torsdag 29 oktober 2009

Nu säljer vi ''Från livbåt till flytande palats''!



Just hemkommen från trevlig träff hos ''Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum i Stockholm''. Den ägde rum på Sjöhistoriska Museets utställning om Titanic.

Föreningen är Sjöhistoriska Museets vänförening. Förklaringen till dess namn är att föreningen bildades just för att få till stånd ett museum.
När museet 17 år senare kom till stånd, behöll föreningen sitt stolta ursprungsnamn.

Fler jag kom i samspråk med hörde intresserat på när jag berättade om min bok Från livbåt till flytande palats. Första kapitlet utgörs av min fars minnen från sin tid som ung sjöman under första världskriget då han nätt och jämt överlevde två torpederingar och en minsprängning.

Övriga kapitel, som jag har skrivit, handlar om resten av denne mans sjöliv, bl a hans tjänstgöring på Drottningholm när fartyget under Andra världskriget utväxlade sårade, sjuka och vansinniga krigsfångar.

En av de intresserade arbetade till och med på en liknande bok om sin farfar, sjökapten även han. Jag kom då att tänka på att jag aldrig berättat på bloggen om hur boken om min fars unika sjöliv kan köpas. Dags att göra det nu. Boken beställs bäst genom bokorder@brevet.se eller på 08 754 86 17.

Boken är på 439 sidor, inbunden och illustrerad med kartor och foton. Den kostar nu 270 kronor plus frakt 61 kr om sådan måste till. Jag råder emellertid intresserade köpare: vänta lite! Snart blir boken nämligen dyrare, och det av ett mycket gott skäl!

Vi kommer nämligen att förse den med en DVD-skiva som innehåller film- och videoscener, åtskilligt fler illustrationer än i boken och dessutom dokument från brittiska arkiv som visar hur krigsfångeutväxlingarna under andra världskriget med hjälp av Schweiz förhandlades fram mellan de krigförande regeringarna och planerades.

Det skall inte dröja länge innan kompletteringen är klar och det nya priset har satts. Självfallet kan den som är het på gröten köpa boken med detsamma för 270 kr. Skivan erbjuder vi separat till alla som redan köpt boken.

[PS Den 3 november sattes priset för bok med DVD till 320 kr, och det tillämpas sedan dess. ]

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

torsdag 22 oktober 2009

Årets Fredrika, ledsna fakta och leenden åt eländet

Det är onsdag morgon. Jag vandrar upp för trapporna till Bonniers Tidskrifter på Sveavägen i Stockholm. På översta avsatsen står Birgitta Wistrand och hälsar välkommen till frukost, föredrag och frågestund.

Birgitta är ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundet. Den som skall tala är "Årets Fredrika": Camilla Wagner på Veckans Affärer. Detta visar sig ha lockat ett trettiotal kvinnor och en fredrik, dvs jag.

Camilla berättade om Veckans Affärers arbete för att göra kompetenta kvinnor synliga för näringslivets höjdare. Länge var det så med nästan alla män på toppen att de ser efter kommande ledare bara bland folk som de själva, och då bli kvinnor osynliga för dem. Ännu gäller detta för majoriteten av toppmännen.

Hennes berättelse avslöjade ingen sammansvärjning mot kvinnor men däremot att ett svårt synfältsbortfall är kombinerat med grov aningslöshet. Camille Wagner själv kombinerar ett envist och grundligt forskande med att hålla fram höjdares grodor, som gjorda för att användas av ståuppkomiker.

Ibland kan även en groda vara klargörande. Camilla hade fått kritik för att hon återgivit vad av en toppmännen sade på tal om kvinnors lägre lön: If you feed peanuts, you get monkeys." Dessutom sagt inför en församling av kvinnor.

Det föraktfulla uttrycket berör emellertid en del av problemet: att kvinnor ofta accepterar en lägre lön och då blir lägre klassade.

Deltagarlistan visade att de många lyssnarna hade mycket olika bakgrund från Riksdagen till 1,6miljonerklubben, från universitet till företag, från moderaten Birgitta Wistrand till socialdemokraten Margareta Winberg.

