar. Så här kan det se ut då:

I Stockholm har jag hört folk protestera när stora kryssningsfartyg stör deras utsikt från Fjällgatan. Här stänger samma sorts fartyg med sina 10-11 däck ovan vattenlinjen fullkomligt sikten för Bryggens hus på tre, högst 4, våningar. Men att Stavanger lockar till sig sådana giganter blir bara en källa till stolthet samtidigt som atmosfären, lugnet och humorn är kvar. De flesta som vill stiga av en buss, gör det när bussen stannat.

Den dag vi såg kryssningjättarna vid kaj, stod bland annat den här moderniteten parkerad på kajen:

Jag blir åter förtjust över språket. Straen, så uttalades ordet stranden på flera håll i Bohuslän när jag växte upp. Men till själva bilen. Jag skrev 1967 manus till ett program för Skol-TV. Det gällde en elektrisk bil som ännu inte fanns. Vi lockade den kände designern Carl-Arne Breger att rita bilen. 2011 är det just en sådan modell som står på kajen i Stavanger. Den är tjänstebil för ett sykepleiesenter och tillverkad av REVA i Indien.

Ordet sykepleiesenter är ett exempel på en svaghet i de norska skriftspråken. En gång i tiden, när när höjdarna inte kunde föreställa sig att allmogen skulle lära sig något annat än modersmålet, verkar småskollärarna ha varit överrepresenterade i Stortinget. De små barnen skulle lära sig stava bara som det lät. Alltså senter, stasjon, passasjer – och därmed tvång för dagens barn att lära om när de börjar med andra språk.

Sverige gjorde samma misstag vid samma tid men gav sig inte på latinska och franska ord i samma utsträckning utan slog till med andra galenskaper.

Området där Evelyn växte upp heter Paradis. Där såg jag i en gammal trädgård ett stort träd där en gren uppenbarligen ångrat sin utbrytning och sedan vänt åter till stammen. Kanske var det på den grenen ormen hängde när han lockade Eva att smaka kunskapens frukt.


Jag har aldrig förut sett en gren ångra sig på det sättet. Finns det något annat träd med en gren som uppfört sig så? Berätta gärna det för mig, till exempel genom att mejla eget@brevet.se

Om ull och landskap / Of wool and landscape

In my English nutshell

The necessity of keeping the landskape open has made me adopt a sheep, Pollyanna.
This has led to an interest in wool as well.

Förut har jag skrivit om landskap som växer igen när människor inte längre låter sina husdjur beta. Ett exempel på problemet blir tydligt i Sollentuna nästa år. När hundraårsminnet av Olympiska Spelen 1912 firas, kommer maratonloppet att genomföras sin gamla sträcka och vända vid Sollentuna kyrka. En grekisk pelare markerar vändpunkten. 1912 gav den platsen utsikt över sjön Norrviken. Idag syns inte sjön därifrån.

Igenväxningen av landskapet gjorde mig intresserad av fåra- och gethjordarna som börjat drivas på Hidra. Nu i sommar har vi haft tillfälle att se vad den verksamheten betyder i praktiken. Det började med en vandring upp i det ännu öppna landskapet till toppen av Langelandsfjellet, 298 meter över havet. Där sätter sig Roger Skerping Urstad och lockar på sina får. De djärvaste är snart framme.

Lägg märke till att fåret ser ut att bära en kappa. Det gör hon också. Detta är får av gammelnorsk ras som går ute året runt. De bygger upp en kraftig fäll som under sommaren faller av eller skrapas av. I det här fallet lyfte Roger av ett stycke och gav mig för att visa oss hur ullen är uppbyggd.


Här syns den största fårahjordens område med havet och halvön Lista med sin fyr. Åt andra hållet ligger en lummig dal med friskt och frodigt gräs. De gammelnorske fåren intresserar sig märkligt nog inte för den rikedomen. Deras favorit är ljung. Landskapet hålls öppet inte bara med hjälp av fåren – det ”svis” också, alltså svedjas på vårarna, roligt för barnen och ansvarsfyllt för brandväsendet och alla de frivilliga som kontrollerar.


I den lummiga dalen ligger gården Langeland. Den odlades upp av Karl Andersson Kjellström, en rallare från Småland. Gårdens ängar hålls nu öppna av hans tre barnbarn. Här samtalar Roger med ett av dem, Harald Jægtnes. utanför.


Dags för Evelyn, den textilkunniga, att stifta bekantskap med den gammalnorska ullfällen. För att utnyttjas väl måste ullen från den den spinnas på ett speciellt sätt, och i Norge klarar numera bara ett spinneri den uppgiften. Trots att fåren av denna ras fäller sin ull själva medges inget undantag från lagen i Norge som säger att alla får måste klippas.


Fällens fibrer är ytterst långa och starka men innerst späckade med lanolin. Detta gör att fårens kropp alltid är torr – under en förutsättning: att de är gammelnorske och inte korsade med senare framavlade raser. Roger arbetar hårt för att bevara denna tåliga ras som klarar att gå ute året runt.

Så här kan en bit av perukstorlek se ut uppifrån. Det skulle vara en varm mössa på vintern.



Samma bit underifrån. Den kompakta och feta ytan lockar knappast till att lägga an mot huvudet.

Sukkertoppen välkomnar till sin nätbutik som berättar mycket om verksamheten. Där säljs garn, fenalår, pinnekjøtt och villsauskinn från lamm. Alla produkterna är godkända som Debio, dvs ekologiska. I nätbutiken kan man teckna sig för att bli fadder åt en kystgeit (kustget, en tålig ras) på någon av småöarna eller en sau (ett får) på huvudön.

Sau uttalas söu och påminner om att får hetat sö på en del ställen i Sverige. Norska au uttalas för övrigt alltid öu på norska. Haug uttalas höug och betyder hög. Graut uttalas gröut och betyder gröt. Norska är inte så främmande som det kan se ut vid första ögonkastet.

Det finns listor över fåren och getterna och deras faddrar. Det visar sig att faddrarna ofta valt överraskande namn eller i vart fall med mycket överraskande motivering. Här några exempel på spännvidden:

Bres efter en kung i keltisk mytologi.
Dossi efter fadderns dotter.
Erna efter partilederen i Høyre.
Jane efter ”fadderens kjære mann, Jan”.
Krokan eftersom fåret har samma färg som fadderns favoritglass.
Marit efter fadderns ”kjære svigerinne”.
Kronprinsesse Märtha efter HKH Kronprinsesse Märtha av Norge.

Vi får hoppas att partiledaren kände sig hedrad av att ett får blivit uppkallat efter henne liksom att dottern och den kära svägerskan reagerat på samma sätt.

Mitt eget får heter Pollyanna efter flickbokshjältinnan. hon som med vara-glad-leken löste alla svåra problem. Hon hade då hjälp även av något annat som bara jag känner till, och det är ni välkomna att läsa om i antologin Sagotuna som gavs ut 2010 av Sollentuna Författarsällskap.

Nu, först nu, slår det mig att mitt intresse för får kan ha väckts redan i tidig barndom. Matriarken i min fars släkt, Mor Albertina på Bohus Malmön, höll får på Porsholmen när hon blivit gammal. Jag såg henne många gånger på väg dit eller hem medan hon stickade strumpor i farten.