Människor eller roller? / Human beings or roles?

In my English nutshell
The discussion arranged today by The Fredrika-Bremer-Association and Men for Equality on Dads, boys and the man's role attracted 140 participants. At first they heard four men giving short speaches. As girls succeed better than boys at school and then enter previous male fields three of the four men advocated changes in the tuition making the boys study better and feel free to enter female fields. The fourth man, I myself, advocated a radical change of the school. Keeping all boys and girls at school every year of their childhood and youth with co-education during all stages frustates more boys than girls. Their frustration results in bad marks and bad behavior. Changing the situation works better than preaching.

Diskussionen som Fredrika-Bremer-Förbundet och Män för Jämställdhet anordnade idag på Historiska Museet blev vad mat, organisation och ledning en fullträff. Mötesledaren, Mats Dafgård, hade gjort ett "körschema" och lyckades få de medverkande hålla det så väl att anförandena blev klara helt enligt programmet.

Förutom av mötesledaren drogs diskussionen drogs igång av fyra män, bland dem jag själv. Var och en presenterade sin bakgrund, sitt perspektiv på ämnet Pappor, pojkar och mansrollen och sina förslag. De tre övriga talade dagens genusspråk och använde uttryck som "den manliga normens primat" och att pojkarna borde "problematiseras" så som länge skett med flickorna och sedan de kvinnliga lärarna.

Jag såg inte från talarstolen att en tecknare i publiken arbetade. När mötet var slut, dök emellertid en man upp med en karikatyr som jag tyckte visade både mig och fem av mina yttranden. Alltså köpte jag karikatyren av honom, och här ovan syns den. Han själv finns på hemsidan Tecknarservice.

Jag hade i programmet presenterats som nestor på jämställdhetsområdet, aktiv bloggare, tidigare utredare och vd i organisationer inom näringslivet. Det blev därmed naturligt att först berätta vad detta innebar och vilken betydelse det haft för mitt engagemang.

Berättade att jag som ung utredare gått igenom ett stort antal stora utredningar och funnit att de alla i någon utsträckning grundat sina slutsatser på aldrig angivet antagande. I efterhand kan man se att det antagandet gjorts och blivit tilll en självklarhet därför att det gav hopp om att en viss slutsats skulle lösa problemen.

Framhöll att man lär mycket för varje illusion som brister och att de senaste brast för mig under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och i samband med att den lades fram.

Pekade på att moderörelser är viktiga även i fråga om modeller för att tolka, tänka, konstruera reformer – och att reformer därför ibland grundas bara på signalord i stället för gedigna begrepp.

Pekade också på detta: ju högre syften, desto större risk för önsketänkande. Den moderna skolan är ett exempel. Att låta hela årskullen oavbrutet tillbringa hela uppväxten i skolan med samundervisning i alla stadier kom till stånd genom beslut som varken var grundade på beprövad erfarenhet eller på utvärderad forskning.

Så fick vi en skola som frustrerar fler pojkar än flickor så att de får sämre resultat och uppför sig sämre. En skola blir inte jämställd bara därför att pojkar och flickor möter exakt samma villkor.

Framhöll att ändrad situationen eller ändrade villkor styr människors handlande mycket effektivare och humanare än att ändra på människorna själva. Nämnde som exempel alla barnvagnar för två barn i olika ålder.

Sådana vagnar har inte köpts på grund av att människor undervisats till att sätta barn till världen tätare eller på grund av att barnvagnsfabrikanter som mer reklam för sådana vagnar än för andra. De har köpts därför att bestämmelserna om bidrag har ändrats så att det lönar sig för föräldrar att få barn tätare.

Märkte inga invändningar mot det jag sade från talarstolen eller podiet men det stod klart att flera i publiken satt fast i föreställningarna att könsskillnader i allt väsentligt är inlärda. Forskning som visar att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt avfärdades till exempel som ”tro".

Det var då intressant att märka att mina medpodianer inte reagerade mot detta utan svarare verkade att hålla med. Hoppet om att själva människan kan ändras och viljan att göra det blommar ännu. För människor som bär det hoppet och har den viljan är det inte underligt att de vill förklara könsskillnader bara med inlärda roller.

