Ellos i svenska anglo-hjorden. Ellos in the Swedish Anglo Herd.

Ellos vinterkatalog 2015 illustrerar en trend i Sverige: att byta svenska uttryck mot engelska. 

Ello’s Winter Catalogue 2015 is illustrating a trend in Sweden: to swap Swedish expressions for English. 

Ellos vänder sig till svenska köpare. Trots det har svenska Låt oss fira Jul! bytts mot engelska Let's Celebrate Christmas!

Ellos is addressing  Swedish buyers.  In spite of that Swedish Låt oss fira Jul! has been swapped against Let's Celebrate Christmas!

Flera sidor i katalogen visar julgranskulor dekorerade med engelska ord.

Several pages in the catalogue show Christmas Tree balls decorated with English words.

Många i Sverige använder engelska uttryck för att visa sig inne

Many people in Sweden use English expressions as an in-thing. 

Detta händer även i SVT, till exempel programnamnen Wild kids och Brain Freeze. 

This happens even in SVT (Sweden’s BBC), for example the programme titles Wild kids and Brain Freeze.  

Inte underligt att det finns en motståndsrörelse: Språkförsvaret.

No wonder that there is a resistance movement: Språkförsvaret (Language defence).

Svenska kommer inte att dö I tysthet. Jag önskar alla besökare på denna blogg God jul!

Swedish will not die in silence. I wish all visitors to this blog God Jul! 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Galenskap: IS och världen, iPad och skolan.

Fler IS-krigare kommer från Göteborg än från hela USA. Nu gäller det att stoppa de förhållanden och den process som leder till att fler ger sig av för att döda. Men Göteborgs kommun har ingen handlingsplan för det. Galenskap genom handfallenhet. 

Galenskap finns av annat slag också. Ända sedan jag på 1950-talet började följa diskussionen om konstruktionen av "enhetsskolan" som sedan blev grundskolan har jag sett att varje ny våg av "progressiva" idédrivare för en "modernare" undervisning glömmer något väsentligt. 

Nu har det hänt igen. Det framgår av ett intressant reportage som gjorts av Maria Carling, redaktör för Svenska Dagbladets IDAG. Reportaget är utmärkt illustrerat av Malin Hoelstad. 

Det nya i detta fall är hur iPad och andra paddor används i undervisningen. Dessutom handlar reportaget om hur lärare reagerar på att elever använder mobiltelefoner under lektionerna. Jag återger först två illustrationer med bildtexten avkortad:

[Här fanns från början ett foto på sex sittande och två liggande flickor, alla med paddor. 26 november kl 17:27 meddelade SvD att fotografens bilder var skyddade av upphovsrättslagen och att jag antingen måste betala 1000 kr +moms eller ta bort den. Jag valde att ta bort den 17.54.]

Från sexan får eleverna i Sätraskolan vara inomhus på rasten. I våras lekte de kull ute. Nu är det paddorna som gäller.

[Här fanns från början ett foto på fyra sittande pojkar med paddor.  Jag tog bort fotot kl 17.57. Orsaken densamma som beträffande föregående foto. Jag har fått lära mig något nytt!]

Killarna i sexan sitter sida vid sida och tittar på fotboll och youtube-klipp eller spelar spel. 

Det vanliga, när någon skola förhoppningsfullt börjar använda ny metod, är att en forskare åberopas eller tillfrågas, en specialist på något. Men ju mer specialist, desto större risk för att forskaren rör sig i en medvetandetunnel och inte ser något utanför den.

Den som tillfrågas i detta fall är Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap.  Hans slutsatser om hur paddorna bör användes vettigt är helt övertygande. Men så till det där som är utanför specialistens tunnel. Torkel Klingberg nämner inte ett ord om vad det innebär för barnets utveckling att sitta still på rasten i stället för att röra sig.

