fredag 13 april 2018

Ett upprop om dödshjälp


Jag har alltid undrat över hur ett upprop kommer till, ett upprop med många undertecknare. Nu vet jag det, eftersom jag är en av undertecknarna. Utkastet skrevs av Staffan Bergström, professor emeritus internationell hälsa. Uppropet infördes den 12 mars 2018 i Dagens Samhälle.

Upprop: Frivillig dödshjälp 
är en medborgarfråga!



Statens medicinskt-etiska råd (Smer) har under hösten 2017 producerat en mycket omsorgsfullt dokumenterad rapport om dödshjälp, som blivit föremål för debatt i olika svenska medier. Det mest förtjänstfulla i Smer-rapporten är att man gjort skillnad på “värdeargument” och “faktaargument” och på så sätt bidragit till att hyfsa diskussionen.

Rapporten har avsiktligt fokuserat på det som kallas “Oregon-modellen” och som i likartade lagstiftningar i USA och Kanada nu finns tillgänglig för närmare 90 miljoner människor på den nordamerikanska kontinenten. I Oregon har man noggrant följt upp lagstiftningen under 20 års tid och publicerat detaljerade rapporter varje år sedan 1997. Där framgår bland annat att det är ett mycket litet antal människor som med läkares recept avslutar sina liv. Under 20 års tid var det endast 0,4 procent (fyra av tusen som avlidit) som nyttjat lagen om “Death with Dignity”. Den sista tidens vård klarade man således i mera än 99 procent av alla avlidna utan dödshjälp och något tecken på “det sluttande planet”, risken för att den grupps som anses uppfylla kriterierna för dödshjälp med tiden vidgas, har inte bekräftas.

I Sverige finns det en märklig rädsla och beröringsskräck bland många folkvalda att inte vilja ta till sig fakta: att 70 till 80 procent av tillfrågade svenskar i flera undersökningar är positivt inställda till läkarassisterad frivillig dödshjälp vid terminal sjukdom med outhärdligt lidande.

Smer-rapporten kommer förhoppningsvis att bidra till en höjd kunskapsnivå, mer klarsynthet och att fler politiker vågar driva den väsentliga frågan: att utreda förutsättningarna för införandet av läkarassisterad, frivillig dödshjälp i Sverige.

Det finns en religiöst driven opinion i Sverige som vill misstänkliggöra Smer-rapporten. Den har kommit till uttryck i debattartiklar bland annat i den kristna tidningen Dagen och nyligen i SvD, där det framhålls att Oregonmodellen, med dess anspråk på att vara ett säkert legalt dödshjälpsinstitut, havererar på grund av dess oundvikliga inre dynamik, som innebär att den inte är begränsad till de patienter som den påstås gälla. Man påtalar även en förment risk att suicidala ges dödshjälp med ny modell. Det finns inga data som i årsrapporterna från Oregon stöder en sådan risk. Dessutom är det inte fråga om någon ny modell eftersom Oregon-modellen varit tillämpad under 20 år. 

Genom att torgföra föreställningen att läkarassisterad frivillig dödshjälp är liktydig med självmord visar sig denna opinion - många av dem psykiatriker - okunnig om ställningstagandet inom American Association of Suicidology, där man uttalat att läkarassisterad dödshjälp är skild från (“distinct from”) den företeelse som traditionellt och normalt betecknas som självmord. Flera andra amerikanska läkarorganisationer, till exempel American Academy of Hospice and Palliative Medicine, American College of Legal Medicine och American Public Health Association har på samma sätt uttalat att termen självmord inte skall användas.

Det är märkligt att respekten för våra terminalt sjukas egen integritet och frihet att välja i livets absoluta slutskede skall vara så svår att acceptera. Den frivilliga dödshjälpen måste vara en medborgarfråga och inte en läkarfråga. 