Pappor, pojkar och mansrollen / Dads, boys and man's role

In my English nutshell
On Februari 24 The Fredrika-Bremer-Association and Men for Equality will arrange a discussion on Dads, boys and the man's role. I am one of six men who will get the discussion going. More than a hundred people have already announced that they will participate.

Fredrika-Bremer-Förbundet har alltid haft både kvinnor och män som medlemmar. Männen kallas då Fredrikar. Jag är en av dem. Tillsammans med Män för Jämställdhet anordnar förbundet en diskussion i mogon den 24 februari kl 17-19.30 på Historiska Museet .

Diskussionen dras igång av fem män, bland dem jag själv. Vi har mycket olika bakgrund. I programmet presenteras jag som nestor på jämställdhetsområdet, aktiv bloggare, tidigare utredare och vd i organisationer inom näringslivet.

Mötet skall diskutera mansrollen med "styrka och svagheter" och frågorna varför män vill ha makt, hur en pojke fostras "av sin mamma", vilka pappor som tar lång föräldraledighet, vem tar ansvar för pojkarnas "antigpluggkultur" och hur vi skall förstå fördelarna med den självklara jämställdheten.

Vi fem får fem minuter var för att dra igång diskussionen. Därefter svarar vi på frågor och deltar i diskussionen. Med över hundra deltagare vill det till att mötesledaren verkligen kan auktoritär befälsföring. Alltå har Mats Dafnäs utsetts för uppgiften. Han är inte bara med i Fredrikornas styrelse utan också ledare på Friskis&Svettis.

Vad är det då jag kan ha att bidra med i en diskussion om mansrollen och jämställdhet? Jag kommer att utgå från presentationen av mig i programmet.

Nestor Ja, när jag började spionera på de vuxna 1933, upptäckte jag att inte alla hem var som mitt där Mamma var husets herre. Sedan har mitt intresse för jämställdhet fortsatt, och jag ger glimtar från hur det yttrat sig, t ex genom att jag 1963 fick bort tidningarnas könssegregerande rubriker över platsannonserna:

Manliga lediga platser Kvinnliga lediga platser.

Manliga platssökande Kvinnliga platssökande

Bloggare Vinjetten på min blogg röjer vad jag kämpar för i alla frågor. Vad just jämställdhet beträffar betyder det att jag märker att en del pådrivare i sin entusiasm använder nyspråk, t ex genom att kalla en inskränkning av föräldrars frihet för individualisering.

Utredare Det var som en sådan jag upptäckte för fem årtionden sedan att utredningar gällande reformer ofta grundas på ett omedvetet antagande som blir till ett självklart faktum eftersom det passar en redan påtänkt slutsats.

Ett sorgligt exempel är dagens skola, uppbyggd i höga syften. Där måste till slut hela årskullen gå hela sin uppväxt och då samundervisad i alla stadier. Besluten om denna märkliga uppväxt fattades utan grund i beprövad verksamhet eller väl utvärderad forskning. Forskningen har sedan fortsatt och allt tydligare visat att flickor och pojkar i genomsnitt utvecklas i radikalt olika takt.

Den uppgift jag tagit på mig inför mötet är att slå larm om skolans konstruktion. Det är den som gör att allt fler pojkar misslyckas och skapar sig en "antipluggkultur". Det räcker inte på långt när att bekämpa detta genom att effektivare undervisa mot "traditionella könsroller". Pojkarna lyckas allt sämre och stör flickorna alltmer. 500 skolor om året brinner. I de fall man vet vilka som tänt på, vet man att det är elever eller före detta elever av manligt kön.

Det blir intressant att se om jag får tillfälle att peka på detta och om det då gör något intryck på Historiska Museet.

Kosmiska dimensioner / Cosmic dimensions

In my English nutshell
Edsvik Konsthall (Edsvik Art Hall) in Sollentuna is showing a marvellous colletion of computer art sending the visitors into cosmos and making them experience trompe d'æil.

EDSVIK KONSTHALL – Evelyn och jag lockas ofta dit. Vi kan då lyftas men ibland också sänkas. Vi sänks till exempel av verk som man kan förstå bara genom att noga läsa bruksanvisningen vid varje tavla. Sällan ser vi något som ger oss lust att hänga på väggen hemma om vi hade haft någon väggyta kvar. Ofta infinner sig känslan av att vi skulle ha kunnat göra något bättre själva.