Mot slutet började jag gripas av vemod. Mycket av det vi fick höra har jag skildrat i min roman "Läget under kontroll". Huvudpersonen är en kvinna som befordras till ledningsgruppen tack vare att en av männen där inte lider av det vanliga synfältsbortfallet.

Hon upptäcker missförhållanden och lyckats få bort företagets vd genom att avslöja redovisningsfusk. Hade romanen kommit ut 2002, skulle den ha väckt uppmärksamhet. Då utnämnde Time tre kvinnor till "Persons of the Year". Romanen kom emellertid ut 1985.

Arbetet för jämställdhet fortsätter emellertid. Mitt eget strå till stacken är manuskriptet jag lägger på nätet, kapitel för kapitel. Klicka på:
och en presentation öppnar sig. Där finns en boksymbol. Klicka på den, och manuskriptet öppnas.

[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]





onsdag 16 september 2009

En dag på Bokmässan



Den 26 september en märklig dag!


kl 11.00 Litterära Sällskapen Scen:
De tre var inte "morske män"


En bok får inte bli hur tjock som helst, särskilt inte om böckernas fackfolk kallar den "smal".
En av alla texter som inte fått plats i det stora manuskriptet om min fars unika liv kom nu till nytta.

Bland det som strukits var berättelsen om hur jag som elvaåring i december 1939 upplevde försöket att tysta Segerstedt – men nu berättade jag detta från scenen på uppdrag av Stiftelsen Torgny Segerstedts minne.

Alla satt kvar, och jag fick intressanta frågor efteråt. Vad kan man mer begära?


kl 11.45 Sjöfartsmontern
Från livbåt till flytande palats

Boken om min fars liv äntligen färdig. Min far började 1934 skriva sina minnen från världskriget då han överlevt två gånger i livbåt och en på livflotte. Min son Hasse skannade in minnena 1999. Det satte igång mig med att skriva fortsättningen och honom att finna och skanna illustrationer.

För att pröva mina nerver levererades den färdiga boken inte förrän direkt till mässan. Jag kunde berätta om boken där första kapitlet skrivits 1934-38 och övriga 2000-2009. Folk blev intresserade, köpte och ville ha signering!

Projektet har varit möjligt tack vare Hasse och min Evelyn. Nu går vi vidare med arbetet att sprida intresset för den.


kl 14.15 Sjöfartsmontern
Trampa däck

Bokanjärerna är en sammanslutning av folk som skriver om sjöliv. En av medlemmarna är Reidar Jönsson, och han berättade om sammanslutningens första antologi, Trampa däck. Även den boken väckte stort intresse.

Enligt bokens omslag är berättelserna skrivna "av sjöfolk med lång erfarenhet av livet till havs". Det innebär att jag har blivit adopterad om sjöman! Jag har nämligen bidragit med en novell inspirerad av min fars upplevelser.


Kvinnor och män – roller och kön

Kanske var jag odräglig men inte kunde jag låta bli att berätta om de stora bitarna som jag blivit tvungen att amputera från manuskriptet Från livbåt till flytande palats och hur de blivit till ett nytt manuskript.

Sjömannens samspel med sin familj blev startmaterial för en bok om hur en uppväxt i ett matriarkat kan leda till ett livslångt intresse för jämställdhet.

Jag inbjuder var och en att klicka på

Kvinnor och män - roller och kön.

Då kommer en presentation av mig upp med en boksymbol. Klicka på den, och manuskriptet kommer upp. Lämna sedan gärna förslag till förbättringar, helst till min mejladress!


[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

söndag 13 september 2009

14 september, en femtioårsdag för jämställdhet



I morgon, den 14 september, är det exakt 50 år sedan jag fick en riksplattform som gjorde att det märktes när jag talade för jämställdhet.

Jag hade sommaren 1959 valts till ordförande i FPU med jämställdhet som min profilfråga, och det gav en god plattform men bara inom partiet.

Vid samma tid hade emellertid Sveriges tv beslutat en programserie som fick namnet
"Politiska pilen". Datum fastställdes för mitt program. Frisinnad Ungdom, FPUs organ vid den tiden, meddelade det genom att på första sidan sätta mig i tv-rutan och skriva:
Se FPU:s nye ordförande Göran C-O Claesson i TV den 14 september

"Politiska pilen" gick till olika stationer i olika tider. Vid varje station fördes jag till en av liberalismens pionjärer som med televisionens hjälp återuppstått från de döda. Varje pionjär ställde kritiska frågor.

