”Förskolan som jämställdhetspolitisk arena” / Preschool as arena for equality policy

In by English nutshell
For many years the Swedish preschools have been obliged to foster gender equality. In the Swedish Parliament, two members, one from the Liberal Party and one from the Social Democratic Party, felt that politicians need information on research about the results. On February 1 the Swedish Secretariat for Gender Research arranged a seminar where three experts presented résumés of their findings. I listened to them with this question in my mind:
Does gender research take into account the fact that a growing percentage of the boys become loosers at school while women now dominate on all university lines except one?

Tina Acketoft, FP, och Louise Malmström, S, tyckte att politiker behöver hjälp för att ta initiativ och arbeta fram argument. Varför inte låta dem och andra få en översikt som talar om dagens forskningsläge i fråga om förskolan?

Alltså kopplades Nationella Sekretariatet för Genusforskning in, förberedde ett seminarium, förlade det till Riksdagen, Ledamotshuset, den 1 februari och inbjöd till seminariet på sin elektroniska anslagstavla genus@genus.se.

De som deltog, närmare 40 personer, hade förmodligen olika förhoppningar om vad seminariet skulle ge. Själv deltog jag i hopp om att få svar på två frågor. De utgår från en märklig kontrast i utvecklingen: Jämställdhet har länge varit ett av de viktiga syftena för den svenska skolan. Trots det har procenttalet pojkar som misslyckats ökat stadigt, liksom procenttalet utslagna män. Samtidigt har flickorna avancerat så att kvinnor nu dominerar på universiteten, på alla linjer utom en.

Under samma tid har forskningen allt tydligare visat att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt. Flickorna ligger i genomsnitt flera år före då det gäller språket. Den relativt sätt bästa färdighet som pojkarna når, den når de inte förrän de är 16-17 år.

Trots detta har jag hittills inte sett någon ifrågasätta skolans konstruktion. Kanske det beror på att få av oss som upplevt andra konstruktioner kan vittna om de olika modeller för uppväxten som fanns förr – innan det blev självklart att just en av dessa modeller skulle väljas, den här:

Alla i skola oavbrutet tills de är minst 16 men helst 19 år.
Där samundervisas de i alla stadier.

Denna uppväxt började införas från och med årskull 1950, den som vårt äldsta barn tillhör. Sedan dess har antalet år som barnen är i skola utsträckts till åldrarna under sju år. Jag sätter mig och lyssnar på seminariets tre experter i hopp om att få den här frågan besvarad:

Är denna ordning självklar även för genusforskare?

Kajsa Ohrlander
Institutionen för utbildningsvetenskap vid Stockholms Universitet.

Kajsa Ohrlander sade i början att hon ville försöka besvara frågan vad ”akademiseringar” betytt för förskolan och frågan vad ”feministiska teorier” betytt. Hennes föredrag tog sedan avstamp i att förskolans reformer till stor del kom under 1970-talet i samspel med en snabb attitydförändring i befolkningen. Genombrott för genuspedagogik och normkritisk pedagogik kom däremot på 1990-talet.

Då det gäller tiden efter år 2000 framhöll Kajsa Ohrlander att ”huvudfokus” är på det som började med Tittmyran och Björntomten i Gävle där ”eldsjälar” fick igång videofilmning av hur barnen bemöttes. Att skillnad i bemötande av flickor och pojkar dokumenteras och visas är en hjälp när man vänder sig till folk som ”tror att kön är biologisk”. Trots detta nämnde hon inte att dessa pionjärförskolor kan ha pojkar och flickor var för sig för att pojkarna inte skall komma efter språkligt.

Kajsa Ohlander var noga med att man måste vara medveten om barnets ”barnslighet” och de vuxnas ”vuxlighet”. Om jag fattade henne rätt, menade hon att man måste utgå från barnen som de är. Syftena med forskningen presenterade hon med utgångspunkt från den här skylten:


Att Kajsa Ohrlander inledningsvis ställde frågan vad ”akademiseringar” betytt har alltså inte hindrat henne för att själv använda sådana. Kanske måste en genusforskare göra så för att tas på allvar.

Det jag fäster mig vid att köns/genusidentiteter skapas ”främst” genom pedagogers språkbruk, miljön och verksamheten i förskolan. Här finns alltså ingen nämnvärd tro att kön även har genetiska orsaker. Barnets barnslighet måste accepteras men accepteras då även en flicka som röjer en tydlig dragning till den kvinnliga könsidentiteten?

Svaret på den frågan verkade vara nej. Kajsa Ohrlander ger som exempel att personalen varnas för ”könsklichéer”. Sådana motverkas t ex genom att en flicka beröms för att hon är ”modig” och en pojke för att han är ”hjälpsam”. Jag undrar i mitt stilla sinne om inte beröm för mod får ges till en pojke när han är modig och beröm för hjälpsamhet till en flicka när hon är hjälpsam.

Vi fick reda på hur många procent av olika åtgärder som genomförts i förskolan: Mest genomförd förändring är ”hur vi talar till/med flickor och pojkar”: 82 %. Minst förändrat: ”Filmat sig själva för att få syn på sina omedvetna könsstereotyper” och ”Könsneutrala leksaker”, båda: 46 %. Vi fick inte reda på i vilken utsträckning barn genom dessa ansträngningar observerats vara annorlunda när de kommit upp i grundskolan och på gymnasiet.

Till sist berättar Kajsa Ohrlander att det nu är få förskolor som inte har jämställdhetsplaner. Jag lägger märke till att hon karakteriserar förskolan som ”ett feministiskt projekt” inte som ett jämställdhetsprojekt.

Anna Palmer
Barn- och Ungdomsvetenskapliga Institutionen vid Stockholms Universitet

Anna Palmer berättade att matematik numera är obligatorisk i förskollärarutbildningen. Studenterna får lära sig inrikta sin undervisning på ”utforskande, genus och estetik”. Den är därmed ”transdisciplinär”. Barnen skall utveckla sitt matematikkunnande ”interaktivt och relationellt”. De ”blir matematiska i samspel med omgivningen”.

Jag fäste mig vid något hon visade som verkligen inte är begränsat till matematik: ”Fickor värderar sig lägre än pojkar, trots att det inte finns någon anledning" (Sumpter 2008).

Fenomenet är generellt. Ett exempel är den iakttagelse jag gjorde på 1950-talet när jag arbetade på Handelsbanken. Internt utannonserade befattningar söktes av män när de hade ”så där” 80 % av vad som krävdes, av kvinnor när de hade minst 110% och fick uppmuntran att söka. Jag har berättat om detta i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och då anvisat en annan väg än att bara mana kvinnor ”att ta för sig”.


Anna Palmer berättade att barnens inlärande i matematik i hög grad grundas på tänkandet Bodymind, det jag skulle vilja kalla kropp-hjärna, i medvetande om att vi inte bara tänker med hjärnan. Ett av hennes exempel, illustrerat med bilder, var att barn kan lära sig förstå rotation och dess mätning i grader genom stå i en pulka och få den att svänga genom att flytta tyngdpunkten från ena sidan till den andra.

