Duktiga flickors revansch har Birgitta Ohlsson publicerat i år. Jag, som arbetat för jämställdhet sedan 40-talet, läste den noggrant. Upptäckte att denna bok är två böcker.
Den ena boken stämmer inte alls med titeln för dem båda. Den är en historisk redogörelse för hur jämställdheten ökat och hur långt kvinnor ryckt fram. Birgitta nämner till exempel att 60 % av de studerande på universitet och högskolor nu är kvinnor. Denna bok är strikt saklig och kan utvecklas till en avhandling.
Den andra boken, den som stämmer med titeln, vittnar om hur duktiga flickor används som ett verktyg för att driva undervisning trots störande pojkar. Detta är gripande och övertygande – men Birgitta går helt förbi ett svårt problem: att allt fler pojkar sedan många år misslyckas i skolan.
Arbetsgivarna kräver allt oftare teoretiska meriter. Män som misslyckats i skolan blir utanför – kvinnor avancerar sedan länge. När jag var expert var nästan alla experter män. När jag var vd i SNS och senare i en annan organisation fanns ingen kvinna bland mina kollegor. Nu dominerar kvinnor i den gruppen liksom i media.
I och med att Birgitta gått förbi detta är hon med i ett stort och aningslöst sällskap: alla som inte ser jordskredsförändringen. Detta att allt fler kvinnor övertar kvalificerade uppgifter från män. Beror det på hennes starka engagemang för feminism?
Jag kommer att tänka på den här boken:
I dessa memoarer finns I väntan på Birgitta, ett avsnitt där Per i åtta punkter hävdar att Birgitta är en bättre liberal partiledare än någon annan. I den sjätte punkten noterar han dock bara att hennes feminism ”kan öppna vägar till fördjupad jämställdhet mellan kvinnor och män”.
1959 valdes jag till ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund och antog jämställdhet som mitt profilkrav. Jag var först med det bland politiska företrädare. Alltså naturligt att gå på Birgittas möten i Felira, feministiska liberaler, hennes svar på Gudrun Schymans Fi.
Vid den tiden blev det allt tydligare att de som marscherar under fanan feminism utvecklats till en trosrörelse. Under den fanan finns olika tro, även sådan med liberal prägel, men likhetsfeminister har kommit att dominera. De har förföljt kvinnor som avstår från beteckningen feminist, t ex Nyamko Sabuni.
Per Ahlmark har beskrivit Birgittas förtjänster men behandlat hennes feminism på ett annat sätt. Jag gör samma skillnad. Hennes feminism kommer mig att tänka på ett drivankare som minskar framdriften.
I sin bok riktar inte Birgitta blicken mot det svåra problemet att allt fler pojkar sedan många år misslyckas i skolan och mot paradigmskiftet att unga kvinnor går förbi unga män. Men andra har vaknat, till exempel Emma Leijnse:
Kommentera gärna inlägget! Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.
KOMMENTERA