En av pionjärerna var Fredrika Bremer – perfekt! Det var ju just frågor om kvinnans situation jag ville ha! Den fråga hon ställde som jag minns bäst gällde om kvinnans frihet verkligen kan främjas genom tvång.

Att 1959 vara huvudperson i ett tv-program gav en plattform för att nå hela folket! Sverige hade ännu bara
en tv-kanal. Den som uppträtt där blev efterfrågad.

Jag blev intervjuad i tidningarna och välkomnades som föredragshållare hos Fredrika-Bremer-Förbundet liksom i sammanslutningar för husmödrar likaväl som för yrkeskvinnor.

Allt gav mig tillfällen att föra fram tankeställare. Jag pekade t ex ut att flygvärdinnan, uppfattad som symbol för kvinnans frammarsch. i själva verket innebar ett steg bakåt. Av fem nya befattningar i luften hade hon fått den lägst betalda. Dessutom kunde hon inte, som sin kollega stewarden, befordras till purser.

Jag hävdade att mannen måste få lov välja den dittills kvinnliga "passuppkarriären" medan kvinnan måste välkomnas till den dittills manliga "ansvarskarriären". Dessa tankar togs väl emot då, och det fick mig att fortsätta arbetet för jämställdhet.

Till slut har jag velat samla mina erfarenheter och slutsatser från arbetet i en bok. Ett manuskript med
arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009" är färdigt men jag arbetar med att förbättra det. Den kommande bokens titel blir:
"Kvinnor och män – roller och kön"

I morgon, alltså på femtioårsdagen av mitt möte med Fredrika Bremer i svensk tv, berättar jag om och ur den kommande boken för Liberala Seniorer i Stockholm. Då hoppas jag få synpunkter som kan vara till hjälp vid sista översynen av manuskriptet.

Synpunkter behövs emellertid från fler än liberala seniorer i Stockholm. Jag kommer därför att lägga ut manuskriptet på nätet, kapitel för kapitel. När boken trycks, skall texten vara så bra som den överhuvud taget kan bli.


[ Välkomnar synpunkter direkt till mig: eget@brevet.se ]

fredag 4 september 2009

Ett tal och två världar

Kära Kari! Käre Odd!

Bröllop 1949 gav en utsökt god årgång. Att ni inbjudit till denna fest idag är ett bevis för det. Ett annat är att två par bland gästerna också gifte sig 1949.

Även unga och purunga är med här på festen. Då vill jag ge glimtar från vår värld var 1949. Den var nämligen en helt annan än den vi lever i nu.

1949 kunde ingen lägga fokus på någonting, inte ens stort fokus. Fokusera då, det var bara att ställa in avståndet i en kamera.

Nyckelordet 1949 var skyldigheter. Ordet skuldbelägga slog igenom först årtionden senare. Det var när människor i ropet blivit rädda för personligt ansvar.

1949 fick inte barn i årskurs 1 en färgläggningsbok, ”Barnets Rättigheter”. Den boken får barn idag men de får ingen bok ”Barnets Skyldigheter”.

Ingen uppmanades ännu att förverkliga sig. De som hade vett förkovrade sig och stretade på som Kari och Odd har gjort.

Ordet snällism fanns inte. Tanken att ingen borde utsättas för krav fanns men hade ännu inte spritt sig och blivit en av de dominerande i samhället.

Personlig integritet hade vi inte hört talas om, vi bara höll på vårt.

Kränkningar hade vi heller inte hört talas om – vi bara märkte att vissa människor bar sig illa åt. Men så hade vi ju aldrig i skolan fått fylla i en enkät med bl a den här frågan: kände du dig kränkt senaste veckan?

Agenda var något okänt. Ingen satte agenda eller ställde något på den. De människor satte mål som begrep att mål behövdes. På möten utgick man från en dagordning.