Även andra än professorer kan ha svårt att röra sig utanför sitt medvetandes tunnel. En intervjuad lärare:

– Elevernas koncentration var inte nödvändigtvis bättre förut, säger Mika Laine som har jobbat på Sätraskolan i 18 år. 

Mika Laine började alltså 1997. Då var den disciplin som koncentration kräver sedan länge borta eller upprätthållen bara av en del lärare. I stället sitter han fast i den tidens föreställning om eleven som ansvarig. Han "utgår ifrån att eleverna själva väljer att koncentrera sig på det lektionen ska handla om".

Visst, sådana elever finns, men hur många av dem kan koncentrera sig när så mycket störande samtidigt äger rum i klassen? De som har svårt att koncentrera sig och planera sitt eget arbete och som tillbringar rasterna stillasittande med padda – hur många av dem kommer att må bra? 

Mina tankar går till elever som jag undervisade 1952. Något som hände då hoppade efter femtio år upp ur mitt sinne som den här dikten:

Folkskola  

Magistern kan väl lära oss engelska!

Vår vanliga magister kan inte engelska!

Magistern!

Årskurs fem och sex och sju

i samma klass

blir allt ivrigare.

Ta det lugnt!

Jag är vikarie!

Jag får inte ändra i schemat!

Magistern!

Vi kommer tidigare på morron!

Magistern kan väl försöka!

Magistern försökte.

Barnen kom en halvtimme

innan skoldagen började.

De kom en hel termin.

De var tolv och tretton och fjorton år

and eager to learn.

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar  KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Flyktingar: Vad vi bör minnas. Jämställdhet: Vad vi bör se.

Alla Helgons Dag är ett minnets dag. Strömmen av flyktingar bör få oss att minnas hur vi klarat svåra påfrestningar förut. 

Vad var det till exempel som gjorde att vårt samhälle klarade de långt värre påfrestningarna under kriget 1939-45? Och hur tacklade vi 1992 utmaningen att ta emot de 100 000 bosnier som då väntades fly hit?

Men vem har sett det här märket nu? Och blivit påmind om vad det representerar? 1992 gick ledarna för hela Organisations-, Rörelse- och Församlingssverige samman om att vädja till alla sina medlemmar: hjälp till med att lotsa in flyktingarna!  

I Sollentuna erbjöd vi flyktingarna en rad olika kontaktvägar, och vi var inte unika. Medlemmar ställde upp som "fyktingguider", vi anordnade lunchträffar i anslutning till SFI, caféträffar, och öppnade en secondhand-butik som gav kontakt- och arbetstillfällen. 

Rimligtvis måste det finnas något att lära från sllt som gjordes under samlingsnamnet KONTAKTNÄTET – Tillsammans i det svensks samhället. I synnerhet som verksamheten lyckades till den grad att det sedan inte längre behövdes. Denna dag bör vi minnas mer än gamla helgon. 

Minnesspärren i fråga om insatser förr går i armkrok med en synspärr för något som är i full gång nu: 

Den gamla jämställdhetsutmaningen har fått sällskap av en ny. Långt fler kvinnor än män tar akademisk examen. Samtidigt kräver arbetslivet allt oftare teoretiska meriter.

Jag har tidigare pekat  på en huvudorsak till detta: att alla individer måste tillbringa alla sina år av uppväxten i skolan. Detta går på tvärs emot vad forskningen visar om hur människan lär sig genom att olika fönster öppnas i olika åldrar och hur flickor och pojkar utvecklas i olika takt. 

En sådan skola kan inte vara lika bra för båda könen. Nu vet vi vilket kön som drabbats. Sedan länge misslyckas allt fler pojkar medan unga kvinnor dominerar på universiteten. I den här recensionen berättas om en av följderna:

Time Sept 7-14 2015

Recensionen gäller en bok av Jon Birger: Date-onomics: How Dating Became a Lopsided Numbers Game (Dejt-onomi: Hur dejting blev ett snedvridet nummerspel). I land efter land tar fler kvinnor än män akademisk examen. I USA går det nu bara tre män med akademisk examen på fyra kvinnor. Det märkliga är att detta gäller alla grupper, till och med ortodoxa judar som alla förväntas gifta sig.