Just det exemplet belyser utmaningen i att fler pojkar än flickor är risktagare. Det var nämligen en pojke som började ställa sig i en pulka och gjorde upptäckten att den då gick att styra. Att flickor inte var lika benägna som pojkar att stå i pulka förklarade Anna Palmer med att det i stort sett bara finns manliga förebilder i fråga om snowboard. Tydligen skyggar även hon för tanken att det finns en genetisk skillnad i fråga om riskbenägenhet.

Anna Palmer pekade på att flickor sedan länge har bättre betyg i ämnet än pojkar men ändå väljer bort ämnet senare. I ”matematikintensiv verksamhet” finns det fler män än kvinnor. Hon satte inte detta i samband med forskningen om de "fönster" för inlärning som undan för undan öppnas för individen under uppväxten.

Hon framhöll att upprepat bemötande skapar identitet. Tyvärr finns ”gamla könade föreställningar” kvar som innebär att flickor uppfattas nå sina goda resultat genom ”hårt arbete” medan pojkar når sina tack vare ”begåvning”.

Hur viktigt bemötande är kan jag vittna om. När jag de första åren i skolan alltid skrev underkänt på provräkningarna, satte ingen det i samband med att jag var ”ordblind”. Det var helt enkelt självklart att jag var obegåvad i matematik. Det blev då länge självklart för mig själv också.

Det budskap jag bär med mig från Anna Palmers föredrag är detta:

Varje barn måste bemötas som en potentiell matematiker.

Mia Heikkilä
Lektor i pedagogik och expert på jämställdhet, Skolverket.

Mia Heikkilä framhöll att det är ”väldigt få män” i förskolan. Norge och Skottland har gjort försök att få fram fler men resultat har ännu inte rapporterat. Detta fick mig att hoppas på att hon skulle ge skälen varför det behövs fler män och i så fall för vilka uppgifter. Här i början framhöll hon i stället att ”pedofil-fall har varit förödande” men gick inte närmare in på hur det problemet bör lösas.

Hon gick i stället in på frågan varför männen var så få och hur deras antal kan ökas – men nämnde inte då att detta är ett låglöneområde och att män undviker sådana. Som ”grundproblematik” angav hon att kvinnorna utgör 66% av alla som utbildas för för att verka som utbildare. Männen är i flertal bara när det gäller teknik.

Den gamla självklarheten förr, att kvinnor är bättre på att undervisa små barn och flickor medan män är bättre på att undervisa större pojkar, verkar att ha bytts mot en ny självklarhet: kvinnor och män är lika bra på att undervisa oavsett barnens kön och ålder.

Frågan om skolan är felkonstruerad ställde hon inte. I stället tog hon upp sådant som detta:

Menade hon att männen skulle bli fler om bemötandet och normskapandet i förskolan blir bättre? Däremot var det ingen tvekan om vad hon menade när hon framhöll att ”flicknormer blir förhärskande” när det bara är kvinnor som undervisar i förskolan. Fler män i förskolan ”öppnar upp” för både ”pojknormer” och ”flicknormer”.

Detta gladde mig. Detta vågar ju bryta mot föreställningen att pojkar och flickor egentligen är lika om de bemöts lika. Hennes formulering ”om vi tror att tjejer och killar inte är olika” fann jag vara mycket sympatisk. I betraktade vad forskningen allt tydligare visat om barnen och de ”fönster” som öppnas för dem i olika åldrar fram framstår nämligen föreställningen om den avgörande likheten som just tro, inte vetenskap.

Bosse Parbring, projektsamordnare vid Nationella Sekretariatet för Genusforskning med ansvar för Genusskolan.se, ledde mötet och berättade efter föredragen om den.

Några glimtar från frågestunden efteråt

Riiksdagsledamoten Lars Tysklind, FP, påminde om att kvinnor behövs eftersom vi får svår brist på ingenjörer. Ingen sade emot.

Jag själv påminde om att förskolan är ett låglöneområde och därför inte lockar män. Mia Heikkilä svarade undvikande på det och menade att det behövs mer kunskap. Hörde från någon i publiken att även kvinnor lockas av högre lön.

Finns det någon forskning om effekten av att ha gått i jämställd förskola? Svaret på den frågan var att det är först nu som studenter vid Lärarhögskolan kan ha gått i jämställd förskola.

Som svar på en fråga återkom Anna Palmer till matematiken som en manlig domän. Hon framhöll att den inte är det överallt. I till exempel Rumänien hör matematik till humanistiska studier. Detta förekommer även i Asien.

"Vi tror att vi är jämställda!" Mia Heikkilä framhöll detta som ett problem, och det är det verkligen. Hon talade också om ”barn som är barn oavsett kön”. Jag hoppas att "barn oavsett kön" är ett tankeexperiment.

Har någon börjat forska om skolans själva konstruktion, alltså oavbruten skolgång med samundervisning i alla stadier? Mia Heikkilä och andra gav kommentarer. De innebar ett Nej som svar på frågan men också röjde också att de saknade intresse för sådan forskning.

Nu hade jag fått ovanligt mycket att tänka på min promenad-, tåg- och bussresa hem.

Verkligt liberala memoarer / Really liberal memoirs

In my English nutshell
In 1976 the Social Democratic Party lost an election after having ruled Sweden uninterruptedly for 44 years. The victor was a coalition of the center, liberal and conservative parties. An important ideologue behind the victory was the young leader of the Liberal Party, Per Ahlmark, who became vice premier of the new government. Now he has published his memoirs, titled
Do no stupidities while I am dead!

1960 var jag ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund med jämställdhet som mitt profilkrav och min hårdast drivna uppgift. Samma år blev det klart att jag skulle utses till vd i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Därmed tvingades jag avgå som FPU-ordförande efter bara ett år. Den som efterträdde mig blev Per Ahlmark.

Att han valdes blev ett tecken på en ny tid. Sven H. Åsbrink, min företrädare som FPU-ordförande, hade varit 39 vid sitt tillträde, och jag hade varit 31. Många i FPU uttryckte oro för att välja någon som bara var 21, men det var inget tvivel om att Per Ahlmark var den mest kvalificerade bland dem som var villiga att ställa upp – och snart skulle det visa sig att han blev en mycket viktig politiker.

Nu har han gett ut sina memoarer och givit dem titeln Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis 2011). I slutet av boken berättar han att titeln är lånad från sionismens ideolog Theodor Herzl:

Macht keine Dummheiten während ich tot bin!

Memoarerna har recenserats i flera tidningar, till exempel Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. De har dessutom föranlett en ledarkommentar i DN. Jag har också lagt märke till ett blogginlägg. DNs intresse är naturligt. Ahlmark går hårt åt tidningens helomvändning mot Mao-romantik efter att Herbert Tingsten avlösts av Olof Lagercrantz

Per Ahlmark framhåller i memoarerna att han aldrig ett sviktat i sitt stöd för demokratin och demokratier och för liberalism. Därmed har han också stött både demokratin Israel och en tvåstatslösning för området.

