Unikt ledarskifte på kopieringsjätte

Svenska Dagbladets korrespondent i USA, Karin Henriksson, berättar idag en nyhet från Xerox-koncernen som alla intresserade av jämställdhet bör läsa. Koncernens chef, Anne Mulcahy, en av Barak Obamas rådgivare under valkampanjen, avgår sedan hon lyckats få skutan på rätt köl efter alla omstruktureringar i teknikrevolutionens spår.

Anne Mulcahy började som säljare 1976. Jag var vid den tiden informationschef i svenska Xerox och gjorde just det året en resa i koncernens amerikanska värld. Jag fick då klart för mig hur oerhört mycket längre koncernen hunnit i fråga om jämställdhet jämfört med det svenska bolaget och Sverige överhuvud taget.

Massor av serviceingenjörer, säljare och chefer var kvinnor när det svenska bolaget ännu bara hade män på de posterna. Amerikanska Xerox hade dessutom ett väl genomtänkt program för jämställdhet. Man hade t ex insett att kvinnor inte söker befordran lika lätt som män och såg till att detta inte skulle ligga dem i fatet. Vidare vidgades rekryteringen av chefer genom att fler uppgifter än tidigare förklarades vara "trampolinjobb" för befordran.

Så snart jag kommit hem, började jag arbeta för ett jämställdhetsprogram även i Sverige, och tack vare en förstående vd och goda bundsförvanter kom det till stånd. På inspiration av det amerikanska programmet ålades chefer att spana efter talanger även bland kvinnor, och ledningen åtog sig att rekrytera folk även bland andra än säljare.

Detta var i och för sig värdefullt, men sedan hände något som gav helt nya chanser för kvinnorna. Det var ordbehandlingen. Ännu var det "kvinnogöra" att slå på tangenter. Jag var ensam man vid den första kursen i ordbehandling, och länge var det ytterst få andra män som vågade bänka sig bland kvinnorna.

Snart visade det sig att kvinnorna som behärskade ordbehandling kunde bli goda säljare av datorer för ordbehandling. Plötsligt fanns det kvinnor i säljarkåren, den enda som företaget förut rekryterat chefer från. De kom precis som Anne Mulcahy att avancera – men inte lika långt. Sverige ligger ju en bra bit efter USA i fråga om kvinnor på ledande befattningar.

Anne Mulcahy efterträds av Ursula Burns. Hon är den första svarta kvinna som leder ett företag noterat på New York-börsen. Hon finns redan i koncernens ledning och började i Xerox som praktikant 1980. Det finns förväntningar på henne att hon skall bli för näringslivet vad Condolezza Rice blev för politiken.

Må svenska företag ta detta som en utmaning! Må svenska politiker ta utnämningen som en tankeställare! Anne Mulcahy och Ursula Burns har avancerat till toppen utan kvotering.

Är du feminist? Liberaler svarar olika.

En notis i Tidningen NU nr 18 har fått mig att sända följande inlägg till redaktionen:

Är du feminist?

Än en gång kan vi liberaler märka att det bland oss själva finns olika inställning till feminism. Det finns kvinnor som stolt kallar sig feminister och andra som avstår från den etiketten. Det senaste exemplet jag lagt märke till är att Liberala Kvinnor har uppmanat vår riksdagsledamot Camilla Lindberg att ”öppna ögonen”.

Själv har jag hållit ögonen öppna – men också öronen. Då har jag lagt märkte till att olika kvinnor reagerar högst olika på ordet feminist när det gäller dem själva och vår egen tid.

I ett par år har jag arbetat med att skriva ned vad jag varit med om och funderat på under mitt arbete för jämställdhet. Manuskriptet är färdigt och har arbetstiteln ”Kvinnor och män iakttagna 1933-2009”. Det tidiga årtalet förklaras av att jag var ytterst lillgammal och studerade de vuxna från fem års ålder. Genom att växa upp i ett sjöfolksmatriarkat med en mor som ville göra sina pojkar ”mer som flickor” hade jag onekligen intressanta ting att studera.

Ett avsnitt i min bok berättar om vilka svar jag fått från olika kvinnor när jag ställt denna fråga till var och en av dem: Är du feminist?