Män har alltid kunnat gifta sig under sitt stånd men nu visar det sig att kvinnor har svårt för det. Klassismen hos kvinnorna är till och med starkare än rasismen. Vad åtskilliga av de få männen med akademisk examen gör i den situationen förstärker problemet. Med många kvinnor att välja på har de mindre anledning än tidigare att bestämma sig för giftermål. 

Jon Birgers bok berättar bara om en följd av denna nya utmaning för jämställdheten. En än värre följd är att allt fler män slås ut från arbetslivet. Jag har beskrivit detta paradigmskifte i flera inlägg förut. Skriv internationella i sökfältet överst till vänster så kommer du till några av de inläggen.

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

DNA, ett verktyg för att sanera historia

Omslaget på den här tjocka boken kastar mig in i ett sommarminne 1938. Jag var tio år och hade just lyssnat på ett urgammalt par som kunde alla släktled på Bohus-Mamön i huvudet. Springer hem till Farmor. Hela familjen samlad i bersån. Ropar ivrigt:

Varför har I inte berättat att Pappa härstammar från malmöbarnen?

Ända tills det ögonblicket hade jag upplevt alla i min familj som absolut hederliga. Men nu kom det harmsna protester: Pappa härstammade absolut inte från malmöbarnen eller malmöpyttarne som de också kallades! 

Då började jag läsa om människans historia i de böcker som fanns hos Farmor. På 30-talet var våra förfäder 20 000 år gamla och hette Cro-Magnon. Det fanns en annan sort, Neandertahl, men de som tillhörde den sorten var inte alls var så begåvade som vi.   

Jag fortsatte att läsa. För varje årtionde blev människan äldre och fick nya namn. Så småningom blev dessutom neandertahlarna lite mer lika oss. Enligt den senaste noteringen jag råkat lägga märke till är vi nu över 100 000 år gamla – och en aning släkt med neanderthalarna. 

Detta vet vi nu tack vare DNA, en ny teknik som stormat in likt stridsvagnarna i först världskriget och bombplanen i det andra. Jag läser Min europeiska familj de senaste 54 000 åren och förstår att Karin Bojs studerat folkvandringarna till och i Europa genom att lära sig allt mer av vad DNA-tekniken kan ge.

Karin Bojs får våra europeiska släktingar på plats och pekar dessutom ut hur vem som vill själv kan ta hjälp av DNA. Men hon gör något annat också: belyser fenomenet att den som kämpat sig till en kunskap alltför ofta förvandlas till en stridande styrka för den. 

Så får läsaren klart för sig hur det länge stod en strid mellan arkeologer om hur en förändrande ny teknik spritts, t ex jordbruket. Ena lägret: teknikbärarna har migrerat. Det andra: tekniken har spritts genom att bygd härmar bygd. 

Karin Bojs visar hur DNA-tekniken undan för undan gjort det möjligt att kartlägga vad som verkligen hänt: jordbruk och annan ny teknik har främst spritts genom att bärarna av den migrerat. Våg efter våg av nya kulturbärare har blandats med befolkningen på plats. Resultatet: en underbar blandning av olika förfäder.

Boken är lättläst genom att läsaren får följa författarens egen väg till kunskap, till exempel följa ned till en grotta i Schwaben där man har funnit 43 000 år gamla flöjter. 

Tänk om Karin Bojs ville gå vidare och kartlägga hur det var med asarna.  

Snorre: Oden var en karismatisk hövding i Asgorod som insåg att han måste fly undan romarna, drog sig norrut och kom att upphöjas till gud efter att han dött. Historiker länge: bara ett påhitt av Snorre.

En del har fortsatt vara övertygade om att Snorre hittade på. De protesterade offentligt när Thor Heyerdahl berättade att han tänkte göra utgrävningar i Asov som förr hette Asgorod. Men Heyerdahl grävde där och fann åtskilliga fynd som bekräftade Snorre. 