Så går vi idag på öppnandet av utställningen From Particles to Space, lockade av en inbjudan varifrån vi klippt ovanstående bild. Vi lyfts och vi får absolut inte känslan att vi kan göra något sådant själva.

Utställningen visar tavlor gjorda genom "computer art", alltså på dator. Konstnären är Margareta Ternström. Enligt programmet är hon utbildad i Stockholm, London och New York och har haft utställninger i Hong Kong, London, Paris, Tunis, Monte Carlo, New York och flera platser i Sverige.

Sådant brukar inte imponera på oss. Det är hur vi upplever tavlorna som är det viktiga. Något stimuleras emellertid intresset av att Margareta Ternström är född 1933 och ändå utvecklar computer art. Underbart att se exempel på att en gammal människa kan ta åldrandet som en utmaning att utvecklas!

Vi går runt och upplever tavlorna. Åtskilliga av dem ger en känsla av inblick i kosmos. Det passar bra här i Sollentuna där vi vårdar Harry Martinsons minne och till och med håller oss med ett torg som heter Aniaraplatsen. Det märkliga är att flera tavlor också leder tankarna till Lennart Nilssons bilder av foster under utveckling.

Andra tavlor är ett bevis på att det även på dator går att åstadkomma en perfekt trompe d'æil som lurar ögat. Se till exempel den här tavlan:

De finns flera sådana tavlor, och det dröjde en bara stund innan vi insåg att ramen inte satts på tavlan utan är en del av den. Utställningen pågår till och med 6 mars, och vi kommer nog att se om den. Som en bonus kan besökarna ta ett exemplar av en ordlista med förklaring av olika begrepp som inspirerat konstnären.

Bulb betyder till exempel utbuktning av kosmos, Higgs' boson en partikel som ännu inte påträffats men som frenetiskt jagas i partikelacceleratorn LHC, Large Hadron Collider. Och varför nöja sig med ett universum när det finns skäl tro att det finns flera? De har till och med fått ett namn: multiversum om vi använder den svenska formen av det latinska ordet.

Edsvik Konsthall har sannerligen utvecklats under de år vi bott i Sollentuna. Nu rymmer godsets gamla ekonomibyggnader målarskola, utställningshallar i västra och östra husen och har dessutom sällskap med MC Collection, en förnämlig samling motorcyklar, alltid presenterade med ett tema. Dessutom är restaurerade Duvslaget med Stallbackens Vänner närmaste granne. Vi lämnar området upplyfta.

Back to basic – vilken? / Back to basic – which one?

In my English nutshell
The Sollentuna association of the Swedish Liberal Party i running a blog. Today one of the members is advocating extended use of advanced IT technology in order to improve the school. I agree but point at the necessity of stimulating physical excercise.

I dag har jag på den blogg som Sollentuna folkpartister håller läst ett särskilt intressant inlägg där framtidens skola diskuteras i tekniskt perspektiv. Inlägget har rubriken:

Back to basic i 2010-talet

Inlägget har fått mig att skriva en längre kommentar. Jag ställer teknikmöjligheterna mot tydliga och växande hälsoproblem som orsakas av stillasittande och som bland annat yttrar sig i en växande klasskillnad.

Välkomna till Folkpartiet i Sollentuna, närmare bestämt vår blogg!

Skolans misslyckande: den verkliga orsaken / School failure: the real cause

In my English nutshell
The school system in Sweden has been promoting gender equality for more than 40 years. During that time a growing number of boys have become frustrated and got their marks lowered while the girls have gone on to the universities in such numbers that they dominate there.
Now a governmental committe has proposed a remedy: More efficient work against the tradititional gender roles. My proposal: Periods of work outside the school. Co-education only in certain age stages.

DEJA, Regeringens delegation för jämställdhet i skolan, har lagt fram sitt slutbetänkande. Ordföranden, Ann Ekström, berättade på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 10 januari om delegationens slutsatser. Delegationen konstaterar ”att flickor och pojkar i den svenska skolan inte får lika förutsättningar” trots att Skollagen sedan 1960-talet har ”innehållit bestämmelser om att skolan ska motverka traditionella könsroller”.