Staffan Bergström, professor emeritus i internationell hälsa
Tuulikki Koivunen Bylund, teologie dr, biskop emeritus.
Carl Reinhold Bråkenhielm, teologie dr, präst, professor i empirisk livsåskådning
Kjell Kallenberg, teologie dr, docent, prost, kyrkomötesledamot
Johan Unger, teologie dr, docent i religionsvetenskap, domprost emeritus
Margareta Appel, diakonissa, leg. sjuksköterska
Barbro Westerholm, riksdagsledamot (L)
Jens Holm, riksdagsledamot (V)
Johan Hultberg, riksdagsledamot (M)
Rasmus Ling, riksdagsledamot (MP)
Staffan Danielsson, riksdagsledamot (C)
Tina Acketoft, riksdagsledamot (L)
Hillevi Larsson, riksdagsledamot (S)
Anette Åkesson, riksdagsledamot (M)
Per Ramhorn, riksdagsledamot (SD)
Christina Örnebjär, riksdagsledamot (L)
Kjell-Olof Feldt, fil lic, f d finansminister
Tone Tingsgård, f d riksdagsledamot
Niels Lynøe, professor emer. i medicinsk etik
Göran Hermerén, professor emer. i medicinsk etik
Kerstin Hagenfeldt, professor emer. i obstetrik och gynekologi
Gösta Gahrton, professor emer. i medicin
Jan Huldt, f.d. chefsrådman
Dan Larhammar, professor i neurovetenskap
Göran Hasselmark, ambassadör
Björn Ulvaeus, musiker, textförfattare
Birgitta Wingsjö, leg sjuksköterska
Berit Hasselmark, leg barnmorska
Gunilla Nilsson, sekr.
Irene Nordgren, leg. psykoterapeut
Birgitta von Otter, författare
Inga-Lisa Sangregorio, författare
Göran C-O Claesson, författare
Gunnar Hagberg, fd överläkare
Jonas Syrén, styrelseledamot RTVD
Stellan Welin, professor emer. i bioteknik, kultur, samhälle
Emma Wikberg, fil dr, universitetslärare i fysik
Rolf Ahlzén, läkare och docent i medicinsk humaniora
Bengt Barkman, f d rektor
Anna Bergström, med dr
Margareta Sanner, docent i samhällsmedicin
Ellis Wohlner, aktuarie

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

fredag 30 mars 2018

En betraktelse på Långfredagen



På Skärtorsdagen läste jag här flera Glad Påsk! Det väckte minne om något helt annat: sorg och suckar på Långfredagen. Mormor talade om vår frälsare som dog på korset för våra synders skull. Ingen sade emot henne.

Dog för våra synders skull – det begrep jag inte, och jag blev nyfiken. Mormor var tydligen inte helt ensam om sorgen. Butiker och bio var stängda. Så jag läste Nya Testamentet. Där var det olika berättelser om Jesus död. De stämde inte med varandra.

Jag blev äldre och hade turen att få en skicklig lärare i latin som sedan blev professor. Fick inblick i hur romarna fungerade när de härskade över andra folk. Fick klart för mig att romarna, liksom grekerna, var dokumenterande folk.

Läste igen om korsfästelsen, förstod ännu mindre. Varför i all världen blev Jesus i början behandlad så märkligt tveksamt av Pontus Pilatus och lydkungen Herodes? Och varför stämplades Judas som förrädare när Jesus gett honom uppdraget att förråda? Och hur kom det sig att varken romare eller greker berättade om dessa märkliga händelser?

Gick ut i vuxenlivet. Förstod hur hatet mot judar grundlades. När människor som inspirerats av Jesus ville sprida hans lära i romarnas rike, måste de visa att de inte var judar, alltså inte av folket som gjort uppror, upproret som kostat romarna så mycket att slå ned.

Upptäckte också att fler än jag inte begrep behandlingen av Jesus, att det skrevs böcker om det som inte stämde. Kom så att läsa en bok vars författare fäst sig vid den här tanken: Osannolikt att varken romare eller grek skrivit om händelser som berörde så stora skaror människor.

Författaren, Lena Einhorn, kom på idén att leta efter sådana händelser under en annan tid än den som anges i evangelierna. Hon finner sådana händelser kritiskt nära det judiska upproret och hon finner där en person som kan stämma. Han är både jude, alltså född av judisk mor, och romersk medborgare.

Numera har förändringen av Långfredagen fulländats för de flesta av oss. Det är ingen suckarnas dag, det är nu påskens första dag med storhandel för dem som inte redan rest iväg för att koppla av med snö och påskekrim. Tiderna förändras och vi med dem! Det lärde jag mig för 75 år sedan, fast på latin. 


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

söndag 18 mars 2018

Mänskligheten från ett baksäte

Sitter i en bil på väg till döttrars hopslagna födelsedag. Våra döttrar är medelålders nu. Vår son, som kör, har till och med passerat de viktiga 67.

