”Förskolan som jämställdhetspolitisk arena” / Preschool as arena for equality policy

In by English nutshell
For many years the Swedish preschools have been obliged to foster gender equality. In the Swedish Parliament, two members, one from the Liberal Party and one from the Social Democratic Party, felt that politicians need information on research about the results. On February 1 the Swedish Secretariat for Gender Research arranged a seminar where three experts presented résumés of their findings. I listened to them with this question in my mind:
Does gender research take into account the fact that a growing percentage of the boys become loosers at school while women now dominate on all university lines except one?

Tina Acketoft, FP, och Louise Malmström, S, tyckte att politiker behöver hjälp för att ta initiativ och arbeta fram argument. Varför inte låta dem och andra få en översikt som talar om dagens forskningsläge i fråga om förskolan?

Alltså kopplades Nationella Sekretariatet för Genusforskning in, förberedde ett seminarium, förlade det till Riksdagen, Ledamotshuset, den 1 februari och inbjöd till seminariet på sin elektroniska anslagstavla genus@genus.se.

De som deltog, närmare 40 personer, hade förmodligen olika förhoppningar om vad seminariet skulle ge. Själv deltog jag i hopp om att få svar på två frågor. De utgår från en märklig kontrast i utvecklingen: Jämställdhet har länge varit ett av de viktiga syftena för den svenska skolan. Trots det har procenttalet pojkar som misslyckats ökat stadigt, liksom procenttalet utslagna män. Samtidigt har flickorna avancerat så att kvinnor nu dominerar på universiteten, på alla linjer utom en.

Under samma tid har forskningen allt tydligare visat att pojkar och flickor utvecklas i mycket olika takt. Flickorna ligger i genomsnitt flera år före då det gäller språket. Den relativt sätt bästa färdighet som pojkarna når, den når de inte förrän de är 16-17 år.

Trots detta har jag hittills inte sett någon ifrågasätta skolans konstruktion. Kanske det beror på att få av oss som upplevt andra konstruktioner kan vittna om de olika modeller för uppväxten som fanns förr – innan det blev självklart att just en av dessa modeller skulle väljas, den här:

Alla i skola oavbrutet tills de är minst 16 men helst 19 år.
Där samundervisas de i alla stadier.

Denna uppväxt började införas från och med årskull 1950, den som vårt äldsta barn tillhör. Sedan dess har antalet år som barnen är i skola utsträckts till åldrarna under sju år. Jag sätter mig och lyssnar på seminariets tre experter i hopp om att få den här frågan besvarad:

Är denna ordning självklar även för genusforskare?

Kajsa Ohrlander
Institutionen för utbildningsvetenskap vid Stockholms Universitet.

Kajsa Ohrlander sade i början att hon ville försöka besvara frågan vad ”akademiseringar” betytt för förskolan och frågan vad ”feministiska teorier” betytt. Hennes föredrag tog sedan avstamp i att förskolans reformer till stor del kom under 1970-talet i samspel med en snabb attitydförändring i befolkningen. Genombrott för genuspedagogik och normkritisk pedagogik kom däremot på 1990-talet.

Då det gäller tiden efter år 2000 framhöll Kajsa Ohrlander att ”huvudfokus” är på det som började med Tittmyran och Björntomten i Gävle där ”eldsjälar” fick igång videofilmning av hur barnen bemöttes. Att skillnad i bemötande av flickor och pojkar dokumenteras och visas är en hjälp när man vänder sig till folk som ”tror att kön är biologisk”. Trots detta nämnde hon inte att dessa pionjärförskolor kan ha pojkar och flickor var för sig för att pojkarna inte skall komma efter språkligt.

Kajsa Ohlander var noga med att man måste vara medveten om barnets ”barnslighet” och de vuxnas ”vuxlighet”. Om jag fattade henne rätt, menade hon att man måste utgå från barnen som de är. Syftena med forskningen presenterade hon med utgångspunkt från den här skylten:


Att Kajsa Ohrlander inledningsvis ställde frågan vad ”akademiseringar” betytt har alltså inte hindrat henne för att själv använda sådana. Kanske måste en genusforskare göra så för att tas på allvar.