Det konstaterande borde ha lett till frågan om det just är genom att ”motverka traditionella könsroller” som missförhållandena skall angripas. Det verkar emellertid inte av artikeln som om den frågan har ställts. Där saknas också uppgift om DEJA har intresserat sig för frågan hur det kommer sig att omkring 500 skolor per år brinner i Sverige och att det i allmänhet är elever eller före detta elever av manligt kön som antänder dem.

DEJA har beskrivit tydligt hur olika det går för flickor och pojkar i skolan. Pojkar presterar i genomsnitt sämre medan flickorna ”mår” sämre. Att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga män nämns däremot inte i artikeln.

I dagens skola dominerar pojkarna på ”de yrkesförberedande programmen”. På högskolenivån idag dominerar kvinnorna ”på samtliga program utom de tekniska¨. DEJAs slutsats: lärare och skolledare behöver arbeta mot de traditionella könsrollerna med bättre ”arbetssätt och metoder”. Ett arbete som misslyckats ända sedan 1960-talet skall alltså fortsätta och intensifieras.

Ett förslag framförs dock som kan röja insikt om att missförhållandena kräver något annat för att kunna avhjälpas. Förslaget gäller ”ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet”.

Låt oss innerligt hoppas att detta förslag eller något likvärdigt genomförs. Det som kännetecknat de stora skolreformerna är nämligen att de inte byggt på beprövad erfarenhet och inte på vetenskap eller ens pilotprojekt som utvärderats vetenskapligt.

Jag började i skolan 1934 och fick erfara hur skolan då hanterade två olika slags avvikelser från majoriteten. Jag representerade den ena genom att inte få någon ordning på bokstäver och siffror. Vid den tiden erkände lärarna att denna avvikelse fanns och att skolan inte klarade att hantera den. ”Pojken måste gnuggas hemma!” Ännu visste ingen någon annan metod.

Min lillebror svarade för den andra avvikelsen. Han var en ”vild pojke” som man sade då. Alltså började han förvärvsarbeta i årskurs 7. Så gjorde majoriteten barn. De fick på det sättet från 14 års ålder förebilder bland vuxna i olika åldrar och i olika verksamhet.

Under de följande årtiondena såg jag hur välvilliga idéer gripna ur luften kunde spridas i skolorna som mentala epidemier. Snälla lärare fick för sig att barn med min avvikelse inte fick ”pekas ut”. Skolan släppte under ett par årtionden upp och ut funktionella analfabeter. Detta stoppades först när hjärnforskarna fick apparater som visade att det sprakar annorlunda i våra hjärnor än i majoritetshjärnan.

För barn av min lillebrors sort gick det ännu värre i och med att de inte kunde sluta skolan. Deras kamraterna som fick sin studiero störd drabbades också.

Jag har fortsatt iaktta skolan som skolaktiv far, respektive morfar, för barn och barnbarn, nu i åldrarna 60-16 år. Jag har också följt skolan som gästföreläsare på gymnasierna under flera årtionden.

Mönstret i skolan har hela tiden varit detsamma: först beslut i höga syften om reformer som grundas på skrivbordskonstruktioner, sedan datum för start av reformen minst ett år tidigare än vad förberedelserna verkligen krävt, slutligen starkt motstånd att justera reformerna. Den som vill reformera något som har höga syften blir lätt beskylld för att strunta i dem.

Så småningom har jag upptäckt något ännu värre, något som DEJA borde ha upptäckt. Till grund för besluten att skapa ett skolsystem som innebär att hela årskullen tillbringar hela uppväxten i skolan, och dessutom med samundervisning i alla stadier, låg varken beprövad erfarenhet eller väl belagda forskningsrön.

Den fortsatta forskningen visar allt tydligare att pojkar och flickor i genomsnitt utvecklas i radikalt olika takt. Flickorna ligger flera år före i utvecklingen av den språkliga förmågan. Pojkarna har andra förmågor där de bäst gör sig gällande men dessa utvecklas först långt senare.

Skolreformatörerna hade kunnat studera olika modeller för människors liv och utveckling. Det flesta i min årskull och däromkring lämnade skolan vid 14 års ålder. Åtskilliga av dem gick vidare till yrkesutbildning. I båda de grupperna växlade många mellan ”förkovran” och arbete. Bara ett par procent av årskullen hade privilegiet att göra som jag, ta studenten och sedan fortsätta studera.

