På Internationella Kvinnodagen hörde jag kvinnor angripa Nyamko Sabuni. Det sista angreppet gjordes i Agenda av Karin Olsson, ledarskribent i Expressen.
Nyamko Sabuni fångade min uppmärksamhet så snart hon dykt upp i politiken. Det var för att hon alltid drev linjen personligt ansvar. När någon i publiken tagit upp ett problem, glömde hon aldrig i sitt svar att också ställa frågan: ”Och vad tror du att du själv kan göra?”
Till min glädje fanns det fler som hon. Folkpartiets integrationskommitté, bestående av invandrare, drev linjen att människor måste ges ansvar och rustas för att ta det. Såvitt jag begriper hjälpte förslagen från den gruppen att ändra stämningen i partiet så att kravlös och passiviserande snällism inte längre var självklar. Gruppen återknöt i praktiken till linjen som länge förr rådde i partiet, liksom i arbetarrörelsen, att människor måste möta förväntningar och krav för att utvecklas.
Faran i snällismen blev jag tidigt medveten om. Det beror på erfarenheter i barndomen. När jag började skolan 1934, kunde jag inte som de andra ungarna avläsa och skriva bokstäver och siffror i rätt ordning. Lärarna erkände att några barn hade den avvikelsen och kallade den ”ordblindhet”. De erkände också att skolan inte klarade problemet utan vädjade till föräldrarna att träna barnet hemma.
Tack vare att jag fick betyg varje termin från första klass, svävade jag aldrig i tvivelsmål om var jag låg och hur mina resultat sakta förbättrades. Jag var länge underkänd i alla ämnen där betyget sattes efter skriftliga prov. Både jag och mina anhöriga gjorde allt vad vi kunde för att jag skulle parera min avvikelse, och vi lyckades.
Desto mer förundrad blev jag som vuxen när allt fler lärare fick för sig att avvikelsen inte fanns. De trodde bara på olika takt i barnens utveckling. När ett barn inte klarade det som de övriga klarade, gällde det för läraren att inte låtsa om saken. Ingen fick ”stämplas”! Sådana lärare släppte kravlöst upp pojkar som inte kunde och skriva. Idag är dessa ”funktionella analfabeter” överrepresenterade i våra fängelser.
Det snälla önsketänkandet bland lärare bröts så småningom. Det skedde när hjärnforskare visat att det sprakar annorlunda i hjärnan på oss avvikande, utnämnt oss till dyslektiker och lagt grunden till att utveckla metoder att för att parera avvikelsen – metoder som engagerar skola, föräldrar och elev.
Dessa lärares önsketänkande och rädsla för att "stämpla någon" var det första tydliga exemplet på snällismen som jag observerade, och sedan höll jag snällismen under uppsikt. Jag förstod så småningom att åtgärder inspirerade av attityden ”vi ska ta hand om” och ”vi får inte ställa krav” har två farliga biverkningar:
- Människan i underläge befrias från ansvar och stimuleras inte att själv göra vad hon kan
- Snällisten börjar uppfatta sig som en finare människa och misstänka att de som vill precisera förväntningar och krav är hårda reaktionärer eller populistiska röstfiskare.
Inte undra på, alltså, att jag lade märke till att en ung politiker ville stimulera till ansvarstagande, att även andra invandrare gjorde det och att detta hjälpte Folkpartiet tillbaka till gamla värderingar. Nyamko Sabuni vågade till och med inför valet 2006 att publicera skriften Flickorna vi sviker och där lägga sig ut för den i särklass sämst ställda kvinnogruppen i Sverige, unga kvinnor från familjer som är fast i ”hederskulturen”.
Varför blir hon då angripen? Själv har jag bara lagt märke till tre skäl. Nyamko Sabuni
- har avböjt ”etiketten feminist” eftersom det ligger i grundbegreppet liberal att vilja arbeta för jämställdhet,
- har i arbetet för jämställdhet avstått från att utnyttja begreppet ”könsmaktordningen”,
- har intagit en nyanserade inställning till kvotering och sätter ned foten försiktigt.
Könskvotering är självklar i det politiska livet. Församlingar som representerar folket måste bestå av personer från de olika grupper av människor som folket består av. Självfallet bör kvinnor och män vara rimligt lika representerade.
Vad samhällslivet i övrigt beträffar, är emellertid könskvotering en mycket svår fråga. De som tror att metoden är en genväg till jämställdhet bör redan nu ha förstått att genvägen kan leda till förfärande resultat för kvinnorna. Kvotering till eftertraktade akademiska utbildningar har i de flesta fall hittills inneburit att män med underlägsna meriter fått gå förbi kvinnor med överlägsna meriter.
