Fantastisk sedan 90 år

 

Född i New Orleans, hemmahamn då 

för kapten Hans Gullestad, Stavanger.

Växte ombord dina första arton månader. 

Träffade mig på Woodbrooke College när vi var 19.

Därmed fick du en sjökapten till svärfar. 

Passar bra när vi som tjugosjuåringar far hem från USA.

 

Nog måste vi ha hytte, sommarstuga, på Hidra, 

ön där Hans Gullestad växte upp.

Och nog måste du köra ombord vår bil på en liten skuta.

Privatbil på Hidra: ön fick färja senare. 

Du kör många andra bilar – du är ju bilkårist.

Så jobbar du, studerar, driver egna företag. 

Men vi vet: man lever inte för alltid i sin krafts dagar. 

Innan de tar slut flyttar vi från tre plan, 

vind och garage till ett plan och carport.

Du fortsätter att stå i och stå på. 

Din krafts dagar verkar fortsätta.

Så nalkas den stora dagen: Du fyller 90 år. 

Allt måste vara på rätt plats om du så måste krypa

för att få återställt de anslutningar vi tappat. 

En stor presenten: våra barn anordnar 90-festen.

Barn med makar, barnbarn med makar och sex olderbarn, 

norska ordet för barnbarnsbarn.

Vi blev 20. En är expert på gruppfotografering, 
en på gruppfilmning.

Här ett utsnitt: 
Två olderbarn, Evelyn 90 och jag som berättar detta.

 

 Presenterna visas. När du får en handstickad schal,
sveper du den om dig. 

Siktar på en ny karriär som toreadora?

Älskade Evelyn! Tack för alla 70 åren!

Kommentera gärna inlägget i ett mejl till mig: eget@brevet.se

Skrämmande kvinnominnen – och mina minnen

De skrämmande minnena i #metoo, #tystnadtagning och #visjungerut väcker hos mig ett minne från en annan tid. Det var 60-talet då jag en tid var vd på Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Två unga anställda kom till mig med något som tryckte dem och som de verkade generade att tala om. 

Jag lyckades få ur dem vad saken gällde. Det var att kamreren, en kvinna i övre medelåldern, ständigt fällde kommentar som gjorde dem generade. Ordet sex hade ännu inte börjat användas – men det var alltså sexuella kommentarer som störde dem. 

Jag talade sedan om för kamrern, en trotjänare, att hennes vana störde. Efter det fick jag aldrig höra någon i personalen klaga på henne. Men så över till mina andra minnen!

Minnen i nådatid var rubriken på mitt inlägg här den 1 januari. Jag berättade att jag börjat skriva minnen när jag insett att halva min årskull dött och att jag alltså lever på nåder. 

Efter det har jag fortsatt berätta minnen här men den 16 maj blev jag tvungen att  ta upp ett nytt ämne: 

Minnen i nådatid – kan bli en kort historia

Sjukdomar som hindrar mig att skriva eller åtminstone stör skrivandet hade satt igång för fullt. Men en utmaning kom till min hjälp: ett välkommen från projektet Jag minns. Berättade om den utmaningen i mitt senaste inlägg, den 18 oktober. Nu går det att berätta om vad som hände efter att jag antagit utmaningen.

Eftersom jag redan var igång med Minnen i nådatid, kunde jag göra en rivstart för Jag minns. Resultatet så som det berättas i Svenska Dagbladet:

Ett av mina tidigaste ”Jag minns” gällde mina första minuter i småskolan 1934. Det fick jag till och med läsa upp. Klicka här för att lyssna.

Pojken på bilden, Hans, driver nu Ebokförlag Gullestad  Vår tur på tandem gick från Göteborg över Hardangervidda till Stavanger, Evelyns hemstad. 

Jag minns gav mig en spark i rätta ögonblicket. Nu gäller det att få fart på mitt skrivande medan nådens tid varar och min ork räcker. 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Sollentuna Författarsällskap på sitt bibliotek

Härom dagen fick medlemmarna i Sollentuna Författarsällskap en inbjudan till Sollentuna Bibliotek den 25 oktober kl 18. Utgångspunkten är sällskapets fjortonde antologi:

Medverkande i boken berättar då om vad de skrivit. Själv vill jag berätta om mitt försök med science fiction: en tidsresa. 

Sällskapets inbjudan råkar komma just när bibliotek åter larmat om att deras verksamhet och besökarna störs av gapiga tonårsgäng som inte följer några regler.

Roger Mogert, kulturborgarråd i Stockholm kommenterade detta i Svenska Dagbladet. En nyckelmening:

”Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.”