Av oss fanns det två grupper. En del, bland dem jag, arbetade under studierna och fick på det sättet i olika miljöer bredare erfarenheter av människor. De ekonomiskt mest privilegierade kunde studera oavbrutet. De följde den välsituerade borgerlige mannens livsmodell: först oavbrutna studier sedan välbetalt arbete.

Aningslöst beslöts att ställa upp den privilegierade borgerlige mannens livsmodell som mål för hela årskullen. Inte ens vilka för- och nackdelar just den modellen hade studerades. Var det bra för de privilegierades utveckling att gå i skola hela tiden och bara träffa jämnåriga?

Det flesta av dem klarade sig eftersom de kom från hem som motiverade dem till studier. Sådana hem hade inte alla elever när modellen utsträcktes till hela årskullen. De privilegierade gick i skolor som kunde relegera ”de vilda” som inte skötte sig. Hur skulle det gå för sådana pojkar om den nödutgången stängdes?

Ovanpå detta gavs den nya skolan en konstruktion som fler flickor än pojkar reder sig i och som inte passar en ökande minoritet av pojkar. De blir bättre än flickorna bara i idrott. Det är enda ämnet där ”vilda pojkar” kan göra sig gällande och där de kan disciplineras.

Mot den bakgrunden bör vi inse att en intensifierad kamp mot ”traditionella könsroller” blir ett slag i luften. Skolans själva grundkonstruktion måste ändras så att individen under uppväxten och för livet stimuleras till en växling mellan studier och arbete.

Inte ens detta räcker. Själva definitionerna som används i arbetet för jämställdhet måste ses över. Jag fick som vd i Studieförbundet Näringsliv och samhälle insyn i utredningen ”Kvinnans liv och arbete/Kvinnens liv og arbeid” som 1962 lanserade begreppet könsroller, och jag har sedan sett vad som hänt med det.

Begreppet var en välsignelse när det kom. Det slog en bräsch i den solida försvarsmuren mot jämställdhet: kvinnans natur. Allteftersom årtiondena gått har begreppet emellertid ”rest” som forskare säger. För många, och de är inflytelserika, har det i praktiken kommit att betyda ”kvinnan har ingen annan natur än mannen”.

Parallellt med det har själva begreppet jämställdhet ”rest”. En gång betydde det lika villkor och möjligheter. Så småningom har det mer och mer utvecklats till att betyda lika val och definieras i procent. Detta har skett utan tanke på det ursprungliga argumentet att kvinnor måste fram för att de har något särskilt att tillföra och utan hänsyn till att kvinnor och män i stor utsträckning är intresserade av olika saker.

Föreställningarna att kvinnan är lika mannen och att jämställdhet innebär likhet har utvecklats till en dogm. I likhet med andra dogmer har den lett till utpekande av kättare och förföljelse av dem. Skolans reformer måste börja med en kritisk granskning av allt som reformatörer hittills trott vara självklarheter.

Anfall mot genusforskningen / Assault on gender research

In my English nutshell.
A university professor of political science accuses gender research in Sweden of navel-gazing, thereby effectively deserting the cause of gender equality.

Bo Rothstein, professor i statskunskap vid Göteborgs Universitet, har i Expressen gått till angrepp mot genusforskningen i Sverige. Han menar att genusforskarna isolerar sig och gjort sig beroende av staten och att detta bidragit till att frågan om jämställdhet blivit ”politiskt närmast stendöd”.

För egen del tänker jag på andra skäl till att det blivit så. Bo Rothstein har emellertid i andra sammanhang visat sig vara en ombudsman för vetenskaplighet. Alltså läser jag uppmärksamt vad han skriver.

Rothstein pekar till att börja med på att det idag finns minst ett par hundra forskartjänster i genusvetenskap, dessutom forskarskolor och ”en särskild myndighet för att främja denna forskning benämnd Nationella sekretariatet för genusforskning”. Rothstein säger att denna forskning på de flesta håll isolerats från övriga ämnen, ”till skada för både genusforskningen och de övriga ämnenas vitalitet och kreativitet”. Dessutom har det bidragit till ”könssegregering”.