Jag misstänker att de som vill sprida könskvotering till allt fler områden inte har lyckats leva sig in i vilka konsekvenser det blir för individens rätt att välja sin väg och sitt sällskap. Låt oss starta arbetet med att utveckla den inlevelsen medan Nyamko Sabuni driver igenom sina jämställdhetsprogram.
måndag 9 mars 2009
onsdag 4 mars 2009
En glömd konvention mot traffiking?
Min fråga till Utrikesdepartementet om Genéve-konventionen 1921 mot "vit slavhandel" gjorde att FMR, departementets enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter, snabbt hänvisade mig till FN-sajten:
http://treaties.un.org/Pages/Treaties.aspx?id=7&subid=A&lang=en
Jag klickar med stora förväntningar. Det visar sig att Genève-konventionen 1921 närmare vår tid, nämligen år 1950, ersattes med Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others.
Det visar sig också att Sverige icke ratificerat denna konvention, vilket däremot våra nordiska grannar gjort. Däremot har Sverige ratificerat ett protokoll från Lake Success, New York, 1947. Jag har därför i ett mejl till UDs enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter - med kopia till Röda Korset och Amnesty - ställt dessa frågor:
1 Ratificerade Sverige aldrig konventionen 1950?
2 Avstår i så fall svenska staten från att följa konventionen?
3 Följer Sverige i stället sitt åtagande enligt protokollet 1947?
4 Finns det något annat internationellt åtagande mot traffiking som Sverige följer?
Mitt intresse för denna fråga väcktes av misstanken att dagens debatt om traffiking sker utan kunskap om att det redan finns en internationell konvention mot denna vidriga handel.
Jag har också gripits av den ännu värre misstanken att konventionen blivit en död bokstav som staterna struntar i.
Många arbetar idag för internationella åtaganden mot traffiking. Då är det viktigt att få fram kunskap om de åtaganden som redan finns - OM de finns! Nu skall det bli intressant att se vad UD svarar.
http://treaties.un.org/Pages/Treaties.aspx?id=7&subid=A&lang=en
Jag klickar med stora förväntningar. Det visar sig att Genève-konventionen 1921 närmare vår tid, nämligen år 1950, ersattes med Convention for the Suppression of the Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others.
Det visar sig också att Sverige icke ratificerat denna konvention, vilket däremot våra nordiska grannar gjort. Däremot har Sverige ratificerat ett protokoll från Lake Success, New York, 1947. Jag har därför i ett mejl till UDs enhet för folkrätt och mänskliga rättigheter - med kopia till Röda Korset och Amnesty - ställt dessa frågor:
1 Ratificerade Sverige aldrig konventionen 1950?
2 Avstår i så fall svenska staten från att följa konventionen?
3 Följer Sverige i stället sitt åtagande enligt protokollet 1947?
4 Finns det något annat internationellt åtagande mot traffiking som Sverige följer?
Mitt intresse för denna fråga väcktes av misstanken att dagens debatt om traffiking sker utan kunskap om att det redan finns en internationell konvention mot denna vidriga handel.
Jag har också gripits av den ännu värre misstanken att konventionen blivit en död bokstav som staterna struntar i.
Många arbetar idag för internationella åtaganden mot traffiking. Då är det viktigt att få fram kunskap om de åtaganden som redan finns - OM de finns! Nu skall det bli intressant att se vad UD svarar.
fredag 27 februari 2009
När traffiking gällde svenska flickor
Internationella Kvinnodagen den 8 mars får många att tänka på traffiking. Jag får inbjudningar till filmvisningar och diskussioner, inte minst från Amnesty. De väcker ett minne från min barndom på 1930-talet.
På någon järnvägsstation läste jag ett plakat med en varning till unga flickor att följa med främlingar. Jag frågade sedan envist de vuxna vad det var fråga om. Vit slavhandel, sa de till slut. Det hände att ”stora flickor” lockades utomlands och gjordes till slavar. Sedan tvingades de göra något förfärligt och gick under.
Idag läser jag om sådana varningar i Moldavien men nu kallas verksamheten traffiking, och flickorna luras nu bl a till Sverige. Men är det samma sak? Minns jag rätt? Jag går till min Nordisk Familjebok. Den ger rik information som avslutas med en litteraturlista och som börjar så här:
”Vit slavhandel, enl internationell beteckning Handel med kvinnor och barn, den organiserade affärsverksamhet, som avser att genom falska förespeglingar om goda platser i utlandet locka unga kvinnor att emigrera för att sedan få dem sålda till otuktshus. Trafiken, som kan spåras långt tillbaka i tiden, bedrives numera efter fullt moderna handelsprinciper.”