Svaren placerade kvinnorna längst en skala. I ena ändan kvinnor som funnit en egen väg för att gå framåt, t ex avancerat på områden där det varit enbart män eller där män dominerat. Bland dessa kvinnor var svaret Nej det vanligaste, ibland med tillägget absolut inte!

De som svarade Ja gjorde det alltid med ett tillägg som talade om vilken betydelse av ordet feminist som tänkte på. De var positiva till jämställdhet och lika möjligheter. De menade tydligen att ordet feminist riskerade att tolkas på ett annat sätt.

I andra andan av skalan placerade sig politiskt aktiva unga kvinnor som tydligen valt feminism som ”sin” fråga ungefär som när jag själv valde jämställdhet som min profilfråga när jag blev ordförande i FPU 1959.

Närmast dem på skalan var kvinnor som inte verkade tro särskilt starkt på sin förmåga, uppfattade sig vara offer och förväntade att få hjälp genom ändrade ”strukturer”.

Feminismens historiska insatser är viktiga, för övrigt utmärkt skildrade i NU-serien Liberala Feminister. Detta gör det sakligt motiverat att använda ordet Feminist som en flagga i marschen – men därmed är det inte problemfritt att använda flaggan.

Ett första problem är att feminism ofta associeras med S- och V-politik som håller kvar människor i rollen av offer. Det är inte någon bra association för ett liberalt parti som strävar efter att ge individen ansvar.

Ett andra problem är att det finns olika slag av feminister. Likhetsfeministerna fick makt under S-regeringens tid så att särartsfeminister kunde förföljas. Nu kan queerfeminister känna sig angripna av centralfeminister.

Den som vill använda ordet feminist blir alltså tvingad att förklara närmare vad som läggs in i ordet och tydligt tala om vad som inte läggs in.

Göran C-O Claesson

Svenskan från härstädes till dubbla agendor

Åter i väntans tider! Mina manus Från livbåt till flytande palats och Kvinnor och män iakttagna 1933-2009 går nu förkortade och vässade till var sitt förlag. Jag får ett andrum. Där inne hör jag emellertid en bön från språket jag arbetat med: Berätta om mig också!

Nog finns det mycket att berätta! Första manuskriptets första kapitel skrevs av min far 1934-1938. Då måste syftningar vara noggrant preciserade och ofta förstärkas med ord som ”härstädes”, ”de sistnämnda” och ”denna min uppfattning”. Denna vilja att vara exakt kom från franskan, överklassens språk och länge norm.

Det påminner mig om att franska lånord ännu på 1960-talet hade fransk betoning. Vi sade ”massi’v” tills Gunnar Emanuel Sträng började eka engelskan genom att säga ma’ssiv. Sedan har ombetoningen fortsatt. Nu trängs gamla ”kronprinse’ssan” undan av kro’nprinsessan.

Tidsandan är ombytlig. Ordet ”daghem” har bytts mot dagis och”könsumgänge” mot sex. Det är nu ovanligt att höra eller läsa orden ”flickor” och ”kvinnor” . De ersätts av tjejer samtidigt som ”ynglingar” och ”män” ersätts av killar.

Barnspråk har flyttats upp i vuxenvärlden och där fått sällskap av ord som flyttats ned från vetenskapens värld. Förr ombads man att ”lämna urinprov”, nu att kissa i bägaren. När jag var barn drabbades människor av ”kräfta” som gav ”svulster”. En del fick ”slag”. Nu får människor cancer som ger tumörer, eller de drabbas av stroke.

Svenskan präglades av plattyskan och har sedan inspirerats av franskan och högtyskan. Nu verkar svenskan bara ha ögon och öron för engelskan. Då måste ”spädbarn” heta bebis, ”lagarbete” ersättas av teamwork och ”uppdrag” upphöjas till mission. En märklig förändring är att ordet ner i butiker och restauranger kommit att ersätta ”fram”, ”framåt”, ”bort”, ”bortåt” och att tuff i massmedia kommit att ersätta ”tung”, ”hård”, ”svår”, ”påfrestande”, ”krävande” och ännu fler ord.