Memoarerna börjar emellertid med ett hälsoproblem. Ahlmark har hela sitt liv haft svårt att somna, lätt vaknat och inte kunnat ta igen sömn. Han berättar om hur avundsjuk han varit på andra politiker, till exempel Bertil Ohlin, som sov gott och kunde ta en lur i taxi eller i väntan på att framträda om sömnen inte räckt. Han kallar sådana människor sovfantomer. Jag läser det och förstår att jag själv har privilegiet att vara en sovfantom.

Det kommer fler hälsoproblem i Per Ahlmarks liv, även svåra sjukdomar. Därmed är viktigt att han skrivit sina memoarer, viktigt därför att de ger mycket värdefull upplysning om det politiska livet.

Ahlmark skriver lättläst och använder ständigt humor för att belysa fakta eller ståndpunkter. Han hyllar människor som fördjupar och breddar sitt kunnande men hånar folk som använder akademiska meriter och jargong för att dölja bristande kunskap och tänkande. Thorbjörn Fälldin blir en nära vän eftersom han verkligen sätter sig in i saker som skall bedömas och aldrig hoppar över eget tänkande.

Boken är väl värd att läsa i sin helhet. Inte minst får läsaren klart för sig att det fanns ett oundgängligt villkor för att maktskiftet till slut skulle ske efter 44 år. Villkoret var att Första Kammaren avskaffades. Den hade varit en bastion för konservatism men blivit ett medel att konservera socialdemokraternas makt.

I ett blogginlägg finns det emellertid inte plats för att berätta om alla ämnen boken täcker. Jag nöjer mig med ett: jämställdheten.

När jag avgick som FPU-ordförande, skrev Per Ahlmark detta: ”Någon har sagt om Göran C-O Claesson att han inte kan diskutera politik utan att komma in på kvinnofrågorna. Men hans insatsers värde på det fältet är så allmänt erkända, att man nu ofta vänder på saken: det är svårt att diskutera kvinnofrågorna utan att komma in på Göran Claesson.”

Var den skrivningen ett tecken på att Ahlmark själv var starkt intresserad av ämnet jämställdhet? Memoarerna svarar Ja på den frågan. Hans intresse gäller dock inte bara jämställdheten. Han skriver att han uppfattar "kvinnor som en bättre sorts människor" och som "det bästa könet".

Hur lyckades då arbetet för jämställdhet? Ahlmark: "FP-kvinnornas roll kom att stärkas först genom de reformer som ideologiskt förbereddes på 1960-talet (av oss unga), praktiskt sjösattes på 1970-talet (under Helén-tiden) och fick sitt genombrott på 1980-talet ..."

Här drar jag på munnen. Jag har länge lagt märke till att kvinnor precis som män omedvetet uppvärderar den egna ungdomsgenerationens insatser. De som debuterade på 80-talet i arbetet för jämställdhet upplever ofta att deras insats var viktigare än vad som åstadkoms på 70-talet. De 70-talsaktiva glömmer lätt vad de 60-talsaktiva och tidigare gjort.

Här verkar det som om Ahlmark glömt till exempel Fogelsta-gruppen, Kerstin Anér och Cecilia Nettelbrandt som med sin kraftfulla röst ännu för bara några år sedan kunde berätta om sin upplevelse av Fogelsta-gruppen. Ingrid Gärde Widemar får inte glömmas! I skriften Hatt och huva 1945 angrep hon spärrar mot kvinnor vid offentliga anställningar. Hon blev huvudaktör i arbetet på att få bort sambeskattningen och att införa rätten för gift kvinna att behålla sitt efternamn.

Ahlmark kompetterar emellertid också upplysningen om 80-talet "att synen på kvinnorna i folkpartiet och flera andra partier radikaliserades i enlighet med principer som delvis hade formulerats ett halvsekel tidigare". Ja, nog hade det varit svårt att få igenom dessa förändringar om inte den väldiga rörelsen för kvinnlig rösträtt funnits.

Det är vemodigt att Per Ahlmark, den store kämpen för tankens frihet, inte lagt märke till att likhetsfeminister tystat eller osynliggjort medsystrar som hävdat att könsskillnader inte bara orsakas av att individerna lär sig "roller". Det är också tröstande för mig som själv inte lade märke till detta förrän under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (2010).

Det är ingen tvekan om att Per Ahlmark anser att de flesta av dagens politiker nonchalerar kultur och fördjupar sig alltför dåligt i de grundläggande frågorna. Det är emellertid en politiker i Folkpartiet som uppfyller hans krav: Birgitta Ohlsson.

På en sida med titeln I väntan på Birgitta anger han hennes förtjänster i åtta punkter. Birgitta Ohlsson visar "långt större mod, inlevelse och bildning än någon annan ledande i folkpartiet", "skriver briljanta och mycket mer genomtänkta artiklar än andra nu aktiva politiker i Sverige", ger unga människor, "förtroenden, hopp och framför allt förebilder". Han skriver om hennes "beläsenhet" och "omfattade resande" och lägger till att hon har en "ytterst idédriven begåvning".

Per Ahlmarks nionde punkt blir följaktligen: "Själv hoppas jag intensivt att snart, under mina sista år, få uppleva Birgitta Ohlsson som partiordförande i folkpartiet."

Så långt mina kunskaper om Birgitta räcker instämmer jag i Pers beskrivning. Jag lägger emellertid också märke till att det mesta av det han skrivit om Birgitta Ohlsson stämmer på honom själv. Per har känt igen sig själv i Birgitta och eftersom han en gång var avgörande för Folkpartiets uppryckning ur ett nedgångsskede och maktskiftet efter 44 år, så sätter han sitt hopp till henne för en ny uppryckning.

Bland det åtta punkterna finns det en som råkar ligga på min mammas gata. Jag citerar den därför och kursiverar den: Lugnare och mer balanserat än andra debattörer beskriver hon hur ”feminismen” kan öppna vägar till fördjupad jämställdhet mellan kvinnor och män.

Här röjer Per Ahlmark en viss tvekan om "feminismen" ger fördjupad jämställdhet. Det hedrar honom. Han tvekar trots att han vad jag vet inte ännu läst min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Där visar jag att feminister som fått makt, likhetsfeminister, har grovt missbrukat den precis om många män med makt gjort.

Jag berättar i boken också om svaret jag fått på en fråga som jag riktat till många kvinnor: Är du feminist? Kvinnor som är självgående och söker ta ansvar svarar Nej eller Ja – i betydelsen för jämställdhet. De som svarar rakt Ja på frågan är antingen kvinnor som gärna flyr in i rollen som offer eller kvinnor som redan verkar för feminism i ett parti.

Memoarerna är en tjock bok men den är lättläst och ofta rolig trots de allvarliga ämnena. Den är väl värd att läsa i sin helhet. Kunskap om Per Ahlmarks böcker och olika insatser finns på Per Ahlmarksstiftelsens hemsida.