Sedan citeras ur en kartläggning som gjorts av en expertkommitté i Nationernas Förbund. Flickorna förs ”på regelbundna, noggrant utstakade resrouter”, till främst Nordafrika, Indien och de sydamerikanska republikerna. ”Den största avsättningsorten är Buenos Aires.” I t ex Paris utgör vissa kaféer ”börslokaler”. Särskilda förmedlare ”förse bordellerna med nya offer”. Enligt expertkommittén är några av de fömedlade prostituerade, andra ”de fullkomligt oskyldiga, som måste lockas med list”.
Nordisk Familjebok berättar vidare att ett internationellt arbete varit igång ända sedan 1899 för att ”bekämpa detta onda”. En första överenskommelse ratificerades av Sverige 1904. Den gällde åtgärder mot handelns utövare och kontroll av unga kvinnors in- och utvandring. Denna överenskommelse utvidgades, t ex om åtgärder mot misstänkta platsförmedlingar, genom en konvention i Genève 1921 som ratificerades av Sverige 1924.
Detta internationella arbete ledde till att staterna bildande nationalkommittéer mot vit slavhandel. Den svenska stiftade ”till stöd för arbetet föreningen Vaksamhet” som ”kostnadsfritt meddelar unga kvinnor råd och upplysningar om platser och inackorderingar i utlandet. Föreningen har bistått mer än 25 000 unga kvinnor.” Det måste ha varit ett anslag från den föreningen som jag sett sitta kvar på en järnvägsstation.
När Sverige inte längre var fattigt nog för att flickor skulle kunna lockas till ”vit slavhandel”, försvann tydligen intresset här för hela saken. Det väcktes först när Sverige blivit så rikt att flickor började importeras hit för att prostitueras.
Men vad hände med Genève-konventionen 1921? Blev den upphävd? Eller har den bara blivit bortglömd? I förrgår riktade jag de två frågorna till Utrikesdepartementet.
Tänk om konventionen faktiskt gäller! Tänk om det stått klart vilka åtgärder staterna är skyldiga att vidta! Tänk om vi är skyldiga att hjälpa Moldavien bilda en nationalkommitté och förening Vaksamhet för att hjälpa flickor att inte luras!
Vi har ju redan hunnit en bit på väg när det gäller att bekämpa efterfrågan på prostitution.
På någon järnvägsstation läste jag ett plakat med en varning till unga flickor att följa med främlingar. Jag frågade sedan envist de vuxna vad det var fråga om. Vit slavhandel, sa de till slut. Det hände att ”stora flickor” lockades utomlands och gjordes till slavar. Sedan tvingades de göra något förfärligt och gick under.
Idag läser jag om sådana varningar i Moldavien men nu kallas verksamheten traffiking, och flickorna luras nu bl a till Sverige. Men är det samma sak? Minns jag rätt? Jag går till min Nordisk Familjebok. Den ger rik information som avslutas med en litteraturlista och som börjar så här:
”Vit slavhandel, enl internationell beteckning Handel med kvinnor och barn, den organiserade affärsverksamhet, som avser att genom falska förespeglingar om goda platser i utlandet locka unga kvinnor att emigrera för att sedan få dem sålda till otuktshus. Trafiken, som kan spåras långt tillbaka i tiden, bedrives numera efter fullt moderna handelsprinciper.”
Sedan citeras ur en kartläggning som gjorts av en expertkommitté i Nationernas Förbund. Flickorna förs ”på regelbundna, noggrant utstakade resrouter”, till främst Nordafrika, Indien och de sydamerikanska republikerna. ”Den största avsättningsorten är Buenos Aires.” I t ex Paris utgör vissa kaféer ”börslokaler”. Särskilda förmedlare ”förse bordellerna med nya offer”. Enligt expertkommittén är några av de fömedlade prostituerade, andra ”de fullkomligt oskyldiga, som måste lockas med list”.
Nordisk Familjebok berättar vidare att ett internationellt arbete varit igång ända sedan 1899 för att ”bekämpa detta onda”. En första överenskommelse ratificerades av Sverige 1904. Den gällde åtgärder mot handelns utövare och kontroll av unga kvinnors in- och utvandring. Denna överenskommelse utvidgades, t ex om åtgärder mot misstänkta platsförmedlingar, genom en konvention i Genève 1921 som ratificerades av Sverige 1924.