Det senare är odiskutabelt. Genusforskningen är mycket långt från jämställdhet definierad i procent. Alla som utgår från den definitionen och som är anhängare av kvotering borde besinna vad den skulle innebära för genusforskningen. Den skulle innebära att män under lång tid framöver måste kvoteras in och därmed gå förbi mer meriterade kvinnor.


Rothstein påtalar också bristen på ”teoretisk pluralism” orsakad av ”ett statligt fastställt paradigm” som går under beteckningen "könsmaktsordningen". Nu lyckades Nyamko Sabuni som jämställdhetsminister att ta bort den ”ordningen” som ”utgångspunkt” för statens jämställdhetspolitik och ersätta den med något som ger individen mer ansvar. Det hindrar tyvärr inte att "könsmaktsordningen" kan leva vidare som en grundföreställning hos genusforskarna.

Detta kan i så fall, som Bo Rothstein skriver, leda till intellektuell stagnation. De ”specifika mekanismer som skapar och återskapar ojämställdheten” blir lämnade därhän. Dessutom hämmas den ”frihet som forskningen behöver för att kunna bidra med något nytt”.

Rothsteins påstående om brist på ”teoretisk pluralism” förvånar mig först. Sedan flera år har jag tagit del av genus@genus.se, den elektroniska anslagstavla som Nationella sekretariatet för genusforskning håller. Den innehåller kallelser till möten och kurser, utlysningar av tjänster och stipendier, inbjudan att delta i forskningsprojekt och efterlysningar av litteratur.

Strömmen av meddelanden på denna anslagstavla visar att det finns en mängd olika linjer i genusforskningen, till exempel poststrukturalism, maskulinitetsforskning och queerforskning, och att dessa håller sig med en stor mängd begrepp, till exempel intersektionalitet, performativitet och genus som diskursivt konstruerat.

Nu slår det mig emellertid att jag nyligen såg en efterlysning med ett tillägg som jag här citerar ur minnet: ”även icke-feministiska rapporter välkomna”. Det kan tyda på att icke-feministiska rapporter normalt inte är välkomna. Kan det alltså vara att den ”pluralism” jag observerat i stort sett håller sig inom det ”paradigm” som Bo Rothstein påtalar?

Vid närmare eftertanke inser jag att den risken finns. Alla moderna forskare är medvetna om att de vinner resultat och anseende för resultat om de specialiserar sig. Det är inte alls ovanligt att forskare blir så specialiserade att de varken ser eller tänker något utanför den tunnel de byggt upp i sitt medvetande. Detta har alltid gällt män. Kan det även gälla kvinnliga forskare?

Nu finns det hopp om att få genusforskarna prövade. Jag har sänt information om min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus 2010) till alla genusinstitutioner i Sverige och samtidigt erbjudit mig själv att gästföreläsa för studenterna i egenskap av vittne. Boken innehåller nämligen mina personliga iakttagelser om arbetet för jämställdhet, motståndet och framsteg men även avarter i arbetet. Boken är unik genom sitt långa tidsperspektiv, 77 år.

Det råkar vara så att jag alltid varit ytterligt nyfiken och spionerade medvetet på de vuxna redan från fem års ålder, alltså 1933. Då upptäckte jag snart att mitt hem var annorlunda än många kamraters.

Hemma var Mamma husets herre med ansvar för ekonomin. Pappas hela lön gick från rederiet direkt till henne. Hemma fångade mina uppspända öron upp nyckelordet fickpengar för det Pappa hämtade hos Mamma. Hos kamrater hörde jag kvinnor i stället tala om hushållspengar och hur mer sådana kunde lirkas fram.

Jag blev tidigt intresserad av jämställdhet. Det intresset har följt mig genom livet. Det gjorde till exempel att jag som nyvald ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund 1959 valde jämställdhet som mitt profilkrav. Intresset har hållits levande medan barn och barnbarn, bland dem döttrar och dotterdöttrar, vuxit upp.

Min bok berättar om de iakttagelser jag gjort, tankarna som väcktes när jag gjorde dem och mina slutsatser i dag. Den är alltså ett vittnesmål och bör som sådant vara av intresse för genusforskare. De bör ju inte bara studera varandras rapporter.

Om genusforskare tackar ja till mitt erbjudande och tar del av boken och/eller vill lyssna på mig, har Bo Rothstein fel. Om de inte är intresserade, är det ett tecken på att han har rätt.