Det jag fäster mig vid att köns/genusidentiteter skapas ”främst” genom pedagogers språkbruk, miljön och verksamheten i förskolan. Här finns alltså ingen nämnvärd tro att kön även har genetiska orsaker. Barnets barnslighet måste accepteras men accepteras då även en flicka som röjer en tydlig dragning till den kvinnliga könsidentiteten?

Svaret på den frågan verkade vara nej. Kajsa Ohrlander ger som exempel att personalen varnas för ”könsklichéer”. Sådana motverkas t ex genom att en flicka beröms för att hon är ”modig” och en pojke för att han är ”hjälpsam”. Jag undrar i mitt stilla sinne om inte beröm för mod får ges till en pojke när han är modig och beröm för hjälpsamhet till en flicka när hon är hjälpsam.

Vi fick reda på hur många procent av olika åtgärder som genomförts i förskolan: Mest genomförd förändring är ”hur vi talar till/med flickor och pojkar”: 82 %. Minst förändrat: ”Filmat sig själva för att få syn på sina omedvetna könsstereotyper” och ”Könsneutrala leksaker”, båda: 46 %. Vi fick inte reda på i vilken utsträckning barn genom dessa ansträngningar observerats vara annorlunda när de kommit upp i grundskolan och på gymnasiet.

Till sist berättar Kajsa Ohrlander att det nu är få förskolor som inte har jämställdhetsplaner. Jag lägger märke till att hon karakteriserar förskolan som ”ett feministiskt projekt” inte som ett jämställdhetsprojekt.

Anna Palmer
Barn- och Ungdomsvetenskapliga Institutionen vid Stockholms Universitet

Anna Palmer berättade att matematik numera är obligatorisk i förskollärarutbildningen. Studenterna får lära sig inrikta sin undervisning på ”utforskande, genus och estetik”. Den är därmed ”transdisciplinär”. Barnen skall utveckla sitt matematikkunnande ”interaktivt och relationellt”. De ”blir matematiska i samspel med omgivningen”.

Jag fäste mig vid något hon visade som verkligen inte är begränsat till matematik: ”Fickor värderar sig lägre än pojkar, trots att det inte finns någon anledning" (Sumpter 2008).

Fenomenet är generellt. Ett exempel är den iakttagelse jag gjorde på 1950-talet när jag arbetade på Handelsbanken. Internt utannonserade befattningar söktes av män när de hade ”så där” 80 % av vad som krävdes, av kvinnor när de hade minst 110% och fick uppmuntran att söka. Jag har berättat om detta i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken och då anvisat en annan väg än att bara mana kvinnor ”att ta för sig”.


Anna Palmer berättade att barnens inlärande i matematik i hög grad grundas på tänkandet Bodymind, det jag skulle vilja kalla kropp-hjärna, i medvetande om att vi inte bara tänker med hjärnan. Ett av hennes exempel, illustrerat med bilder, var att barn kan lära sig förstå rotation och dess mätning i grader genom stå i en pulka och få den att svänga genom att flytta tyngdpunkten från ena sidan till den andra.

Just det exemplet belyser utmaningen i att fler pojkar än flickor är risktagare. Det var nämligen en pojke som började ställa sig i en pulka och gjorde upptäckten att den då gick att styra. Att flickor inte var lika benägna som pojkar att stå i pulka förklarade Anna Palmer med att det i stort sett bara finns manliga förebilder i fråga om snowboard. Tydligen skyggar även hon för tanken att det finns en genetisk skillnad i fråga om riskbenägenhet.

Anna Palmer pekade på att flickor sedan länge har bättre betyg i ämnet än pojkar men ändå väljer bort ämnet senare. I ”matematikintensiv verksamhet” finns det fler män än kvinnor. Hon satte inte detta i samband med forskningen om de "fönster" för inlärning som undan för undan öppnas för individen under uppväxten.

Hon framhöll att upprepat bemötande skapar identitet. Tyvärr finns ”gamla könade föreställningar” kvar som innebär att flickor uppfattas nå sina goda resultat genom ”hårt arbete” medan pojkar når sina tack vare ”begåvning”.