Detta internationella arbete ledde till att staterna bildande nationalkommittéer mot vit slavhandel. Den svenska stiftade ”till stöd för arbetet föreningen Vaksamhet” som ”kostnadsfritt meddelar unga kvinnor råd och upplysningar om platser och inackorderingar i utlandet. Föreningen har bistått mer än 25 000 unga kvinnor.” Det måste ha varit ett anslag från den föreningen som jag sett sitta kvar på en järnvägsstation.
När Sverige inte längre var fattigt nog för att flickor skulle kunna lockas till ”vit slavhandel”, försvann tydligen intresset här för hela saken. Det väcktes först när Sverige blivit så rikt att flickor började importeras hit för att prostitueras.
Men vad hände med Genève-konventionen 1921? Blev den upphävd? Eller har den bara blivit bortglömd? I förrgår riktade jag de två frågorna till Utrikesdepartementet.
Tänk om konventionen faktiskt gäller! Tänk om det stått klart vilka åtgärder staterna är skyldiga att vidta! Tänk om vi är skyldiga att hjälpa Moldavien bilda en nationalkommitté och förening Vaksamhet för att hjälpa flickor att inte luras!
Vi har ju redan hunnit en bit på väg när det gäller att bekämpa efterfrågan på prostitution.
tisdag 27 januari 2009
En födelsedag och Förintelsens minnesdag
Idag fyller jag år. Det är roligt att fira. Jag har fått leva länge och är en av de privilegierade som fått behålla drivkraft och livspartner, och som får se barn och barnbarn utvecklas. Jag har dessutom just denna dag fått något viktigt att tänka på.
De som fick Förintelsens minnesdag beslutad måste välja en av årets alla dagar för den. Sannolikheten för att just min födelsedag skulle väljas var bara 1 på 365,25 men just den dagen valdes. Det var ett bra val för min del.
Mitt intresse för minoriteter väcktes när jag var tio år och upptäckte att min far sannolikt härstammade från en föraktad folkgrupp och att detta hölls hemligt. Intresset för minoriteter brändes in för resten av mitt liv när jag var sjutton år och såg journalfilmerna från utrotningslägren med dess döda och levande lik.
Förintelsens minnesdag gör att jag inte ens på min födelsedag glömmer det hot som alltid finns mot minoriteter.
Inte heller glömmer jag galenskaper som görs av människor med dåligt samvete, t ex att i lag förbjuda lögnen att Förintelsen inte ägt rum. Det som drabbade judar, romer och en del andra under andra världskriget är bland de bäst dokumenterade vidrigheter som finns. Att förbjuda lögnen att detta inte ägt rum är att för framtiden skapa misstänksamhet.
Just idag bereds mediautrymme åt ännu en kartläggning, nämligen den som den katolske prästen Patrick Desbois gör i Ukraina där halvannan miljon judar mördades med mer traditionella metoder än gasning. Hans material och utställningen som beskriver det är verkligen värda att studera.
Det blir en värdig födelsedag för mig.
De som fick Förintelsens minnesdag beslutad måste välja en av årets alla dagar för den. Sannolikheten för att just min födelsedag skulle väljas var bara 1 på 365,25 men just den dagen valdes. Det var ett bra val för min del.
Mitt intresse för minoriteter väcktes när jag var tio år och upptäckte att min far sannolikt härstammade från en föraktad folkgrupp och att detta hölls hemligt. Intresset för minoriteter brändes in för resten av mitt liv när jag var sjutton år och såg journalfilmerna från utrotningslägren med dess döda och levande lik.
Förintelsens minnesdag gör att jag inte ens på min födelsedag glömmer det hot som alltid finns mot minoriteter.
Inte heller glömmer jag galenskaper som görs av människor med dåligt samvete, t ex att i lag förbjuda lögnen att Förintelsen inte ägt rum. Det som drabbade judar, romer och en del andra under andra världskriget är bland de bäst dokumenterade vidrigheter som finns. Att förbjuda lögnen att detta inte ägt rum är att för framtiden skapa misstänksamhet.
Just idag bereds mediautrymme åt ännu en kartläggning, nämligen den som den katolske prästen Patrick Desbois gör i Ukraina där halvannan miljon judar mördades med mer traditionella metoder än gasning. Hans material och utställningen som beskriver det är verkligen värda att studera.
Det blir en värdig födelsedag för mig.
måndag 26 januari 2009
En hårt arbetande sabotör
Under jullovet målades denna signatur i två meters längd på många typer av ytor i Rotsunda, Rotsunda gård och Rotebro centrum. Den målades på kommunala väggar, på Sollentunahems vägar, på tre väggar i vår bostadsrättsförening, på en lastbil parkerad vid Rotsunda torg och tvärs över alla meddelanden på kommunens anslagstavla. De första bokstäverna målades dessutom över vägvisningstavlor och busstabeller.