Lång väg, lugn körning, trivsamt prat – i mitt hörn sjunker jag ned och antecknar minnen och funderingar om mitt åldrande och mänsklighetens. 

Väl hemma igen efter det stimulerande kalaset tillämpar jag en av alla de nyheter jag lär mig av barn eller barnbarn: Jag vänder mig till datorn, dubbelklickar på tangenten fn och dikterar det jag har antecknat.

Det kommer ut perfekt på papperet, bokstäverna alltså. Måste jag gå på en kurs för att lära mig diktera skiljetecken?

Jag läser och rättar och förbättrar, och här är resultatet:

När jag var 10 år läste jag
att människan är 20 000 år.
Hon kallades då Cro Magnon. 
Det tyckte jag lät fint.

Då fanns också en annan sort
men inte alls så bra som vi.
Den kallades Neandertal.
Det lät primitivt.

Jag blev äldre, årtionden gick.
Läste ibland om människan. 
Hon blev äldre, årtusenden äldre,
och neandertalaren blev mer lik oss.

Nu ser jag att människan blivit 140 000 år  
och att vi är släkt med neandertalaren.
 Människan har blivit 1 500 år äldre
fö varje år jag levt.

Och nu har neandertalaren funnits i 500 000 år!
Får vi finnas lika länge? Alltså 360 000 år till?
Vi som redan hunnit följa Guds bud 
att föröka oss och uppfylla jorden?


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.


KOMMENTERA

lördag 3 mars 2018

#metoo-uppropen ger nya tankar



#metoo-uppropens alla vittnesmål bör få många att tänka i nya banor – inte minst genusinstitutioner och genusforskare. De har uppträtt som om alla könsskillnader är inlärda, alla utom reproduktionsorganen. Den föreställningen har också kommit att dominera bland feminister som drivit på förändringar.
Tydligen tar de inte åt sig att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar i övre tonåren och unga män. Eller tror det att även den könsskillnaden bara är inlärd? Liksom utnyttjandet av kvinnliga medarbetare eller jobbsökande?
Min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken är ett vittnesmål om hur jag ända sedan skoltiden arbetat för jämställdhet. Arbetet på boken gav några skrämmande upplevelser. Likhetsfeminister har förföljt och ofta lyckats tysta medsystrar som de stämplat ”biologister”.
1962 lade SNS fram den stora utredningen Kvinnors liv och arbete/Kvinner liv og arbeid. Där finns begreppet könsroller. Det borde, tänkte jag, vara en hjälp i kampen mot den vanliga föreställningen då att det finns många uppgifter som kvinnor inte kan klara eftersom de är så annorlunda än männen.  Men den gamla föreställningen avlöstes av en annan. Allt fler vill tro att könsolikheter orsakas bara av inlärning och egentligen inte finns.
Påmindes om detta när jag får en inbjudan från Svensk-Norska Föreningen till årsmöte 8 mars, följt av att Björn Lindahl, Norge-korrespondent för Svenska Dagbladet, kåserar över:

Feminine män och maskuline kvinnor ? Har framstegen i jämställdheten i Sverige och Norge uppnåtts på olika sätt?

Satt på spetsen: Har det i Sverige skett genom att männen blivit mer feminina och i Norge genom att kvinnorna blivit mer maskulina? 
Jag ler, ty jag minns hur det gick till när Norge ändrade sin politik. Det var genom en teveserie Hjernevask, (Hjärntvätt). Harald Eie, en känd komiker, uppsökte en rad olika nyckelpersoner inom kjønnsforskning, den norska motsvarigheten till Genus. Han ställde vad man skulle kunna kalla barnsliga frågor. 

På detta sätt blev var och en som kallade sig forskare avslöjad som en troende: någon som utan vetenskaplig grund är övertygad om att könsskillnader uteslutande är resultatet av påverkan från omgivningen. I november 2011 strök Norsk Forskningsråd anslagen till de särskilda programmen inom kjønnsforskning. De var då uppe i 56 miljoner kronor.

Ett genvägstänkande förlorade alltså sin finansiering. Men det innebär inte att Norge ligger efter i genvägstänkande. Landet beslöt ju att alla bolag över en viss storlek måste ha minst en kvinna i styrelsen.


Det blir verkligen intressant att den 8 mars höra om feminina svenska män och maskulina norska kvinnor! Kan det stämma med de två senaste inläggen här? Om min hustrus 90-årsdag och min.  


Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.



KOMMENTERA