På Karolinska Huddinge finns ”min” hematolog. Vill ha ett omfattande blodprov. Som väl är kan jag släppa till blodet vid Karolinska Lab i Löwenströmska. Där sitter jag och ser hur flinka fingrar får mitt blod att rinna in i den ena lilla cylindern efter den andra.
Mina tankar går till en man som inte längre behöver lämna blodprov: Åke Ortmark. Vi har haft kontakt ända sedan 50-talet. Senast gällde kontakten rätten till dödshjälp men nu har Åke dött utan. Jag hoppas han slapp lida.
Att det är Åke som dött, inte jag, känns underligt. Han var ett drygt år yngre. Dessutom är jag inte en av de friska – inte alls lik bloggare Dagny. Att jag lever är en triumf för läkarvetenskapen – och det är jag inte ensam om. Men:
Ju fler liv som räddas
desto fler sjuka lever.
Åke var nyfiken på djupet – från skjutjärnjournalist till författare av grundligt avslöjande böcker. Det slår mig att han hör hemma i den himmel som Arto Paasilinna skildrat i sin bok Hoppsan jag är död.
Alla vi som dör kommer dit men de ointresserade, och därmed ointressanta, upplöses snart. De intresserade, de som vill veta mer, lever kvar och får då tillfälle att fråga ut och diskutera med alla tiders mest intressanta människor. Just de finns ju kvar!
Då kan Åke få tala med härskare som han skildrat, även de som låtit sig omgivas av Ja-sägare. Vågade de inte släppa fram andra?
Hemma igen från provtagningen hör jag att också Arto Paasilinna har dött. Trots att han bara var 76. Det enda säkra i livet är döden, och i båda finns ett starkt inslag av lotteri. Han är självklar i den himmel han själv har beskrivit. Må Arto och Åke träffas där!
KOMMENTERA