Signaturen är sig så lik på alla underlag att den måste ha utförts av en person. När det gäller klotter är förövaren sannolikt en tonåring av manligt kön. Under jullovet har alltså en ung människa lagt ned ett enormt arbete på att trotsa rimliga regler, göra medmänniskor ledsna och tvinga dem till arbete och kostnader för att återställa sin miljö.
Den unga människan behöver "åka fast" för att få hjälp att förstå sina medmänniskor och komma ur sin maktberusning. Den kan leda till andra normbrott som går över i brottslighet. Den kan leda till ett svårt beroende som framtvingar nattarbete i besatthet.
"Blir tjejer jämställda genom att klottra?" Så frågade jag den 10 november när arrangören av en jämställdhetsdag i Upplands Väsby bland många värdefulla programpunkter lagt in även den här:
"Prova på att lära dig skapa konst med burkar. Du får lära dig att skissa upp en målning på ett papper och sedan utföra denna på en vägg."
Arrangören var nätverket "Kön spelar roll" som stöds av bl a Svenska Scoutrådet, Rädda Barnens Ungdomsförbund, Röda Korsets Ungdomsförbund, och Ungdomens Nykterhetsförbund och vars jämställdhetsdag också stöddes av Upplands Väsby kommun.
När jag påtalat programpunkten, tvingade kommunen "Kön spelar roll" att stryka den. Samordnaren för kommenterade detta i ett brev till mig. Det var "kränkande", skrev hon, att vuxna "utan ett demokratiskt samtal stoppar ungas konstuttryck". Hon kallade detta "för stolliga politikers beslut" och efterlyste "en seriös diskussion kring ungas konstutövande".
Det finns alltså människor som inte fattar hur farligt det är när pojkar under sin uppväxt vänjer sig vid att egenmäktigt ändra miljön helt utan hänsyn till andra – och hur sorgligt det är att locka flickor in i samma brist på solidaritet.
Människor kan tydligen förtrollas så av konstformen grafitti att de inte alls ser vilka problem som normbrottet klotter leder till under uppväxten. Desto viktigare är att vuxna börjar röra sig ute på nätterna. Pojkar är inte galnare nu är i min barndom men de har inta alls lika många ögon på sig och möter inte alls lika många vuxna som är beredda att ingripa.
lördag 17 januari 2009
I väntans tider
Att ha fått ett manuskript färdigt är att stå inför en förlossning. En bok föds ju inte förrän den ges ut. Mitt senaste barn, som fått arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2008" väntar nu på att födas. Jag har nämligen lämnat manuskriptet till ett förlag.
Historien började med att jag skrev "Från livbåt till flytande palats", en skildring av min fars mycket ovanliga sjöliv. De förlag som var intressserade av att ge ut boken, var emellertid inte intresserade av sjömannens samspel med familj och samhälle. De ville bara ha sjölivet. Ta bort "det privata" !
Det bar mig emot, men till slut beslöt jag att försöka amputera. Då upptäckte jag:
- Det som var sjömannens samspel med familjen var min uppväxt i ett matriarkat!
Så jag skar loss de delarna och åstadkom med dem som grund det nya manuskriptet. Här citerar jag ett litet smakprov ur det:
"Viljan att följa tidsandan fick jag uppleva en gång när modet samtidigt föreskrev behåbefriade bröst och islandströja.
En försommardag ledde jag en paneldiskussion. Solen gassade. Det blev allt varmare i salen. Flera av deltagarna bar islandströja. Det gjorde t ex en från media känd ung kvinna på första raden.
Som ordförande hade jag annat att tänka på men så småningom började kvinnan i islandströjan göra något som det blev svårt för mig att inte lägga märke till. Hon spände långsamt ut nedre kanten av sin tröja så långt det gick och klämde sedan underdelen av tröjan hastigt mot magen.
På det sättet åstadkom hon en luftbubbla som steg innanför tröjan upp till halsen. Just i det ögonblick bubblan lämnade halsinningen sögs tröjan helt intill kroppen och avslöjade ett par välformade bröst.
Medan detta svalkande av bröst pågick, hade jag betydande svårigheter att hålla den koncentration som det krävs för att leda en paneldiskussion.
När mode är på tapeten, har det länge varit viljan hos kvinnor att följa ned i svängarna som diskuterats. Jag har emellertid inte intrycket att det finns någon tydlig könsskillnad i viljan att följa flocken när den sätter av i en ny riktning.
Ena årtiondet kan det vara självklart för unga män att gå barhuvade i femton graders kyla, andra årtiondet kan de ha yllemössa neddragen över öronen mitt i sommaren eller dra en munkkåpa över huvudet även när solen lyser. Under en epok vill män väcka förtroende med en prydligt knuten slips, under en annan vill de uppnå samma syfte med slopad slips och oknäppt skjortkrage.
Bland både män och kvinnor är det vanligt att tänka och handla på samma sätt som den grupp man vill vara med i eller ser upp till – eller i vart fall hålla samma stil som den.
Länge kan en familj med mor och far framstå i media som den perfekta uppväxtmiljön för barnen. Några årtionden senare publiceras reportage om skilsmässor som utvecklar föräldrarnas personlighet så att barnen blir lyckligare. En del unga par verkar då att skiljas just för att visa hur moderna de är.
Kvinnan kan t ex bryta upp för att studera psykologi och överlämna vårdnaden av det gemensamma barnet till mannen. Detta brott mot traditionen blir en flagga för båda att svänga med som visar hur väl de är med sin tid. Barnet har som vanligt inget målsägarbiträde i denna process där det borde vara huvudparten."
Med detta manuskript trampande i kön hos ett förlag går jag alltså i väntans tider.
Det finns mer att bryta ut från "det privata" i det maritima manuskriptet. Nu är jag färdig med ett första utkast om vilka bekymmer familjen Claesson fick när en släkting, Richard Berlin, och två andra köpmän i december 1939 protesterade mot Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Historien började med att jag skrev "Från livbåt till flytande palats", en skildring av min fars mycket ovanliga sjöliv. De förlag som var intressserade av att ge ut boken, var emellertid inte intresserade av sjömannens samspel med familj och samhälle. De ville bara ha sjölivet. Ta bort "det privata" !
Det bar mig emot, men till slut beslöt jag att försöka amputera. Då upptäckte jag:
- Det som var sjömannens samspel med familjen var min uppväxt i ett matriarkat!
Så jag skar loss de delarna och åstadkom med dem som grund det nya manuskriptet. Här citerar jag ett litet smakprov ur det:
"Viljan att följa tidsandan fick jag uppleva en gång när modet samtidigt föreskrev behåbefriade bröst och islandströja.
En försommardag ledde jag en paneldiskussion. Solen gassade. Det blev allt varmare i salen. Flera av deltagarna bar islandströja. Det gjorde t ex en från media känd ung kvinna på första raden.
Som ordförande hade jag annat att tänka på men så småningom började kvinnan i islandströjan göra något som det blev svårt för mig att inte lägga märke till. Hon spände långsamt ut nedre kanten av sin tröja så långt det gick och klämde sedan underdelen av tröjan hastigt mot magen.
På det sättet åstadkom hon en luftbubbla som steg innanför tröjan upp till halsen. Just i det ögonblick bubblan lämnade halsinningen sögs tröjan helt intill kroppen och avslöjade ett par välformade bröst.
Medan detta svalkande av bröst pågick, hade jag betydande svårigheter att hålla den koncentration som det krävs för att leda en paneldiskussion.
När mode är på tapeten, har det länge varit viljan hos kvinnor att följa ned i svängarna som diskuterats. Jag har emellertid inte intrycket att det finns någon tydlig könsskillnad i viljan att följa flocken när den sätter av i en ny riktning.
Ena årtiondet kan det vara självklart för unga män att gå barhuvade i femton graders kyla, andra årtiondet kan de ha yllemössa neddragen över öronen mitt i sommaren eller dra en munkkåpa över huvudet även när solen lyser. Under en epok vill män väcka förtroende med en prydligt knuten slips, under en annan vill de uppnå samma syfte med slopad slips och oknäppt skjortkrage.
Bland både män och kvinnor är det vanligt att tänka och handla på samma sätt som den grupp man vill vara med i eller ser upp till – eller i vart fall hålla samma stil som den.
Länge kan en familj med mor och far framstå i media som den perfekta uppväxtmiljön för barnen. Några årtionden senare publiceras reportage om skilsmässor som utvecklar föräldrarnas personlighet så att barnen blir lyckligare. En del unga par verkar då att skiljas just för att visa hur moderna de är.
Kvinnan kan t ex bryta upp för att studera psykologi och överlämna vårdnaden av det gemensamma barnet till mannen. Detta brott mot traditionen blir en flagga för båda att svänga med som visar hur väl de är med sin tid. Barnet har som vanligt inget målsägarbiträde i denna process där det borde vara huvudparten."
Med detta manuskript trampande i kön hos ett förlag går jag alltså i väntans tider.
Det finns mer att bryta ut från "det privata" i det maritima manuskriptet. Nu är jag färdig med ett första utkast om vilka bekymmer familjen Claesson fick när en släkting, Richard Berlin, och två andra köpmän i december 1939 protesterade mot Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
tisdag 23 december 2008
Kvinnligt, manligt, komiskt och ironiskt
Mitt manuskript med arbetstiteln
"Kvinnor och män iakttagna 1933-2008"
är fullständigt men jag arbetar med att slipa och vässa det. Då upptäcker jag något komiskt.
I ett avsnitt berättar jag om en upptäckt jag gjorde på SFI. Flyktingkvinnor tyckte inte om att svara Ja eller Nej på en fråga, t ex ett erbjudande om fadderkontakt. Texten fortsätter sedan så här:
"Detta gjorde mig medveten om att många kvinnor tvekar när de ställs inför en fråga som kan besvaras med Ja eller Nej. Mycket ofta tror en kvinna att hon besvarat en fråga när hon redogjort för skälen till sitt svar. Den som frågat förutsätts tankeläsa om de skälen skall ge ett Ja eller ett Nej.
I och med att jag lagt märke till detta har jag mera nyfiket lyssnat på kvinnors konversation. Då har jag märkt att två kvinnor som talar med varandra ofta undviker att ens ställa en rak fråga som kan besvaras med Ja eller Nej. En av kvinnorna kan i stället ge sina skäl att ställa en fråga men utan att ställa den. Den andra tankeläser frågan och börjar ge sina skäl för ett svar men säger inte svaret rakt ut. Båda pejlar den andra tills de når samförstånd, och jag som lyssnar på tankeläsandet har ofta varken begripit frågan eller svaret."
När jag nu går igenom hela manuskriptet, ser jag att jag själv har handlat på samma sätt! Texten innehåller i flera fall fakta och argument som ger mycket goda skäl för en ståndpunkt – en ståndpunkt som jag emellertid inte skrivit ut! Jag har alltså, så som många kvinnor gör, omedvetet förutsatt att den som tar del av framställningen är tankeläsare.
Nu lusläser jag manuskriptet, spanar efter mina egna ståndpunkter och ser till att de uttrycks klart. Det borde inte vara svårt eftersom jag skrivit artiklar. Att skriva en artikel är att uttrycka en ståndpunkt och ge goda skäl för den.
En kvinnofälla? Det finns flera!
är titeln på en artikel jag skrivit. Den har just införts i Liberal Debatt nr 6 2008. Här kommer ett litet smakprov:
"På 1950-talet började jag engagera mig i den liberala debatten om 'kvinnofrågorna' och samtidigt följa arbetet på att reformera skolan. Jag blev då mycket undrande över en föreställning som debattörerna verkade finna alldeles självklar. Jag trodde därför länge att de hade en god grund för den. Det dröjde några årtionden innan jag insåg att just föreställningar som anses vara självklara kan sakna grund helt i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Föreställningen jag blev misstänksam mot var att alla skulle ägna hela sin uppväxt och en god bit av ungdomen åt sammanhängande studier och att dessa skulle följas av oavbrutet förvärvsarbete till pensionen. Denna modell för livsloppet hade tidigare kunnat tillämpas bara av den privilegierade mannen, dvs av en liten minoritet. Nu skulle modellen tillämpas av alla, både män och kvinnor.
Jag fann detta obegripligt men insåg sedan något som verkligen är vemodigt, den framskjutne mannen uppfattas ofta som normgivande för kvinnan. Det enda jag funnit vara bevisbart i definitionen av 'könsmaktordningen' är just att mannen uppfattas vara norm. Föreställningen att alla skall studera i många år och sedan förvärvsarbeta oavbrutet blev alltså ett bärande element i reformarbetet. Då förträngdes viktiga invändningar som det fanns grund för att anföra redan då och som sorgligt nog bekräftats av utvecklingen."
Liberal Debatt Nr 6 2008 innehåller många intressanta artiklar. Den som vill gå en genväg till min kan mejla till mig, så sänder jag manuskriptet som en Word-bilaga.
I de slutliga arbetet med manuskriptet har jag alltså upptäckt något komiskt. Jag har också upptäckt något ironiskt. Min älskade Evelyn är i motsats till mig medveten om vår höga ålder. Det har tagit två år för mig att skriva manuskriptet. Nu vill hon vara säker på att det blir färdigt innan vi dör!
