In my English nutshellIn 1976 the Social Democratic Party lost an election after having ruled Sweden uninterruptedly for 44 years. The victor was a coalition of the center, liberal and conservative parties. An important ideologue behind the victory was the young leader of the Liberal Party, Per Ahlmark, who became vice premier of the new government. Now he has published his memoirs, titled
Do no stupidities while I am dead!
1960 var jag ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund med jämställdhet som mitt profilkrav och min hårdast drivna uppgift. Samma år blev det klart att jag skulle utses till vd i Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Därmed tvingades jag avgå som FPU-ordförande efter bara ett år. Den som efterträdde mig blev Per Ahlmark.
Att han valdes blev ett tecken på en ny tid. Sven H. Åsbrink, min företrädare som FPU-ordförande, hade varit 39 vid sitt tillträde, och jag hade varit 31. Många i FPU uttryckte oro för att välja någon som bara var 21, men det var inget tvivel om att Per Ahlmark var den mest kvalificerade bland dem som var villiga att ställa upp – och snart skulle det visa sig att han blev en mycket viktig politiker.
Nu har han gett ut sina memoarer och givit dem titeln Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis 2011). I slutet av boken berättar han att titeln är lånad från sionismens ideolog Theodor Herzl:
Att han valdes blev ett tecken på en ny tid. Sven H. Åsbrink, min företrädare som FPU-ordförande, hade varit 39 vid sitt tillträde, och jag hade varit 31. Många i FPU uttryckte oro för att välja någon som bara var 21, men det var inget tvivel om att Per Ahlmark var den mest kvalificerade bland dem som var villiga att ställa upp – och snart skulle det visa sig att han blev en mycket viktig politiker.
Nu har han gett ut sina memoarer och givit dem titeln Gör inga dumheter medan jag är död! (Atlantis 2011). I slutet av boken berättar han att titeln är lånad från sionismens ideolog Theodor Herzl:
Macht keine Dummheiten während ich tot bin!
Memoarerna har recenserats i flera tidningar, till exempel Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet. De har dessutom föranlett en ledarkommentar i DN. Jag har också lagt märke till ett blogginlägg. DNs intresse är naturligt. Ahlmark går hårt åt tidningens helomvändning mot Mao-romantik efter att Herbert Tingsten avlösts av Olof Lagercrantz
Per Ahlmark framhåller i memoarerna att han aldrig ett sviktat i sitt stöd för demokratin och demokratier och för liberalism. Därmed har han också stött både demokratin Israel och en tvåstatslösning för området.
Memoarerna börjar emellertid med ett hälsoproblem. Ahlmark har hela sitt liv haft svårt att somna, lätt vaknat och inte kunnat ta igen sömn. Han berättar om hur avundsjuk han varit på andra politiker, till exempel Bertil Ohlin, som sov gott och kunde ta en lur i taxi eller i väntan på att framträda om sömnen inte räckt. Han kallar sådana människor sovfantomer. Jag läser det och förstår att jag själv har privilegiet att vara en sovfantom.
Det kommer fler hälsoproblem i Per Ahlmarks liv, även svåra sjukdomar. Därmed är viktigt att han skrivit sina memoarer, viktigt därför att de ger mycket värdefull upplysning om det politiska livet.
Ahlmark skriver lättläst och använder ständigt humor för att belysa fakta eller ståndpunkter. Han hyllar människor som fördjupar och breddar sitt kunnande men hånar folk som använder akademiska meriter och jargong för att dölja bristande kunskap och tänkande. Thorbjörn Fälldin blir en nära vän eftersom han verkligen sätter sig in i saker som skall bedömas och aldrig hoppar över eget tänkande.
Boken är väl värd att läsa i sin helhet. Inte minst får läsaren klart för sig att det fanns ett oundgängligt villkor för att maktskiftet till slut skulle ske efter 44 år. Villkoret var att Första Kammaren avskaffades. Den hade varit en bastion för konservatism men blivit ett medel att konservera socialdemokraternas makt.
I ett blogginlägg finns det emellertid inte plats för att berätta om alla ämnen boken täcker. Jag nöjer mig med ett: jämställdheten.