Det är vanligt att talare och skribenter vill blåsa upp sina ord. Många säger t ex i nuläget när de menar ”nu” och regelverk när de menar ”regler”. Med en blick på engelskan går det ännu lättare att blåsa upp ord. Då kan man t ex sätta– eller lägga – fokus. Man kan sätta sin agenda eller anklaga någon annan för dubbla agendor. Jag vågar inte använda sådana ord. Jag är nämligen inte säker på om de bär något eget innehåll eller bara är respekthöjande dekorationer som skulpturerna på Vasas akterskepp.

Det märkligaste med min barndoms och ungdoms svenska var tilltalet av okända. När man i Danmark och Norge utan vidare kunde säga De, i Tyskland Sie och i Frankrike Vous, måste man i Sverige akta sig för att säga Ni. Det fick användas bara efter att titel hade uttalats. Att bedöma rätt titel och att Ni-a korrekt var en klasskiljande konst som de flesta svenskar aldrig lärde sig. Efter 1960-talet har ingen behövt lära sig den konsten. Klasskillnader markeras på andra sätt.

Det märkligaste under de senare årtiondena gäller ordet ”sambo”. Alla var vana vid att den som bor i en stad kallas ”stadsbo” och den som bor på landet kallas ”lantbo”. I städer finns ”stadsbor”, på landet ”lantbor”. Personer som bor samman bör därmed kallas ”sambor”, en sådan person ”sambo” – med samma betoning som ”stadsbo” och ”lantbo”.

Betoningen kom emellertid för det mesta att bli sambo som i hambo. Jag har en gissning om orsaken. Ordet sambo med samma betoning som hambo fanns faktiskt och var känt av de rimligt allmänbildade! Ordet betecknade enligt uppslagsböckerna en ”avkomma av indian och neger”. Var och en som visste detta kan som ett skämt ha presenterat sin sambo med den betoningen för att leda tanken till den exotiske främlingen.

Med betoningen sambo som i hambo blir ordet så främmande att det börjar tappa pluralformen ”sambor”! Man kan numera höra till och med programledare i Rapport och Aktuellt säga sambos när de menar ”sambor”.

Olyckshändelser drabbar även språk. Jag tror inte svenskan är särskilt drabbat. Jag är däremot övertygad om att bättre försvar och ordrykt behövs. Det är t ex inte värdigt Sverige att regeringens alla departement har e-postadresser enbart på engelska.

Gör fler självgående och ansvarstagande!

Allmän städdag 4 april här i Sollentuna, ett försök att göra vad många bostadsrättsföreningar, samfälligheter och båtklubbar gör inom sina områden. Jag cyklar till min station.

Ingen folksamling vid starten. En av eldsjälarna i ”Tryggt & Snyggt’” är beredd med arbetshandskar, gripklostänger och sopsäckar. Två arbetsvilliga utrustar sig. Jag har förut lagt märke till dem. De tillhör den lilla minoritet av folk som spontant tar ansvar.

Iväg med sopsäck. Hittar snart bandspelare i bitar, diverse plastförpackningar, knycklade aluminiumburkar och mycket wellpapp – våt! Ser inga andra plockare ute. Inspekterade hela området 5 april och sedan då och då därefter. Förfärligt skräpigt. Det kommer att så förbli tills plockarna som kommunen skickar ut gör sitt.

Visst var idén om en allmän städdag god – men har den en chans när nu de flesta människor vant sig vid att inte behöva ta personligt ansvar? Vi måste börja fundera över metoder som får fler människor att ta ansvar för sin omgivning. Själv skönjer jag de här:

1 Gör det lättare att slå larm till kommunen. Den som sett något galet skall inte behöva leta sig fram till rätt instans. Bra att lyktstolpar skyltar sitt nummer så man vet vilken lykta som slocknat - det behövs skylt om vart man då skall vända sig. Alla gång/cykelvägar måste ges namn så att fel kan anges även längs dem.

2 Gör en del kommunalt ansvar lokalt. Bostadsrättsföreningar, fastighetsägare, boende och butiker är de direkt berörda av hur deras område fungerar och ser ut. De har orsak att t ex själva få någon att ta en spade och befria ett galler från skräp som skapat översvämning.