Inte heller biblioteket i Sollentuna har undgått problemet med gäng som stör. Vårt moderna samhälle har tappat en insikt som funnits i de flesta kulturer: 

I varje årskull vill några pojkar härska obehärskat.

Denna insikt har lett till seder, ritualer, till och med riter för att socialisera pojkarna. Annars utvecklas en del av dem till marodörer. I likhet med de flesta andra människor som vill väl ser inte Roger Mogert det problemet och förstår inte det man i tidigare generationer gjorde för att få ordning på ”vilda pojkar”.  

På mötet den 26 oktober hoppas jag få tillfälle att berätta om en annan bok, redan i bokhandeln och i Sollentuna Bibliotek:

Peter Englund, berömd från slaget vid Poltava och medlem av Svenska Akademien, snappade upp och förfinade en idé: uppmuntra människor skriva minnen med max 350 tecken. Jag, som sedan länge arbetar på ”Minnen i nådatid”, sände in minst ett ”Jag minns” för varje årtionde från och med 30-talet.   

Detta ledde till att jag för SvD intervjuats, fotograferats – och filmats när jag reciterade ett av mina bidrag. Här citerar jag ett annat från 1930-talet: 

”Jag minns vägen till Majornas Folkbibliotek. Först snett över Preppens gård med dom väldiga hästarna och vagnarna. Sedan upp den höga trappan som knarrade för varje steg. Sedan in till den snälla tanten som alltid hjälpte mig finna det som jag trodde jag ville ha.”  

Buspojkar fanns, de kallades så, men många var beredda att stoppa dem, inte minst karlar som varit buspojkar själva – även om de hunnit bli betrodda kuskar för Pripps bryggeri. 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Minnen i nådatid: 4 Hur ”vilda pojkar” tämjdes

Har sedan årsskiftet lämnat glimtar här från de Minnen i nådatid som jag då och då arbetar på. På senare tid har jag blivit påmind om flera minnen, till exempel i Axess nr 5 där Isak Skogstad skrivit  Pseudovetenskap tar över i skolan och i DN 20/9 där Nohan Zainudini skrivit Vi behöver anpassa skolan till pojkar.  

Alla kulturer som lyckats överleva någon längre tid har haft seder, riter, ritualer för att socialisera alla pojkar men särskilt de som i min barndom kallades ”vilda”. Sådana seder har nästan helt försvunnit hos oss. Samtidigt har det blivit självklart att alla måste tillbringa hela sin uppväxt i skolan, dvs alltid bland lika omogna jämnåriga, och att lärarna inte får vara ”auktoritära”. Då stör en del pojkar undervisningen, och de rycker lätt med andra. 

Skogstad och Zainudini väckte det här minnet hos mig:

Sista avslutningen i Småskolan: vi har sjungit och deklamerat. Fröken har avtackats med blommor och annat. Vi tror allt är över så vi kan springa ut. 

Då dyker Fröken ned under katedern. Hon lyfter upp en kista som vi inte har tänkt på förut. Hon lyfter upp en sak i sänder och säger varje gång ett namn. Vi får tillbaka allt vi försökt leka med under lektionerna i två år!  

Jag får mina flygarglasögon. Dom hade jag glömt! Nu sätter jag på mig dom och fly-y-y-ger hem. Jag påmindes om det minnet första gången sjuttio år senare när man började diskutera om lärare skulle få förbjuda elever att använda mobiler under lektionerna.

Idag läser jag att Svenska Dagbladet och Aftonbladet tillsammans avslöjar identiteten på ledande aktivister och medlemmar i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, NMR. Arbetet har utförts av Frida Sundkvist , Frida Svensson  och Erik Wiman. Se:

https://www.svd.se/nazister-kartlagda--de-hotar-sveriges-demokrati

De grävande journalisterna har haft hjälp av en avhoppare:

Majoriteten av dessa ledande nazister är fällda för brott, i allmänhet våldsbrott. De har gått vår välmenande skola som verkligen vill motverka brott. Men hur klarar man den uppgiften då det gäller pojkar som struntar i normer och är våldsbenägna? Ett minne hoppar fram från 1936:

Ringen på skolgården samlas så fort två pojkar börjar slåss. Nu samlas ringen: den störste i klassen börjar slå mig. Är det bäst att jag slåss? Då får jag stryk! Eller är det bäst att jag ger mig? Då får jag höra alla skrika Fegis! Fegis! Min lillebror kommer springande.  Han hoppar in ringen och ger sig på den store. Han klår upp honom! 

Ringen ropar rytmiskt: En förstaklassare slår en tredjeklassare! En förstaklassare slår en tredjeklassare! En förstaklassare … Ingen märker att jag smiter. Sedan försöker ingen slå mig. 