Bästa Karin Bojs! 

Gå igenom följande böcker och tillämpa sedan din DNA-kunskap. Ingen gränser publicerades 1999 och handlar om hur asarna utvecklades till krigiska klaner, satte sin prägel på de skandinaviska länderna och spred sig väster ut som både jordbrukare/fiskare och plundrare/slavhandlare.  

Särskilt intressant är att författarnas har grävt i Vatikanens arkiv och där funnit handlingar som pekar på en förklaring till att befolkningen på Grönland försvann.

Med den boken klar följde författarna asarna eller aserna bakåt ända till Kaukasus. 2002 publicerade de den här boken: 

Det är ytterst intressant och ger tankeställare om hur fakta som finns kan undertryckas när de stämmer med Snorres framställning. Efter att han läst boken upptäckte jag ett exempel i Nationalencyklopedin: Det som står om alanerna, ett av Östroms namn på aserna, är hämtat från Nordisk Familjebok. Men ett stort stycke där är inte medtaget! Det stycket kan uppfattas som stöd för Snorres framställning.

Båda de nämnda böckerna är utgivna på J.M.Stenersen Förlag som tyvärr lagts ned.

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA här nedan får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

En grundbult i arbetet för integration

Det här är mitt tredje inlägg i frågan om flyktingar och integration. tre inlägg i följd, läs den första först. Den fördes in här den 18 september, utlöst av ett danskt-svenskt teveprogram kvällen innan.

En av de saker programmet visade är att det finns rädsla för att släppa in många flyktingar på en gång – och visst finns det skäl för den rädslan. En del av dem som kommit förut, eller vilkas föräldrar gjort det, har utvecklats till sabotörer av vårt demokratiska samhälle, till och med blivit krigare i IS. 

Integrationen av dessa unga, de flesta män, har alltså misslyckats. Integrationen måste förbättras, och då finns det ett bekymmer, en attityd som inte är ovanlig i Sverige, inte minst inom några politiska partier. 

Attityden uppstår hos en del bland människorna som verkligen vill väl. Attityden kan då fungera som en tankfälla och hindra individen från att koncentrera sig på åtgärder som troligast främjar integration. I stället väljer individen omedvetet att ta en ställning som visar godhet och plats bland de goda.  

En springande punkt i arbete för integration måste emellertid vara att locka, förmå och rusta invandraren att själv arbeta för sin integration. Första steget är då att visa hur vårt demokratiska samhälle är. 

Därmed måste varje invandrare på tidigast möjliga stadium lära sig vad som förväntas och vad som inte tolereras. De flesta flyktingar har inget problem med detta. De har flytt från fundamentalistiskt förryckta samhällen eller från krig som utnyttjar fundamentalism. Men en del kan tro att ett demokratiskt samhälle tolererar vad som helst.

Undervisning därför nödvändig om sådant som kan vara överraskande för en del, till exempel att alla barn måste lära sig simma, flickor och pojkar tillsammans, att ingen får gifta sig före 18 års ålder, att giftermål inte beslutas av familjen utan av de två individerna samt att även kvinnan förväntas förvärvsarbeta. 

Vidare bör alla få reda på att religionsfriheten här inte innebär att värvning för IS är tillåten och att fundamentalistisk hets mot demokratin blir skarpt granskad i media och hålls under uppsikt av statens säkerhetsansvariga. 

Alla som kommer och vill stanna här bör få veta hur tidigare invandrare har bidragit till att utveckla detta land. Men flyktingar måste först få tillfälle att hämta andan. Det tar tid att komma ur flykttänkande och gå över till "reda mig här-tänkande". 

Men fler vill fly hit. Vi måste öppna en laglig väg för dem! Det är grovt hyckleri att förfasas över flyktingsmugglare men samtidigt ha kvar ordningen som gör att de anlitas. 