Nu har jag sett SCUM / Now I have seen SCUM

In my English nutshell

On November 26 I commented the intensive debate on a play, based on the SCUM manifesto by Valerie Solanas, published in 1967. (If you write "after 36 years" in the search field above to the left, you will be linked to that blogpost.) People criticising the play as promoting hate and contempt are accused of beeing hypocrites, woman-haters and lacking sense of humour. So, I have seen the play and studied the debate a bit closer.
The play turned out to be a monologue based on the manifesto but in spite of that raising laughter. I have got the impression that patriarchy is still a living notion in spite of the fact that boys fail at school and women students dominate on all university lines.

Nu blir det ett långt inlägg men fortsätt läsa det! Jag lovar att det blir intressant, ja det kan till och med bli något så fint som kontroversiellt.

Bilden här ovan är från en artikel i Dagens Nyheter den 18 november med rubriken Scummanifestet på Turteatern. Ingegärd Waaranperää. hyllar pjäsen som ”riktigt stor konst”. Om dess kritiker skriver hon: ”Manssamhällets talibaner skjuter från höften hellre än de ser föreställningen.” Pjäsen är inte något att provoceras av. "En ögontvätt, bara, som borde göras regelbundet.” Till ögontvätten hör tydligen Solanas bild av ”Pappas flickor” som hon mött i den amerikanska feministrörelsen. De är ”mansmaktens bästa assistenter och systerförtryckare”.

Waaranperää framhåller att Andrea Edwards inte ”förråder” Valerie Solanas när hon ”går över styr i sina mest mordiska påhopp på mannen”. Edwards ”tonar inte ner eller ursäktar” och får oss att ”se galenskapen, sårbarheten, förtvivlan och den mänskliga längtan som förstås är botten i Valerie Solanas brinnande hat. ”Sista meningen: ”Långt, långt bort kan en försoning nästan anas.” Där fick jag något att spana efter när jag ser pjäsen.

En av reaktionerna på pjäsen – eller manifestet – svarade Michael Wiehe för. Det gjorde han med många verser i en sång som publicerades i DN och framfördes genom dn.se. Jag återger sista versen:

När du har genomskådat lögnen

När du har slutat va till lags

När du så sakta börja fatta

att bara du kan ge dig svar

att man inte måste krypa

när man väl har lärt sej gå

När pistolen är det enda

som du riktigt litar på

är det mej du vill döda

Valerie

Jag börjar undra om Solanas liv möjligen för en del av deltagarna i debatten är minst lika viktigt som manifestet och pjäsen. Tämligen utförlig information om hennes liv finns på Wikipedia.

Född 1936, utnyttjad sexuellt av sin far, blev forskare inom psykologi vid University of Minnesota. Man tror att hon sedan försörjde sig med prostitution och tiggeri. Skrev 1966 pjäsen Up Your Ass om en manshatande kvinna. Andy Warhol fick pjäsen och gick med på att läsa den.

När Warhol inte hörde av sig, publicerade Solanas SCUM Manifesto 1967. Hon ansåg att Warhol saboterade hennes möjligheter till framgång och sköt honom 1968. Det skadade honom så allvarligt att han aldrig hämtade sig helt. Sedan besköt hon en konstkritiker och försökte skjuta Warhols manager. Hon dömdes till tre års fängelse.

Feminister agerade för att hon skulle släppas. En företrädare för National Organization for Women som bildats 1966 kallade henne "den mest framstående förkämpen för kvinnors rättigheter", och "en av de viktigaste taleskvinnorna för den feministiska rörelsen".

Efter att hon släppts från fängelset, betraktades hon av en del som en martyr men arresterades när hon började telefontrakassera Andy Warhol. Hon åkte in och ut på olika mentalsjukhus och tros ha finansierat sitt drogmissbruk genom prostitution. 1988 hittas hon död av lungemfysem och lunginflammation på ett socialfallshotell i San Francisco.

Blir pjäsen och manifestet bedömda på sina egna meriter eller med hänsyn till Valerie Solanas tragiska liv? Det här är vad jag misstänker:

• De som vänder sig mot hatet i manifestet, finner det vara uttryck för en människas fruktansvärda barndom som lade grunden för sinnessjukdom. Av hänsyn till henne bör därför pjäsen inte visas. För dem som tänker så blir det svårt att uppfatta pjäsens konstnärliga gestaltning av manifestet.

• De som uppfattar att Solanas öde visar hur patriarkatet slår finner att både manifestet och en pjäs som är grundad på det är utmärkta att använda i kampen mot detta patriarkat. För dem blir det svårt att se den konstnärliga gestaltningen som något annat än positiv.

Mina misstankar fick näring när pjäsen den 24 november blev ett av ämnena i SVTs program DEBATT.

Där medverkade pjäsens regissör, Erik Holmström, och Andrea Edwards som framför monologen. Hon berättade hur det kändes att tillsammans med andra kvinnor vara mordhotad på grund av pjäsen och påpekade att ingen man mordhotats. Mina tankar gick till Evelyne Sullerot och andra kvinnor som förföljts och hotats när de vågat hävda eller ens antyda att könsskillnader inte bara orsakas av att roller lärs in. Sådant har stämplats som "särartsfeminism" eller "biologism". Jag kan inte minnas att den anklagelsen riktats mot Solanas. Det kan för all del bero på dåligt minne.

Edwards och Holmström argumenterade starkt och väl för rätten att sätta upp och visa en kontroversiell pjäs. De framhöll till exempel att företrädare för Stockholms kulturförvaltning varit misstänksamma men efter två timmars genomgång av projektet beviljat ett bidrag. Deras huvudmotståndare i DEBATT var två ”jämställdister”, bloggarna Pär Ström och Pelle Billing.

Jag erinrade mig att just de fått uppträda förr i DEBATT. Kanske finns det inte så många som öppet strider för jämställdhet åt båda könen och därmed angriper politik och program som bara gynnar kvinnor.

En tredje "jämställdistblogg" är emellertid värd att nämna. Den drivs av Tanja Bergkvist som också skriver i Axess. Hon är fil dr i matematik, gör vassa angrepp på tvångsspridningen av genusprocedurer och angriper sådant med vetenskaplig lärdom och vild humor som grund. Det kan vara skälet till att jag ännu inte lagt märke till några angrepp på henne.

Pär Ström är hatad av en del feminister. Det har jag berättat om i ett tidigare inlägg. Han uppträder emellertid alltid lugnt och artigt mot sina motståndare. I det här fallet framhöll han att SCUM-manifestet uttrycker hat mot män på ett sätt som skulle vara brottsligt om det riktade sig mot judar, muslimer eller någon annan folkgrupp.

På den punkten kan knappast någon förneka att han har rätt. Låna manifestets formuleringar men ändra "mannen" till exempelvis "muslimen” – den som sprider det budskapet fälls för hatbrott. Pelle Billing framhöll detsamma men också att var och en givetvis i en pjäs får lägga fram vilket budskap som helst. Därmed måste emellertid också budskapet få kritiseras.