Jag höll sedan ett öga på pojkarna som försökte härska bland kamraterna, även handgripligen. Upptäckte att flera fick ledande befattningar eller blev ordförande i fack eller kommun – och blev omtalade som goda ledare. 

Pojkar fick slåss, till och med på skolgården, men det fanns tydliga regler om vad de inte fick göra. Strängt förbjudet att slå en flicka eller någon pojke som gav sig.  På skolgården bildades en domarring snabbt, där kunde till och med en lärare ställa sig som en av domarna. 

Våra barn behöver en ny uppväxt och en skola som har realistiska föreställningar om vad barn är. Det gäller att så få som möjligt ska bli våldsverkare och nazister.

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Blodcancer bromsas, patient börjar arbeta

Den 26 maj skrev jag här: ”Minnen i nådatid kan bli en kort historia”. Jag hade drabbats av något som var svårt att diagnosticera. Alltså massor av stick för blodprov ut eller något ämne in. Till slut byttes hemsk ovisshet mot en hemsk sjukdom: Myelom. Jag gick med i Blodcancerförbundet. 

Christian Pedersen i förbundet frågade om jag ville medverka vid ett möte. Personal vid läkemedelsföretaget Janssen-Cilag behövde möta någon som berättar om sina upplevelser av sjukdomen och av bemötandet. Jag svarade Ja om Evelyn är med.

Mitt svar utlöste mejlande med Janssens Stina Winquist om arrangemangen och Helena Lundquist om innehållet. Jag skulle tala på engelska – men vilka är orden i fråga om blodcancer. Gärna foton att projicera – vilka?

Den 23 augusti hämtades vi i taxi hemma, kördes till Såstaholm, hänvisades till rätt lokal och blev presenterade.

Jag återger nu bara de delar av anförandet som gäller sjukdomen.

The task my wife and myself have undertaken: Tell what life became when I first turned into a tired somnambulist, then an often perforated deliverer of blood tests and, finally, was told that all this is caused by a cancer that cannot be cured. 

Now I will give his testimony, and my wife is prepared to help Like many other old couples we experience memory losses. Fortunately not the same losses! If you have questions concerning my medication, she will give the answer.

A warning before we start: Do not believe that I look as a typical Myeloma patient! The typical Myeloma carrier, although usually over 60, looks like you. 

My stoop and lowered head are not caused by the Myeloma alone. It began with the construction of my vertebrae. That construction was first described by a Danish doctor, named Scheuermann. 

Today, scoliosis children are helped from getting an oblique spine. Please, Janssen-Cilag, take that as a challenge! Why not help  Scheuermann children from getting a compressed spine as adults?

I am dependent of a walker, the strange English name for rullator or gåstol. Most Myeloma patients are not! Do not remember the sight of me or the walker when you think of Myeloma! Simply look of yourself and other fit people! 

The assault on my health started in October last year. I arrived home with pneumonia after a wonderful cruise on and along the Danube. In spite of a penicillin cure I got blood in the nose, smog in the head and became unable to read or write. Slowly the smog left my head. However, when walking I perceived myself as a zombie. What could be the cause?

I turned to Rotebro Medical Center. My doctor, Carl-Owe Savolainen, started hunting the cause of the illness. Thus one blood test after the other! I became a pincushion on the chair at the laboratory. But the zombie returned as soon as I tried to walk. I felt awful but I remembered my belief in egenvård, self-care. In my case that often means black humor. My first attempt:

It was at Kastrup
I saw a man with a stoop
in a mirror wall

Soon it was obvious that my blood hemoglobin was too low, 101-103, and so were several other vital elements of the blood. Did these elements leaked from the blood to the intestine? Savolainen made me deliver a specimen of my defecation. I did. The result: nil!

He then sent a referral to the Karolinska Hemotolog Department. The reply ordered a series of blood test from the end of January to the beginning of March as well as one colonoscopy. t was fascinating to watch the intestine exploring expedition on the screen. Its result, however: nil. 

On March 13 I was called to the hematologist for a consultation at April 12 – a long time of waiting.  In the meantime, on March 27, a specimen of my bone marrow was taken. My symptoms continued as annoying and exhausting as before.   

On April 12 I arrived stricken by the same fatigue, the same zombie feeling, the same pain in the low back when changing positions and the same difficulties to read as well as inability to write. The hematologist mentioned something we did not understand: a specimen had shown Plasma: M.komponent av typ IgG-lambda, ca10-12. 

Then words that we did understand: You have got Myeloma. It is an illness that cannot be cured, just curbed. I also got a brochure, Myelom.  We read it back home. It told us that Myeloma is s form of blood cancer. The hematologist had not mentioned the word cancer. Unfortunately blood cancer was not new to us. 

