Jag lever – en pollett går ned efter 44 år

Molnen där långt borta påminner mig om en gåta som slog mig för 44 år sedan ännu längre bort. En liten fågel, mindre än en sparv, landade på plattformen Alpha där jag arbetade. Landade och stannade. 

Inte ovanligt på vår och höst, berättade mina kamrater. Någon enstaka fågel landar och flyger sedan aldrig vidare. Underligt! Varför flyger flyttfåglar mellan Norge och England tvärs över Nordsjön just där den är som bredast? I stället för att flyga längs kusten från Danmark till Dover!

Den gåtan kunde jag inte besvara då, och jag har inte tid att försöka besvara den nu. Jag måste iväg med Färdtjänst till Joel Wiggh, läkare på Hematologiskt Centrum, Karolinska i Huddinge. 

Har med mig en lista på de 11 mediciner jag tar och stolpar om mina symtom. Vill berätta om ökande smärtor i höger ben och på olika ställen i ryggen, om tilltagande sömnighet och om allt sämre rörlighet och balans. Evelyn är med mig för att vara mitt extra minne. 

Joel Wiggh lyssnar på hjärta, på lungor och på mig. Berättar sina slutsatser av det och av av månadens stora blodprov. M-komponenten bara obetydligt sämre. Min Myelom utvecklas mycket långsamt. 

Att sömnighet och sömn trots det ökat beror troligen på det smärthämmande depåplåstret Buprenorphine Teva. Det sitter på mig sedan en dryg vecka. Min läkare på Vårdcentralen hade ordinerat det. Jag fick rådet att låta den läkaren ansvara helt för smärtlindringen. 

En timme i taxi hem med Färdtjänst gav tid att samla intrycken. Nu vet vi det som går att veta om hur min Myelom utvecklas. Nu gäller det att med husläkarens hjälp få lika gott grepp på de andra sjukdomarna. 

Vi kommer till Rotsundagårdsvägen och rullar fram till vår ingång: nr 16. Skrämmer där upp några fåglar. Då inser jag svaret på gåtan för 44 år sedan. Underligt att polletten inte gick ned redan då. Vi på Alpha visste ju att den botten som plattformen stod på varit land!  

Under en stor del av istidens 120 000 år var det mera land än vatten mellan Sydengland och Norge. Det var Doggerland. Flyttfåglarna flög då över skogar, människor och mammutar. 

Efter istidens slut försvann det landet bit för bit. Fåglarna fortsatte flyga där de alltid flugit. Det blev mitt svar på gåtan! Rätt svar? Den frågan får en historisk ornitolog besvara.

KOMMENTERA

Ur sömnsjuka till dröm om egen robot

Löwet! Provet! Väcks av Evelyn, åtminstone halvväcks. Underligt – jag brukar vakna av mig själv men nu blir jag bara kvartsvaken. Lyckas klä mig. Evelyn kör mig till Löwet: blodprov för Hematologen i Huddinge. Många små cylindrar fylls. 

”Du fortsätter väl skriva på bloggen?” Jag tittar upp, ser namnskylten: Stina. Känner igen henne, blir halvvaken. Javisst, hon fick mitt visitkort förra gången och har tydligen varit inne på bloggen. Jag vaknar till lite mer.

Vaknar helt när jag öppnar ett mejl hemma. Jag hade skrivit till Vi i Sollentuna när tidningen hade illustrerat en artikel med den här:

Artikeln hade rubriken Robot hjälper frånvarande elever. När jag läst det, hade jag föreslagit en enklare robot – för mig. Nu väntar ett mejl: får tidningen publicera mitt brev? Jag svarade med den här texten:

Jag vill ha en egen robot

”Robot hjälper frånvarande elever” berättade Pauline Cederblad. En robot ska hjälpa eleven som stannat hemma att ändå vara närvarande i klassen. Jag behöver också en robot! 

Jag, 90 år, är en av de åldringar som lever inte därför att vi är friska utan därför att läkarvetenskapen lyckas hålla oss vid liv. Jag har en kombination av sjukdomar som gör att min ryggrad krummas och att jag stelnar när jag sitter still.

Håller humöret uppe genom att tänka och skriva, ofta korta ”tänkstänk" som denna:  

Ju fler liv som räddas,

desto fler sjuka lever

Men under skrivandet stelnar jag snabbt. Bör inte sitta still mer än 11 minuter i sträck!

Alltså skulle jag ha stor hjälp av en robot!  En robot som var elfte minut säger:

Stå upp och gå!

Göran C-O Claesson

GC-OC.blogspot.se

Blir det publicerat? Får jag en egen robot?

KOMMENTERA

Det gjorde ont när minnet svek!

Sedan den 17 oktober har jag två tema här på bloggen. Det ena: glimtar från ett liv som beror av specialister, sjukhus, laboratorier, min vårdcentral, min Evelyn och min egenvård. 

Egenvården, den är  inte minst att trampa min motionscykel och se på utsikten ut över Nordsjön. Det ger mitt andra tema här: funderingar. Fortsätter havet stiga? Kan våra barnbarnsbarn i så fall leva när de nått vår ålder? Hur?

Själv lever jag sjuk men inte värre än att humöret varit gott. Tills lördagen den 3 november. Då slog skarpt ont till i höger knä, lår, och höft, i ländryggen och uppåt ryggraden – ibland allt på en gång.  

Än värre under söndagen – men då ropade Evelyn: plåstret. Det var en minnesförlust som orsakat plågorna de två dagarna! Minnet av det smärtstillande veckoplåstret!  

Fram med plåsterpaketet! Ut ett plåster, ett nytt Buprenorphine Teva! Det frisätter 5 mikrogram per timme. På med plåstret! Fram med almanackan! Nytt plåster på!  

Jag klarar åter att lyfta blicken mot Nordsjön – och kommer på ännu en orsak till att jag känner det som mitt hav. Här utanför passerade Kalmar Nyckel och Fågel Grip 1637 med kurs på Delaware.

Kalmar Nyckel var en daglig bekantskap för mig under åtta år i Majornas läroverk – som en stor och välgjord modell av fartyget, och det var skolans symbol:

En kopia av Kalmar Nyckel  började byggas sextio år senare i Delaware just där den svenska kolonin legat. Vi for dit. Skrovet var då färdigt. Riggdetaljer smiddes av den första kvinnliga smed jag sett. 

Nya Kalmar Nyckel har nu seglat i många år. Uppgiften är att väcka intresse för denna del av kolonisternas historia och för 1600-talets sjöfart. Se www.kalmarnyckel.org !

KOMMENTERA