Jag lade märke till en formulering Edwards använde och citerar den ur minnet: Vi som ”är överens om patriarkatet” bör inte ha svårt att förstå värdet av pjäsen. När andra i debatten markerade att de inte var ”överens om patriarkatet”, fick jag intrycket att hon och Holmström skakade på huvudet. Jag kom att undra om ”patriarkatet” är nämnt i pjäsen.

Patriarkatet var förvisso ett begrepp som många använde på Solanas tid. I Sverige kom det emellertid att preciseras så som vetenskap kräver och då få namnet genussystemet. Detta åstadkom professor Yvonne Hirdman, och det publicerades i Maktutredningen 1990.

Snart förenklades det av någon politiker till könsmaktordningen som tillsammans med feminism blev "utgångspunkten" för den socialdemokratiska regeringens jämställdhetspolitik. När alliansregeringen tillträtt, såg Nyamko Sabuni till att den utgångspunkten ströks. Den ersattes av formuleringar som stimulerar individens eget ansvarstagande.

Sedan dess har patriarkatet inte nämnts lika mycket som förr. Det kan hänga samman med en önskan att inte leda tanken till paternalismen. Allt fler åtgärder för att hjälpa kvinnorna har nämligen fått just paternalistisk karaktär, och det är ju inte precis något att skylta med. Det finns ett avsnitt om detta i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.

Sedan Solanas tid har det märkliga hänt att pojkarna i allt större skaror misslyckas i skolan medan unga kvinnor kommit att dominera på universitetens alla linjer utom en. Trots detta fortsätter som förut politik och program som främst syftar till att hjälpa kvinnor avancera.

Den 26 november kommenterade jag här på bloggen debatten dittills om manifestet och pjäsen, de delar av debatten som jag lagt märke till. (Gå direkt till det inlägget genom att i sökfältet här ovan till vänster skriva in ”efter 36 år”). Jag berättade där att personer som protesterat mot ett manifest för att det uttrycker hat och förakt mot män beskylldes vara manssamhällets talibaner, hycklare och kvinnohatare som inte förstod att det hela var en utopi framförd med humor.

Jag gav glimtar ur den debatten och kombinerade det med en kort redogörelse för själva manifestet och för översättarens förord. Inläggets slutkläm blev: ”Det kommer att bli mycket intressant att uppleva monologen på Turteatern. Kommer den att förmedla en utopi med humor eller kommer den att förmedla hat?”

Ja, det var just det: uttrycker pjäsen manshat eller är det en utopi med humor? Det dröjde innan en plats var ledig för mig. Pjäsen skulle ha spelats till och med den 14 december. Men med utsålda föreställningar fortsätter pjäsen långt in i 2012, och fortfarande är biljettkön lång.

När jag skrev inlägget den 26 november, var jag förberedd genom att ha läst själva manifestet. Nu ville jag före besöket på teatern veta mer om Sara Stridberg som översatt manifestet och skrivit förordet när boken publicerades på svenska 2003 – och därmed gjorde manifestet aktuellt 36 år efter originalets publicering.

Om Sara Stridsberg berättar Wikipedia att hon föddes 1972 och har skrivit prisbelönta romaner och dramatik med feministisk inriktning. 2007 tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris för sin roman Drömfakulteten, en fri fantasi kring Valerie Solanas, 2006 skrev hon pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika som spelades på Dramaten.

Med dessa kunskaper och efter en förnyad titt på Turteaterns hemsida kände jag mig rustad att tatunnelbanan till Kärrtorp och gå till teatern. Där träder man in i Ölkafé T vars bardisk också är teaterns ”lucka”. I stort sett alla bord är upptagna när jag kommer, många lösa stolar också. Jag får informationsblad och studerar dem. Jag ger några glimtar ur dem.

SCUM MANIFESTET upplyser om stöd från Statens Kulturråd och Stockholms kulturförvaltning. (Det visar sig vara verksamhetsbidrag på vardera en halvannan miljon, alltså i samma storleksordning som de flesta sådana bidrag.) Bladet citerar de groteskt galna uttalanden om kvinnor som gjorts från Aristoteles till August Strindberg och som återges även på hemsidan. Dessutom visas den här bilden:

Nu reagerar jag surt, och det gör jag som gammal väktare av reklam. Den får inte ljuga! Den nakna kvinnan är varken på väg till teatern eller från teatern till T-stationen. Hon finns inte heller i pjäsen. Bilden är ett trist exempel på irrelevant könskittling som jag påtalat i min bok.

TURTEATERN innehåller teaterns logo på framsidan, nakenbilden på baksidan och webbadressen samt den nu aktuella repertoaren i mittuppslaget. Förutom SCUM är det: JULIETTE av de Sade, AVATARVARO av Unga Tur, och FRANKENSTEIN av Helena Granström (fritt efter Mary Shelleys roman).

Jag har nu fått mycket att spana efter under pjäsen: finns där mordiska påhopp på mannen, hat och förakt, utopi med humor, parodi, kärlek och en försoning som nästan kan anas? Nu väntar jag bara på att bli insläppt. Bland de väntande ser jag ungefär dubbelt så många kvinnor som män.

18.58 En inropare meddelar att de som uppfattar sig tillhöra annat kön än vad de ser ut att göra bör tala med henne i förväg. Två unga män, omfamnade varandra, talade med henne.

19.12 Alla kvinnor välkomna in först! De går in. 19.18 Alla män välkomna in nu. Vår mindre skara blir applåderade kraftigt och uthålligt av kvinnorna. De har alltså instruerats att göra så. Det är förmodligen tänkt som ironi. Men hur skulle Solanas känna om hon vara med?

Applåderande av män skär ju mot själva manifestet! Där är männen bara värda förakt, liksom ”Pappas flickor”. Genom att applådera, klev dessa kvinnor in i rollen som dessa förhatliga ”Pappas flickor”. Solanas ägnar dessutom ett särskilt förakt åt män som försöker vara som kvinnor.

Scenen visade sig vara golvet i mitten. Läktaren för kvinnor och den för män var på motsatta sidor och sluttade tillräckligt för att alla skulle se golvet bra.

Andrea Edwards drar igång i jeans och tröja. Stark, tydlig, varierande röst utan att bli ohörbar när hon ville vara förtrolig. Varje replik, ofta varje ord, framförs starkt och med hela kroppen. Hon rör sig blixtsnabbt och talar ömsevis till K- och till M- läktaren. Ställer ofta en fråga till någon åhörare och turnerar svaret blixtsnabbt nedlåtande om det är en man – nedlåtande och roligt. Bortsett från de svaren kunde jag inte utskilja en enda replik som inte var tagen direkt ur Manifestet.

18.29 Andrea Edwards hämtar en hög trappstege och flera buntar med bonader i gammaldags stil. Hon hänger upp alla från golvet eller från trappstegen högt upp.