När jag avgick som FPU-ordförande, skrev Per Ahlmark detta: ”Någon har sagt om Göran C-O Claesson att han inte kan diskutera politik utan att komma in på kvinnofrågorna. Men hans insatsers värde på det fältet är så allmänt erkända, att man nu ofta vänder på saken: det är svårt att diskutera kvinnofrågorna utan att komma in på Göran Claesson.”
Var den skrivningen ett tecken på att Ahlmark själv var starkt intresserad av ämnet jämställdhet? Memoarerna svarar Ja på den frågan. Hans intresse gäller dock inte bara jämställdheten. Han skriver att han uppfattar "kvinnor som en bättre sorts människor" och som "det bästa könet".
Hur lyckades då arbetet för jämställdhet? Ahlmark: "FP-kvinnornas roll kom att stärkas först genom de reformer som ideologiskt förbereddes på 1960-talet (av oss unga), praktiskt sjösattes på 1970-talet (under Helén-tiden) och fick sitt genombrott på 1980-talet ..."
Här drar jag på munnen. Jag har länge lagt märke till att kvinnor precis som män omedvetet uppvärderar den egna ungdomsgenerationens insatser. De som debuterade på 80-talet i arbetet för jämställdhet upplever ofta att deras insats var viktigare än vad som åstadkoms på 70-talet. De 70-talsaktiva glömmer lätt vad de 60-talsaktiva och tidigare gjort.
Här verkar det som om Ahlmark glömt till exempel Fogelsta-gruppen, Kerstin Anér och Cecilia Nettelbrandt som med sin kraftfulla röst ännu för bara några år sedan kunde berätta om sin upplevelse av Fogelsta-gruppen. Ingrid Gärde Widemar får inte glömmas! I skriften Hatt och huva 1945 angrep hon spärrar mot kvinnor vid offentliga anställningar. Hon blev huvudaktör i arbetet på att få bort sambeskattningen och att införa rätten för gift kvinna att behålla sitt efternamn.
Ahlmark kompetterar emellertid också upplysningen om 80-talet "att synen på kvinnorna i folkpartiet och flera andra partier radikaliserades i enlighet med principer som delvis hade formulerats ett halvsekel tidigare". Ja, nog hade det varit svårt att få igenom dessa förändringar om inte den väldiga rörelsen för kvinnlig rösträtt funnits.
Det är vemodigt att Per Ahlmark, den store kämpen för tankens frihet, inte lagt märke till att likhetsfeminister tystat eller osynliggjort medsystrar som hävdat att könsskillnader inte bara orsakas av att individerna lär sig "roller". Det är också tröstande för mig som själv inte lade märke till detta förrän under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (2010).
Det är ingen tvekan om att Per Ahlmark anser att de flesta av dagens politiker nonchalerar kultur och fördjupar sig alltför dåligt i de grundläggande frågorna. Det är emellertid en politiker i Folkpartiet som uppfyller hans krav: Birgitta Ohlsson.
På en sida med titeln I väntan på Birgitta anger han hennes förtjänster i åtta punkter. Birgitta Ohlsson visar "långt större mod, inlevelse och bildning än någon annan ledande i folkpartiet", "skriver briljanta och mycket mer genomtänkta artiklar än andra nu aktiva politiker i Sverige", ger unga människor, "förtroenden, hopp och framför allt förebilder". Han skriver om hennes "beläsenhet" och "omfattade resande" och lägger till att hon har en "ytterst idédriven begåvning".
Per Ahlmarks nionde punkt blir följaktligen: "Själv hoppas jag intensivt att snart, under mina sista år, få uppleva Birgitta Ohlsson som partiordförande i folkpartiet."
Så långt mina kunskaper om Birgitta räcker instämmer jag i Pers beskrivning. Jag lägger emellertid också märke till att det mesta av det han skrivit om Birgitta Ohlsson stämmer på honom själv. Per har känt igen sig själv i Birgitta och eftersom han en gång var avgörande för Folkpartiets uppryckning ur ett nedgångsskede och maktskiftet efter 44 år, så sätter han sitt hopp till henne för en ny uppryckning.