Vi som gifte oss 1949 hade ännu inte hört uttrycket ”ha sex”. Vi visste att ”idka könsumgänge” var det officiella uttrycket men så rakt på sak var vi inte i dagligt tal.

Sex år efter Kari och Odds bröllop uppträdde emellertid en profet för en ny och ohämmad attityd. Det var Agne Mykle. Han frågade:

”Hvorfor ska en være nøtt å elske for å elske?”

Sedan kom pillret och gjorde det möjligt att använda könsumgänge som sällskapsnöje. Då kom uttrycket ”ha sex” som en gåva – inte från Himlen men från engelskan.

1949 var modellen mamma-pappa-barn något att sträva efter och en skyldighet att utveckla till en god uppväxtmiljö och ett gott liv.

2009 finns det fiender till den skyldigheten. Alla har rätt leva ihop på sitt sätt. Det är ett stort framsteg. Just modellen mamma-pappa-barn angrips emellertid av en del människor.

De angriper er modell med ord som inte fanns 1949. Som de ser det har ett par som hållit ihop inbördes och med sina barn ägnat sig åt kärnfamiljsfrosseri.

Kära Kari! Käre Odd!

Sättet att idag fira ert bröllop för 60 år sedan visar att ni inte bara odlar kärnfamiljen, ni odlar också vänkretsen. Evelyn och jag är djupt tacksamma för att få tillhöra den.

Låt oss alla skåla för brudparet!


Detta var ett av många tal när Kari och Odd Egeland den 3 september firade sin 60-års bröllopsdag med barn, barnbarn och vänner vunna under hela livet.

fredag 14 augusti 2009

Från kamp för livet till kamp för jämställdhet

Under första världskriget hamnade min far som ung sjöman utanför Skagerackspärren. Tre av fartygen han tjänstgjorde på sänktes, han fick kämpa för sitt liv på livflotte en gång och i livbåt två gånger. Han skrev ned sina minnen från denna kamp och blev färdig 1938.

1999 skannade min son in hans text och föreslog att den skulle ges ut. Olika experter på sjölitteratur sade då att även resten av hans unika sjöliv borde skildras. Under andra världskriget hade han t ex tjänstgjort vid utväxlingar av sårade, sjuka och vansinniga krigsfångar.

Jag började gräva i minnen, familjearkiv och offentliga arkiv och skriva allt ivrigare. Så småningom har det blivit två böcker av detta.

Vid Bok- och Biblioteksmässan i september lanseras Från livbåt till flytande palats, en bok på 440 sidor om min fars växelrika sjöliv. Den visar i förbigående att han i sitt eget hem var en älskad gäst.

Jag växte alltså upp i ett matriarkat, och råkade dessutom vara ovanligt lillgammal som spionerade på de vuxna redan från fem års ålder. Under gymnasietiden började jag engagera mig för rättvisa åt flickor som drabbades hårt av att pojkar kvoterades in på ansedda läroverk. Som vuxen har jag fortsatt kämpa för rättvisa och jämställdhet.

Denna del av mitt liv har jag berättat om i ett manuskript, ”Kvinnor och män iakttagna 1933-2009”, som nu försatt mig ”i väntans tider”. Det ligger nämligen för bedömning hos ett förlag.

Under tiden verkar ämnet jämställdhet bli allt livligare debatterat, låt vara med helt nya signalord, t ex genusglasögon, och helt nya begrepp, t ex jämställdhet definierad i procent i stället för i rättvisa villkor och möjligheter.

tisdag 14 juli 2009

Vad ordet feminist betyder

Inlägg i det liberala nyhetsmagasinet Nu nr 28 den 9 juli 2009. Illustrerades av ett litet porträtt med bildtexten ”Göran C-O Claesson, ordf. i FPU 1959-60”.


Feminist är ett signalord – inte en legitimation


Tidigare inlägg på debattsidan hävdar att en liberal måste kalla sig feminist. Detta är något Göran C-O Claesson vill belysa från flera synvinklar.


Liberaler reagerar olika på beteckningen feminism. Det finns medlemmar hos oss som stolt kallar sig feminister och andra som avstår från att sätta den ”etiketten” på sig.