Varje bonad innehåller nyckelord ur manifestet, ett utmärkt sätt att komma ihåg stolpar och inskärpa dem hos publiken. Bonaderna satt kvar efter föreställningen så att vi kunde fotografera dem.

Varje nyckelord, t ex KRIG, REGERING, ”STOR KONST”, kommenterar sedan Andrea Edwards med ökande kraft. Förakt av mannen kompletteras alltmer med förakt av ”Pappas flickor”. Intensiteten ökar. Jag kommer att tänka på Hitlers tal och på frälsningsmöten hos pingstvännerna som jag var på i min ungdom.

Manifestet har kritiserats för manshat, och manshat är verkligen mycket intensivt uttryckt där. Det blir också intensivt uttryckt i pjäsen. Ordet "fitta" nämns allt oftare mot slutet. Kanske det var just manifestet som kom ordet att användes allt oftare av feminister ända tills Maria Sveland 2007 publicerade Bitterfittan. Enligt Solanas försöker mannen fly från sin uselhet genom att jaga "fitta".

En kvinna blir aldrig något annat för en man, så tom och ångestfylld är han. Här påstås inte att mannen är sådan på grund av "patriarkatet". Den som lyssnar utan förutfattad mening på den punkten kan knappast finna något annat än att mannen är usel redan som biologisk varelse.

Men ett än häftigare hat riktar Valerie Solanas mot "Pappas flickor". Varför? Hon hade fått stöd varken av mor eller far och dessutom blivit sexuellt utnyttjad av fadern. Det bör ha påverkat hennes inställning både till fäder och till döttrar som inte gör uppror mot sina fäder.

I nästa scen spelar Andrea Edwards flöjt iförd en mansmask. Jag tror det hände när hon låtit Solanas fnysa åt ”Stor Konst”, ett passande clowninslag.

Så lämnar hon ett bunt papper till vardera läktaren, och papperen sprids. Jag blev utan ett men fick intrycket av att det var samma galna uttalanden om kvinnan av berömda män som återgivits både på hemsidan och i bladet SCUM MANIFESTET.

20.20 Kort paus. Under den hängs gulddraperier för de motstående väggarna med bonader. Trappstegen ställs mitt för en av väggarna. Andrea Edwards gör entré i guldoverall. Jag hajar till! Tänker hon fortsätta vara Solanas i den glänsande utstyrseln? Det tänkte hon, och det gjorde hon. Guldoverallen var dock kompletterad med en bergsklättrarsele.

Tio ungdomar, mest flickor, kommer in och sätter sig på golvet vid väggen mitt emot den med trappstegen. Det är tydligt att de sitter obekvämt. Då börjar kvinnor på sin läktare kasta ned kuddar till dem, kuddar med guldörngott. Det var alltså guldkuddar som skiljde i bekvämlighet mellan på kvinns- och manssidan. Var och en av ungdomarna fick ett papper.

Mannen vid datorn som styrde belysning och sådant räcker Andrea Edwards en krok från en lina som hon hakar fast i sin sele. Linan går upp i taket där den löper över ett hjul. Sedan går han upp på trappstegen medan han tajtar sin ända av linan.

Han hoppar ned från trappstegen, och Edwards far då upp ett stycke. Han kliver upp igen medan han tajtar linan för varje steg. Sedan hoppar han och hon far upp ännu ett stycke. En genialisk enkel lösning för att få henne så högt att fötterna befinner sig innemot tre meter över golvet. Överhuvud taget var alla tekniska lösningar enkla och billiga men fungerade väl.

Under hela upplyftandet återger hon med ökande kraft hatfyllda delar av manifestet. Väl i högsta läget ropar hon ut föraktet av och hatet mot män oerhört starkt.

Från kvinnoläktaren hade vid det laget hörts skratt åtskilliga gånger, och så småningom hade fler än några få skrattat. Skratt kom t ex när de fick beskedet att de inte tyckte om att vara avelsston och när ”Stor Konst” hånades. Nu, när föraktet och hatet dånade där uppifrån, gapskrattade hela kvinnoläktaren. Tänk om folk hade skrattat så när Hitler hetsade mot judar!

Mot slutet, när Andrea Edwards sänkts till golvet, framförde hon starkt och väl Solanas teser att samhället genom ”automatisering” måste göras penningfritt och nästan arbetsfritt. Det var en utopi som under Solanas ungdom delades av många, berusade av den tekniska utvecklingen.

Slutklämmen i manifestet framfördes sedan i växelsång mellan henne och ungdomarna på golvet. När ungdomarna avtågat ur lokalen låg några blad kvar, och jag tog ett. Det ger punkterna om hur SCUM skall krossa samhället. Här ett par exempel, varvid jag har kortat av två:

• SCUM kommer att skaffa sig arbeten av olika slag och ickearbeta där. Till exempel kommer SCUM-växeltelefonister att växla samtalen fel; SCUM kontors och fabrikspersonal kommer att förstöra utrustning.

• SCUM kommer med våld att befria alla busschaufförer, taxichaufförer och spärrvakter från deras arbeten och köra alla bussar och taxibilar och dela ut gratisbiljetter till allmänheten.

• SCUM kommer att ta över alla radio- och TV-stationer. Detta genom att med våld befria alla radio- och Tv-anställda från sina arbeten om de hindrar SCUM:s intåg i etern.

• SCUM kommer att parkrascha - tränga sig in i mixade par (man-kvinna) var de än befinner sig och spränga sönder dem.

Var detta den ”ögontvätt” Ingegärd Waaranperää skrivit om? Det är möjligt men det jag såg var att de flesta kvinnor skrattade hejdlöst. Kanske det tvättade ögonen.

Under hela föreställningen lyssnade jag efter ordet patriarkatet eftersom det varit uppe i DEBATT-programmet. Jag hörde det inte en enda gång. Efteråt var vi flera som fotograferade främst bonaderna och talade med Andrea Edwards som kom tillbaka när hon hämtat andan. Hon berättade bland annat att det enda hon skrivit var korta "bryggor" mellan de olika Solanas-citat som hon valt.

Onekligen är denna föreställning god teater, ja varför inte "stor"? Jag var helt fångad varenda minut.

Det var jag förvisso inte när jag såg den världsberömda pjäsen Linje Lusta av Tennesee Williams. Den handlar också om vidriga män som inte kan kommunicera och därför griper till våld och våldtäkt. Den pjäsen beskylls emellertid inte för manshat. Handlingen äger rum bland människor i en slummiljö och uppfattas därmed inte som ett angrepp på alla män. Solanas hat, däremot, gäller onekligen alla män.

Ger Turteaterns föreställning den ”ögontvätt” som Ingegärd Waaranperää påstår? Kanske för en del. Är den en parodi? Säkert för en del. Ger den hopp om försoning? Ja, det skulle i så fall vara kvinnornas skratt som inger det hoppet.

Främjar denna pjäs jämställdhet? Nej, den drar snarare tankarna bort de krav på jämställdhet som måste ställas idag. Ända sedan grundskolan infördes har det blivit allt tydligare att den könsdiskriminerar. Den har konstruerats så att den passar pojkar sämre än flickor. Resultatet syns allt tydligare på alla nivåer.