Bland det åtta punkterna finns det en som råkar ligga på min mammas gata. Jag citerar den därför och kursiverar den: Lugnare och mer balanserat än andra debattörer beskriver hon hur ”feminismen” kan öppna vägar till fördjupad jämställdhet mellan kvinnor och män.
Här röjer Per Ahlmark en viss tvekan om "feminismen" ger fördjupad jämställdhet. Det hedrar honom. Han tvekar trots att han vad jag vet inte ännu läst min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Där visar jag att feminister som fått makt, likhetsfeminister, har grovt missbrukat den precis om många män med makt gjort.
Jag berättar i boken också om svaret jag fått på en fråga som jag riktat till många kvinnor: Är du feminist? Kvinnor som är självgående och söker ta ansvar svarar Nej eller Ja – i betydelsen för jämställdhet. De som svarar rakt Ja på frågan är antingen kvinnor som gärna flyr in i rollen som offer eller kvinnor som redan verkar för feminism i ett parti.
Memoarerna är en tjock bok men den är lättläst och ofta rolig trots de allvarliga ämnena. Den är väl värd att läsa i sin helhet. Kunskap om Per Ahlmarks böcker och olika insatser finns på Per Ahlmarksstiftelsens hemsida.
Per Ahlmark framhåller i memoarerna att han aldrig ett sviktat i sitt stöd för demokratin och demokratier och för liberalism. Därmed har han också stött både demokratin Israel och en tvåstatslösning för området.
Memoarerna börjar emellertid med ett hälsoproblem. Ahlmark har hela sitt liv haft svårt att somna, lätt vaknat och inte kunnat ta igen sömn. Han berättar om hur avundsjuk han varit på andra politiker, till exempel Bertil Ohlin, som sov gott och kunde ta en lur i taxi eller i väntan på att framträda om sömnen inte räckt. Han kallar sådana människor sovfantomer. Jag läser det och förstår att jag själv har privilegiet att vara en sovfantom.
Det kommer fler hälsoproblem i Per Ahlmarks liv, även svåra sjukdomar. Därmed är viktigt att han skrivit sina memoarer, viktigt därför att de ger mycket värdefull upplysning om det politiska livet.
Ahlmark skriver lättläst och använder ständigt humor för att belysa fakta eller ståndpunkter. Han hyllar människor som fördjupar och breddar sitt kunnande men hånar folk som använder akademiska meriter och jargong för att dölja bristande kunskap och tänkande. Thorbjörn Fälldin blir en nära vän eftersom han verkligen sätter sig in i saker som skall bedömas och aldrig hoppar över eget tänkande.
Boken är väl värd att läsa i sin helhet. Inte minst får läsaren klart för sig att det fanns ett oundgängligt villkor för att maktskiftet till slut skulle ske efter 44 år. Villkoret var att Första Kammaren avskaffades. Den hade varit en bastion för konservatism men blivit ett medel att konservera socialdemokraternas makt.
I ett blogginlägg finns det emellertid inte plats för att berätta om alla ämnen boken täcker. Jag nöjer mig med ett: jämställdheten.
När jag avgick som FPU-ordförande, skrev Per Ahlmark detta: ”Någon har sagt om Göran C-O Claesson att han inte kan diskutera politik utan att komma in på kvinnofrågorna. Men hans insatsers värde på det fältet är så allmänt erkända, att man nu ofta vänder på saken: det är svårt att diskutera kvinnofrågorna utan att komma in på Göran Claesson.”
Var den skrivningen ett tecken på att Ahlmark själv var starkt intresserad av ämnet jämställdhet? Memoarerna svarar Ja på den frågan. Hans intresse gäller dock inte bara jämställdheten. Han skriver att han uppfattar "kvinnor som en bättre sorts människor" och som "det bästa könet".
Hur lyckades då arbetet för jämställdhet? Ahlmark: "FP-kvinnornas roll kom att stärkas först genom de reformer som ideologiskt förbereddes på 1960-talet (av oss unga), praktiskt sjösattes på 1970-talet (under Helén-tiden) och fick sitt genombrott på 1980-talet ..."