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Flyktingar, integration – Sverige mer än stat och kommun

Mitt liv började i det land som Marquis Childs gjorde berömt 1936 genom sin bok Sweden the Middle Way. Det var ett land där överheten inte var största arbetsgivare utan stimulerade sina medborgare att själva ta ansvar och "förkovra sig".

Ännu i min barndom var ingångslönerna låga så att fler fick en möjlighet att genom arbete visa vad de gick för. Människor kunde utan vidare hyra ut delar av sin bostad. De som hade låga löner eller fick låga inkomster från sitt hantverk betalade ingen skatt. 

Bostäder och arbetsplatser var blandade. Även stadsbarn kunde under uppväxten se hur olika slags arbeten utfördes. "Bättre folk" bodde åt fina gatan, "vanligt folk" i gårdshuset. Barnen träffades på gården och i skolan. Ännu fanns egnahemsvillkoren kvar så att människor fick hjälp att bygga egna, billiga bostäder. 

Det fanns skamfläckar i det goda landet. En var att det i perioder sattes upp hinder för flyktingar att komma in. Själv fick jag som barn först höra – och snart också läsa – om den värsta skamfläcken: vårt land hindrade judar att fly hit från Hitler!  

1945 bröts den skammen med hjälp av de vita bussarna och öppen gräns för allt fler flyktingar. Hur är det då möjligt att många idag åter vill hindra flyktingar komma in? Inte ens det högsta befarade antalet uppgår till en procent av vår befolkning. 

Att döma av vad som kom fram i teves DEBATT som jag berättade om igår är orsaken rädsla. Rädsla för att resurserna för mottagandet och första integrationsfasen inte räcker. Rädsla för flyktingar som inte vill integreras utan tvärtom vill införa sharialagar. 

Rädslan för resurserna påminner mig om en avgörande skillnad mellan dagens Sverige och det land jag växte upp i: stat och kommun blivit ansvariga för allt mer och civilsamhället för allt mindre.  Flyktingmottagning blir då en fråga om stats- och kommunapparaten. Den får inte agera utan beslut uppifrån och måste följa budget. Det gör inte flyktingströmmar. 

Första gången jag förstod vidden av detta var när judarna tvingades fly från Polen. Bland dem fanns många som haft kvalificerade uppgifter och därmed kontakter. Gunnar Myrdal tog initiativet till en kommitté för att hjälpa dem, Kurt Samuelsson fick kommittén igång, finansierad av Sveriges Industriförbund och Kooperativa Förbundet, och jag kom att bli arbetsledaren. 

Vi vidgade uppgiften till att gälla alla flyktingar. Arbetet och dess resultat redovisades 1971 i den här boken: 

Vi kartlade varje flyktings profil, sökte fram en kollega och sammanförde dem. Det lyckades. Boken blev slutsåld. Där pekade vi på vår metod och föreslog statens organ arbeta på samma sätt. 

Då ebbade den flyktingvågen ut, intresset för flyktingkontakter sattes på sparlåga och allt återgick till det gamla – tills 1988. Då ökade åter flyktingströmmen och det så tydligt att regeringen misstänktes planera att strypa den.  

Röda Korset och fem andra organisationer började samråda för att förhindra detta.  Jag skrev på deras uppdrag ett underlag, ett förslag till förbättring av politiken. Så fick de sex organisationerna reda på att regeringen inte längre förberedde den befarade strypningen. Därmed försvann organisationernas intresse för mitt förslag till en bättre politik. 

Så kom Ian & Bert med sin fullfjädrade populism. Samtidigt lades förslag fram att byta ut Bengt Westerberg som ledare för Folkpartiet. I Tidningen NU nr 22 1992 bemötte jag detta med att under rubriken Utkast till en ny politik lägga fram mina punkter 1988 för att förbättra politiken för flyktingmottagandet och integrationen.  

