Sedan den 17 oktober har jag två tema här på bloggen. Det ena: glimtar från ett liv som beror av specialister, sjukhus, laboratorier, min vårdcentral, min Evelyn och min egenvård.
Egenvården, den är inte minst att trampa min motionscykel och se på utsikten ut över Nordsjön. Det ger mitt andra tema här: funderingar. Fortsätter havet stiga? Kan våra barnbarnsbarn i så fall leva när de nått vår ålder? Hur?
Själv lever jag sjuk men inte värre än att humöret varit gott. Tills lördagen den 3 november. Då slog skarpt ont till i höger knä, lår, och höft, i ländryggen och uppåt ryggraden – ibland allt på en gång.
Än värre under söndagen – men då ropade Evelyn: plåstret. Det var en minnesförlust som orsakat plågorna de två dagarna! Minnet av det smärtstillande veckoplåstret!
Fram med plåsterpaketet! Ut ett plåster, ett nytt Buprenorphine Teva! Det frisätter 5 mikrogram per timme. På med plåstret! Fram med almanackan! Nytt plåster på!
Jag klarar åter att lyfta blicken mot Nordsjön – och kommer på ännu en orsak till att jag känner det som mitt hav. Här utanför passerade Kalmar Nyckel och Fågel Grip 1637 med kurs på Delaware.
Kalmar Nyckel var en daglig bekantskap för mig under åtta år i Majornas läroverk – som en stor och välgjord modell av fartyget, och det var skolans symbol:
En kopia av Kalmar Nyckel började byggas sextio år senare i Delaware just där den svenska kolonin legat. Vi for dit. Skrovet var då färdigt. Riggdetaljer smiddes av den första kvinnliga smed jag sett.
Nya Kalmar Nyckel har nu seglat i många år. Uppgiften är att väcka intresse för denna del av kolonisternas historia och för 1600-talets sjöfart. Se www.kalmarnyckel.org !
KOMMENTERA