Hur viktigt bemötande är kan jag vittna om. När jag de första åren i skolan alltid skrev underkänt på provräkningarna, satte ingen det i samband med att jag var ”ordblind”. Det var helt enkelt självklart att jag var obegåvad i matematik. Det blev då länge självklart för mig själv också.

Det budskap jag bär med mig från Anna Palmers föredrag är detta:

Varje barn måste bemötas som en potentiell matematiker.

Mia Heikkilä
Lektor i pedagogik och expert på jämställdhet, Skolverket.

Mia Heikkilä framhöll att det är ”väldigt få män” i förskolan. Norge och Skottland har gjort försök att få fram fler men resultat har ännu inte rapporterat. Detta fick mig att hoppas på att hon skulle ge skälen varför det behövs fler män och i så fall för vilka uppgifter. Här i början framhöll hon i stället att ”pedofil-fall har varit förödande” men gick inte närmare in på hur det problemet bör lösas.

Hon gick i stället in på frågan varför männen var så få och hur deras antal kan ökas – men nämnde inte då att detta är ett låglöneområde och att män undviker sådana. Som ”grundproblematik” angav hon att kvinnorna utgör 66% av alla som utbildas för för att verka som utbildare. Männen är i flertal bara när det gäller teknik.

Den gamla självklarheten förr, att kvinnor är bättre på att undervisa små barn och flickor medan män är bättre på att undervisa större pojkar, verkar att ha bytts mot en ny självklarhet: kvinnor och män är lika bra på att undervisa oavsett barnens kön och ålder.

Frågan om skolan är felkonstruerad ställde hon inte. I stället tog hon upp sådant som detta:

Menade hon att männen skulle bli fler om bemötandet och normskapandet i förskolan blir bättre? Däremot var det ingen tvekan om vad hon menade när hon framhöll att ”flicknormer blir förhärskande” när det bara är kvinnor som undervisar i förskolan. Fler män i förskolan ”öppnar upp” för både ”pojknormer” och ”flicknormer”.

Detta gladde mig. Detta vågar ju bryta mot föreställningen att pojkar och flickor egentligen är lika om de bemöts lika. Hennes formulering ”om vi tror att tjejer och killar inte är olika” fann jag vara mycket sympatisk. I betraktade vad forskningen allt tydligare visat om barnen och de ”fönster” som öppnas för dem i olika åldrar fram framstår nämligen föreställningen om den avgörande likheten som just tro, inte vetenskap.

Bosse Parbring, projektsamordnare vid Nationella Sekretariatet för Genusforskning med ansvar för Genusskolan.se, ledde mötet och berättade efter föredragen om den.

Några glimtar från frågestunden efteråt

Riiksdagsledamoten Lars Tysklind, FP, påminde om att kvinnor behövs eftersom vi får svår brist på ingenjörer. Ingen sade emot.

Jag själv påminde om att förskolan är ett låglöneområde och därför inte lockar män. Mia Heikkilä svarade undvikande på det och menade att det behövs mer kunskap. Hörde från någon i publiken att även kvinnor lockas av högre lön.

Finns det någon forskning om effekten av att ha gått i jämställd förskola? Svaret på den frågan var att det är först nu som studenter vid Lärarhögskolan kan ha gått i jämställd förskola.

Som svar på en fråga återkom Anna Palmer till matematiken som en manlig domän. Hon framhöll att den inte är det överallt. I till exempel Rumänien hör matematik till humanistiska studier. Detta förekommer även i Asien.

"Vi tror att vi är jämställda!" Mia Heikkilä framhöll detta som ett problem, och det är det verkligen. Hon talade också om ”barn som är barn oavsett kön”. Jag hoppas att "barn oavsett kön" är ett tankeexperiment.

Har någon börjat forska om skolans själva konstruktion, alltså oavbruten skolgång med samundervisning i alla stadier? Mia Heikkilä och andra gav kommentarer. De innebar ett Nej som svar på frågan men också röjde också att de saknade intresse för sådan forskning.

Nu hade jag fått ovanligt mycket att tänka på min promenad-, tåg- och bussresa hem.