Sorgligt nog är innehållet i den artikel i högsta grad aktuellt nu. Jag sänder gärna artikeln till var och en som mejlar en önskan om att få den. 

När en anstormning av flyktingar från Bosnien väntades, var för en gångs skull  stat och kommun inte allt. Topparna i hela organisations- och kyrko-Sverige samlades och vädjade gemensamt till alla sina medlemmar att göra sin insats för flyktingarna. För det bildades KONTAKTNÄTET Tillsammans in i det svenska samhället.

Snabbt skapades en symbol och trycktes broschyrer, pins och T-shirts.  I Sollentuna var vi redan igång med att sammanföra flyktingar och svenskar men gick över till att använda Kontaktnätets material. Vi fick till stånd kontaktformer som fungerade tills flyktingarna själva var i full färd med att integrera sig. 

Erfarenheterna var så uppmuntrande att jag som medlem i Folkpartiet försökte intressera kommunen för ett integrationsprogram och skrev ett utkast. Det urvttnades i den fortsatta processen mer och mer – till en "intention". 

Varför är det så svårt att få till stånd en effektiv integrationspolitik? Jag använder gärna ett område som exempel: 

den storvulna svenska inställningen att bara bygga ABC, alltså med arbetsplatser,bostäder och centra var för sig, att bara bygga bostäder med hög standard och fin utrustning, alltså dyrt, samt att allt måste vara planerat och alla överklaganden övervunna innan man gör något. 

Den aningslösa höjningen av standard och strypande av billigt byggande  har jag skildrat i den här boken:

Vad som hände var, i ett nötskal, att självbyggeri av billiga bostäder, tillgängliga för de lägsta inkomsttagarna, saboterades helt när politiker av olika partifärg förfördes av tidsandan: större, lyxigare! 

Tjänstemän som kom ihåg den ursprungligas målgruppen försökte få fram nya billiga bostäder. Dessa blev snabbt kallade "rävfarmer" i massmedia av alla som ville visa hur snälla de var mot de fattiga. Idag skulle de bostäderna vara utmärkta för både flyktingar och studenter.

Nu gäller det att komma ur mentala fallgropar och låta flyktingar vara en angelägenhet för mer än stat och kommun, ja för folket. 

Det bör vara vida lättare än att tackla problemet att några av flyktingarna inte vill integreras utan tvärtom arbeta mot demokratin. Det problemet återkommer jag till.



Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Svenska DEBATT och danska DEBATTEN om flyktingarna

Här håller danske programledaren Clement Kjersgaard upp en annons. Vid hans sida svenska programledaren Kristina Hedberg.

En ilandfluten drunknad treåring utlöser en våg av inlevelse och hjälpvilja hos vanliga människor. Men staterna reagerar olika. Hur olika, det har märkts inte minst i Danmark och Sverige. Alltså naturligt att i teve den 17 september låta danska programmet DEBATTEN och svenska programmet DEBATT ta upp flyktingpolitiken tillsammans. 

Annonsen som Kjersgaard håller upp är den som dansk ansvarig minister publicerade i Libanon. Den som upplyste om att Danmark kraftigt sänkt de olika bidrag flyktingar får. Annonsen har blivit hårt kritiserad i Sverige men det var alltså danska programledaren  som visade upp den.

Ingen av programledarna gjorde sig till ombudsman för sin nation, båda ställde kritiska frågor till alla de olika deltagarna. Olika sakkunskap och övertygelser fanns företrädda både bland danskar och svenskar. 

Deltagarna och tittarna fick ett bra underlag, bland annat i form av diagram som dessa två om antalet asylsökande, respektive flyktingar: 

 
Det tänkande som dominerade bland danska deltagarna var oro inför svårigheterna att integrera många flyktingar och oro för den vilja en del muslimer uttryckt att vilja ändra danska lagar, till exempel den om tryckfriheten. 

Dessutom menade flera danskar att det finns en åsiktskorridor i Sverige som media och politiker håller sig inom – och vilket innebär att de inte vill ta hänsyn till oron bland folket och isolerar det enda parti som driver den saken, Sverigedemokraterna. 