Andelen individer som misslyckas i skolan är mycket högre bland pojkar än bland flickor, och den andelen stiger. Allt fler vuxna slås ut och bland dem är männen en dominerande majoritet.

Unga kvinnor dominerar däremot på universitetens alla linjer utom den rent fysisk-tekniska. Samtidigt ställs akademiska meriter som krav på allt fler arbeten. Resultatet av de båda faktorerna i samverkan har redan visat sig i London och New York. Där har nu unga kvinnor i genomsnitt högre inkomst än männen i samma ålder.

Nuvarande skola byggde inte på beprövad erfarenhet och den tar inga avgörande hänsyn till den alltmer omfattande forskningen som visar att flickors och pojkars "fönster" för inlärning öppnas i olika takt i fråga om olika färdigheter. Särskilt allvarligt är det att skolan inte tar hänsyn till detta:

I genomsnitt släpar pojkarna flera år efter i fråga om språkförmågans utveckling.

Sedd mot bakgrund av den utvecklingen framstår SCUM-manifestet som en gengångare från 1960-talet.

Trots detta ifrågasätts inte skolans grundkonstruktion och den modell för uppväxten som den innebär. Samtidigt fortsätter som alla de förut så välmotiverade åtgärderna i syfte att underlätta karriär för kvinnor.

Efter att ha noggrant läst manifestet och efter att ha fått höra nyckelbudskapet framfört ord för ord troget kan jag inte dra samma slutsats som pristagaren Sjón gjorde i Dagens Nyheter den 23 november att detta är humor i en tradition som inleddes med Adam och Eva i paradiset.

Turteaterns pjäs fick mig emellertid att uppleva en mycket stark humor, nämligen då jag fick höra gengångaren från 1960-talet och hennes utopi bli utskrattade.

Så som pjäsen presenterats och försvarats gissar jag att detta skratt åt gengångare inte var avsikten. Det hindrar inte att pjäsen är sevärd och tänkvärd just så som Ibsens Gengångare av 1882 fortfarande är det. Bättre uppleva pjäsen än att hylla den eller ta avstånd från den utan att ha sett den.

Good Jul ! / Good Yule !

När barnen var små brukade vi rita och baka ett pepparkakshus.
When the children were small we use to draw and bake a gingerbread house.

Några bygger en traditionell svensk stuga med hjälp av byggsats från Annas Pepparkakor.
Some build a traditional Swedish cottage by using a do-it-yourself kit.

Vi köper byggsatser för att se vad det går att bygga!
We buy do-it-yourself kits in order to see what can be built!

Detta blev resultatet 2011. / This was the result in 2011.
Vad är det? / What is it?

En juldekorerad byggnad för att imponera folk?
A Christmas decorated building to impress people?

Vem vill imponera? / Who wants to impress?


Tydligen Hennes Majestät Rana, groddrottningen!
Evidently Her Majesty Rana, the frog queen!

Hon vill ha en värdig inramning när undersåtarna defilerar.
She wants a worthy framework when the subjects march past.

Det visste vi inte när vi började bygga.
That we did not know when we started to build.

Nu använder vi emellertid byggnaden som ett sätt att önska alla:
God Jul och ett lyckosamt 2012!
Now we use the building as a way of wishing all:
Good Yule and a prosperous 2012!

Evelyn & Göran

Norsk genusvetenskap / Norwegian gender science

In my English nutshell
"How will Norway get on without gender science?" The news I told here three days ago has now inspired the leader page of Svenska Dagbladet, "independent moderat". Johan Ingerö notes that one television program has exposed an unscientific attitude among leading gender scientist to such an extent that allowances will be stopped. That can happen in Sweden due to the fact that genus scientists, particularly those labeling themselves feminists, are far to the left on the political scale.
At the same time I have found that the net version of Kunskapskanalen (The Knowledge Canal) is running a lecture in English on the program that broke the respect for genus scientists. There we are told that a Swedish program was planned whereupon Swedish genus scientists warned their colleagues: Beware of being interviewed!

Här berättade jag i lördags att det samlade programmet för anslag till kjønnsforskning skärs ned med 60 miljoner. Detta nedskärning kommenteras idag av Johan Ingerö på Svenska Dagbladets ledarsida. Sedan i lördags har jag också fått reda på att det på nätet finns ett föredrag om den norska teve-programmet och hur det togs emot. Låt mig först referera och kommentera ledaren.

"Hur går det för Norge utan genusvetenskap?" Den rubriken är tillspetsad. Onekligen blir förändringen drastisk när gensuforskningen i Norge inte längre får 56 miljoner norska kronor i ett paket, När genusansökningar tvingas konkurrera med annan vetenskap, kommer det att visa sig att det finns genusforskning som uppfyller vetenskapliga krav och som inte utgår från dogmen att könsskillnader uteslutande är inlärda.

Ingerö börjar med att hänvisa till undersökningar som gjorts i Sverige om partisympatier inom olika akademiska discipliner. Utslaget blev tydligt: "Sociologer röstar rött i högre utsträckning än genomsnittet, medan exempelvis ekonomer är mer borgerliga." Men: "Bland genusvetarna nådde Feministiskt initiativ hela 33,3 procent." Rksdagsvalet gav i stället 0,68 procent.

Ingarö frågar om "genusvetenskapen är ett ämne som göder en ideologi eller en ideologi som göder ett ämne". Han fortsätter: "I Norge har man på senare tid börjat landa i den senare slutsatsen." Så berättar han om teve-programmet som raserade förtroendet och gjorde att norska Forskningsrådet stoppade klumpanslaget.

Han drar slutsatsen: "En liknande granskning vore möjligen på sin plats även i Sverige." Han slutar emellertid med dessa ord: "I Sverige har Vetenskapsrådet nyligen beviljat ytterligare 67 miljoner till genusvetenskaplig forskning."

Det drastiska norska beslutet beror alltså på att teve-serien Hjernevask, särskilt programmet om "jämställdhetsparadoxen". Det går det att se ett föredrag på engelska (med svensk text) om det programmet och hur det togs emot. Det finns på nätversionen av Kunskapskanalen. Det är en upptagning från Vetenskapsfestivalen 2011.

Teve-seriens programledare, Harald Eie, berättar om hur programmet var upplagt och återger exempel på intervjuer där "kjønnsforskere" avvisar framlagda vetenskapliga rön om genetiska faktorer. De framställer det närmast som komprometterande att fästa avseende vid sådant.

Mot slutet kommer Eia in på något som gäller Sverige. Ett program med samma uppläggning var tänkt här. Men något hände. Ett par svenska genusforskare fick veta det. Eia berättade vidare:

En varning gick alltså ut: ställ inte upp i intervju för Eia!