3 Inför, sprid och propagera för en ”Miljöloggbok”. På många arbetsplatser kan folk få en ”Motionsloggbok” där de antecknar sina stärkande ansträngningar. Fler stimuleras att slå larm eller själva göra enkla förbättringar om de antecknar sina nyttiga gärningar i en "Miljöloggbok" och ges chans att tävla med dem.

Fler som vill arbeta för att utveckla dessa tre metoder?

Integration även genom stadsplanering

”Riv i miljonprogrammen för integrationens skull” kunde vi läsa i Dagens Nyheter den 20/3. Rubriken stod över en artikel som skrivits av Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Artikeln finns att hämta på http://dn.se/opinion/debatt

De bådas artikel beskriver en realistisk integrationspolitik och motiverar den väl. Viktiga delar av innehållet är ett utmärkt svar på Invandrarpolitiska kommitténs betänkande ”Sverige, Framtiden och Mångfalden” (SOU 1996:55). Den kommittén vågade erkänna, låt vara mycket inlindat, att integrationspolitiken hade misslyckats.

Kommittén pekade på att politiken hade varit inriktad på ”kulturisering”, visade att detta var en återvändsgränd och framhöll att krafttag behövdes för att åtgärda ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden”. Inte minst föreslogs sådana på det kommunala området.

Jag var då medlem i Sollentunas integrationskommitté. Vi utarbetade ett förslag till remissyttrande och lyckades övertyga kommunstyrelsen om att avge det. Kommunstyrelsen gjorde några ändringar och sände yttrandet den 3 september 1996. Jag var huvudförfattaren och hade sett till att bl a följande tankar uttrycktes när aktionsplan mot segregation behandlades.

– Bostadssegregationen skapar utanförskap. Sollentunas stora bostadskomplex på Malmvägen är ett tydligt exempel. En aktionsplan för att göra något åt problemet måste gå ut på att undan för undan förvandla bostadsyta i det komplexet till kontorslokaler. Samtidigt byggs hyreshus utspridda i kommunen, och de som inte kan bo kvar på Malmvägen hänvisas dit.

Intergrationspolitiska kommitténs förslag hamnade snart i onåd. Vem vill väl erkänna sig vara på fel spår? Mona Sahlin tydde sig i stället till Masoud Kamali. Han drev ”kulturisering” till sin spets genom att i huvudsak bara se rasistisk diskriminering bland svenskarna. Vad Sollentuna beträffar fick jag intrycket att remissyttrandet glömdes, i vart fall idén att segregationen i malmvägenkomplexet borde angripas genom att omdestinera bostadsyta till kontorslokaler och samtidigt bygga flerfamiljshus utspridda.

Nu utvecklar Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag den inriktning som FPs integrationspolitiska grupp föreslog och som innebär att ”socioekonomiska och situationsbundna förhållanden” åtgärdas. Jag blir varm om hjärtat eftersom jag är övertygad om att den inriktningen väsentligt förbättrar integrationen.

Jag har utvecklat den övertygelsen steg för steg ända sedan jag växte upp i en stadsdel i Göteborg med flera slumområden som man sade på den tiden. Det var alltså områden med människor i utanförskap, och jag besökte sedan fler sådana områden.

1947 besökte jag också en ”medlevarskola” i England. Där var lärare och studenter övertygade om att föga kunde göras ”uppifrån”. Det värsta slumområdet jag såg, i Liverpool, bekräftade deras övertygelse. Invånarna bodde i välbyggda hus, uppförda av kommunen nio år tidigare – och nu fullkomligt vandaliserade av sina egna invånare.

Det fanns emellertid exempel på projekt som lyckades. De gick ut på att stimulera människor i utanförskap genom att ge dem möjlighet att med eget arbeta bygga en enkel bostad. Tydligen kunde något som beslöts ”uppifrån” fås att fungera.

När vi bodde i Washington DC 1953-54 var stadens sydvästra del och dess invånare svårt nedgångna. Det diskuterades ivrigt vad som borde göras. 1976 kom vi tillbaka. Hela stadsdelen hade rivits. I stället stod där nya hus som lockade en välbärgad publik.