Vad svenskarna beträffar så visade de på ett tydligt sätt att tillströmningen av flyktingar är långt ifrån den storlek som gör den omöjlig att hantera. Bodil Godner, som i andra länders språkbruk skulle kallas borgmästaren i Södertälje, förklarade saken på ett utmärkt sätt. 

En av de danska företrädarens, anländ som flykting från början, pekade då på den assyriska maffian i Södertälje. ett exempel på de väldiga svårigheterna att få alla flyktingar integrerade. Ett utmärkt exempel på hur detta teveprogram lyckades belysa olika sidor av flyktingproblemen. 

DEBATT brukar vara förfärligt splittrat. Modellen med två programledare och ett ämne fungerade perfekt denna gång. Den bör prövas fler gånger!

Långt mer måste nu göras även i Sverige för att få tillräckligt många inse det självklara: att släppa in flyktingarna, beskriva för dem vad som krävs av var och en i vårt samhälle och vad som inte är tillåtet här, ge dem språk- och medborgarutbildning för att klara av det.

Mina tankar går till alla de förslag till bättre flykting- och integrationspolitik som jag varit med om att utarbeta och testa ända sedan 1970. Förslagen har aldrig lyckats hindra att stat och kommun blivit ansvariga för allt mer och civilsamhället för allt mindre – och att flyktingar fått allt mindre spelrum för att själva ta ansvar. 

De förslagen berättar jag om i nästa inlägg. 




Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA

Sveriges Radio firade 90 – men inte alla årtionden!

Sveriges Radio firade  90 år med ett tvåtimmars konsertevenemang som sändes på TV2.  Jag följde programmet. Det som de medverkande och konferenciererna åstadkom var verkligen strålande.  

Allteftersom programmet fortskred blir emellertid en sak allt tydligare: bortsett från Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester handlar evenemanget bara om de senare årtiondena. Men de första 31 åren från 1925 till dess att TV kom 1956  var radion mycket viktigare! 

För att inte tala om åren inför, under och efter Andra Världskriget! Hur har de programansvariga kunnat gå förbi den tiden? Har de inte begripit att det ännu finns många i livet som lyssnat på radion under den tid den var ensam? 

Lider de ansvariga av ålderism? En scen tyder på det. Bengt Feldreich, jämnårig med Sveriges Radio, intervjuas om sin medverkan i radion men inte om sina barndomsminnen av radioprogram. Inga gamla radiolyssnare intervjuas.

Genom att programmet bara handlar om de senare årtiondena blir en väsentlighet förbigången: radions väldiga insats för bildningen. Radiopjäser trycktes, språkkurser och andra kurser drevs i en kombination av läromedel och radiosändningar. Här ett exempel:

1949 var jag en av dem som arbetade med att anlägga en timmerväg i norra Uppland. Det gick utmärkt att förena med den här radiokursen.  Varje dikt återgavs i boken med upplysning om författaren. Varje dikt reciterades i radion med rätt språk för just den, till exempel Oxford English, Cockney eller medeltida skotsk engelska. 

Flera diktrader kan ännu hoppa fram ur mitt minne. Den medeltida balladen Sir Patrick Spens fångade mig med sitt starka inslag av norska ord och norskt uttal av engelska ord. Jag kunde inte låta bli att lära mig att recitera den själv med det skotska uttalet.

Men historien i balladen är omöjlig! Där berättas en katastrof steg för steg som slutar med att alla omkom. Då kan ju ingen ha avslöjat så i detalj om vad som hände! Alltså har jag efter 65 år blivit tvungen att skriva en novell. 

Jag måste visa varför katastrofen drabbade Sir Patrick och hans besättning och varför berättaren, den ende överlevande, måste dölja att han levde. Det finns bildningskraft i radion!

Kommentera gärna inlägget!  Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.

KOMMENTERA