Det har gått över en månad sedan jag berättade här om något som kan visa sig vara ett genombrott för dödshjälp. Jag blev glad av att berätta det – men inte friskare. Har fortsatt bli sämre, helt enligt prognosen för mina sjukdomar. Det kan leda till idiotiska tankesprång.
Jag blev till exempel avundsjuk på vår 18 år gamla Opel Agila 1.2 när den ännu en gång klarade besiktningen utan anmärkning. Ologiskt! Den ytterligt praktiska bilen – kort, hög, utmärkt sikt, lätt att gå i och ur – såldes bara år 2001.
Varför stopp? Marknaden borde växa. Bilen är perfekt för gamla, och vi allt fler gamla kör bil. Jag frågade försäljarna. Deras svar: folk är rädda att uppfattas som gamla om de har en bil som är perfekt för gamla.
Inte undra på att jag studsade när jag såg den här bilden. Tre vänner har beslutat sig för att delta i Mongol Rally, utrustat en Agila väl, ändrat dess namn till Mongila och planerar att köra Pamir-vägen. Därmed kommer de 4655 meter över havet. Finns att läsa i Stavanger Aftenblad.
Detta påminde mig om en annan frejdig resande. Den 13 oktober skulle vi få besök av en intervjuare/filmare, Kent Björkqvist. Han anlände med hela sin utrustning – i en ryggsäck. Hans filmkamera visade sig vara en iPhone, och då räcker ett nätt stativ.
Han riggade upp sladdar mellan Evelyn, mig, honom själv och iPhonen på sin ställning. Så pratstund vid köksbordet och sedan utomhus med mig på trehjulingen Trike. Senare fick vi se filmen – men ovana som vi var glömde vi att fråga var den skulle visas.
Men nu visar det sig att intervjun finns på netdoktor.se under rubriken Röster om Myelom. Jag säger i intervjun där bland annat att det finns läkare som inte är pedagoger och en del som koncentrerar sig på sjukdomen så att de glömmer patienten.
Ger också ett exempel på dålig kommunikation: ett brev från hematologen efter senaste stora blodundersökning meddelar att undersökningen i fortsättning blir varannan månad i stället för varje. Betyder vad? Ingen har undertecknat, inget telefonnummer.
Men redan i januari det blev bättre brev från hematologen, till och med bra. Efter blodundersökningen som gjorts då kom ett brev undertecknat Göran Wålinder, bitr. överläkare, och med en kommentar som gick att förstå. Om tekniken inte sviker ska det gå att ta del av hela intervjun genom att klicka här.
Mitt liv segar sig vidare i samspel med bättre hälft och kedjan från vårdcentralen till hematologen. Under tiden kör de tre i Mongila mot Mongoliet. De kallar sig Moose on the Loose.
KOMMENTERA