The brochure turned out to be a work of the Blood Cancer Society with economic support from you, from Janssen-Cilag. Thank you ever so much! When we read it we got elated! Knowledge instead of mysteries, reasons for hope instead of reasons for despair! 

Evelyn and I entered the time of curbing the Myeloma. One element every month:  “infusion” of Zolendron syramedac in order to strengthen the skeleton. I lay on a stretcher for 20 minutes while the substance is dropping into a vein. 

I joined the Blood Cancer Society and got a book with 55 instructive pages: LITEN MYELOMSKOLA, “A Small Myeloma School”.  But my symptoms continued as before: pain in the low back, especially when going to bed and rising, zombie-walk and inability to write. However, I began to sleep less in daytime. 

A computer tomography was carried out in May 3 but the report of it did not reached the hematologist until May 23.  My old arthritis in the right hip and leg was still visible but now I had “a Myeloma skeleton” with further vertebrae compressions. 

On May 26 I felt better and made a blog post about my Myeloma. Gradually I managed to walk more, always accompanied by my patron, Evelyn.  On June 20 an encouraging letter from the hematologist: No deterioration! Thus, the extensive blood tests are to be taken every other month instead of each month. We felt relieved: the curbing does work!

n July I started to ride a tricycle. That enables me to keep pace with Evelyn walking. Today my assortment of symptoms is the same but they are weaker – and I have been able to prepare this presentation!  I do thank the Blood Cancer Society and Janssen-Cilag for this challenge. I really needed it. My writing has got a re-start!

Sedan svarade Evelyn på frågor om testerna och medicinerna samt kompletterade mitt anförande. När mötet var slut fick vi frågor och tips av deltagare. En av dem gav det här rådet inför nästa besök hos hematologen: Skriv alla frågor på en lista! 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Jämställdhet – min kamp och Birgitta Ohlssons

Duktiga flickors revansch har Birgitta Ohlsson publicerat i år. Jag, som arbetat för jämställdhet sedan 40-talet, läste den noggrant. Upptäckte att denna bok är två böcker.

Den ena boken stämmer inte alls med titeln för dem båda. Den är en historisk redogörelse för hur jämställdheten ökat och hur långt kvinnor ryckt fram. Birgitta nämner till exempel att 60 % av de studerande på universitet och högskolor nu är kvinnor. Denna bok är strikt saklig och kan utvecklas till en avhandling.

Den andra boken, den som stämmer med titeln, vittnar om hur duktiga flickor används som ett verktyg för att driva undervisning trots störande pojkar. Detta är gripande och övertygande – men Birgitta går helt förbi ett svårt problem: att allt fler pojkar sedan många år misslyckas i skolan.

Arbetsgivarna kräver allt oftare teoretiska meriter. Män som misslyckats i skolan blir utanför – kvinnor avancerar sedan länge. När jag var expert var nästan alla experter män. När jag var vd i SNS och senare i en annan organisation fanns ingen kvinna bland mina kollegor. Nu dominerar kvinnor i den gruppen liksom i media. 

I och med att Birgitta gått förbi detta är hon med i ett stort och aningslöst sällskap: alla som inte ser jordskredsförändringen. Detta att allt fler kvinnor övertar kvalificerade uppgifter från män. Beror det på hennes starka engagemang för feminism?

Jag kommer att tänka på den här boken:  

I dessa memoarer finns I väntan på Birgitta, ett avsnitt där Per i åtta punkter hävdar att Birgitta är en bättre liberal partiledare än någon annan. I den sjätte punkten noterar han dock bara att hennes feminism ”kan öppna vägar till fördjupad jämställdhet mellan kvinnor och män”. 

1959 valdes jag till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund och antog jämställdhet som mitt profilkrav. Jag var först med det bland politiska företrädare. Alltså naturligt att gå på Birgittas möten i Felira, feministiska liberaler, hennes svar på Gudrun Schymans Fi. 

Vid den tiden blev det allt tydligare att de som marscherar under fanan feminism utvecklats till en trosrörelse. Under den fanan finns olika tro, även sådan med liberal prägel, men likhetsfeminister har kommit att dominera. De har förföljt kvinnor som avstår från beteckningen feminist, t ex Nyamko Sabuni.

Per Ahlmark har beskrivit Birgittas förtjänster men behandlat hennes feminism på ett annat sätt. Jag gör samma skillnad. Hennes feminism kommer mig att tänka på ett drivankare som minskar framdriften.

I sin bok riktar inte Birgitta blicken mot det svåra problemet att allt fler pojkar sedan många år misslyckas i skolan och mot paradigmskiftet att unga kvinnor går förbi unga män. Men andra har vaknat, till exempel Emma Leijnse:

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA