I många år med den den här bloggen skrev jag vad som föll mig in. Det blev många ämnen. Så blev jag drabbad allt hårdare av sjukdomar. En av dem gjorde att jag gick med i Blodcancerförbundet. Den 17 augusti 2018 satte jag dessutom bloggen på ett nytt spår: egenvård genom humörvård.
Var klar över att möjligheten till dödshjälp som finns i flera länder ger många sjuka där hopp. Var också klar över att ämnet är tabu för många i Sverige. Väntade därför på ”ett lämpligt tillfälle”. Nu har Aftonbladet skapat det tillfället.
De medicinska framstegen gör det möjligt att bota allt fler sjuka – men också att hålla sjuka vid liv som inte kan botas. Och håller dem vid liv vare sig de vill leva eller inte. En sådan patient har rätt att säga nej till vidare behandling men får då ofta en plågsam tid innan döden kommer. De enda patienter som kan slippa den plågan är de som är beroende av respirator eller annan direkt livsuppehållande maskin. Läkaren får inte vägra att ”dra ut sladden” om patienten begär det.
Min mor fick cancer när hon var 65. Öppnades: metastaser hade hunnit utvecklas. Hon blev rädd för lång pina. ”Mitt starka hjärta”, klagade hon. Hon ville inte att läkaren skulle fortsätta operera. Han fortsatte. Det var obegripligt för mig ända tills jag läste Hur vi dör av Sherwin B. Nuland. Han insåg, när han blivit gammal, vad han gjort som kirurg. Han hade bekämpat sjukdom så intensivt att han hade glömt ta reda på vad patienten ville och vad som var bäst för patienten.
Inte underligt att det görs försök med att utforma någon slags enkelt hanterad "dödshjälpsmaskin". Det vore mer humant om läkarna ändrade sin inställning. Bort från att till varje pris ”att rädda liv”, över till att göra vad som är bäst för patienten och ta reda på vad patienten vill. Så länge dödshjälp inte finns, finns det sjuka som tar livet av sig för att slippa lidande.
För mig är det nu klart att jag inte kan bli annat än sjukare. Jag har svår och smärtsam artros i höger höft och knä, Scheuermann-rygg, alltså kilformade kotor som kröker ryggen allt hårdare, och Myelom, en blodcancer vars celler äter på skelettet.
Myelomen ger mig ”fatigue”, alltså många sovtimmar och därmed få tanketimmar. Scheuermann-ryggen klämmer ihop mina inälvor så att de flyttar sig. Senaste röntgen: magsäcken har klättrat upp bakom hjärtat.
Jag bli bara sjukare, och det finns fler som har det så. Vad kan vara till hjälp? En viktig åtgärd: att Sverige inför dödshjälp så som många andra länder gjort. Man ska inte behöva lida svårt till ingen nytta. Då gäller det att konstruera lagen rätt. Men för att detta skall komma till stånd måste vi ha klart för oss att det finns olika fiender till den självklara reformen.
Flera är övertygade om att dödshjälp för oss ut på ”det sluttande planet”. Väl där glider samhället ned till ett stadium där oönskade individer avlivas. Bland dödshjälpens fiender finns människor som känner ondska i andra eller tror att dödshjälp föreslås för att spara pengar.
Alltså använder jag min egen skröplighet som argument för dödshjälp. Jag fortsätter också så länge jag orkar att verka för egenvård genom humörvård. Jag ler till exempel när folk som har en 0-vision för självmord inte inser att dödshjälp befriar svårt sjuka från frestelsen att ta sitt liv.
KOMMENTERA