Jag frågade vad som gjorts för att hjälpa de tidigare så illa ställda invånarna. Det visade sig att den politiska viljan inte hade räckt till något annat än att avhysa dem. Dock hade forskare undersökt hur det gått med dem efteråt. Det visade sig att deras procenttal för arbetslöshet och kriminalitet hade gått ned.

Intryck från försök med ”självbyggeri” skildrade jag 1975 i ”Hur egen härd blev guld värd”. Där citerade jag Oscar Newman: ”Defensible Space” från 1972. Den boken visade övertygande att brottslighet kan trängas tillbaka även med hjälp av stadsplanering. Boken blev grunden för en ny och livaktig gren av kriminologin som utvecklades i flera länder, dock länge inte alls i Sverige.

Men nu har Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag visat att Integrationsperspektivet måste ges en naturlig plats i stadsplaneringen. Jag hoppas varmt att det inte blir något bakslag denna gång!


PS Under rubriken ”En glömd konvention om trafficking?” berättade jag den 4/3 om den tid då svenska flickor lockades till utländsk prostitution, en tid då denna vidriga verksamhet kallades ”vit slavhandel”. Jag pekade på att Sverige inte ratificerat Genève-konventionen mot detta. Den 23/3 fick jag emellertid uttömmande information från UD. Senare konventioner i samma syfte har ratificerats och ”ämnesområdet är högt prioriterat, inte minst inför Sveriges stundande ordförandeskap i EU”. Skönt att Sverige sköter sig! DS

En måltavla på Internationella Kvinnodagen

På Internationella Kvinnodagen hörde jag kvinnor angripa Nyamko Sabuni. Det sista angreppet gjordes i Agenda av Karin Olsson, ledarskribent i Expressen.

Nyamko Sabuni fångade min uppmärksamhet så snart hon dykt upp i politiken. Det var för att hon alltid drev linjen personligt ansvar. När någon i publiken tagit upp ett problem, glömde hon aldrig i sitt svar att också ställa frågan: ”Och vad tror du att du själv kan göra?”

Till min glädje fanns det fler som hon. Folkpartiets integrationskommitté, bestående av invandrare, drev linjen att människor måste ges ansvar och rustas för att ta det. Såvitt jag begriper hjälpte förslagen från den gruppen att ändra stämningen i partiet så att kravlös och passiviserande snällism inte längre var självklar. Gruppen återknöt i praktiken till linjen som länge förr rådde i partiet, liksom i arbetarrörelsen, att människor måste möta förväntningar och krav för att utvecklas.

Faran i snällismen blev jag tidigt medveten om. Det beror på erfarenheter i barndomen. När jag började skolan 1934, kunde jag inte som de andra ungarna avläsa och skriva bokstäver och siffror i rätt ordning. Lärarna erkände att några barn hade den avvikelsen och kallade den ”ordblindhet”. De erkände också att skolan inte klarade problemet utan vädjade till föräldrarna att träna barnet hemma.

Tack vare att jag fick betyg varje termin från första klass, svävade jag aldrig i tvivelsmål om var jag låg och hur mina resultat sakta förbättrades. Jag var länge underkänd i alla ämnen där betyget sattes efter skriftliga prov. Både jag och mina anhöriga gjorde allt vad vi kunde för att jag skulle parera min avvikelse, och vi lyckades.

Desto mer förundrad blev jag som vuxen när allt fler lärare fick för sig att avvikelsen inte fanns. De trodde bara på olika takt i barnens utveckling. När ett barn inte klarade det som de övriga klarade, gällde det för läraren att inte låtsa om saken. Ingen fick ”stämplas”! Sådana lärare släppte kravlöst upp pojkar som inte kunde och skriva. Idag är dessa ”funktionella analfabeter” överrepresenterade i våra fängelser.

Det snälla önsketänkandet bland lärare bröts så småningom. Det skedde när hjärnforskare visat att det sprakar annorlunda i hjärnan på oss avvikande, utnämnt oss till dyslektiker och lagt grunden till att utveckla metoder att för att parera avvikelsen – metoder som engagerar skola, föräldrar och elev.

Dessa lärares önsketänkande och rädsla för att "stämpla någon" var det första tydliga exemplet på snällismen som jag observerade, och sedan höll jag snällismen under uppsikt. Jag förstod så småningom att åtgärder inspirerade av attityden ”vi ska ta hand om” och ”vi får inte ställa krav” har två farliga biverkningar:
- Människan i underläge befrias från ansvar och stimuleras inte att själv göra vad hon kan
- Snällisten börjar uppfatta sig som en finare människa och misstänka att de som vill precisera förväntningar och krav är hårda reaktionärer eller populistiska röstfiskare.

Inte undra på, alltså, att jag lade märke till att en ung politiker ville stimulera till ansvarstagande, att även andra invandrare gjorde det och att detta hjälpte Folkpartiet tillbaka till gamla värderingar. Nyamko Sabuni vågade till och med inför valet 2006 att publicera skriften Flickorna vi sviker och där lägga sig ut för den i särklass sämst ställda kvinnogruppen i Sverige, unga kvinnor från familjer som är fast i ”hederskulturen”.

Varför blir hon då angripen? Själv har jag bara lagt märke till tre skäl. Nyamko Sabuni
- har avböjt ”etiketten feminist” eftersom det ligger i grundbegreppet liberal att vilja arbeta för jämställdhet,
- har i arbetet för jämställdhet avstått från att utnyttja begreppet ”könsmaktordningen”,
- har intagit en nyanserade inställning till kvotering och sätter ned foten försiktigt.

Könskvotering är självklar i det politiska livet. Församlingar som representerar folket måste bestå av personer från de olika grupper av människor som folket består av. Självfallet bör kvinnor och män vara rimligt lika representerade.

Vad samhällslivet i övrigt beträffar, är emellertid könskvotering en mycket svår fråga. De som tror att metoden är en genväg till jämställdhet bör redan nu ha förstått att genvägen kan leda till förfärande resultat för kvinnorna. Kvotering till eftertraktade akademiska utbildningar har i de flesta fall hittills inneburit att män med underlägsna meriter fått gå förbi kvinnor med överlägsna meriter.

Jag misstänker att de som vill sprida könskvotering till allt fler områden inte har lyckats leva sig in i vilka konsekvenser det blir för individens rätt att välja sin väg och sitt sällskap. Låt oss starta arbetet med att utveckla den inlevelsen medan Nyamko Sabuni driver igenom sina jämställdhetsprogram.

En glömd konvention mot traffiking?

Min fråga till Utrikesdepartementet om Genéve-konventionen 1921 mot "vit slavhandel" gjorde att FMR, departementets enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter, snabbt hänvisade mig till FN-sajten:

http://treaties.un.org/Pages/Treaties.aspx?id=7&subid=A&lang=en

Jag klickar med stora förväntningar. Det visar sig att Genève-konventionen 1921 närmare vår tid, nämligen år 1950, ersattes med Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others.

Det visar sig också att Sverige icke ratificerat denna konvention, vilket däremot våra nordiska grannar gjort. Däremot har Sverige ratificerat ett protokoll från Lake Success, New York, 1947. Jag har därför i ett mejl till UDs enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter - med kopia till Röda Korset och Amnesty - ställt dessa frågor:

1 Ratificerade Sverige aldrig konventionen 1950?

2 Avstår i så fall svenska staten från att följa konventionen?

3 Följer Sverige i stället sitt åtagande enligt protokollet 1947?

4 Finns det något annat internationellt åtagande mot traffiking som Sverige följer?

Mitt intresse för denna fråga väcktes av misstanken att dagens debatt om traffiking sker utan kunskap om att det redan finns en internationell konvention mot denna vidriga handel.

Jag har också gripits av den ännu värre misstanken att konventionen blivit en död bokstav som staterna struntar i.

Många arbetar idag för internationella åtaganden mot traffiking. Då är det viktigt att få fram kunskap om de åtaganden som redan finns - OM de finns! Nu skall det bli intressant att se vad UD svarar.