Sorgligt nog blir jag inte förvånad. Redan under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken fick jag klart för mig att det finns kvinnor som kan förfölja människor de upplever vara motståndare lika fördomsfritt och skoningslöst som en del män alltid gjort. Jag fick klart för mig att det finns kvinnor som på det sättet kan förfölja medsystrar lika rått. (Sänd ett mejl till eget@brevet.se så sänder jag gärna information om boken.)

Kanske det i all fall blir ett svenskt program med samma stuk. Det finns ju fler programledare än Harald Eia – även om det är osannolikt att någon finns med den kombination av bakgrund som han har: sociolog och komiker.

Mindre pengar till norsk genusforskning / Less money to Norwegian gender research

In my English nutshell
One and a half year ago a Norwegian tv program made leading representatives of gender research face different well documented findings on genetic causes of sex differences. The representatives answered:
Individuals are made boys and girls by the different ways they are treated. Research on genetical factors is oldfashioned and should be ignored.
I found their conviction unscientific and later learned that others drew the same conclusion. Now the Norwegian state agency for alotting money to research has decided to scrap a gender reseach program costing NOK56 millions. Newspapers, journals, political parties and gender researchers themselves attribute this decision to the conviction expressed by the gender researchers in the tv program.

För halvannat år sedan sände norsk teve en serie Hjernevask (Hjärntvätt). Det gick ut på att visa hur mycket människan är styrd av sin biologiska konstruktion. Ett av programmen, Likestillingsparadokset (jämställdhetsparadoxen), behandlade könsskillnaderna.

Programmet visade först intervjuer med forskare, även internationellt kända, intervjuer som utvecklades till väl illustrerade miniföredrag. Forskarna hade på olika sätt studerat könsskillnader som måste ha genetiska orsaker. Skillnader i nyföddas reaktioner är ett exempel. De kan inte ha hunnit läras in. Än viktigare är skillnader som dokumenterats i fråga om hormonstyrningen.

Sedan presenterades dessa miniföredrag med deras vetenskapliga rön för ledande företrädare för kjønnsforskningen som man säger i Norge. I Sverige heter det genusforskningen. De reagerade alla på samma sätt:

Könsskillnader orsakas i allt väsentligt av att pojkar och flickor bemöts olika.
Forskning om genetiska faktorer är "gammalmodig" och bör ignoreras.

Jag fann deras övertygelse så märklig att jag refererade programmet i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Nu har det norska Forskningsrådet beslutat minska anslaget till kjønnsforskning med 56 miljoner kronor (62 i svenska pengar). Då visar det sig att tidningar, tidskrifter och genusforskare själva tolkar detta så att kjønnsforskningen förlorat i förtroende som ett resultat av Hjernevask-programmet.

Bilden här ovan inledde en stor artikel i Aftenposten. Den kompletteras i inledningen med den här rutan:

I artikeln sägs det som inte Forskningsrådet inte säger, att orsaken till beslutet är den förlust av förtroende som teve-programmet orsakade. Redan den här bilden i början av programmet sätter läsarna på det spåret:


Forskningsrådet säger att det vill satsa mer på att "integrere kjønnsperspektiver i alle programmer" och säger "Kjønnsforskningen er godt etablert som et eget forskningsfelt i Norge i dag. De fremste forskerne på feltet hevder seg godt i andre programmer i Forskningsrådet ..." Motsatt uppfattning framförs av Marit Aure som leder Forening for kjønnsforskning i Norge.

Marit Aure pekar på programmet i Hjernevask och framhåller att det finns delade meningar även bland kjønnsforskerne själva men att debatten skadat forskningens anseende. "Det kan nok diskuteres hva slags status vi har i forskningsverdenen." Inte desto mindre anser hon att forskningsrådets beslut var illa underbyggt och felaktigt.

Genom att gå in på Forskningsrådets webbsida och söka på "kjönnsforskning"kan var och en se att det projektvis går pengar till genusforskning. Det är alltså ett program med en samlad utportionering som upphör och som har skapat mycket publicitet. Här finns bara plats för ett citat till, och det blir från Universitetsavisa. Där möter den här rubriken:

Kjønnsforskere om kutt:

– Rammer kritisk og teoretisk tenkning



Här är det skäl att lägga märke till ett par formuleringar som syns dåligt i bildtexterna.

Under bilden på den nyfödde: Født sånn eller blitt sånn? Kjønsforskerne frykter at kritisk og teoretisk tenkning om kjønn får dårligere vilkor. Man kan ju undra om frågan ställs på fullt allvar.

Under bilden på kvinnan: Jeg fikk hard medfart i Hjernevask-serien, og det er dermed lett for meg å oppleve det slik, svarer kjønnsforsker Agnes Bolsø på spørsmål om NFR har latt seg påvirke av Hjernevask-debatten.

Mellan bilderna: Kjønnsforskerna på Dragvoll frykter att det ikke lenger blir mulig å få midler till feministisk grunnforskning. Fra 2012 stenger Forskningsrådet pengekrana. Här talas alltså inte om kjønnsforskning utan om feministisk forskning.

Förut har steg som tagits i Sverige kopierats eller överträffats i Norge och vice versa. Det blir intressant att se om denna skarpa förändring i Norge väcker liknande tankar i Sverige.

Marie Curie: middag /dinner 1911, 2011

In my English nutshell
In 1911 Marie Curie received her Nobel Price in chemistry. In 2011 the Nobel Museum has arranged an exhibition on her life and work, including the dirty attempts to prevent her from recieving the Price. In 1911 a Swedish association of female academics arranged a banquet for to honour her. The photo above, snapped at the exhibition, tells that story. In 2011 the same association has arranged a jubilee banquet.
In 1911 there were only a few female academics in Sweden. In 2011 women dominate among all university students in all fields except engineering. One of the changes worth pondering.

Alla som är intresserade av jämställdheten och dess utveckling bör se den utställning om Marie Curie som nu visas på Nobelmuseet.

Det är särskilt glädjande att museet ordentligt visar det smutsiga spel som en del av nyckelpersonerna här bland forskarna drev med konservativa franska forskare för att hindra Carie att få priset. Dessutom visas hur andra forskare här lyckades välta det spelet över ända.

En av montrarna visar ovanstående klipp som jag fotograferat på fri hand. Man kan läsa lite mer om evenemanget i den här bilden:


Vad museet inte berättar är att Kvinnliga Akademikers Förening finns även idag – men den finns och den har ånyo hedrat Marie Curie med en festmiddag.

När festmiddagen 1911 genomfördes fanns det mycket få kvinnliga akademiker. Spärrar mot deras universitetsstudier hade börjat lyftas, en efter en. Kampen för att få bort alla fick fortsättas under årtionden.

Efter festmiddagen 2011 kan deltagarna börja fundera över den nya situationen. Kvinnor dominerar nu på alla universitet och högskolor och på alla utbildningslinjerna där utom ingenjörstekniska. Antalet utslagna har ökat och bland dem dominerar männen. Många fler pojkar än flickor misslyckas i skolan.

Kanske någon då sparar in på idén att den svenska skolan och uppväxten behöver få en ny konstruktion.