Därmed gör hon vad hon kan för att farta på mig. Då befriar hon mig också från uppgifter i hushållet som jag annars skulle utföra. I slutfasen av arbetet på denna bok om jämställdhet känner jag mig uppassad som en pascha. Det bör bli en bra bok!
"Kvinnor och män iakttagna 1933-2008"
är fullständigt men jag arbetar med att slipa och vässa det. Då upptäcker jag något komiskt.
I ett avsnitt berättar jag om en upptäckt jag gjorde på SFI. Flyktingkvinnor tyckte inte om att svara Ja eller Nej på en fråga, t ex ett erbjudande om fadderkontakt. Texten fortsätter sedan så här:
"Detta gjorde mig medveten om att många kvinnor tvekar när de ställs inför en fråga som kan besvaras med Ja eller Nej. Mycket ofta tror en kvinna att hon besvarat en fråga när hon redogjort för skälen till sitt svar. Den som frågat förutsätts tankeläsa om de skälen skall ge ett Ja eller ett Nej.
I och med att jag lagt märke till detta har jag mera nyfiket lyssnat på kvinnors konversation. Då har jag märkt att två kvinnor som talar med varandra ofta undviker att ens ställa en rak fråga som kan besvaras med Ja eller Nej. En av kvinnorna kan i stället ge sina skäl att ställa en fråga men utan att ställa den. Den andra tankeläser frågan och börjar ge sina skäl för ett svar men säger inte svaret rakt ut. Båda pejlar den andra tills de når samförstånd, och jag som lyssnar på tankeläsandet har ofta varken begripit frågan eller svaret."
När jag nu går igenom hela manuskriptet, ser jag att jag själv har handlat på samma sätt! Texten innehåller i flera fall fakta och argument som ger mycket goda skäl för en ståndpunkt – en ståndpunkt som jag emellertid inte skrivit ut! Jag har alltså, så som många kvinnor gör, omedvetet förutsatt att den som tar del av framställningen är tankeläsare.
Nu lusläser jag manuskriptet, spanar efter mina egna ståndpunkter och ser till att de uttrycks klart. Det borde inte vara svårt eftersom jag skrivit artiklar. Att skriva en artikel är att uttrycka en ståndpunkt och ge goda skäl för den.
En kvinnofälla? Det finns flera!
är titeln på en artikel jag skrivit. Den har just införts i Liberal Debatt nr 6 2008. Här kommer ett litet smakprov:
"På 1950-talet började jag engagera mig i den liberala debatten om 'kvinnofrågorna' och samtidigt följa arbetet på att reformera skolan. Jag blev då mycket undrande över en föreställning som debattörerna verkade finna alldeles självklar. Jag trodde därför länge att de hade en god grund för den. Det dröjde några årtionden innan jag insåg att just föreställningar som anses vara självklara kan sakna grund helt i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Föreställningen jag blev misstänksam mot var att alla skulle ägna hela sin uppväxt och en god bit av ungdomen åt sammanhängande studier och att dessa skulle följas av oavbrutet förvärvsarbete till pensionen. Denna modell för livsloppet hade tidigare kunnat tillämpas bara av den privilegierade mannen, dvs av en liten minoritet. Nu skulle modellen tillämpas av alla, både män och kvinnor.
Jag fann detta obegripligt men insåg sedan något som verkligen är vemodigt, den framskjutne mannen uppfattas ofta som normgivande för kvinnan. Det enda jag funnit vara bevisbart i definitionen av 'könsmaktordningen' är just att mannen uppfattas vara norm. Föreställningen att alla skall studera i många år och sedan förvärvsarbeta oavbrutet blev alltså ett bärande element i reformarbetet. Då förträngdes viktiga invändningar som det fanns grund för att anföra redan då och som sorgligt nog bekräftats av utvecklingen."
Liberal Debatt Nr 6 2008 innehåller många intressanta artiklar. Den som vill gå en genväg till min kan mejla till mig, så sänder jag manuskriptet som en Word-bilaga.
I de slutliga arbetet med manuskriptet har jag alltså upptäckt något komiskt. Jag har också upptäckt något ironiskt. Min älskade Evelyn är i motsats till mig medveten om vår höga ålder. Det har tagit två år för mig att skriva manuskriptet. Nu vill hon vara säker på att det blir färdigt innan vi dör!
Därmed gör hon vad hon kan för att farta på mig. Då befriar hon mig också från uppgifter i hushållet som jag annars skulle utföra. I slutfasen av arbetet på denna bok om jämställdhet känner jag mig uppassad som en pascha. Det bör bli en bra bok!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)