Mitt liv började i det land som Marquis Childs gjorde berömt 1936 genom sin bok Sweden the Middle Way. Det var ett land där överheten inte var största arbetsgivare utan stimulerade sina medborgare att själva ta ansvar och "förkovra sig".
Ännu i min barndom var ingångslönerna låga så att fler fick en möjlighet att genom arbete visa vad de gick för. Människor kunde utan vidare hyra ut delar av sin bostad. De som hade låga löner eller fick låga inkomster från sitt hantverk betalade ingen skatt.
Bostäder och arbetsplatser var blandade. Även stadsbarn kunde under uppväxten se hur olika slags arbeten utfördes. "Bättre folk" bodde åt fina gatan, "vanligt folk" i gårdshuset. Barnen träffades på gården och i skolan. Ännu fanns egnahemsvillkoren kvar så att människor fick hjälp att bygga egna, billiga bostäder.
Det fanns skamfläckar i det goda landet. En var att det i perioder sattes upp hinder för flyktingar att komma in. Själv fick jag som barn först höra – och snart också läsa – om den värsta skamfläcken: vårt land hindrade judar att fly hit från Hitler!
1945 bröts den skammen med hjälp av de vita bussarna och öppen gräns för allt fler flyktingar. Hur är det då möjligt att många idag åter vill hindra flyktingar komma in? Inte ens det högsta befarade antalet uppgår till en procent av vår befolkning.
Att döma av vad som kom fram i teves DEBATT som jag berättade om igår är orsaken rädsla. Rädsla för att resurserna för mottagandet och första integrationsfasen inte räcker. Rädsla för flyktingar som inte vill integreras utan tvärtom vill införa sharialagar.
Rädslan för resurserna påminner mig om en avgörande skillnad mellan dagens Sverige och det land jag växte upp i: stat och kommun blivit ansvariga för allt mer och civilsamhället för allt mindre. Flyktingmottagning blir då en fråga om stats- och kommunapparaten. Den får inte agera utan beslut uppifrån och måste följa budget. Det gör inte flyktingströmmar.
Första gången jag förstod vidden av detta var när judarna tvingades fly från Polen. Bland dem fanns många som haft kvalificerade uppgifter och därmed kontakter. Gunnar Myrdal tog initiativet till en kommitté för att hjälpa dem, Kurt Samuelsson fick kommittén igång, finansierad av Sveriges Industriförbund och Kooperativa Förbundet, och jag kom att bli arbetsledaren.
Vi vidgade uppgiften till att gälla alla flyktingar. Arbetet och dess resultat redovisades 1971 i den här boken:
Vi kartlade varje flyktings profil, sökte fram en kollega och sammanförde dem. Det lyckades. Boken blev slutsåld. Där pekade vi på vår metod och föreslog statens organ arbeta på samma sätt.
Då ebbade den flyktingvågen ut, intresset för flyktingkontakter sattes på sparlåga och allt återgick till det gamla – tills 1988. Då ökade åter flyktingströmmen och det så tydligt att regeringen misstänktes planera att strypa den.
Röda Korset och fem andra organisationer började samråda för att förhindra detta. Jag skrev på deras uppdrag ett underlag, ett förslag till förbättring av politiken. Så fick de sex organisationerna reda på att regeringen inte längre förberedde den befarade strypningen. Därmed försvann organisationernas intresse för mitt förslag till en bättre politik.
Så kom Ian & Bert med sin fullfjädrade populism. Samtidigt lades förslag fram att byta ut Bengt Westerberg som ledare för Folkpartiet. I Tidningen NU nr 22 1992 bemötte jag detta med att under rubriken Utkast till en ny politik lägga fram mina punkter 1988 för att förbättra politiken för flyktingmottagandet och integrationen.
Sorgligt nog är innehållet i den artikel i högsta grad aktuellt nu. Jag sänder gärna artikeln till var och en som mejlar en önskan om att få den.
När en anstormning av flyktingar från Bosnien väntades, var för en gångs skull stat och kommun inte allt. Topparna i hela organisations- och kyrko-Sverige samlades och vädjade gemensamt till alla sina medlemmar att göra sin insats för flyktingarna. För det bildades KONTAKTNÄTET Tillsammans in i det svenska samhället.
Snabbt skapades en symbol och trycktes broschyrer, pins och T-shirts. I Sollentuna var vi redan igång med att sammanföra flyktingar och svenskar men gick över till att använda Kontaktnätets material. Vi fick till stånd kontaktformer som fungerade tills flyktingarna själva var i full färd med att integrera sig.
Erfarenheterna var så uppmuntrande att jag som medlem i Folkpartiet försökte intressera kommunen för ett integrationsprogram och skrev ett utkast. Det urvttnades i den fortsatta processen mer och mer – till en "intention".
Varför är det så svårt att få till stånd en effektiv integrationspolitik? Jag använder gärna ett område som exempel:
den storvulna svenska inställningen att bara bygga ABC, alltså med arbetsplatser,bostäder och centra var för sig, att bara bygga bostäder med hög standard och fin utrustning, alltså dyrt, samt att allt måste vara planerat och alla överklaganden övervunna innan man gör något.
Den aningslösa höjningen av standard och strypande av billigt byggande har jag skildrat i den här boken:
Vad som hände var, i ett nötskal, att självbyggeri av billiga bostäder, tillgängliga för de lägsta inkomsttagarna, saboterades helt när politiker av olika partifärg förfördes av tidsandan: större, lyxigare!
Tjänstemän som kom ihåg den ursprungligas målgruppen försökte få fram nya billiga bostäder. Dessa blev snabbt kallade "rävfarmer" i massmedia av alla som ville visa hur snälla de var mot de fattiga. Idag skulle de bostäderna vara utmärkta för både flyktingar och studenter.
Nu gäller det att komma ur mentala fallgropar och låta flyktingar vara en angelägenhet för mer än stat och kommun, ja för folket.
Det bör vara vida lättare än att tackla problemet att några av flyktingarna inte vill integreras utan tvärtom arbeta mot demokratin. Det problemet återkommer jag till.
Kommentera gärna inlägget! Den som klickar KOMMENTERA får helt enkelt upp mejladressen till mig och skyltar alltså inte på bloggen.
KOMMENTERA