Här drar jag på munnen. Jag har länge lagt märke till att kvinnor precis som män omedvetet uppvärderar den egna ungdomsgenerationens insatser. De som debuterade på 80-talet i arbetet för jämställdhet upplever ofta att deras insats var viktigare än vad som åstadkoms på 70-talet. De 70-talsaktiva glömmer lätt vad de 60-talsaktiva och tidigare gjort.
Här verkar det som om Ahlmark glömt till exempel Fogelsta-gruppen, Kerstin Anér och Cecilia Nettelbrandt som med sin kraftfulla röst ännu för bara några år sedan kunde berätta om sin upplevelse av Fogelsta-gruppen. Ingrid Gärde Widemar får inte glömmas! I skriften Hatt och huva 1945 angrep hon spärrar mot kvinnor vid offentliga anställningar. Hon blev huvudaktör i arbetet på att få bort sambeskattningen och att införa rätten för gift kvinna att behålla sitt efternamn.
Ahlmark kompetterar emellertid också upplysningen om 80-talet "att synen på kvinnorna i folkpartiet och flera andra partier radikaliserades i enlighet med principer som delvis hade formulerats ett halvsekel tidigare". Ja, nog hade det varit svårt att få igenom dessa förändringar om inte den väldiga rörelsen för kvinnlig rösträtt funnits.
Det är vemodigt att Per Ahlmark, den store kämpen för tankens frihet, inte lagt märke till att likhetsfeminister tystat eller osynliggjort medsystrar som hävdat att könsskillnader inte bara orsakas av att individerna lär sig "roller". Det är också tröstande för mig som själv inte lade märke till detta förrän under arbetet på min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken (2010).
Det är ingen tvekan om att Per Ahlmark anser att de flesta av dagens politiker nonchalerar kultur och fördjupar sig alltför dåligt i de grundläggande frågorna. Det är emellertid en politiker i Folkpartiet som uppfyller hans krav: Birgitta Ohlsson.
På en sida med titeln I väntan på Birgitta anger han hennes förtjänster i åtta punkter. Birgitta Ohlsson visar "långt större mod, inlevelse och bildning än någon annan ledande i folkpartiet", "skriver briljanta och mycket mer genomtänkta artiklar än andra nu aktiva politiker i Sverige", ger unga människor, "förtroenden, hopp och framför allt förebilder". Han skriver om hennes "beläsenhet" och "omfattade resande" och lägger till att hon har en "ytterst idédriven begåvning".
Per Ahlmarks nionde punkt blir följaktligen: "Själv hoppas jag intensivt att snart, under mina sista år, få uppleva Birgitta Ohlsson som partiordförande i folkpartiet."
Så långt mina kunskaper om Birgitta räcker instämmer jag i Pers beskrivning. Jag lägger emellertid också märke till att det mesta av det han skrivit om Birgitta Ohlsson stämmer på honom själv. Per har känt igen sig själv i Birgitta och eftersom han en gång var avgörande för Folkpartiets uppryckning ur ett nedgångsskede och maktskiftet efter 44 år, så sätter han sitt hopp till henne för en ny uppryckning.
Bland det åtta punkterna finns det en som råkar ligga på min mammas gata. Jag citerar den därför och kursiverar den: Lugnare och mer balanserat än andra debattörer beskriver hon hur ”feminismen” kan öppna vägar till fördjupad jämställdhet mellan kvinnor och män.
Här röjer Per Ahlmark en viss tvekan om "feminismen" ger fördjupad jämställdhet. Det hedrar honom. Han tvekar trots att han vad jag vet inte ännu läst min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken. Där visar jag att feminister som fått makt, likhetsfeminister, har grovt missbrukat den precis om många män med makt gjort.
Jag berättar i boken också om svaret jag fått på en fråga som jag riktat till många kvinnor: Är du feminist? Kvinnor som är självgående och söker ta ansvar svarar Nej eller Ja – i betydelsen för jämställdhet. De som svarar rakt Ja på frågan är antingen kvinnor som gärna flyr in i rollen som offer eller kvinnor som redan verkar för feminism i ett parti.
Memoarerna är en tjock bok men den är lättläst och ofta rolig trots de allvarliga ämnena. Den är väl värd att läsa i sin helhet. Kunskap om Per Ahlmarks böcker och olika insatser finns på Per Ahlmarksstiftelsens hemsida.