I så fall riktar jag mina förhoppningar mot genushistorikerna. De bör inte rygga tillbaka för iakttagelser som börjar på 1930-talet och slutar 2010. En av de tidigaste iakttagelserna var till exempel den att min mor var den enda kvinnan som vågade hänga sina tvättade sanitetsbindor fullt synliga på klädlinan.

Inte fåren Lukas nämnde / Not the sheep Luke mentioned

In my English nutshell

In 1962 we were the first people to bring a private car to Hidra, an island in southwest Norway. Others followed. Sheep were replaced by cars. The open landscape disappeared. Now is is beeing restored by a herd of sturdy sheep, outdoor the year round, and I am the proud godfather of one in the herd: Pollyanna.

Gå gärna tillbaka i bloggen, till den 3 augusti i år. Där berättade jag närmare om hur vi var de första på Hidra, vår sommarö nära Lista, Norges sydvästspets, som tog en privatbil till ön och att vi länge var stolta över det.

Fler på ön fick emellertid aptit på att ta bil till ön. Hidra fick färja. Samtidigt slutade öborna hålla får. Skönt, tyckte vi länge. Grindarna togs bort som vi varit tvungna att öppna och stänga de första åren. Utvecklingen fortsätter. Om några år går det tunnel under det djupa sundet mellan Hidra och fastlandet. Men landskapet växer igen.

Det är inte längre det öppna landskap som vi trivdes i och lätt hittade i. Den nya situationen har jag skildrat i novellen Tankar ur molnen som står i antologin Möten – ordsatta bilder (Vudya Kitaban förlag 2006). Min bloggbetraktelse den 3 augusti slutade i samma stämning med orden:

Vad är det vi gör idag som vi är stolta över

men som är galenskap om femtio år?

Några som gör något idag och kan vara säkra på att det är sunt även om femtio år, det är Roger Skjerping Urstad på Hidra som med vänner satt igång med att låta en hjord av tåliga utegångsfår beta. Han söker faddrar för fåren och jag har blivit en av dem.

Fåret som jag blivit fadder till har jag gett namnet Pollyanna, den flickbokshjältinna i början av 1900-talet som utvecklade vara-glad-leken, grunden för positivt tänkande och positiv psykologi. Henne har jag berättat om i en saga, Pollyanna i höjden, som står i antologin Sagotuna (Vudya Kitaban Förlag 2010).

Jag är själv en Pollyanna. Därmed blev det naturligt för mig att välja just det namnet för fåret. Denna flickbokshjältinna uppfattas idag mycket olika av olika kvinnor. De självgående tycker om henne – de som tror på könsmaktordningen och uppfattar kvinnan som ett offer hatar henne. Det har jag berättat närmare om i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (Seveus Förlag 2010).

Hur klarar sig Pollyanna och de andra fåren nu? Det har jag fått en rapport om. Jag återger den och lämnar först upplysningar om språket.

Får hette förr sö på många håll i Sverige. I Norge uttalas ordet söu men det stavas sau precis som hög uttalas höug och stavas haug. ”For sauene sin del …” är ett exempel på att den ursprungliga genitivformen ”sin” har överlevt på norska och ofta används i stället för det påhängda ”s" som är enda genitivformen i svenskan. Uttrycket betyder alltså ”För fårens del…”. Här kommer rapporten:

For sauene sin del gjør det ikke noe med lav temperatur, de har to lag med tjukk ull. Så lenge det er lite snø eller vind slik at snøen blåser vekk fra fjelltoppene, kan sauene vandre fritt og beite.

Verklighetens Pollyanna bör klara sig
precis som flickbokshjältinnan alltid gjort.

Extra tänkvärt blir det att kungöra detta eftersom jag gör det när Evelyn och jag just kommit hem från firandet av vår förstfödde. Hans-Göran Gullestad Claesson fyller 60 år idag!

Vi måste alltså ha blivit mogna. Dagen vår Hasse föddes har visat sig vara en tidsmarkering. Vi kämpade hårt för att jag skulle få vara med vid förlossningen. Absolut Nej! Jag framhöll min merit att ha förlöst djur, t ex en sugga som fick tolv kultingar, men det hjälpte inte. Men efter några år vände tidsandan, och alla fäder förväntades vara med. Vad kvinnan ville blev det då inte tal om.