Det finns aktiva inom Liberala Kvinnor som hävdar att en liberal måste ”öppna ögonen” och bli feminist. I senaste inlägget på det temat uppmanas fler liberaler att ”ta på sig genusglasögon” och hålla med om ”att kvinnor är underordnade män”.

Själv har jag hållit ögonen öppna sedan länge – och öronen. Med mina ögon har jag sett att det sedan 1960-talet utvecklats allt fler sorters genusglasögon och att dessa ger helt olika bild av verkligheten.

Med öronen har jag uppmärksamt lyssnat på många olika kvinnor och då förstått att de reagerar högst olika på ordet feminist.


Är du feminist?

Jag växte upp i ett sjöfolksmatriarkat, började skriva uppsatser om orättvisor mot kvinnorna på 1940-talet och har sedan på olika sätt arbetat för jämställdhet.

Till slut har jag skrivit ned vad jag har iakttagit och funderat på i ett manuskript som nu studeras på ett förlag. I manuskriptet berättar jag bl a vilka svar jag fått från olika kvinnor när jag ställt den här frågan till var och en av dem: Är du feminist?


Olika definitioner

Svaren placerade kvinnorna längs en skala. I ena ändan de som valt en egen väg för att gå framåt, t ex avancerat på områden där det varit enbart män eller där män dominerat.

Bland dessa kvinnor var Nej det vanligaste svaret, ibland med tillägget absolut inte!

De som svarade Ja gjorde det alltid med ett tillägg som talade om vilket betydelse av ordet feminist som de tänkte på.

De var positiva till jämställdhet och lika möjligheter men menade att ordet feminist kunde tolkas på andra sätt.

I andra ändan av skalan placerade sig politiskt aktiva unga kvinnor.

De har utsett feminism till ”sin” fråga ungefär som när jag själv valde jämställdhet som mitt profilkrav när jag blev ordförande i FPU 1959.

Närmast dem på skalan var kvinnor som inte verkar tro särskilt starkt på sin förmåga, uppfattar sig vara offer och väntar att hjälpen skall komma genom ändrade ”strukturer”.

Feminismens historiska insatser är viktiga, för övrigt utmärkt skildrade i NU-serien Liberala Feminister. Detta gör det sakligt motiverat att använda ordet feminist som ett signalord, definierat som i SAO. Därmed är det emellertid inte alls problemfritt att sända den signalen i alla riktningar. Alla slår inte upp ordet i SAO!


Tre huvudproblem

Problem 1: Många associerar ”feminist” med S- och V-politik som håller kvar människor i rollen av offer.

Det är inte någon bra association för medlemmar i ett liberalt parti som vill ge individen ansvar och värva självgående människor.

Problem 2: Det finns mycket olika slag av feminister. Likhetsfeministerna fick makt under S-regeringens tid och förföljde då särartsfeminister.

Nu känner sig queerfeminister angripna av centralfeminister.

Den som vill använda ordet feminist tvingas att tala om vad som läggs in i ordet och tydligt tala om vad som inte läggs in.

Problem 3: Många människor undviker att kalla sig feminist därför att de inte vill hamna i fel sällskap, t ex Gudrun Schymans, eller i tvivelaktigt, t ex Göran Perssons.

Flera jag intervjuat har misstänkt politiker för röstfiske om de kallar sig feminister utan att först meritera sig på något sätt med arbete för jämställdhet.


Vad säger kraven?

Att kalla sig ”feminist” är i praktiken att säga: jag ser att det finns vissa svåra samhällsproblem som handlar om förhållandena mellan könen, och jag arbetar för att angripa de problemen.

Så långt tycks detta stämma för alla feminister. När det sedan gäller definitionen och analysen av problemen liksom sättet att angripa dem, delar feministerna emellertid upp sig i mycket olika grupper.

Kravet att alla liberaler som vill arbeta för jämställdhet skall sätta på sig genusglasögon och kalla sig feminister säger ingenting om arbetet de i så fall skall utföra.

Det är bara ett krav på att de skall använda samma signalord som kravställarna.

Föreställningen att en liberal måste vara feminist är kusligt likt kravet i slutna samfund på att alla måste uttala samma trosbekännelse.

Göran C-O Claesson